Ljuslykta – [Är du inte en del, så är du utesluten] – Del II: Knivtid, Trepaneringsritualen, Fähund och Andra Svart

repartiseraren_logo_transparent

Känner ni igen er? Bra. Vi hoppas att den första delen fick er att uppskatta detta initiativ. Nej, vi är fortfarande inte en del av vad andra gör utan vi ställer oss utanför det. För vad kan man göra när allting är strömlinjeformat – man kan i alla fall inte skapa något exakt likadant som alla andra gör. Oavsett vad de skriver om så läses det och hörs likadant, det kvittar egentligen om det är i podcastformat eller om det är i textformat.

Vi tycker att det finns något större, något mer än bara technopodcasts. Något mer än bara korta stycken av text som inte egentligen tillför något överhuvudtaget. Det må så vara att dessa fanzine och tidningar har skribenter som rent tekniskt får till det bättre än oss, men egentligen är det inte vad det handlar om, alls. Även om vi strävar efter att ha ett så korrekt språkbruk som möjligt så är det inte vad det står och faller med – det står och faller med originalitet.

Åt helvete med falsk journalistik – åt helvete med falsk originalitet – åt helvete med allt som inte är sant.

knivtid
Knivtid – Knivtid EP

Vad skär igenom oss om inte känslor? Hur ska man lyckas emulera olika känslotillstånd på bästa möjliga sätt? Det finns olika metoder som man kan använda sig av för att nå dit. Rent musikaliskt så är Knivtid väldigt nära dessa tillstånd, men inte bara på det viset utan också estetiskt. Man föreställer sig en storstad, stor, tom och själlös – finns det verkligen något att hämta där, egentligen? Enligt artistens självbetitlade EP via London-baserade ACR – så finns det något där ändå.

Direkt känner man saknad. Fan, måste det här verkligen hända, är det verkligen den känslan vi känner när vi lyssnar? Ja, i alla fall i “Feelings By Numbers“, som i låten tar sig an att samla på sig de innersta känslorna storstadsmänniskorna bär på. Det känns som om han katalyserar och bänder upp, rör om och öppnar upp, tömmer oss på den känslomässighet som existerar. Man hör måsarna skrika, närheten till naturen och den tärande betongen – två motsatsförhållanden som i slutändan är i samexistens. Verkligen underskön ambientmusik när den är som bäst. Med en detaljrikedom som pockar på känslornas uppmärksamhet, omedelbart.

I “262” finns en helt annan atmosfär. Kortare, mer intensiva kickar förmedlas med elektroniska instrument. Någonting lurar där under ytan, regnet porlar ner för rutan och det verkar som att något är i görningen. Kontrollerat kaos. Från de lägre frekvenserna som tar upp mycket plats, till de högre som har reserverats för att skapa en atmosfär som är mer grandios än vad man uppfattar i början. “Circles” har en mer romantisk framtoning, den är varmare och bär inte på lika mycket kyla som de andra, tidigare låtarna. Man känner sig mer välkommen, en känsla av stundens hetta – euforin man kan ha känt, det mer nostalgiska – men även det som finns i vissa ögonblick.

Inflammatorisk” är precis vad namnet säger att det ska vara. Ljuden blossar upp som från ingenstans och lägger sig platta för det mer industriella ljudet. Det finns en viss lekfullhet i låten som återspeglar sig i knackande, mindre utdragna och återkommande elektroniska vibbar. “Paus I” som i egenskap av sista låt och outro, bjuder på en början av något helt nytt. Förhoppningsvis något som är lika beroendeframkallande som detta släpp. Det är helt ofattbart hur detaljrikt och gripande detta släpp är.

Lyssna till det här nedanför och beställ en kassett. Det är för närvarande i sin andra utgåva eftersom att den första redan sålt slut.

trepaneringsritualen

Trepaneringsritualen – Deathward, To The Womb

Sveriges, i mitt tycke, bästa undergroundbolag var Beläten. Thomas Ekelund har låtit utveckla sitt eget projekt Trepaneringsritualen efter att Beläten tyvärr gått i graven. Även om det är svårt för oss att förstå oss på det bakomliggande estetiska på detta släpp, kanske till och med det rent esoteriska, så är det lockande ur andra aspekter. Efter att ha varit obetydlig till att ha varit med på Boiler Room – till att ha funnit egenhet i sitt ljud på “Deathward, To The Womb” – är nog detta projekt ett av de nyare, som inom svensk industrial har chansen att bli något att räkna med.

