Ljuslykta – [För alltid – för allt] – Del III [Nr. 1]: Bandhagens Musikförening, Intig och SiSTAL

repartiseraren_logo_transparent

Den tredje delen av ljuslykta är den mest musikpackade av alla tre. Välkomna in i en helt annan, alternativ värld. I denna serie tar vi oss igenom olika musiker från Sverige, som av en eller annan anledning kvalificerar sig till att vara med i denna serie. Det är bara bra musik, det är annorlunda musik, sådan musik ni kanske är vana vid, sånt ni är ovana vid. Allt kan hända och det sker på ett detaljerat och utstuderat sätt.

Hos de

som för alltid

kommer att vara en del

av denna innersta

kärna

I den tredje delen får ni bekanta er med musik från och av: Bandhagens Musikförening, Intig, SiSTAL, Palmless, Som Åska, Pmtoyou och Solvald.

För det vi gör betyder någonting. Det vi gör kanske håller i längden. Vi är här för alltid.

bandhagensmusikforening

Bandhagens Musikförening – Protokoll A

Ett av Northern Electronics senaste tillskott. Bandhagens Musikförening är ett samarbete mellan Michel Isorinne (Isorinne, D.Å.R.F.D.H.S.) och Martin Sander. Tydligen inspelat på Bandhagen Airport – som verkar vara en fiktiv flygplats – men ändock så ger det avtryck i musiken. Passa på att svaja mellan ambient och field recordings, till bultande technomusik som ger en ont i armen.

Sista Station” är ett fint verk som mellan syntar och andra tillagda ljud avspeglar någon form av resa från vatten till vind, jord till eld och allt däremellan. Det formligen sprakar och sjuder, men i slutändan känns det som om det är någon slags undervattensresa till det inre. Kanske till jordens mittpunkt. Rent kreativt så är det fantastiskt hur de båda lyckas prägla den första låten direkt, det låter inte som något de gjort förut – och då särskilt inte Isorinne även om han är van vid att hantera långa, drönande och dånande ljudlandskap. Men det här är något helt annat. Titelspåret “Protokoll A” är mer depressivt i sin attityd, där man flänger mellan bombastiska technotrummor och en konstant melodisk bakgrund. Här ligger fokuset helt och hållet på rytmerna istället för melodierna i sig, även om de tillför en helt annan dimension – gentemot den första låten.

En bit in tas man ifrån själva melodin och djupt in i kärnan av trumslagen, som att på något sätt demaskera det vackra och ta fram råheten, fulheten eller bara den lekfulla rytmen som dunsar mellan de olika tillagda ljuden. Till slut så pyser det ut och lämnar ett eko av sitt forna jag, efter att fullkomligen ha frångått det initiala ljudlandskap man nästan vant sig vid. Det blir en väckarklocka. Så även med “Vändpunkt” – som är en mer tillrättalagd men knastrande gigant. Men här lockar de fram något vackert, något som inte är särskilt vardagligt eller intetsägande, inte för att de övriga låtarna inte har förmedlat känsla och passion, men det här är något helt annat.

Minner om tider som gått och det “nya” som ersatt det – inte i den kronologiska ordning som 1900-tal och framåt – utan mer personliga tider. Det skär och gör ont någonstans, men det är iöronfallande. Man vaknar till liv igen och blir inspirerad. Tänk att något så “litet” kan göra så mycket, men det finns ju givetvis mycket eftertanke bakom. Lika fint som det tonades in tonas det ut och så är det med det. Egentligen vill man bara lyssna om och om igen, men det är ett album man måste ta sig igenom, så…

B-sidan är mer experimentell. De leker mer med allt de har, blandar hejvilt och från starka rytmer skapas det en bubblande känsla. Låten “Elyseiska Fälten” förmedlar verkligen det som gjorts, fast i realtid. Det känns som om man får följa med i hur de skapat musiken, i och med hur många utsvävningar och atmosfäriska element som återanvänds och sätts på en annan plats istället. Hela tiden i framåtrörelse, med de elektroniska instrumenten i högsta hugg, där vissa mellanpassager får ta tid på sig att röra sig fritt i ljudlandskapet och tillsammans med de redan kompakta och konstanta ljuden, skapa en världslig och öppen plats. De dunkande bastrummorna försvinner långsamt bort och sen kommer “Fastväxt” – en resa genom klaustrofobi och rymden. Man känner sig lite som Deckard i Bladerunner, kanske har Vangelis varit något av en influens i åtminstone denna låt, vem vet.

