Ljuslykta – [För alltid – för allt] – Del III [Nr. 1]: Bandhagens Musikförening, Intig och SiSTAL

repartiseraren_logo_transparent

Den tredje delen av ljuslykta är den mest musikpackade av alla tre. Välkomna in i en helt annan, alternativ värld. I denna serie tar vi oss igenom olika musiker från Sverige, som av en eller annan anledning kvalificerar sig till att vara med i denna serie. Det är bara bra musik, det är annorlunda musik, sådan musik ni kanske är vana vid, sånt ni är ovana vid. Allt kan hända och det sker på ett detaljerat och utstuderat sätt.

Hos de

som för alltid

kommer att vara en del

av denna innersta

kärna

I den tredje delen får ni bekanta er med musik från och av: Bandhagens Musikförening, Intig, SiSTAL, Palmless, Som Åska, Pmtoyou och Solvald.

För det vi gör betyder någonting. Det vi gör kanske håller i längden. Vi är här för alltid.

bandhagensmusikforening

Bandhagens Musikförening – Protokoll A

Ett av Northern Electronics senaste tillskott. Bandhagens Musikförening är ett samarbete mellan Michel Isorinne (Isorinne, D.Å.R.F.D.H.S.) och Martin Sander. Tydligen inspelat på Bandhagen Airport – som verkar vara en fiktiv flygplats – men ändock så ger det avtryck i musiken. Passa på att svaja mellan ambient och field recordings, till bultande technomusik som ger en ont i armen.

Sista Station” är ett fint verk som mellan syntar och andra tillagda ljud avspeglar någon form av resa från vatten till vind, jord till eld och allt däremellan. Det formligen sprakar och sjuder, men i slutändan känns det som om det är någon slags undervattensresa till det inre. Kanske till jordens mittpunkt. Rent kreativt så är det fantastiskt hur de båda lyckas prägla den första låten direkt, det låter inte som något de gjort förut – och då särskilt inte Isorinne även om han är van vid att hantera långa, drönande och dånande ljudlandskap. Men det här är något helt annat. Titelspåret “Protokoll A” är mer depressivt i sin attityd, där man flänger mellan bombastiska technotrummor och en konstant melodisk bakgrund. Här ligger fokuset helt och hållet på rytmerna istället för melodierna i sig, även om de tillför en helt annan dimension – gentemot den första låten.

En bit in tas man ifrån själva melodin och djupt in i kärnan av trumslagen, som att på något sätt demaskera det vackra och ta fram råheten, fulheten eller bara den lekfulla rytmen som dunsar mellan de olika tillagda ljuden. Till slut så pyser det ut och lämnar ett eko av sitt forna jag, efter att fullkomligen ha frångått det initiala ljudlandskap man nästan vant sig vid. Det blir en väckarklocka. Så även med “Vändpunkt” – som är en mer tillrättalagd men knastrande gigant. Men här lockar de fram något vackert, något som inte är särskilt vardagligt eller intetsägande, inte för att de övriga låtarna inte har förmedlat känsla och passion, men det här är något helt annat.

Minner om tider som gått och det “nya” som ersatt det – inte i den kronologiska ordning som 1900-tal och framåt – utan mer personliga tider. Det skär och gör ont någonstans, men det är iöronfallande. Man vaknar till liv igen och blir inspirerad. Tänk att något så “litet” kan göra så mycket, men det finns ju givetvis mycket eftertanke bakom. Lika fint som det tonades in tonas det ut och så är det med det. Egentligen vill man bara lyssna om och om igen, men det är ett album man måste ta sig igenom, så…

B-sidan är mer experimentell. De leker mer med allt de har, blandar hejvilt och från starka rytmer skapas det en bubblande känsla. Låten “Elyseiska Fälten” förmedlar verkligen det som gjorts, fast i realtid. Det känns som om man får följa med i hur de skapat musiken, i och med hur många utsvävningar och atmosfäriska element som återanvänds och sätts på en annan plats istället. Hela tiden i framåtrörelse, med de elektroniska instrumenten i högsta hugg, där vissa mellanpassager får ta tid på sig att röra sig fritt i ljudlandskapet och tillsammans med de redan kompakta och konstanta ljuden, skapa en världslig och öppen plats. De dunkande bastrummorna försvinner långsamt bort och sen kommer “Fastväxt” – en resa genom klaustrofobi och rymden. Man känner sig lite som Deckard i Bladerunner, kanske har Vangelis varit något av en influens i åtminstone denna låt, vem vet.

Egentligen så är det ingenting i titeln som ger avtryck i ljudlandskapet, mer än kanske den krypande trängsel som gör sig påmind. Man kommer ett steg närmre civilisationen och dess mindre charmiga drag. Den pulserande synten svävar långt ovan och pareras av snabba hi-hats och undermedvetet placerade elektroniska ljud. Låten i sig är hela tiden i rörelse och utnyttjar det till att långsamt utveckla låten till en monstruös men spektakulär upplevelse. Isorinne och Sander är ett solitt lag.

Ironiskt nog är “Papperstrassel” den mest omsorgsfulla låten av alla. Med en basgång att döda för och olika melodier som passar varandra perfekt, så kan man med gott samvete avsluta denna beskrivning utav Bandhagens Musikförening och säga att: Northern Electronics vet vad de sysslar med och har träffat helt rätt i detta släpp. Särskilt de sista två låtarna är obeskrivligt bra och det övergår ens förstånd varför detta projekt inte fått mer uppmärksamhet – det släpptes trots allt för två dagar sedan, dummer – men någon annan borde ha hunnit före, tycker man. Vi lever ju i en digital tidsålder.

Lyssna till en låt från släppet, nedanför, men införskaffa gärna en vinylskiva från Northern Electronics för det förhöjer upplevelsen märkbart. Trots allt är detta musik som borde lyssnas till via en vinylspelare och inte i hörlurarna, även om det gör sig bra där med.

intigmodfälld

Intig – Modfälld

Över till något helt annat. Postrock möter depressiv black metal. Något man hört förut men som inte gjort avtryck på något sätt, då de flesta band i denna kategori inte är någonting att ha överhuvudtaget, men Intig har skapat ett intressant släpp i och med “Modfälld” – som är värt att lyssna på.