Vad som gör detta projekt så spännande är hur långt man kan ta ljudmanipulationer. För det är vad Thomas gör på just detta släpp, men han tar det ett snäpp längre rent konceptuellt – både estetiskt och musikaliskt. De rungande infernaliska ljuden som borrar sig in i en med all kraft, strös omkring i en ruggig stämning vars uppbyggnad ger en kalla kårar. Särskilt märkbart är det i titelspåret “Deathward, To The Womb“. Tillsammans med Ekelunds magvändande stämma blir ritualen komplett, något som förmodligen måste upplevas live men som likväl blir imponerande i en ljudfil.

She Is Flame Of Life” är en låt som bevisar vad Trepaneringsritualen går för. Det är sinnessjukt men underskönt, det är smutsighetens fula tryne som visar sig. En uppvisning i konsten att förvränga allting och göra det vackra till något man bara vill stampa under skon. Om man ska sätta att “ha en aura” i ett sammanhang, så är detta verkligen en beskrivning för hur man kombinerar elektroniska ljud och framkallar något större och mer än bara musiken självt. Det finns en aura över denna musik som både kan vara vämjelig men imponerande samtidigt.

All Hail The Black Flame” är verkligen, i atmosfären, en sammanfattning av den mörka våg som uppstått främst i Sverige – men även annorstädes – i rytm och intensitet. Man tänker direkt på Celldöd, Alvar, Michael Idehall och Æther​. Givetvis finns det andra som figurerar i närheten av detta, rent ljudmässigt, men eftersom vi bara tar upp svenska artister, band och grupper i dessa artiklar så blir det rätt logiskt.

Vi rekommenderar verkligen att ni köper en CD eller LP. Stöd projektet, så att vi kan få en anledning att se vad som händer på den fronten härnäst. Lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, men om ni vill få tillgång till “I Remember When I Was God” – köp vinylskivan i så fall.

fähund
Fähund – 15.0

För den som vill ägna sig åt något som nästan är lika mörkt som Trepaneringsritualen, men på ett annat sätt, kan lyssna på “15.0” av Fähund – vars släpp innehåller två låtar på över tjugo minuter vardera. Mörkare ambient som är rätt experimentellt och påminner en hel del om Övervarning, ett annat projekt som vi täckt i övergången från Invisible Guy till Repartiseraren. Ungefär samma intresse väcks när man lyssnar till detta, som är en del i diskografin hos det fristående skivbolaget Sound-driven society rec.

Långsamma ljudlandskap som hänger sig totalt åt experimentella ljud. Den svajar fram och tillbaka, från att man tror att den ska utvecklas till något helt annat än det man hör, till att invecklas i sig självt och bli en större del av sina individuella små delar. Krackelerande, fragilt och med en förmåga att stå på egna ben trots en skakig grund. I “15.1” är det intensivt hela låten igenom. Utdragna och målande elektroniska paletter gör en annars väldigt kylig atmosfär till en mer eftertänksam, halvvarm resa in i djupet av vårt medvetande. In i ett främmande, men ändock närbeläget landskap, ett Nordiskt sådant. Mellan is och forntid till en skrämmande framtid.

Om intensiteten i den första låten behölls, men ökade lite grann och breddade på sig, är det vad “15.2” kan beskrivas som. Det känns som att det finns mer att höra, annorlunda ljud och ett större omfång för lyssnaren att ta in intryck från. Skevheten i det hela blir mer och mer uppenbar, det finns en speciell klarhet som Fähund vill förmedla men som inte skall förstås bara på några minuter – utan måste upplevas tills den upplöses i slutet av låten. En lång resa man får följa med på.

Skulle vilja påstå att det kanske inte är musik för vem som helst att lyssna på, men den har sin plats och hör hemma inom experimentell ambientmusik, mörkare sådan, på gränsen till att vara helt omfamnad av drone. Ni kan lyssna till bägge låtar nedanför.

andrasvart

Andra Svart – Vascular Sound System

Detta var något jag ursprungligen såg Dan Söderqvist rekommendera. Länken sparades i bokmärken, längst bak – minneshålet. Mörk elektronisk musik att beskriva hjärtats funktion och omgärdande system med. Andra Svart har via Red Eye Consortium levererat “Vascular Sound System” – som är precis vad det beskrivs som. Cirkeln är alltså sluten och det har tillkommit ännu en artist som visar vad som är möjligt i ljudform. Vad är bättre än att beskriva en av kroppens viktigaste organ? Ingenting, hittills.