Egentligen så är det ingenting i titeln som ger avtryck i ljudlandskapet, mer än kanske den krypande trängsel som gör sig påmind. Man kommer ett steg närmre civilisationen och dess mindre charmiga drag. Den pulserande synten svävar långt ovan och pareras av snabba hi-hats och undermedvetet placerade elektroniska ljud. Låten i sig är hela tiden i rörelse och utnyttjar det till att långsamt utveckla låten till en monstruös men spektakulär upplevelse. Isorinne och Sander är ett solitt lag.

Ironiskt nog är “Papperstrassel” den mest omsorgsfulla låten av alla. Med en basgång att döda för och olika melodier som passar varandra perfekt, så kan man med gott samvete avsluta denna beskrivning utav Bandhagens Musikförening och säga att: Northern Electronics vet vad de sysslar med och har träffat helt rätt i detta släpp. Särskilt de sista två låtarna är obeskrivligt bra och det övergår ens förstånd varför detta projekt inte fått mer uppmärksamhet – det släpptes trots allt för två dagar sedan, dummer – men någon annan borde ha hunnit före, tycker man. Vi lever ju i en digital tidsålder.

Lyssna till en låt från släppet, nedanför, men införskaffa gärna en vinylskiva från Northern Electronics för det förhöjer upplevelsen märkbart. Trots allt är detta musik som borde lyssnas till via en vinylspelare och inte i hörlurarna, även om det gör sig bra där med.

intigmodfälld

Intig – Modfälld

Över till något helt annat. Postrock möter depressiv black metal. Något man hört förut men som inte gjort avtryck på något sätt, då de flesta band i denna kategori inte är någonting att ha överhuvudtaget, men Intig har skapat ett intressant släpp i och med “Modfälld” – som är värt att lyssna på.

Från låten “It Always Comes Back“, känns det nästan som att detta släpp börjar med en seans. En inbjudan till vidare lyssning, med ett kreativt akustiskt ljud som förlitar sig väldigt mycket på reverb. Långsamt byggs låten upp av just – modfällda melodier som definitivt har en black metal-klang i sina toner. Här känns det som om det är introduktionen som långsamt byggs upp för att sedan i nästa andetag gå över till blastbeats och en märkbar förändring i form av skrikande, growlande i kombination med snabba, geniala riff.

Vilket är nästan vad som händer, för i nästa låt, “Wistful Nights” släpps all våldsam energi lös och bildar just några av de tidigare nämnda komponenter, som är precis det man väntat sig, egentligen. Även om DSBM inte är en favoritgenre så gör Intig det mer intressant. Trots att vissa riff kan kännas malplacerade så är den fylld till bredden av det som gör black metal så bra. Snabba trummor, utpräglad sångstil och den känsla som förmedlas via förvrängningen av riffen. Tyvärr så faller det platt ibland med den rena sångstilen, där den råa passionen snarare ligger i growlandet och de uttömda skriken.

Även om samma mellanakt präglas av den rena, självömkande sångstilen, så är “Forlorn” inte så illa den heller. Hade det skurits bort så hade denna låt varit närapå perfekt. Atmosfären är tung, den är definitivt mer post-rockig än den föregående låten och mellan trummornas slamrande och den koncentrerade rytmen, finns det utrymme för snabba utfall. Särskilt imponerande är faktiskt melodierna som gitarriffen avger, där det centrala är att skapa en sinnesstämning av guds nåde. Nästa låt, passande nog på ryska, gästas av Waldgeist – “К Забытой Вечности (feat. Waldgeist)” – vilket gör att den får en helt annan karaktär. Helt klart tar hans desperata skrik och growlande över, men är imponerande som in i. Det är verkligen dräpande rent känslomässigt. Märkligt nog lyckas han nå snäppet högre i intensitet – som om det inte var intensivt nog – och denna skicklighet tillsammans med blastbeats och ambitiösa riff, gör låten fulländad.