Från låten “It Always Comes Back“, känns det nästan som att detta släpp börjar med en seans. En inbjudan till vidare lyssning, med ett kreativt akustiskt ljud som förlitar sig väldigt mycket på reverb. Långsamt byggs låten upp av just – modfällda melodier som definitivt har en black metal-klang i sina toner. Här känns det som om det är introduktionen som långsamt byggs upp för att sedan i nästa andetag gå över till blastbeats och en märkbar förändring i form av skrikande, growlande i kombination med snabba, geniala riff.

Vilket är nästan vad som händer, för i nästa låt, “Wistful Nights” släpps all våldsam energi lös och bildar just några av de tidigare nämnda komponenter, som är precis det man väntat sig, egentligen. Även om DSBM inte är en favoritgenre så gör Intig det mer intressant. Trots att vissa riff kan kännas malplacerade så är den fylld till bredden av det som gör black metal så bra. Snabba trummor, utpräglad sångstil och den känsla som förmedlas via förvrängningen av riffen. Tyvärr så faller det platt ibland med den rena sångstilen, där den råa passionen snarare ligger i growlandet och de uttömda skriken.

Även om samma mellanakt präglas av den rena, självömkande sångstilen, så är “Forlorn” inte så illa den heller. Hade det skurits bort så hade denna låt varit närapå perfekt. Atmosfären är tung, den är definitivt mer post-rockig än den föregående låten och mellan trummornas slamrande och den koncentrerade rytmen, finns det utrymme för snabba utfall. Särskilt imponerande är faktiskt melodierna som gitarriffen avger, där det centrala är att skapa en sinnesstämning av guds nåde. Nästa låt, passande nog på ryska, gästas av Waldgeist – “К Забытой Вечности (feat. Waldgeist)” – vilket gör att den får en helt annan karaktär. Helt klart tar hans desperata skrik och growlande över, men är imponerande som in i. Det är verkligen dräpande rent känslomässigt. Märkligt nog lyckas han nå snäppet högre i intensitet – som om det inte var intensivt nog – och denna skicklighet tillsammans med blastbeats och ambitiösa riff, gör låten fulländad.

Den sista låten, “3 AM“, är inte särskilt imponerande rent sångmässigt eller när det kommer till lyriken. Resten är faktiskt helt okej, det är knivvassa övergångar och otroligt uppslukande att lyssna till om man glömmer bort de detaljerna. Förmodligen är detta även en av de låtar som har bäst melodier och där atmosfären är intakt från introt till slutet. En malström av det som gör Intig bra, i alla fall på detta släpp.

Ni kan lyssna till det nedanför och köpa släppet via deras bandcamp.

sistalspecies

SiSTAL – Species

Göteborgsbaserade skivbolaget IIVII sysslar med att släppa experimentell elektronisk musik och är sub-label till Substream Music Group. Här fanns “Species” av SiSTAL, vars släpp ger en inblick i deep techno, dub techno och ambient. Förmodligen tre genrer man inte direkt hört kombineras, men SiSTAL gör något intressant av två genrer som egentligen inte är särskilt intressanta i sig, nämligen: deep techno och dub techno.

I underjorden hörs ett ljud och det är “Siphonophores“, en konstant bråkmakare vars stora technolabbar studsar fram och tillbaka mellan bas, rytm och melodi. Även om det inte händer särskilt mycket i låten i sig, så är det de små nyanserna man bör hålla koll på eftersom att de sakteligen utvecklas till något större. På sex minuter hinner basen bli mer intensiv och de experimentella elektroniska ljuden visar sig på den styva linan. Det som gör låten är att rytmen är så svängig och att det går att hålla igång den så länge utan att det blir tråkigt att lyssna på.

Ophiuroidea” gör att rytm och melodi utvecklas tillsammans på ett organiskt sätt. Det känns som om de blir en del av varandra och för låten framåt. Känslan man får är skum, man kanske befinner sig någonstans man inte borde vara. Hela tiden är det en känsla av paranoia, vilket inte görs bättre utav ljuden som tillsammans bildar en massiv och ogenomtränglig ljudvall. Långsamt görs allting levande och genomträngande – det känns som om man på något hypnotiskt sätt är tvungen att lyssna vidare.

Aequorea” blir den låt som klart visar att SiSTAL är mer än rungande, konstanta rytmer och djupgående beats. Melodierna och de svepande syntarna i denna låt är helt klart något som påminner om STURQEN – i alla fall hur de använder sig av skarpa, elektrifierande och stormiga atmosfärer i sina låtar. Från de mer långtgående och målande elektroniska ljuden som svajar mellan ljudbilden och att vara utanför, på en sekund. Det känns som om någon tittat in, mixtrat lite till med ljuden och lyckats få till något som helt klart klår de föregående låtarna med hästlängder.

Remixerna av både “Ohpiuroidea” och “Ophiuroid/Siphonophores” ger tyvärr inget bestående intryck. Även om de har sina bra delar så är det helt klart de tre fristående låtarna som är bäst. Ni borde spana in detta släpp och lyssna på det i sin helhet via IIVII-bandcamp.

 

 

 

Review: TSTI – Endings

tstiendings

Some time ago TSTI had his third album released, or second if you don’t count “Evaluated: An Album Of Remixes“. German-based Basic Unit Productions have gotten the pleasure to release “Endings” – which is the apt title of the release. Other Voices Records have also gotten their share of it and have released a limited edition cassette of it. We’ve had the possibility of listening to a few of the demos before this was released and they sounded promising, as does his whole discography. The aesthetics of the release are industrial and very cut and paste, not really anything we enjoy at all, and the first album “Evaluations” looked more alluring visually.

The album clocks in at around thirty-six minutes in total. So let’s get into what this album has to offer in its entirety, by doing a track-by-track review of it.

