Titta: Skallbank – Falsarium

I gränslandet mellan dödsmetall, i gränslandet av black metal, och rock’n’roll – så vandrar Skallbank. Det är ett relativt nyuppfunnet band som hittills enbart har släppt en låt – med tillhörande musikvideo. Bara namnet i sig gör en intresserad av att undersöka saken närmare. Man blev inte besviken när man hörde de första tonerna. För att förstå vad som gör detta bandet lite bättre än andra kontemporära band är deras fokus på hur melodierna ska läggas, det är nämligen så att bandet vet med sig hur man skriver medryckande melodier – men även hur man inte utlämnar den hårdare ljudmattan – och närmar sig lite Kvelertak nu när man tänker efter. Måhända är det bara något man påminns av när man hör detta band, eftersom att det finns det som skiljer dessa två band åt, men det är inte för inte att det är vad man använder som referenspunkt. Jämförelser åsido, deras låt “Falsarium” är en intressant utläggning rent musikaliskt som i vissa skeden inkluderar bluesig rock när det kommer till solon och enskilda riff. En fördel är att de inte sysslar med så mycket utsvävningar utan snarare lägger sin vikt vid att ha en stabil grund att stå på, för att sedan utifrån det lägga sig lite utanför den låda de själva inringat sig i. Inget dåligt med det egentligen, det känns skönt med något som är pålitligt för en gångs skull.

10154930_299908690197459_3646163934358346339_n

Produktionsbolaget MAS Productions har varit duktiga på att filma deras musikvideo. Allt från det humoristiska upplägget med en rockkille som stör en kumbaya-seans, till närbilder och ryckigt filmande – för att åtskilja det mer fokuserade med det mer rock’n’rolliga. Först är det bara oljud för de stackars hippiesarna, men allt eftersom släpper deras idioti och det släpper mer och mer ju längre in i låten man kommer. Ett enkelt men ack så underhållande koncept som lyckas utan att bli totalt vedervärdigt. Det blir som kaka på kaka, förutom att hålla utkik efter Skallbank så börjar man också intressera sig för produktionsbolaget som gjort deras musikvideo. Duon Emelie Hahne och Klara Olsson är de personer som lyckats filmatisera vad detta band handlar om, åtminstone på mikronivå eftersom att det bara omgärdar en låt och ett upplägg – men det är fullgjort bara det. Kvalitén är det inget fel på och man vill gärna se att de tar sig an nästa låt som skall filmatiseras – för det är redan på gång. Ni fungerar bra tillsammans, helt enkelt. För den som intresserar sig kan man lyssna till låten och titta på musikvideon, här ovanför.

Lyssna: Mörketid – Mörketid

a3725899501_10

Som vanligt så damp det ner ett mail som intresserade mig lite mer än de jag sållar bort. En medlem i ett band som är baserat i nordvästra Skåne, närmre bestämt Båstad, skickade detta mail. Mörketid är namnet på bandet och det består utav fyra musketörer, vars huvudinfluenser ligger mittemellan Kent och Motörhead. Med andra ord, en rätt så bisarr blandning. Utöver detta så lirar de någon märklig blandning utav post-rock, melodisk rock, blues rock och lite till. Men det är just denna blandning som gör dem aningens mer intressanta, eftersom att det känns väldigt annorlunda. Inte annorlunda på ett dåligt sätt, utan annorlunda på ett bra sätt. Den 13:e Februari så släppte de sin första demo, som inkluderar en hel radda med låtar, vilket är rätt ovanligt när det kommer till demos. Denna sällsamma blandning har visat sig vara väldigt lyckosam, eftersom att deras sound drar med en när det kommer till rytmen, till atmosfären men även till själva energin som ligger och darrar i luften. De melankoliska gitarriffen river genom ljudlandskapet på ett mycket makabert, men ack så känslosamt, sätt.

Därför så bestämde jag mig för att höra deras vädjan, och kommer därför att lägga upp deras självbetitlade demo så att ni får lyssna till den. Låtarna som finns på denna demo är, i följande ordning: “Du Skriver På Samma Sätt I Mina Drömmar“, “Iris Av Kastanj“, “The Hospital Opposite“, “Svartvit“, “Månen Part I“, “Månen Part II“, “Alaska” och “Mörketid Blues / Se Mig“. Så lyssna till denna ljuvliga blandning av allt som ni håller kärt, ni post-rockare, bluesentusiaster och de av er som fortfarande håller lågan klar för den melodiska rocken. För detta är nog något som intresserar er, men även de som inte egentligen är särskilt intresserade av dessa genrer till att börja med. Det enda undantaget är väl själva vokalisten, men det är lätt hänt då de endast är i demostadiet just nu. Allt annat sitter på sin plats. Lyssna här nedanför och köp deras CDr om ni skulle tycka om det så mycket, så att ni känner att det är värt att stödja.