Den sista låten, “3 AM“, är inte särskilt imponerande rent sångmässigt eller när det kommer till lyriken. Resten är faktiskt helt okej, det är knivvassa övergångar och otroligt uppslukande att lyssna till om man glömmer bort de detaljerna. Förmodligen är detta även en av de låtar som har bäst melodier och där atmosfären är intakt från introt till slutet. En malström av det som gör Intig bra, i alla fall på detta släpp.

Ni kan lyssna till det nedanför och köpa släppet via deras bandcamp.

sistalspecies

SiSTAL – Species

Göteborgsbaserade skivbolaget IIVII sysslar med att släppa experimentell elektronisk musik och är sub-label till Substream Music Group. Här fanns “Species” av SiSTAL, vars släpp ger en inblick i deep techno, dub techno och ambient. Förmodligen tre genrer man inte direkt hört kombineras, men SiSTAL gör något intressant av två genrer som egentligen inte är särskilt intressanta i sig, nämligen: deep techno och dub techno.

I underjorden hörs ett ljud och det är “Siphonophores“, en konstant bråkmakare vars stora technolabbar studsar fram och tillbaka mellan bas, rytm och melodi. Även om det inte händer särskilt mycket i låten i sig, så är det de små nyanserna man bör hålla koll på eftersom att de sakteligen utvecklas till något större. På sex minuter hinner basen bli mer intensiv och de experimentella elektroniska ljuden visar sig på den styva linan. Det som gör låten är att rytmen är så svängig och att det går att hålla igång den så länge utan att det blir tråkigt att lyssna på.

Ophiuroidea” gör att rytm och melodi utvecklas tillsammans på ett organiskt sätt. Det känns som om de blir en del av varandra och för låten framåt. Känslan man får är skum, man kanske befinner sig någonstans man inte borde vara. Hela tiden är det en känsla av paranoia, vilket inte görs bättre utav ljuden som tillsammans bildar en massiv och ogenomtränglig ljudvall. Långsamt görs allting levande och genomträngande – det känns som om man på något hypnotiskt sätt är tvungen att lyssna vidare.

Aequorea” blir den låt som klart visar att SiSTAL är mer än rungande, konstanta rytmer och djupgående beats. Melodierna och de svepande syntarna i denna låt är helt klart något som påminner om STURQEN – i alla fall hur de använder sig av skarpa, elektrifierande och stormiga atmosfärer i sina låtar. Från de mer långtgående och målande elektroniska ljuden som svajar mellan ljudbilden och att vara utanför, på en sekund. Det känns som om någon tittat in, mixtrat lite till med ljuden och lyckats få till något som helt klart klår de föregående låtarna med hästlängder.

Remixerna av både “Ohpiuroidea” och “Ophiuroid/Siphonophores” ger tyvärr inget bestående intryck. Även om de har sina bra delar så är det helt klart de tre fristående låtarna som är bäst. Ni borde spana in detta släpp och lyssna på det i sin helhet via IIVII-bandcamp.

 

 

 

Advertisements

Ljuslykta – [Precis som alla andra, men vi skiljer oss åt ändå] – Del I: Suffering Hour, Khem, Saturniids och Svarti Loghin

repartiseraren_logo_transparent

Vi vet att det finns människor som rekommenderar musik, vi är en del av detta mikrokosmos också, varesig vi vill eller ej. Det kan hända att folk som läser detta inte tror att vi är föränderliga – fastän vi gång på gång bevisat att vi är det – dessa individer kan sluta läsa nu. På tiden att det händer något nytt och att skutan styrs i rätt riktning igen. Ner i den smutsiga underjorden, gräv upp det som andra inte finner vid första anblick, rekommendera det till folk som faktiskt bryr sig och har ett intresse av detta.

Ljuslykta är en ny serie som bygger på samma koncept som “spotlight“. Skillnaden är att detta är mer utförligt, men det finns en hake – vi söker enbart musik inom Sverige. Vad finns det som är rekommenderbart i detta landet? Man kliar sig på huvudet och tänker att det egentligen inte finns särskilt mycket, men plötsligt blir man motbevisad. Här dyker det upp i olika delar. Det finns inte en tanke på att stöta och blöta det som redan stötts och blötts miljontals gånger via andra fanzines i bloggosfären och inom mindre smickrande medium.