Things I Would Do” is a special kind of song when it comes to the atmosphere, right from the start there is an inviting kind of mystic vibe over it but at the same time an assertive industrial sound to it. We’re not really fans of the processed vocals at all but the lyrics in this song are simple but add a catchy melodious tone to an – at first – deserted landscape. The favorite part comes forth in the build-up until the chorus and the chorus itself, as they both pack a melodious punch which is remindable and emotional. It lurks in the background and comes out in full bloom together with the drum beats and snaredrum, which later on forms a stunning introductory to a hopefully, equally as great album.

We’ve been fortunate enough to hear the craftsman, S. Smith, create this marvelous tune step-by-step until it finally was released on Basic Unit Productions. Even though the fondness of the demo-version of this song have caught on, his stamp throughout it makes for a more bombastic and impactful experience.

Naïveté (feat. Jennifer Touch)” is a lot more pop-influenced then the first one, but he stays true to himself and his sound, which allows for a heavier side to take place amongst the cheesier vibes of the flute and the melody itself. It is not necessarily the build-up and climax of the song which is interesting, but rather the dissective nature of the downbeat melodies that are produced in between – giving it a whole atmosphere instead of a half one. We don’t think “Jennifer Touch” adds anything that gives this song momentum, or a different characteristic, which is probably not what was meant – but as a collaborative effort it is stale. The instruments and rhythm are more interesting here then the synthesizers for the most part, as they are more complex and add more to the song overall.

The slower nature of “Sincerity” allows S. Smith to build up a better atmosphere then in any of the other songs, this one crushes totally in terms of the synthesizers vibrancy and the emotional delivery of his vocals. It is almost like an anthemic ballad in of itself and layer upon layer of instrumentation cut right through and form the shape of a transgression between straight-forward synth-pop and ambient music. A very nice addition which sprawls from his old sound and new, to connect and make something greater then all of that. Too bad that he underestimates this kind of touch with his other songs, whom are more industrial in nature, but not in the crafty kind of way – because they build upon a foundation of synth-pop – instead of a transgressiveness between severeal genres.

It is a dreamy song and we drear the end of it, which comes at a too fast pace unfortunately. Even though it is the slowest song yet, but at the time it is allowed to brood and deliver chord upon chord of nicely laden synthesized beauty – is precisely the reason why one ought to check out TSTI in his new form.

Forgive Me” catch elements of the previous song and have also been featured on Repartiseraren’s own compilation “Whoever Am I”, long before release. It is noticeable how Sid’s (from Schwefelgelb) mastering have affected the song, because it is somewhat different from Zarkoff (who mixed the re-mastered compilation) – so it is very intriguing to hear how different characteristics, in terms of mastering – can be heard in the end product. Since we have a special bond to this song in terms of nostalgia itself, it is hard to not have a personal connection to the song itself, but it lacks in momentum although it is picked together quite good through the atmosphere of the song itself. There is never a dull moment and around the corner there’s a whole different interpretation in itself.

The song has very different characteristics throughout, which is what ultimately makes it different as well as fitting at the same time. Everything runs like clockwork and the time never stops until S. Smith cares to do it himself, by ending on a high note. It’s a very classy song in terms of tone and clarity, where the repetetive lyrics play an integral role to it moving forward at all.

Strange Times” really catches one off-guard. Damn, the first melody is a work of art in itself and from there and on you can’t turn the song off. Had S.U.R.V.I.V.E moved in a different way and taken the help of S. Smith – this is how it would sound like. There’s a certain niceness about the mysticism in the song itself, the sweet touches of synthesizers and not-too-industrial beats make this outstanding synth-pop music. By now, had it been some other album, it probably would’ve dulled off by now. Here’s the part where musicians fall short, oftentimes, if they have an album that goes on for as many songs as “Endings” does. The samples that can also be heard but in another form, on “Naïveté (feat. Jennifer Touch)” take a step into informing the listener – rather then shake the world together with beats.

It is good to hear how the first melody is expanded in the end and clangs out like it should’ve. Not that we’ve heard this song before, but because it is just what is supposed to happen – it is the destiny of this song.

To Visit You Again” is metaphorically speaking the most emotional song so far. Both in message and sound. The longing, the outdrawn beats that scrape against the soundscape and the desperation in the atmosphere that lunge towards you in an instant. It draws upon mutated choirs that between added effects and from high to low notes, add a nicely angelic touch to an otherwise doom and gloom song. It is also the only instrumental song on the whole album. Which is a pleasure to listen through. The repetetiveness of it doesn’t bother at all because it is inventive and make use of the different small touches added to the whole totality of sound. When “Flatter Me” comes on, it is obvious that it is a direct continuation of the aforementioned instrumental song. They share many of the same ambitions in being emotionally touching and direct, together with impervious melodies that never stagnate.

Here though, the melodies are taken into a different direction which both touch upon these elements and create a whole other atmosphere – the intangible nature of TSTI’s sound is one of his strengths. All of a sudden everything is downhill and from there it goes uphill, the emotions come crashing down and the beats develop intensity as they shift from rhythm to rhythm. Very flattering of him to do so.

R.A.S.” never hits home but at the same time does. It is a song filled with paradoxical sound production, with melodies that sound oriental at times and the complete opposite. There’s a shyness and awkwardness about it as a whole, as if he doesn’t want it to bloom out completely – as he holds it even closer. He shapes and unshape things, from rhythms that don’t really make sense to beats that almost put the synthesizer’s wonderful soundscaping out of play. Maybe it is the complete destruction of everything, the ending as it is, even though this certainly isn’t his last contribution in terms of sound as TSTI.

Unfortunately, the remixes of “Things I Would Do“, by Hante and Ssleeping desiresS don’t do the original justice. It is much better and their versions of it aren’t up to par with it, and it doesn’t even create anything tangible from the perspective of making a new version, or something that could possibly stand out in any way, in terms of musicianship.

The album as a whole is a decent thing to listen to. It might even be better then that, though some things are hit and miss – but when it comes down to it, TSTI hones his old sound and develops something new – not necessarily breaking everything down and making the outcome dull and boring. Listen to it in whole down below.