Rent konceptuellt översvämmas man av läkartermer. Latinska ord. Från att hjärtat pumpar i den självklara låten “Heart“, till de brummande oljuden i “Subclavian” – vars bas fullkomligen tar en på sängen. Fördelen med detta album är att det inte är något som tar avstamp i morbiditet, utan snarare i att vara olika beskrivande låtar för olika funktioner som kan relateras till det kardiovaskulära systemet. Utan den magnifika atmosfär som Andra Svart ger upphov till i varje låt, som påminner en om vad man besitter i sin vidunderliga kropp, så hade det rent konceptuellt fallit platt. Han gör något som kan vara intressant mycket intressantare i ljudform – det inspirerar på olika sätt.

Detaljrikedom är något vi tycker om på Repartiseraren. Allting tas fram i förgrunden och gestaltas på olika sätt, man kan höra alla instrument och alla ljudmanipulationer. Ingenting faller bakom förvrängningarna. Riktigt bra mixat och mastrat. “Illiac” är intressant på så sätt att den har en futuristisk prägel, synthljuden flyger in och ut men lämnar inte en oberörd. Ju längre in man kommer desto mer utvecklas låten och blir något av en favorit, när allt vävs samman och kombineras på bästa möjliga sätt – för att bli så unik som möjligt, men samtidigt ha kvar sin karaktär.

Jugular” blir en känslosam, knastrig resa in i det djupaste, mörkaste. Genomgående är hur saker passerar förbi och återkommer, funktionellt. Man blir en åskådare som får beskåda något audiovisuellt, och i vissa delar är melodierna väldigt koncentrerade samt välutvecklade. Det finns inget utrymme för några som helst felaktigheter. Genomgående ett förvånansvärt bra albumsläpp.

Ni kan lyssna på släppet i sin helhet här nedanför. Föreslår även att ni köper släppet.

 

 

 

[22nd|23rd] December: Identity Theft & Michael Idehall

10841330_10153017701387573_344887033_n

Diligent musician Michael have ran Katabatik Records for a while now. Being that of a creative soul himself, he’s occupied with a multitude of different projects, in tune with his artistry. There’s a difference between his own project and that of Seacrypt – a group that became a household name, with their smashing mini-album “Seekers” – released on Falco Invernale Records in March of this year. We shouldn’t forget to mention Nommo Ogo, a more experimental act which have been around since the 1990s, which is one of his other groups. This main difference consists of how he portrays his sounds, because under the guise of Identity Theft – he’s developed it further into the obscure, but remains a lot more unique in sound – added to his repertoire via prolonged experimentation.

For his addition to Ljudkalendern he chose a topic, saddening as it is to read about it, for his song titled “Wait For Mask Signal” – which takes up a fragment of the “Leads Mask Case“. That adds a dimension to a song which make it more emotional to say the least. This clouds our own judgement of it and we leave it as a sonic piece; regardless of the influence. Musically, it’s a minimalistic journey with a solid rhythm that furthers an atmospheric consciousness. We feel busily engaged as we normally don’t do in a minimalist’s setting, as we travel into the music instantly. There’s a certain vibe that Michael have managed to create notwithstanding the topic, sonically – which makes us tranquil. Listen to it in whole down below, exclusively for you, in tune with 22nd December of Ljudkalendern.

The master himself returns with an homage, that we interpret ourselves to be, in honor of an ancient Roman tradition. If you don’t know what that is, it’s the ancient roman celebration and festival, which according to the Julian calendar falls in between the 17th and 23rd December. Originally intended to be a celebratory gesture towards the God of sow and seed – Saturnus1. Just as this is written, “Svartkonster” have been launched on Beläten. It was originally a mix that Michael Idehall did for Repartiseraren and has now turned into physical emblems, items and a full release both digitally and otherwise. We thought we would mention it, at least. Because there haven’t been anything else since “Deep Code”, it’s interesting to bring something to those of you mainly interested in the sound – as we are.