Nej, vi begränsar oss visserligen, men så enfaldiga är vi inte.

sufferinghour

Suffering Hour – In Passing Ascension

Ett debut-album rikare har svenska Blood Harvest blivit – ett skivbolag vi inte ägnat en tanke åt tidigare, så det var väl på tiden. Suffering Hour har blivit en del av detta undergroundmaskineri. När man ögnar igenom skivbolagets tidigare släpp så återfinns det intressanta släpp av bland andra Sorcery, Cemetary, Magnus, Bombs Of Hades. Så man känner åtminstone till en del band, även om vissa andra är höljda i dunkelt ljus.

In Passing Ascension” heter albumet. Åtta låtar totalt. Det märks av att de har varit inspirerade av Dead Congregation, precis som bandet själva förtäljer när de fått beskriva det. Det är också just den influensen som känns starkast, även om fokuset på omvälvande och precisa riff även känns igen från Inquisition – som de även beskriver som en klar influens. Det som är solklart från start på detta släpp är hur de integrerar atmosfären i musiken, det mer elektroniska får kickstarta den vilda käftsmäll som är Suffering Hour. Egentligen är det både de individuella delarna som gör helheten och tvärtom, men hur de lyckas att få en att hålla koll på allting samtidigt som ens huvud dängs in i väggen av hårdheten i riff, trummor, skrik och bas – är proffsigt.

Egentligen hade man kunnat tycka att det bara är en malström av allt och ingenting, men det följer en röd tråd och har många föränderliga delar som får en att gilla deras musik. Alla influenser blandas i ett någorlunda rörigt men sammanhållet kaotiskt ljudlandskap. Från vår favoritlåt “For the Putridity of Man” till “Procession of Obscure Infinity” uppvisar de en makalös kunnighet i sina individuella roller, med sina instrument. Samtidigt som det mest attraktiva i black metal behålls, kastas man in i en värld av death metal – där bägge genrer hålls åtskilda för att sedan dyka in i varandra.

Förutsättningarna för detta album från start till slut har inte varit en tidig besvikelse, eller ett sent uppvaknande hos musikerna, där de försöker ställa allt till rätta, utan snarare en kreativ imploderande metalapokalyps med stadig grund att utgå ifrån rakt från början. Efter att ha lyssnat på “Hostis Humani Generis” av Dead Congregation så att den inte längre går att lyssna på, så är nästa logiska steg “In Passing Ascension“. Verkligen. De har helt klart sina olika sätt att göra musik på men det smittar av. Så för den som är trött på oinspirerande black metal och likaså death metal – är detta påbörjan av en helt ny era av bra sådan.

Ni kan lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, vi föreslår även att ni stödjer skivbolaget och bandet genom att köpa en fysisk vinylskiva, t.ex. I skrivande stund finns det ett exemplar kvar av silvervinylen.

khemhatehammer

Khem – Hatehammer

De två mörkklädda männen i Khem har släppt en debut-EP som fått namnet “Hatehammer“, via Änglaslakt Productions, som tidigare släppt alster med Ultra Silvam – med andra ord två olika projekt vi inte har någon kännedom om alls, vilket gör detta extra intressant. Kvalitén är vad man kan förvänta sig av en demoproduktion, vilket det med all sannolikhet är. Eller så är det bara så att ljudet gör sig bra med musiken.

Från de smattrande trummorna till enkelheten i riffen, sprider sig en känsla av vanmakt och totalt hat. Inlevelsen i sången och den helt ohämmade atmosfären gör att detta släpp blir något av en resa tillbaka i tiden på många sätt, men dessa herrar är bra på att konstruera riff och lägga det på en väldigt hög nivå rätt omedelbart. Intensiteten i framförallt “Culling Life” verkar ha gjort så att “Hammers of Hate” får ikläda sig rollen som en av de snabbare låtarna, mellan början och slut på denna EP innehållandes tre låtar. Även om det inte går att uttyda exakt vad som förmedlas rent textmässigt så täcks det utav skickligheten som levereras via musiken i sin helhet.

Även om namnet på släppet kan vara oinspirerande, så är det i all sin enkelhet ett njutbart släpp från början till slut. Det har allt man behöver när man lyssnar på black metal, och lite till så klart. När man tror att det ska bli ett bombastiskt outro av det hela med låten “Splendorous Maw of Darkness“, så lägger de extra krut och stormar in genom portarna istället för att ljudsätta sin egen avfärd. En virvelvind av trumslag och gitarriff lägger sig över en omedelbart, där själva melodierna får bära upp hela skelettet på sina egna axlar. Allting vilar på det. Det är rått och utan att kompromissa med något.