 

 

Ljuslykta – [Är du inte en del, så är du utesluten] – Del II: Knivtid, Trepaneringsritualen, Fähund och Andra Svart

repartiseraren_logo_transparent

Känner ni igen er? Bra. Vi hoppas att den första delen fick er att uppskatta detta initiativ. Nej, vi är fortfarande inte en del av vad andra gör utan vi ställer oss utanför det. För vad kan man göra när allting är strömlinjeformat – man kan i alla fall inte skapa något exakt likadant som alla andra gör. Oavsett vad de skriver om så läses det och hörs likadant, det kvittar egentligen om det är i podcastformat eller om det är i textformat.

Vi tycker att det finns något större, något mer än bara technopodcasts. Något mer än bara korta stycken av text som inte egentligen tillför något överhuvudtaget. Det må så vara att dessa fanzine och tidningar har skribenter som rent tekniskt får till det bättre än oss, men egentligen är det inte vad det handlar om, alls. Även om vi strävar efter att ha ett så korrekt språkbruk som möjligt så är det inte vad det står och faller med – det står och faller med originalitet.

Åt helvete med falsk journalistik – åt helvete med falsk originalitet – åt helvete med allt som inte är sant.

knivtid
Knivtid – Knivtid EP

Vad skär igenom oss om inte känslor? Hur ska man lyckas emulera olika känslotillstånd på bästa möjliga sätt? Det finns olika metoder som man kan använda sig av för att nå dit. Rent musikaliskt så är Knivtid väldigt nära dessa tillstånd, men inte bara på det viset utan också estetiskt. Man föreställer sig en storstad, stor, tom och själlös – finns det verkligen något att hämta där, egentligen? Enligt artistens självbetitlade EP via London-baserade ACR – så finns det något där ändå.

Direkt känner man saknad. Fan, måste det här verkligen hända, är det verkligen den känslan vi känner när vi lyssnar? Ja, i alla fall i “Feelings By Numbers“, som i låten tar sig an att samla på sig de innersta känslorna storstadsmänniskorna bär på. Det känns som om han katalyserar och bänder upp, rör om och öppnar upp, tömmer oss på den känslomässighet som existerar. Man hör måsarna skrika, närheten till naturen och den tärande betongen – två motsatsförhållanden som i slutändan är i samexistens. Verkligen underskön ambientmusik när den är som bäst. Med en detaljrikedom som pockar på känslornas uppmärksamhet, omedelbart.

I “262” finns en helt annan atmosfär. Kortare, mer intensiva kickar förmedlas med elektroniska instrument. Någonting lurar där under ytan, regnet porlar ner för rutan och det verkar som att något är i görningen. Kontrollerat kaos. Från de lägre frekvenserna som tar upp mycket plats, till de högre som har reserverats för att skapa en atmosfär som är mer grandios än vad man uppfattar i början. “Circles” har en mer romantisk framtoning, den är varmare och bär inte på lika mycket kyla som de andra, tidigare låtarna. Man känner sig mer välkommen, en känsla av stundens hetta – euforin man kan ha känt, det mer nostalgiska – men även det som finns i vissa ögonblick.

Inflammatorisk” är precis vad namnet säger att det ska vara. Ljuden blossar upp som från ingenstans och lägger sig platta för det mer industriella ljudet. Det finns en viss lekfullhet i låten som återspeglar sig i knackande, mindre utdragna och återkommande elektroniska vibbar. “Paus I” som i egenskap av sista låt och outro, bjuder på en början av något helt nytt. Förhoppningsvis något som är lika beroendeframkallande som detta släpp. Det är helt ofattbart hur detaljrikt och gripande detta släpp är.

Lyssna till det här nedanför och beställ en kassett. Det är för närvarande i sin andra utgåva eftersom att den första redan sålt slut.

trepaneringsritualen

Trepaneringsritualen – Deathward, To The Womb

Sveriges, i mitt tycke, bästa undergroundbolag var Beläten. Thomas Ekelund har låtit utveckla sitt eget projekt Trepaneringsritualen efter att Beläten tyvärr gått i graven. Även om det är svårt för oss att förstå oss på det bakomliggande estetiska på detta släpp, kanske till och med det rent esoteriska, så är det lockande ur andra aspekter. Efter att ha varit obetydlig till att ha varit med på Boiler Room – till att ha funnit egenhet i sitt ljud på “Deathward, To The Womb” – är nog detta projekt ett av de nyare, som inom svensk industrial har chansen att bli något att räkna med.

Vad som gör detta projekt så spännande är hur långt man kan ta ljudmanipulationer. För det är vad Thomas gör på just detta släpp, men han tar det ett snäpp längre rent konceptuellt – både estetiskt och musikaliskt. De rungande infernaliska ljuden som borrar sig in i en med all kraft, strös omkring i en ruggig stämning vars uppbyggnad ger en kalla kårar. Särskilt märkbart är det i titelspåret “Deathward, To The Womb“. Tillsammans med Ekelunds magvändande stämma blir ritualen komplett, något som förmodligen måste upplevas live men som likväl blir imponerande i en ljudfil.

She Is Flame Of Life” är en låt som bevisar vad Trepaneringsritualen går för. Det är sinnessjukt men underskönt, det är smutsighetens fula tryne som visar sig. En uppvisning i konsten att förvränga allting och göra det vackra till något man bara vill stampa under skon. Om man ska sätta att “ha en aura” i ett sammanhang, så är detta verkligen en beskrivning för hur man kombinerar elektroniska ljud och framkallar något större och mer än bara musiken självt. Det finns en aura över denna musik som både kan vara vämjelig men imponerande samtidigt.

All Hail The Black Flame” är verkligen, i atmosfären, en sammanfattning av den mörka våg som uppstått främst i Sverige – men även annorstädes – i rytm och intensitet. Man tänker direkt på Celldöd, Alvar, Michael Idehall och Æther​. Givetvis finns det andra som figurerar i närheten av detta, rent ljudmässigt, men eftersom vi bara tar upp svenska artister, band och grupper i dessa artiklar så blir det rätt logiskt.