Pelikhan smälter samman melodisk rock’n’roll med blues!

2239602460-1

Den stämningsfyllda atmosfären, de konkreta men ack så utsvävande musiken – gör att deras mod i sig höjs och står i centrum. Trots att de knappt har någonting bakom sig ännu, så har de släppt en singel-låt från deras kommande debut-EP, vid namn: “Jekyll & Hyde“, där alla komponenter som får tid att skina. Den outtröttliga trummisen, de melodiska riffen och den outtömliga ådran av experimentell lusta, i sitt första stadie – gör att man hoppar av sina höga hästar för en sekund och lyssnar extra noga. För att inte tala om duon som sjunger, där stämmorna kompletterar varandra otroligt bra. Helst hade man sett att de fortsätter i alternativa fotspår och bygger vidare på mittenpartiet, där det låter som bäst – snarare än att fastna i en ohärlig loop av mainstreamtänk och slätstrukenhet. Med det sagt, den här låten kommer säkerligen att förgylla er dag lite extra. För den har sina stunder och är, om man ser till helheten, ett bra segment av både klassisk blues och rock – fast i en modernare och mer intressant tappning. Ni kan lyssna här nedanför.

Some questions for The Shones!

16499_267925410007166_201722401_n

The Shones is a band that has been active for a very long time. They play something in between surf punk, garage punk, blues rock and good ol’ rock’n’roll. However, sometime in 2012 they decided to re-locate from Madison, Wisconsin to Boston, MA. It wasn’t a hasty judgement, because they wanted to change their style around totally and also their music. So, they arrived for real in 2013 when they released their debut-EP titled “The Shones EP“. Since this was of interest for the Invisible Guy, he began to investigate it further. After writing some lines about their newly released EP, he wanted to ask some questions. So, Teddy Matthews, whom is the drummer and back-up vocalist in the band – answered these questions in his own manner. Have fun!

You’ve been active as a band for a very long time, but suddenly decided to leave your own area in 2012 for Boston. The reason for this was to re-invent your own sound and style. But what happened from the later years that got you going to Boston?

– Yeah, we have been playing together since 6th grade, and during our last year of high school we decided that we wanted to take at least a year to work on music. We did not want to stay in Madison, WI because we wanted a change of pace as well as a broader music scene to be a part of. We decided we wanted to go to the east coast because the cities are all much closer together than the west coast, and we chose Allston because we had heard that there was a very active underground scene here. People always ask us why we did not move to New York, but I think that Boston was a great choice because the scene here is very collaborative and open.

Since you’re now in Boston since September of last year, you’ve been recording stuff and released an EP titled “The Shones EP”. Which is a long trip from 2012-2013, when it was released. Why did it take so long to put it out?

– When we moved here we wanted to start fresh and see how changing our surroundings would affect our sound. So when we got here we began writing and practicing. At that point we knew we wanted to release a proper record at some point but did not know whether we could do a decent job on our own or if we should pay for studio time. Once we had a bunch of material written and we had been practicing and performing it, we decided to use a couple of drum mics that we had lying around to record some practices and see how it sounded. Even just using four mics for everything and doing it live sounded pretty good so our bassist Alex, who has a background in producing hip hop and electronic, decided to try and teach himself how to record, mix, and master. After several practice recordings we decided to record the final product, which was all pretty time consuming considering we were learning as we went.

The aesthetics of the EP seems to be a little bit of everything. When I saw it, I thought of America back in the 50’s or 60’s, including some of the more tobacco-influenced stuff. Who made the artwork and what do you make of your own aesthetics?

– Our good friend Miles Jackson is an incredible artist who works out of Chicago but does work all around the country. We came to him and asked if he’d like to work with us and he was more than down so we threw him some ideas that he ran with. As we reinvent ourselves after high school, there is much more of a 1960’s/surf undertone to our music. At the same time it isn’t completely beachy or washed out, so we like to call it Northern Surf. For example, I like to listen to the band Beach House in the summer but it also fits really well in a snowy winter wonderland type scene. We don’t sound like Beach House but I think our music fits the same way.

Do you have any other material that you’re hoping to get released any time soon?

– We have a lot of material already started and it all is cohesive in its sound, so a second album will be underway very soon and the process should be quicker now that we know what we are doing in terms of recording. We also came up on a couple more mics so the next album should be even better for several reasons.