Vi tycker att ni ska lyssna här nedanför.

saturniids

Saturniids – Saturniids

Om det inte redan var hemlighetsfullt nog, så sluter Saturniids cyklen med sitt självbetitlade albumsläpp. Ett mini-album bestående utav fyra stycken låtar, förmodligen är det släppt av de själva också. Här blir det annorlunda och inte särskilt mycket black eller death metal. Det blir istället sludge och doom metal för hela slanten. Tillsammans med ljudbilden i deras musik har de också lyckats få till en imponerande estetik.

Vad som känns återkommande, åtminstone om man ser till de släpp vi tidigare skrivit om i denna artikel – är hur passionerad sångaren är. Han ger verkligen allt när han släpper lös sitt inre vrede. Även om sludge och doom metal ibland kan bli lite väl segt för våran smak, så är det intressant hur Saturniids utövar en annan form inom dessa genrebarriärer. Visst, det är inte särskilt snabbt när det kommer till tempo rent generellt, men passande nog så ger tyngden och längden i dessa låtar ytterligare ett lager av imponerande musikalitet. Man känner att allting ska stanna upp när som helst, och plötsligt när nådastöten kommer i form av avstannade trummor och gitarrer – så levererar de något extremt explosivt, vilket man verkligen kan höra i “I.C.B.M.” – passande låtnamn för övrigt.

Det är rasslande, kvävande och framförallt en nydanande form rent musikaliskt som ingjuter hopp i en. Om det äldre materialet som EyeHateGod gjorde förut möter slumpmässig svensk doom eller sludgemusik, och i en fusion blir något mer allsmäktigt – något eget. Det som är bra med dessa genrer är ju att det finns ett mycket större utrymme rent musikaliskt, så man behöver inte känna allt för mycket vemod när “Into Oblivion” kraschar ut i ingenstans. Förhoppningsvis finns det något skivbolag som öppnar ögonen och tar detta för vad det är – guld. Ja, det är faktiskt nästan så pass bra att man skulle kunna säga att det är något liknande.

Ni kan lyssna till albumet här nedanför.

svartiloghinmorkenergi

Svarti Loghin – Mörk Energi

Solstice Rex, som för övrigt enbart släppt Svarti Loghin-material, har detta år förverkligat albumet “Mörk Energi“. Egentligen visste vi inte om vi skulle ta med detta, men eftersom att det är ett så pass intressant släpp på så många olika sätt, så valde vi att ha med dem ändå. Vi har tidigare sett, men inte lyssnat på Svarti Loghin, utan det har bara varit något man sett i förbifarten. Estetiken känns inte särskilt lockande, men när man väl tryckt på “spela” så märker man fort att det finns något att hämta.

Introduktionen, låten “Stjärnätare Dväljs Under Torv Och Moss“, levererar både socialrealism i sin mörkare form – uppgivenheten – och den bländande akustiska mystiken rent musikaliskt, tillsammans med renodlad svartmetall. Det svänger inte fort, men det kan ändras rent atmosfäriskt på tio, tjugo sekunder. Från ett magnifikt akustiskt stycke till blastbeats och avgrundsvrål, det är verkligen någonting som gör Svarti Loghin egensinniga. Inte för att ingen gjort det förut, men hur de manipulerar atmosfären i låtarna samtidigt som de lägger in de klassiska komponenterna inom genrerna de vandrar emellan – är verkligen massivt.

Bland låtarna återfinns också ett par underbara stycken ambientlåtar, som till exempel “Katzengold“. Det är intressant hur det kan skifta så extremt mycket på bara ett par låtar, för att sedan gå tillbaka till det brutala snittet av svartmetall. Favoritlåten är “Vakuum III“, där det på sju minuter genomgående levereras musik av högsta kvalité, med genomtänkta riff och där utrymme även ges för de mer utsvävande delarna av detta projekt. Under masken av misär gömmer det sig en guldgruva av vackerhet som man bara kan höra om man lyssnar extra noga, i vissa delar så gömmer det sig bakom hårdheten och grymheten, men det finns där någonstans.