Vi rekommenderar verkligen att ni köper en CD eller LP. Stöd projektet, så att vi kan få en anledning att se vad som händer på den fronten härnäst. Lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, men om ni vill få tillgång till “I Remember When I Was God” – köp vinylskivan i så fall.

fähund
Fähund – 15.0

För den som vill ägna sig åt något som nästan är lika mörkt som Trepaneringsritualen, men på ett annat sätt, kan lyssna på “15.0” av Fähund – vars släpp innehåller två låtar på över tjugo minuter vardera. Mörkare ambient som är rätt experimentellt och påminner en hel del om Övervarning, ett annat projekt som vi täckt i övergången från Invisible Guy till Repartiseraren. Ungefär samma intresse väcks när man lyssnar till detta, som är en del i diskografin hos det fristående skivbolaget Sound-driven society rec.

Långsamma ljudlandskap som hänger sig totalt åt experimentella ljud. Den svajar fram och tillbaka, från att man tror att den ska utvecklas till något helt annat än det man hör, till att invecklas i sig självt och bli en större del av sina individuella små delar. Krackelerande, fragilt och med en förmåga att stå på egna ben trots en skakig grund. I “15.1” är det intensivt hela låten igenom. Utdragna och målande elektroniska paletter gör en annars väldigt kylig atmosfär till en mer eftertänksam, halvvarm resa in i djupet av vårt medvetande. In i ett främmande, men ändock närbeläget landskap, ett Nordiskt sådant. Mellan is och forntid till en skrämmande framtid.

Om intensiteten i den första låten behölls, men ökade lite grann och breddade på sig, är det vad “15.2” kan beskrivas som. Det känns som att det finns mer att höra, annorlunda ljud och ett större omfång för lyssnaren att ta in intryck från. Skevheten i det hela blir mer och mer uppenbar, det finns en speciell klarhet som Fähund vill förmedla men som inte skall förstås bara på några minuter – utan måste upplevas tills den upplöses i slutet av låten. En lång resa man får följa med på.

Skulle vilja påstå att det kanske inte är musik för vem som helst att lyssna på, men den har sin plats och hör hemma inom experimentell ambientmusik, mörkare sådan, på gränsen till att vara helt omfamnad av drone. Ni kan lyssna till bägge låtar nedanför.

andrasvart

Andra Svart – Vascular Sound System

Detta var något jag ursprungligen såg Dan Söderqvist rekommendera. Länken sparades i bokmärken, längst bak – minneshålet. Mörk elektronisk musik att beskriva hjärtats funktion och omgärdande system med. Andra Svart har via Red Eye Consortium levererat “Vascular Sound System” – som är precis vad det beskrivs som. Cirkeln är alltså sluten och det har tillkommit ännu en artist som visar vad som är möjligt i ljudform. Vad är bättre än att beskriva en av kroppens viktigaste organ? Ingenting, hittills.

Rent konceptuellt översvämmas man av läkartermer. Latinska ord. Från att hjärtat pumpar i den självklara låten “Heart“, till de brummande oljuden i “Subclavian” – vars bas fullkomligen tar en på sängen. Fördelen med detta album är att det inte är något som tar avstamp i morbiditet, utan snarare i att vara olika beskrivande låtar för olika funktioner som kan relateras till det kardiovaskulära systemet. Utan den magnifika atmosfär som Andra Svart ger upphov till i varje låt, som påminner en om vad man besitter i sin vidunderliga kropp, så hade det rent konceptuellt fallit platt. Han gör något som kan vara intressant mycket intressantare i ljudform – det inspirerar på olika sätt.

Detaljrikedom är något vi tycker om på Repartiseraren. Allting tas fram i förgrunden och gestaltas på olika sätt, man kan höra alla instrument och alla ljudmanipulationer. Ingenting faller bakom förvrängningarna. Riktigt bra mixat och mastrat. “Illiac” är intressant på så sätt att den har en futuristisk prägel, synthljuden flyger in och ut men lämnar inte en oberörd. Ju längre in man kommer desto mer utvecklas låten och blir något av en favorit, när allt vävs samman och kombineras på bästa möjliga sätt – för att bli så unik som möjligt, men samtidigt ha kvar sin karaktär.

Jugular” blir en känslosam, knastrig resa in i det djupaste, mörkaste. Genomgående är hur saker passerar förbi och återkommer, funktionellt. Man blir en åskådare som får beskåda något audiovisuellt, och i vissa delar är melodierna väldigt koncentrerade samt välutvecklade. Det finns inget utrymme för några som helst felaktigheter. Genomgående ett förvånansvärt bra albumsläpp.

Ni kan lyssna på släppet i sin helhet här nedanför. Föreslår även att ni köper släppet.

 

 

 

Ljuslykta – [Precis som alla andra, men vi skiljer oss åt ändå] – Del I: Suffering Hour, Khem, Saturniids och Svarti Loghin

repartiseraren_logo_transparent

Vi vet att det finns människor som rekommenderar musik, vi är en del av detta mikrokosmos också, varesig vi vill eller ej. Det kan hända att folk som läser detta inte tror att vi är föränderliga – fastän vi gång på gång bevisat att vi är det – dessa individer kan sluta läsa nu. På tiden att det händer något nytt och att skutan styrs i rätt riktning igen. Ner i den smutsiga underjorden, gräv upp det som andra inte finner vid första anblick, rekommendera det till folk som faktiskt bryr sig och har ett intresse av detta.

Ljuslykta är en ny serie som bygger på samma koncept som “spotlight“. Skillnaden är att detta är mer utförligt, men det finns en hake – vi söker enbart musik inom Sverige. Vad finns det som är rekommenderbart i detta landet? Man kliar sig på huvudet och tänker att det egentligen inte finns särskilt mycket, men plötsligt blir man motbevisad. Här dyker det upp i olika delar. Det finns inte en tanke på att stöta och blöta det som redan stötts och blötts miljontals gånger via andra fanzines i bloggosfären och inom mindre smickrande medium.