For Ljudkalendern and originally intended to be launched on the 23rd December, but due to difficulties to find any time to make an effort for the article – it’s written right here and now, with the help of earlier unfinished scribblings, so bear with us. The song that is shared is titled “Saturnalia” and is a rough mix, both sonically and also because it is an early rendition of what might be something else in the future. Probably one of the rougher pieces he’s created, spanning not so long in time but carrying a weight that smashes through anything – maybe even Mach 1 wouldn’t be a problem if it would’ve been anything even remotely related to aerodynamics. Well, listen for yourselves and see what you feel and hear.


1 – Grout, James. Encyclopaedia Romana; Saturnalia. (http://penelope.uchicago.edu/~grout/encyclopaedia_romana/calendar/saturnalia.html)

Exclusive Premiere: D.Å.R.F.D.H.S. – Bockahorn

Image

Drawing influence from phenomenons and the history of Sweden, for example the Witch Hunting between 1668-1676, for their release on Clan Destine Records, titled “Det Stora Oväsendet“. The cover features a picturesque, in our eyes any way, painting of Swedish countryside during that time – but what lingers in the dark is not known. When you know the topic for this particular release, everything becomes so much more gloomier and frightening, like the etchings of coal on canvas. This is one of their positives which make them unique, in more ways then what sound can offer.

Their collective acronym is D.Å.R.F.D.H.S. – which spells out: Dard Å Ranj Från Det Hebbershålska Samfundet. A play with old Swedish words to create a fictive umbrella term for everything they do. Michel Isorinne and Varg (of Ulwhednar fame) are the sole proprietors of this imaginative collective, though we’d rather say they’re a “duo” – but that doesn’t sound bombastic enough. The topics they engage in seem to be less than fictional, taking most of their influence from obscure or overshadowed occurrences in Swedish history.

coal

For their forthcoming release “Mjöldryga“, a tattoo seemingly portraying; inked in “D.Å.R.F.D.H.S.” on someones’ arm, one half of a scythe, plus a symbol of some kind, but mainly a flail that’s situated in the middle of the picture – all constitute the artwork for this album. For those of you that don’t know what “Mjöldryga” means, it means the following: (Secale cornutum) is a parasitical organism, a fungus that attacks different kinds of grown plants, including grain of different kinds. This is one part of the main theme of the album – but it goes into different perspectives, probably related to a more or less obscure happening in Swedish history. We’re thankful for them to be around to teach one about topics we as Swedes haven’t learned or didn’t care too much about. Intriguing.

We at Repartiseraren can proudly present to you a track called “Bockahorn“, taken from the B-SIde of the release. It’s a twenty-minute long escapade that hides more beneath the surface than you can imagine. You don’t hear it the first time, but there are nuances in this dark ambient, experimental ambient trip into deep conscience, taking a long time to build with ambitiously created stages in sound. It’s like a playwright completely in sound, related to forgotten bits and pieces of history. Listen to it exclusively down below. It will get released on Beläten in the very near future and hopefully before the next year arrives.

[17th] December: All Your Sisters – Shame

10841330_10153017701387573_344887033_n

Two cassettes in one year. Reverse three years – and you’ve got “Sounds From Friday Evening” – a demo launched directly to Soundcloud by Jordan Morrisson. His project All Your Sisters originated from the dusky Autumn year of 2011, hailing from San Fransisco, it was meant to be much more then a solo-project. From then and on into 2012 things started to brew for real and Mario Armando Ruiz joined in – turning it into a duo. During two years of hard work they had composed what fell into our arms, for our ears, a debut-album recorded between October and November of 2013. It got titled “Modern Failures” and seem to be a statement of how things are in modern society. Romantic words clad in melancholy, with titles such as “A Perfect Body” and “Good Clean Men” cling positively at a first glance—but not for them. Maybe it’s because of the portrayal of how things should be, when they’re not anything remotely close to it. Maybe it’s something else.

yunge

The album have been popular, as seen by how much people seemed to like it, but also because of the number of different labels that had released versions of it, mainly on limited cassettes as Beläten and Young Cubs did. Now Weyrd Son Records are turning it into vinyl, with aesthetically pleasing artwork that in one way or another can be related to All Your Sisters. Their rose was turned into black, on white background. Though the picture of a man’s back seem to suggest what the title “A Perfect Body” did, reflecting on the drapery in front of him – reflecting back on him, for himself to see? Not an unlikely theory. We’re, however, more intrigued about a band that does not wallow in nostalgia—though some of it can actually be pretty darn good. They do make a nice cold-wave themed backdrop associated with post-punk, with a rattly sound-scape and nicely laid vocals that suggest desperation, anger and apathy.