Dualiteten i musiken är medryckande. Det står mellan allt och inget, det finns inga mellanting. Vi tycker att ni borde se till att köpa en vinyl, eller åtminstone en kassett av detta album. Det är värt det i slutändan. Ni kan lyssna till albumet i sin helhet här nedanför.

 

Premiere: VARSOVIE – Détruire Carthage

varsovie band photo promo HT small

Propaganda straight from Warsaw, with their telecommunications-station based out of France. Building on a concept that draws influences from concrete post-punk and stable new-wave, among other genres. The reason why they’re in any way related to Warsaw is because their band-name is VARSOVIE—the french word for “Warsaw“—capital of Poland. A debut-EP came out in 2006 titled “Neuf Milimètres” (Nine Millimeters), recorded in Grenoble 13eme Etage Studio and Chaosmic Studios. Here’s also where their aesthetic concept got set in motion by the photographer Lucas Rimbaud, which portrayed a woman lying on her back with her feet in the air—maybe relating to the title of the record—Nine millimeters bullet-type, and a gun. Their sound was virtually the same as it is now but a bit more unpolished and maybe also darker. It was also a whole other set-up when it comes to the band’s compound, different members and now there’s a whole other prerequisite for the band.

R-2059238-1261506149.jpeg

They managed to self-release this EP which came out as a CD. Two years passed and there weren’t any new album or proper release during that time—not until September of 2008. A promo-CDr titled “Etat Civil” was released featuring an album with eleven tracks, featuring Nicolas St Morand (Hreidmarr) on backing vocals for “Etat D’Urgence” (State Of Emergency), outro music by the famous late composer Franz Schubert, for the closing song “Inertie” (Inertia). Everything was recorded at Drudenhaus Studio, located in Issé, France, the home of studio engineer Benoît Roux (Anorexia Nervosa). Now the aesthetics have suddenly changed, there’s a woman standing on train-tracks holding two bags—it almost feels like she’s moving away from somewhere, to anywhere. They used a different photographer, Manon Weiser, who’s also helped with his skills for the Velvet Condom box-set “Vanity And Revolt“. A year later a proper release of the same album came out, in December of 2009.

varsovie cover l'heure et la trajectoire pack

Six years later their latest album “L’Heure Et La Trajectoire“, was also self-released by the band. Then something happened. A Black-Metal(!) label from France called Those Opposed Records began releasing both “Etat Civil” and their newest album “L’Heure Et La Trajectoire“, in limited editions on black vinyl and colored vinyl. It’s interesting how such a label would ever take interest in VARSOVIE, whilst mainly focusing within black metal. Good for the band. So here we are, they’ve just announced the release of their latest album and everything’s dandy. Well, everything actually is pretty dandy. Repartiseraren have gotten the opportunity to premiere “Détruire Carthage” (Destroy Carthage), a track we’re particularly fond of from the new album. It’s got a rather short running time of around roughly three minutes, but all the ingredients of this fierce post-punk band—all of the energy, the ambitious and dark conditions for a nicely crafted post-punk sound—for you as a listener to stream from here. Enjoy it as much as you can!

[4th] December: Crowhurst – Shallow

10841330_10153017701387573_344887033_n

From America with deep-rooted hatred and especially no love for Bono or The Beatles, comes Crowhurst—a solo-project commanded by Jay Gambit—also known under the guise of Girl 27—a continuation of his sound experiments. Before May of this year the project was a collaborative one with a full band set-up. From then he’s gone from noise, power electronics, dark ambient and back again, including numerous attempts at drone and ambient. We must admit that many of his releases remain unheard but his concepts are of interest. Not only because of his collaborative efforts on split-releases with Water Torture, Et Nihil, Sordo, Human Fluid Rot, Tanner Garza, Black Leather Jesus, Breakdancing Ronald Reagan, Trevor Bolin, et cetera — but because of his productiveness, and transgression between electronic and non-electronic music. Power electronics and power-violence seem to have more in common than one could ever imagine. It’s actually not that hard to fit those genres together, the only bump in the road would be where to draw the line, but there have been even weirder constellations co-operating so nothing should be said about that.