Nej, vi begränsar oss visserligen, men så enfaldiga är vi inte.

sufferinghour

Suffering Hour – In Passing Ascension

Ett debut-album rikare har svenska Blood Harvest blivit – ett skivbolag vi inte ägnat en tanke åt tidigare, så det var väl på tiden. Suffering Hour har blivit en del av detta undergroundmaskineri. När man ögnar igenom skivbolagets tidigare släpp så återfinns det intressanta släpp av bland andra Sorcery, Cemetary, Magnus, Bombs Of Hades. Så man känner åtminstone till en del band, även om vissa andra är höljda i dunkelt ljus.

In Passing Ascension” heter albumet. Åtta låtar totalt. Det märks av att de har varit inspirerade av Dead Congregation, precis som bandet själva förtäljer när de fått beskriva det. Det är också just den influensen som känns starkast, även om fokuset på omvälvande och precisa riff även känns igen från Inquisition – som de även beskriver som en klar influens. Det som är solklart från start på detta släpp är hur de integrerar atmosfären i musiken, det mer elektroniska får kickstarta den vilda käftsmäll som är Suffering Hour. Egentligen är det både de individuella delarna som gör helheten och tvärtom, men hur de lyckas att få en att hålla koll på allting samtidigt som ens huvud dängs in i väggen av hårdheten i riff, trummor, skrik och bas – är proffsigt.

Egentligen hade man kunnat tycka att det bara är en malström av allt och ingenting, men det följer en röd tråd och har många föränderliga delar som får en att gilla deras musik. Alla influenser blandas i ett någorlunda rörigt men sammanhållet kaotiskt ljudlandskap. Från vår favoritlåt “For the Putridity of Man” till “Procession of Obscure Infinity” uppvisar de en makalös kunnighet i sina individuella roller, med sina instrument. Samtidigt som det mest attraktiva i black metal behålls, kastas man in i en värld av death metal – där bägge genrer hålls åtskilda för att sedan dyka in i varandra.

Förutsättningarna för detta album från start till slut har inte varit en tidig besvikelse, eller ett sent uppvaknande hos musikerna, där de försöker ställa allt till rätta, utan snarare en kreativ imploderande metalapokalyps med stadig grund att utgå ifrån rakt från början. Efter att ha lyssnat på “Hostis Humani Generis” av Dead Congregation så att den inte längre går att lyssna på, så är nästa logiska steg “In Passing Ascension“. Verkligen. De har helt klart sina olika sätt att göra musik på men det smittar av. Så för den som är trött på oinspirerande black metal och likaså death metal – är detta påbörjan av en helt ny era av bra sådan.

Ni kan lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, vi föreslår även att ni stödjer skivbolaget och bandet genom att köpa en fysisk vinylskiva, t.ex. I skrivande stund finns det ett exemplar kvar av silvervinylen.

khemhatehammer

Khem – Hatehammer

De två mörkklädda männen i Khem har släppt en debut-EP som fått namnet “Hatehammer“, via Änglaslakt Productions, som tidigare släppt alster med Ultra Silvam – med andra ord två olika projekt vi inte har någon kännedom om alls, vilket gör detta extra intressant. Kvalitén är vad man kan förvänta sig av en demoproduktion, vilket det med all sannolikhet är. Eller så är det bara så att ljudet gör sig bra med musiken.

Från de smattrande trummorna till enkelheten i riffen, sprider sig en känsla av vanmakt och totalt hat. Inlevelsen i sången och den helt ohämmade atmosfären gör att detta släpp blir något av en resa tillbaka i tiden på många sätt, men dessa herrar är bra på att konstruera riff och lägga det på en väldigt hög nivå rätt omedelbart. Intensiteten i framförallt “Culling Life” verkar ha gjort så att “Hammers of Hate” får ikläda sig rollen som en av de snabbare låtarna, mellan början och slut på denna EP innehållandes tre låtar. Även om det inte går att uttyda exakt vad som förmedlas rent textmässigt så täcks det utav skickligheten som levereras via musiken i sin helhet.

Även om namnet på släppet kan vara oinspirerande, så är det i all sin enkelhet ett njutbart släpp från början till slut. Det har allt man behöver när man lyssnar på black metal, och lite till så klart. När man tror att det ska bli ett bombastiskt outro av det hela med låten “Splendorous Maw of Darkness“, så lägger de extra krut och stormar in genom portarna istället för att ljudsätta sin egen avfärd. En virvelvind av trumslag och gitarriff lägger sig över en omedelbart, där själva melodierna får bära upp hela skelettet på sina egna axlar. Allting vilar på det. Det är rått och utan att kompromissa med något.

Vi tycker att ni ska lyssna här nedanför.

saturniids

Saturniids – Saturniids

Om det inte redan var hemlighetsfullt nog, så sluter Saturniids cyklen med sitt självbetitlade albumsläpp. Ett mini-album bestående utav fyra stycken låtar, förmodligen är det släppt av de själva också. Här blir det annorlunda och inte särskilt mycket black eller death metal. Det blir istället sludge och doom metal för hela slanten. Tillsammans med ljudbilden i deras musik har de också lyckats få till en imponerande estetik.

Vad som känns återkommande, åtminstone om man ser till de släpp vi tidigare skrivit om i denna artikel – är hur passionerad sångaren är. Han ger verkligen allt när han släpper lös sitt inre vrede. Även om sludge och doom metal ibland kan bli lite väl segt för våran smak, så är det intressant hur Saturniids utövar en annan form inom dessa genrebarriärer. Visst, det är inte särskilt snabbt när det kommer till tempo rent generellt, men passande nog så ger tyngden och längden i dessa låtar ytterligare ett lager av imponerande musikalitet. Man känner att allting ska stanna upp när som helst, och plötsligt när nådastöten kommer i form av avstannade trummor och gitarrer – så levererar de något extremt explosivt, vilket man verkligen kan höra i “I.C.B.M.” – passande låtnamn för övrigt.