Thank you for answering these questions! What’s happening in the near future for you as a band?

– Right now, we are working on booking shows for the spring and beginning plans for a tour in august. We are conceptualizing a video for one of the songs off of the album, and we should have some merchandize soon too.

379851162-1

Recension: Flowers Must Die – S/T

LP-20131Tillsammans med långsamt lunkande melodier, i full färd med att erövra Jupiter. Det är en mening som kan beskriva denna platta som släppts utav bandet Flowers Must Die. I introduktionslåten “Jämfota” så kanaliserar bandet sin utspejsade rockdröm, vilket får sjaskiga kopior att upplösas när de kopplas in i örongångarna. När man väl tagit sig förbi det blomstrande introt, som närmast skulle kunna beskrivas som “rymd möter jord”, så gröper de ur sitt jordfästa fundament och ger sig ut på en tripp som mycket väl skulle kunna vara synonymt med hjälp av låtnamnet. Tänk er att ni hoppar jämfota och att riffen samt trummorna följer efter er, medan ni försöker att överleva ett helt liv, genom att åstadkomma detta fysiskt uttröttande engagemag som ni gjort till ert liv. Den experimentella lusta som visas med hjälp av detta skulle inte kunna vara mer uttröttande, när man hör samma riff och trumslag upprepas om och om igen. Dock lyckas de hålla båten flytande en stund till, innan de växlar över från detta åbäke. Med det sagt så försvinner inte jämfotahoppningen, men den räddas på ett bekvämt sätt utav rymdriffen och den flummiga aura som sedan omsluter ljudlandskapet. Man undrar vad som hände med introt och ställer sig frågan om det minuterlånga intermezzot hade behövt att vara så stelt. Dock måste det sägas att ljudbilden i övrigt verkar vara på topp, redo för att slungas mot månen.

Continue reading

Review: The Heat – 7¨

4119685097-1Bluesy psychedelic rock straight from the Netherlands. Conjuring a sense of times past and introducing new but functioning blues into the mix in the first track “Troubled“, together with the singer that delivers a strike with his voice each time he sings. The absolute graciousness of the riffing is a central part of the sound-scape and also forms a melody which is part catchy and part doused in psychedelic forms. The sheer musical outfit of this track is hell bent on covering all these important things in a longer row. If I ever needed an example on Netherlanders that can rock it out, this would be a prime example, just listening to the song at hand. Even though there are certain rock overtones, I believe the psychedelia takes over at times and that the blues is even stronger.

Whilst the next track “In My Mind” delves deeper into the psychedelia of yesteryear’s, the overall quality of the music sprouting out into my ears is flabbergasting. A melodic chant of luminescence, which just spreads itself out all over my face, as I lighten up and dance with my feet to the beat. Even though this kind of music isn’t my slice of the cake, I still take a huge bite out of it. There’s a lot of great energy in the song as well, which will keep you on your feet whilst listening through it all and just when I thought of it, the riffing almost bursts into a solo. It’s just what a rock track should be and it also has the right length for it, since you never get tired of it and repeat it over and over again.

Now when we’re down on the track “Like You In The Evening“, there’s also a harmonica entering the mix. Flavoring it with the sweet taste of Americana. Not that it was the essential thing to make it down that road, but I think it added a little bit to that purpose. The sound-scape seems a little bit too dampened, as it blocks out the sound of both guitars and the harmonica when they’re playing together. But I guess that’s just an essential thing, as the harmonica comes back into the picture without it being low-sounding, when the singer bursts into his signature song. This is a little bit too much of nostalgia anyway, but I believe that the fresh sound-scape really points out some great improvements when it comes to finding their own sound. I feel like there’s a lot of resemblance between this and the old-school of rock and blues, but it sure takes on a whole other outfit when in the hands of The Heat.

The last track “Into The Mountain” confine the whole experience into a tiny little box, ready to be unpacked and released. It might not be the best song on the 7¨ as a whole, but it adds a little bit of extra steam to that psychedelic sound all together. Which I fancy a lot actually, since it refines the sound-scape and makes it more dreamy than a repetitive stale blues-piece. The rhythm is absolutely fantastic and so is the tempo of the song in general, as is the singer’s voice when he escalates it into the “fuzz box“. Afterwards, the whole things let on some fire and lights the whole place up with the chugging riffs and the completely out of hand drumming. To conclude this, I must say that this 7¨ is a very good representation of the band as a whole and definitely something you should check out, at least if you’re interested in bluesy psychedelic rock, if you catch my drift!