crew

One confusion is whether Crowhurst since Girl 27’s first release “And I Hope Nothing Hurts You More​.​.​.” goes back to being a whole “ensemble“, or if it is intended for his personal experimentation. I hope for the latter. Somewhere along the road if you’re not into the phenomenon, you can easily confuse both his solo-project and his supporting players for one and the same, besides the reality of the harshness that separates the two. So it’s good that he chose to go his own way under a whole new name. This makes the connections even more irrelevant and creates a distinction between his follow-up work and the original setting of Crowhurst. Anyhow, his productiveness, let’s return to that. With his harsh noise endeavor, four original releases have been put out, named: “And I Hope Nothing Hurts You More​.​.​.“, “The End“, “Haldol“. and the self-titled release “Girl 27“. He’s also been able to hook in Dreamcatcher for a split-release. Though I am not too sure about the nihilistic tendencies delivered, conceptually the releases make for vivid interpretations.

a0131734825_10

So for the 4th of December, Crowhurst have lent himself for a more beat-oriented and noise-driven intermezzo which starts of painfully harsh, keeps going at it for what feels like more then four minutes and then completely dies out into nothingness. It might be a proper transgression from his old self to the new moniker he operates. The song is titled “Shallow” and separates the thin lines between ambient-like noise and a steady rhythm which shakes you around and spins your world 360 degrees in the wrong direction.

Poem:

You be nice to Santa,
he’ll grant you Americana
If you’re not,
he’ll be utterly distraught

4th of December has not ended yet, but only begun. We’re past the cold and chilly grounds, we’ve entered the desert and you’ve suffered heat exhaustion. Tomorrow a new track will be released and the temperature might flutter. Until then, enjoy the exclusive and newly produced song “Shallow” courtesy of Crowhurst, on Repartiseraren.

Titta: Skallbank – Falsarium

I gränslandet mellan dödsmetall, i gränslandet av black metal, och rock’n’roll – så vandrar Skallbank. Det är ett relativt nyuppfunnet band som hittills enbart har släppt en låt – med tillhörande musikvideo. Bara namnet i sig gör en intresserad av att undersöka saken närmare. Man blev inte besviken när man hörde de första tonerna. För att förstå vad som gör detta bandet lite bättre än andra kontemporära band är deras fokus på hur melodierna ska läggas, det är nämligen så att bandet vet med sig hur man skriver medryckande melodier – men även hur man inte utlämnar den hårdare ljudmattan – och närmar sig lite Kvelertak nu när man tänker efter. Måhända är det bara något man påminns av när man hör detta band, eftersom att det finns det som skiljer dessa två band åt, men det är inte för inte att det är vad man använder som referenspunkt. Jämförelser åsido, deras låt “Falsarium” är en intressant utläggning rent musikaliskt som i vissa skeden inkluderar bluesig rock när det kommer till solon och enskilda riff. En fördel är att de inte sysslar med så mycket utsvävningar utan snarare lägger sin vikt vid att ha en stabil grund att stå på, för att sedan utifrån det lägga sig lite utanför den låda de själva inringat sig i. Inget dåligt med det egentligen, det känns skönt med något som är pålitligt för en gångs skull.

10154930_299908690197459_3646163934358346339_n

Produktionsbolaget MAS Productions har varit duktiga på att filma deras musikvideo. Allt från det humoristiska upplägget med en rockkille som stör en kumbaya-seans, till närbilder och ryckigt filmande – för att åtskilja det mer fokuserade med det mer rock’n’rolliga. Först är det bara oljud för de stackars hippiesarna, men allt eftersom släpper deras idioti och det släpper mer och mer ju längre in i låten man kommer. Ett enkelt men ack så underhållande koncept som lyckas utan att bli totalt vedervärdigt. Det blir som kaka på kaka, förutom att hålla utkik efter Skallbank så börjar man också intressera sig för produktionsbolaget som gjort deras musikvideo. Duon Emelie Hahne och Klara Olsson är de personer som lyckats filmatisera vad detta band handlar om, åtminstone på mikronivå eftersom att det bara omgärdar en låt och ett upplägg – men det är fullgjort bara det. Kvalitén är det inget fel på och man vill gärna se att de tar sig an nästa låt som skall filmatiseras – för det är redan på gång. Ni fungerar bra tillsammans, helt enkelt. För den som intresserar sig kan man lyssna till låten och titta på musikvideon, här ovanför.