Det är rasslande, kvävande och framförallt en nydanande form rent musikaliskt som ingjuter hopp i en. Om det äldre materialet som EyeHateGod gjorde förut möter slumpmässig svensk doom eller sludgemusik, och i en fusion blir något mer allsmäktigt – något eget. Det som är bra med dessa genrer är ju att det finns ett mycket större utrymme rent musikaliskt, så man behöver inte känna allt för mycket vemod när “Into Oblivion” kraschar ut i ingenstans. Förhoppningsvis finns det något skivbolag som öppnar ögonen och tar detta för vad det är – guld. Ja, det är faktiskt nästan så pass bra att man skulle kunna säga att det är något liknande.

Ni kan lyssna till albumet här nedanför.

svartiloghinmorkenergi

Svarti Loghin – Mörk Energi

Solstice Rex, som för övrigt enbart släppt Svarti Loghin-material, har detta år förverkligat albumet “Mörk Energi“. Egentligen visste vi inte om vi skulle ta med detta, men eftersom att det är ett så pass intressant släpp på så många olika sätt, så valde vi att ha med dem ändå. Vi har tidigare sett, men inte lyssnat på Svarti Loghin, utan det har bara varit något man sett i förbifarten. Estetiken känns inte särskilt lockande, men när man väl tryckt på “spela” så märker man fort att det finns något att hämta.

Introduktionen, låten “Stjärnätare Dväljs Under Torv Och Moss“, levererar både socialrealism i sin mörkare form – uppgivenheten – och den bländande akustiska mystiken rent musikaliskt, tillsammans med renodlad svartmetall. Det svänger inte fort, men det kan ändras rent atmosfäriskt på tio, tjugo sekunder. Från ett magnifikt akustiskt stycke till blastbeats och avgrundsvrål, det är verkligen någonting som gör Svarti Loghin egensinniga. Inte för att ingen gjort det förut, men hur de manipulerar atmosfären i låtarna samtidigt som de lägger in de klassiska komponenterna inom genrerna de vandrar emellan – är verkligen massivt.

Bland låtarna återfinns också ett par underbara stycken ambientlåtar, som till exempel “Katzengold“. Det är intressant hur det kan skifta så extremt mycket på bara ett par låtar, för att sedan gå tillbaka till det brutala snittet av svartmetall. Favoritlåten är “Vakuum III“, där det på sju minuter genomgående levereras musik av högsta kvalité, med genomtänkta riff och där utrymme även ges för de mer utsvävande delarna av detta projekt. Under masken av misär gömmer det sig en guldgruva av vackerhet som man bara kan höra om man lyssnar extra noga, i vissa delar så gömmer det sig bakom hårdheten och grymheten, men det finns där någonstans.

Dualiteten i musiken är medryckande. Det står mellan allt och inget, det finns inga mellanting. Vi tycker att ni borde se till att köpa en vinyl, eller åtminstone en kassett av detta album. Det är värt det i slutändan. Ni kan lyssna till albumet i sin helhet här nedanför.

 

Review: The Bug vs Earth – Concrete Desert

concretedesert

This is one of the first times I’ve taken a good look at a bigger artist and wanted to review what they’ve released. I found the concept worthy of investigation track-by-track, since the whole theme surrounding it is alluring. The aesthetics are interesting and it feels worthy to delve into deeper and see what can be found or what can not be found. I am now about to dissect this release. It clocks in at around 90 minutes – making it around an hour and a half long.

City Of Fallen Angels” is a dreamy but dreary experience. Stating what the title is isn’t enough to describe how the song is. Conceptually it makes perfect sense why it is titled that way – as it infects the overall sound as well. Experimental electronica seep through the headphones and the barren landscape appears ahead of you. The atmosphere is such that it represents that and it takes you from tumbleweed and calmness into the stormy heart of a city. As you come further into the song it charges up for a second and then unleashes the noisyness which is normally reserved for industrial music, coupling it with laidback electronica – messing up your points of reference and as it progresses you’re stunned by the intensity of it. The soundscape is bombastic and doesn’t hold back, but comes in with assertive ease. Lulling you into submission.

Gasoline” is eerie. Keeping the listener at bay while he awaits what happens around the corner. Nothing. Then, suddenly, a slow rhythm brings out the melody and adds to that a solid baseline that is strung out by an electric guitar. Even though it remains in the solid rhythmics that it started with, it warps you into different ones that make you wonder if you’ve lost your mind or not. Layer upon layer of mighty instruments that figuratively catch on fire as he pours on more gasoline. Still, even though it broods primitive melodies and an unorthodox soundscape – it fades out the way it faded in. Nothing catches on in this track but it manages to hold a special kind of craftiness that make it broad and intense under the surface anyway. No need for it to give off a spark.

Agoraphobia” – if you weren’t to begin with, maybe this murky and spaced out song will make you experience the phobia. What feels like the development of a smashing song goes out of its own way to create weird melodies within the melodies and rhythms in the rhythm. The amplified sound of the rambunctious noise that is created by the baseline – or what at least seems to have been created from it – is suddenly paired with riffs that would make you feel a transgression from electronica to non-electronic music is happening. That, however, never happens. I’m not too sure about whether to feel positive or negative about this song, but I’m impressed about how the seemingly out-of-motion melodies later in bring out the experimentalism in its purest form. It is odd, it is weird, it is intimidating to a degree – just to fade out like the other ones have.

Here’s a grime-infused track, “Snakes Vs Rats“, that gathers the best out of that genre and ignore the vocals. They create a sort of underground opera-like electronic music together with the grime-beats. Dissecting the genre for what it is good for and creating a pleasantly huge sound. The most solid rhythm combined with the most forward-thinking of synthesizer sweeps – a glance into the futuristic world as imagined a decade ago – almost bordering to one of the great soundtracks accompanying sci-fis of the 1980’s. The sound portrayed is not an idealistic one, it is a rather bleak non-picturesque and alarming narrative that is being pushed with the song. Somewhere we might be, where we don’t want to be – stuck in the middle, nowhere out, control is absolute.