berre

We’re providing you with a newly produced, unreleased track which they composed for Ljudkalendern. It’s the 17th December and you get to listen to “Shame” – a rather short endeavor; that makes good use of the time they’ve utilized when creating it. There are some fine qualities about it, the long outdrawn riffs that stop before it goes into an intermezzo, sharp and readily available percussion that resounds throughout, a myriad of different baselines, synthesizers and ambitiously entwined riffing which is changed around many times to create a diverse range to it. Listen and stream it exclusively on Repartiseraren.

Exclusive Premiere: ARM – The Coldest Room

arm

How can not a cold room be a metaphor for the state of your heart? It is when ARM extends himself for a jab at creating a debut-album by the name “Enheartened“. He came from nowhere when he got entangled in anger, letting his synthesizer create a graveyard where the bones of skeletons—are metaphorically used to bang loudly—on tribal drums coated in industrial waste. The melodies are gloomy and not so delightful for the ear, but in a way the chorus have a cheerful tone amidst the atmosphere of doom and haze. With his EP “Bloodbeat“, everyone including us seemed to wonder who this might be and we had no idea until Thomas from Beläten revealed in his presentation, press-text, that it in fact were Dan Serbanescu (Alone In The Hollow Garden/Tanz Ohne Musik). It’s a fresh cut from Pure Ground and Believer/Law, stripped down and put together in Serbanescu’s own imaginative ways.

We must say that his first release was melodic in a way that his forthcoming album isn’t. This one’s more stale and focuses logically on the rhythms, shaking you to the core with his cold-blooded disheartening whispers. A lot more ambition went into conjuring an atmosphere that make you freeze with fear. Reverberated, disgruntled screams and a looming beat – with charred manipulated sounds – wreak havoc as his vocals are present – until distorted away further to ambuscade—waiting for the perfect time to strike. How are you not reminded of The Shining when you hear this? It seems to be a projection of Jack Torrance’s deranged mind. A chilling observation and not something you would like to have in your head. We applaud ARM for masterfully creating such an aversive and frightening sound-scape. Not our cup of tea to be listening to on a daily basis, only to get that first impression of what it actually is.

So in collaboration with Beläten we unleash “The Coldest Room” – a track from ARM‘s forthcoming debut-album “Enheartened“, for your listening displeasure. We find it to be a summary of what horrors you might expect once you’ve put it in your cassette-player to listen to. You could say it’s his anthem for the new guise of how he’s changed his sound, just the slightest bit, to stricken fear and bad feelings into you folks. We say you listen with caution and if you’re interested in industrial music, morphed with synthesizers and a noise-overdrive – this might be the release for you. Stream the song exclusively from Repartiseraren and share this article from our Facebook-page – so you’re able to be one of THREE winners of a download-code for this whole album.

Lyssna: Sanne De Neige – Dans La Forêt / / Insomnie // Venin

0003821860_10

Det blir alltid lite förvirrande när så mycket musik släpps på en och samma gång, men nu har Sanne De Neige lagt upp tre stycken nya låtar, som inte borde stå okommenterade. Med en trummaskin, bas, synthar och gitarrer till sitt förfogande, så lyckas duon mästerfullt med att framförallt blanda de gotiska undertonerna med experimentell coldwave musik. Det framträder väldigt klart i och med sångerskan Sanne de Neiges vokalmattor som lurar i bakgrunden, men som tränger igenom den trummaskinfyllda atmosfären, täckt av ett lager med förvrängning vilket gör att rösten förutom att vara lite disträ även omvandlar en annars stickande ljudbild till ett glödgande hett inferno. Kaoset har bara inte brutit ut och tur är väl det. Särskilt i första låten “Dans La Forêt” så utvecklas omgivningen organiskt och går från att vara tämligen lugnt, till att lägga på lager efter lager och med en omvälvande kraft förvandlas till någonting alldeles eget. Utan att egentligen ta med nackdelarna som hade kunnat finnas, lyckas en tämligen statisk ljudbild bli större än förväntat.