World Premiere: Cape Noire – Avalanche

a1780140671_10

With monumental influences taken from black metal aesthetics, it’s weird to realize how trip-hop can be thrown in to make it something completely different. Hailing from Paris, this collective of nocturnal souls make up Cape Noire – an outfit that flourishes in the catacombs. With their catchy trip-hop sound and their atmosphere lent from darkwave and other electronic genres, they fuse soulful vocals with different aesthetics. You could honestly say that “Fire” – their only publicly available track – have a musical ground available in more commercial music. Although that song is more of an anthemic introductory to this collective, it’s nice to see how you actually can stray away into darker melodies, ambitious vocals and still keep some kind of artistry connected to more widely attractive genres. But it’s good that all clichés are swept under the rug and that they develop their own sound, because that’s ultimately what gives the listener a more steadfast connection to their music.

10688313_1492304221021442_2417045093170244549_o

Repartiseraren have gotten the honor to premiere another piece of music from the strictly limited CD-release put out by Cape Noire on the 11th of October. This item will probably be a collectible, so you’d better hurry and buy one because they’re limited to thirty copies, handmade all matte black and silver ink buffered package. Their aesthetics revolve a lot around the mystery of who might be the actors behind the moniker of Cape Noire – in turn fueling the relevance of their music – besides it being masterfully crafted for your listening pleasure. Now you get to listen to another track from that release, namely: “Avalanche“, which gives you an insight into how versitale they seem to be. You can sense some dark cabaret influences that move their way through a more carefully laden atmosphere, but with utmost sincerity the trip-hop beats are laden in perfect conjunction to the marvelous vocals. Listen to the track down below. Buy the CD from them here.

Spotlight: ZX Electric and Asesina!

0002374769_100.png

Time for your daily Spotlight. It’s been lacking from my side, since there’s been a lot to cover when it comes to exclusive premieres – but not much when it comes to regular bands that you stumble upon – or artists. Since it’s been a long time, I want to introduce two of the more peculiar acts that I have found when scouring the internet: specifically Bandcamp. One of the bands are from the UK and the other is from Spain. ZX ELECTRIC is a band that plays weird krautrock with the occasional stab of minimal synth and post-punk, whilst Asesina are the Spaniards whom has a singer that really can’t sing – but all the better that he can suffer, because that’s what it’s all about – it seems.

a3200966171_10Negative Outline” is the latest release that ZX ELECTRIC can offer to the world, having released two other albums earlier, titled “Obsolete” and “Fixed Unknown” – a rather odd blend of genres that shouldn’t be mixed, really. But there’s something about the latest album that signals to me that they’re serious. How can you even manage to fit in krautrock with minimal synth? I get that it can be applicable when it comes to post-punk, but not the other way around. However, they manage to create a rather melancholic image which they spit upon, managing to fit a semi-acoustic environment somewhere in between each track. I like the singer’s voice, it’s sincere but rather goofy at times. All the better then – that his rhythm is intact and his groove is where it should be – when the synthesizers slowly grace him and fill up the sound-scape. Not to mention how cold-wave helps to keep the semi-acoustic trance to a pleasurable level, where you just nod your head to everything you see around you.

a4144603658_10What striked me when I browsed Asesina, were their marvelous aesthetics. The slick lines that are pleasing for the eye to watch, alongside a rather odd – almost dragon-like – goose that feeds her youngin’. Maybe this has something to do with where they’re from in Spain, or maybe not. I, however, really like the way this becomes their insignia. Enter bleakness with “EP“, their first release. Together with the bleakness that appears through using black and white. When it comes to their music, I must say that I don’t know if I should hate or adore the singer. He can’t sing. But thanks to the psychobilly, surf punk or whatever they’ve mixed together into a mish-mash of difference and alikeness – his voice gives a touch of severe angst that doesn’t go away. The best thing about it is when he screams in his own language and I don’t really get anything. I don’t really want to know, either. Noise rock goes well together with every other genre they’ve plucked asunder. The good thing about it is how their low-keyed sound-scape makes you wonder when they’re going to step into black metal territory, but that really never happens – full-scale. A good listen to anyone whose interest lays in any of these more obscure genres – especially when mixed together.