a3508712263_10

För den som aldrig upplevt sömnlöshet, känns det som att “Insomnie” är en representation av det i ljudform. Med en förvrängd röst sköljs stämman bort till förmån för ett industriljud med diskant, för att sedan falla in i en mer kontemplerande fas där allting känns mycket klarare. Här känns det som om man vaknar upp från sin sömnlöshet – istället för att behöva vandra i en trötthetsdimma utan dess like. Rytmerna är medryckande men fokuserade på att ställa till så mycket trubbel som möjligt, för att sedan återgå till en mer kontrollerad sväng vars melodier bygger upp en kaskad av känslor – som släpps lös till slut. Det finns också någon slags lättsamhet som inte direkt kommer av den kalla vågen, utan snarare den popiga ljudmatta som influerar små delar av hela deras ljudlandskap. Den finns inte där alltid, men är en del av det mer detaljstyrda som gör att det finns utrymme för mer än bara ond bråd kyla och allt som följer med det. En hoppfullhet som smittar av sig på allt annat.

Sedan när den sista låten “Venin” kommer, så är det i form av ett slags avskedsbrev. Det är ett tack och adjö med ett stilla lugn som omgiver allt – nästan lite balladaktigt – om man gör undantaget och inte väljer att definiera en ballad som en smörsångares sista urusla suck. Det här är mil ifrån det och tack och lov för det. Det finns en reflekterande ådra som gömmer sig i vaggorna, men så brister Sanne ut i en så kraftfull sång vilket ger låten momentum, för att sedan med trummaskinen långsamt suddas ut av den tidsram som låten är satt på. Det passar helt utmärkt. Tystnaden varar ett tjugotal sekunder, innan man egentligen förstår att låten är slut. När allting är över så finns där en förhoppning om att det ska dyka upp fler låtar, eller kanske att låtarna sammanställs i ett självsläppt album – eller att någon av våra tyngre och bättre bolag som Beläten kan ta tag i den talang de besitter. Det känns som att de passar bra ihop och att det är en pusselbit som kanske fattas hos dessa bolag, även om de sedan innan – och fortsätter att släppa – hejdundrans alternativa album som andra skivbolag ignorerar, trots dess potential. Lyssna till alla tre låtar här nedanför.

Listen: Veil Of Light – Pale Eyes

a0035079845_10

The day has come when Veil Of Light finally got the run-up to his forthcoming debut-album released. Together with the Swedish label Beläten, five remixes and one original track have been put up digitally. Since there’s still about a month left until “Ξ” – the full album signed Veil Of Light. A.R.M., Ghost Actor, S S S S, Distel and Th. Thot have remixed four tracks — five if you include “Pale Eyes” — from the forthcoming album, which are “Falling Apart“, “Martyr“, “In Ruins” and “They Said“. When judging on the only available track, it feels great to realize how far he’s come from his earlier releases. It seems like he’s matured even more and the music sounds more organic. Even though a drum-machine is present at all times, the riffs seem even more melancholic, when tuning in to “Pale Eyes“.

10489692_821364877926741_7673732962272432448_n

Judging from the remixes, they’ve all done a great job in their own peculiar way. Even though my preferred remixes have been created by Distel and Th. Thot – the others are okay if you like subdued atmospheres. S S S S are more like Distel, keeping the mythic environment alive and shapeshifting away from the calmness. Abiding by no other rules than what is set up by the rhythm. The industrialized mammoth that is coated with a layer of noisyness feels like smoke clouding your eyesight – you’re caught in the middle of a tense situation. Distel on the other hand keep at their signature sound, keeping their original rhythms but straying away from the atonal sound for a more melodic chanson. The melodies are otherwise not as prominent and clean. When you get to the end, the deep baseline takes you out of bound and into a completely meditative setting.

10710352_820540791342483_2499134055709352880_o

The favorite of all remixes is clearly stated by Herr Thot himself. Th. Thot is Thomas himself, stirring up a whirlwind together with a static rhythm and simple melody that slowly progresses and in itself give an added value to the song. Now that I haven’t heard the original track, it is hard to state how true it is. But I really like how the manipulated vocals add a layer of melody and harmonics – that wouldn’t pack the same punch without it. All in all it’s a wonderful free release that Beläten is generous enough to give out before the “real” release is put out to the masses. Not to mention how the combination of emerging artists and steadfast champions make it a total brawl. Veil Of Light will release his debut-album “Ξ” on the 7th of November which will be the first ever vinyl-release Beläten have ever done. While you’re waiting for that release you can download this digital release for free.