Broke” is minimalistic to the core. What drives it is a few sounds here and there, well-placed beautiful synthesizers and a claustrophobic atmosphere. A cry for help. Symptomatic of the sound so far is that it relies heavily on the baseline, which helps it progress throughout the soundscape in a great way. Where there is no rhythm, one have to create it in between the noisy and deconstructed melodies that are repetetively churned out – as the outdrawn riffs play a vital role in keeping the maniacal atmosphere livid. There is something about the song that draws on what solid ground The Bug (and Earth) create everything. It is immersive and too real.

From the beginning, “American Dream” is a piece of work just seconds in. Unfortunately everyhing looses its meaning after the monstrous opening. Maybe that is just the way it is supposed to be, as it is certainly not a portrayal of the american dream in any positive way at all. But it by now only feels like an empty statement, having heard the other songs that contain something more then just the formulaic approach he has in this one. It’s good how he draws from his earlier creations and put it into a whole, synchronized experience. What’s bad is that it feels like one has already been here, listened through it and discarded it on the way. Sure, the attention to detail is very ambitious, but it in the end becomes just an outdrawn piece of ambient music that do no justice at all.

Don’t Walk These Streets” hits you over the head and immerse you into a gruesome world. Blindfolded, struck repeatedly by the knife-sharp rhythms and the playful melody of the piano, the message of the song becomes apparent. It is violent in its nature but you don’t have to fear anything, listening to it. You’re far away from the emotions itself – it is like you’ve detached from them and become a part of this message. They marvelously craft something you want to listen to repeatedly, expanding the song every step of the way to make it even more enchanting. The depths of the synthesizers and the crassness of the beats are not temporary – they exist there to give meaning to the soundscape. A very well-rounded song all-in-all.

Other Side of the World” gives off a meditative feeling. After you’ve been entangled into the music – a basedrum hits and catches you off-guard. Every single part of the song has some kind of magnificent tone to it. The different facets stand and fall together, nothing can be separated or it will knock the rhythm and melodies away from one another. As simple as the song might seem, it is very addictive. Here’s a perfect transgression from different genres and what it lacks in rhythm it makes up for in melody and structure.

Hell A” is too hip-hop for me. A genre that is not of my liking at all. If that kind of rhythm and those beats have been reserved for something else – it would be fine. Had it been stripped from the atmosphere and replaced with a better rhythm, it would’ve been a glorious listening as the dark synthesizers come in, sweeping the floor with everything else. It becomes a very energetic song that doesn’t stray away from the better aspects of his music. Without that edge and vibe to it – it would’ve been a lost cause and nothing worthy to listen to at all. It is good that he at least keeps that in but he should’ve left more out this time – in terms of beats.

The title-trackConcrete Desert” is a phenomenal ride from curiosity and into the bleakness of the human soul itself. Right from the start you’re immersed into his world, you’re taking part of what he has created and he leaves no ends open, instead of thinking, one seems to be in need of visualising the music – it really gives off an audio-visual experience that is on the next level. After some of the previous songs it wouldn’t seem possible but he manages to create the narrative, spin it into the conciousness of the listener and give meaning to the instrumentation in more ways than just the musical. Which is good, since this song should be the summary and epitome of what this album is about.

Dog ft JK Flesh” is the resounding adaptation of one of the other songs from this release. He manages to add a whole other sound to it than The Bug and Earth could do. It becomes much angrier, more cheeky. When they had to choose a vocalist, nobody could fit the bill more perfectly – this simply cannot be unheard and fits too perfectly. Same can be said about “Pray ft JK Flesh” – here JK Flesh is allowed to be as expressive as possible through his powerful vocals. After listening this far in it is nice to have this addition in the release becomes it helps it become more vital instead of rehashing everything over again – instead creating something new of it, even more intimidating.

Nothing more can be said about this album other then that “Another Planet” is the perfect outro. Easy to listen to and it makes you yearn for more of this kind of music. When you think about it, the album is solid and pretty good despite its faults. I suggest you get it from Ninja Tune (or The Bug vs Earth themselves) in physical form, instead of digital. Though you might want to listen through it a couple of times before, it still is a good headphone experience. Stream the whole album down below.

Recension: Kuggljud – Industri & Näring Vol. I

kuggljud

Robin Smeds Mattila (Human Rays) har startat upp ett skivbolag alldeles nyligen. Fokuset ligger främst på etablerade men även okända artister inom experimentell elektronisk musik. Kuggljud har anordnat olika evenemang i Stockholm där musiken som återfinns på detta samlingssläpp, består i artister som spelat på dessa evenemang tidigare. Släppet är en del i en serie av samlingar. Vi tar oss an detta släpp i en recension, låt för låt – och den klockar in på cirka 39-40 minuter totalt.

Först ut är “Den Första Snön“, en låt av Jonas Röde, som tidigare släppt EP:n “Går” på Zeon Light. Med en konstant rytm som lämnar mycket åt tankeverksamheten och en rungande saxofon, så målas det upp en inre bild av just det låtnamnet symboliserar. Men den mer pittoreska lilla svenska byn mitt i snön förvandlas till någon storstadsdystopi tack vare saxofonen. Det är fräckt att höra hur melodierna sakta flyter in i varandra och utvecklas, men det blir egentligen inte mer än en låt i ständig rörelse. Man får ta det man hör och ta tillvara på det, vilket gör skäl för sin sak när saxofonens rytande långsamt försvinner och ersätts med lågmälda toner.

När låten egentligen borde försvunnit ut i snöstormen så hänger den efter en tiotals sekunder, förändras lite grand och håller nästan på att utvecklas till något helt nytt precis innan det sista av den konstanta syntslingan hörs – som om den höll på att inneslutas i en bubbla från omvärlden, för att rekonstrueras och bli mer än bara ett slut på en låt – kanske en början på en annan del, vem vet.

Man kan verkligen tala om kontraster, när “Glaciär“, en låt av Unknown Sister, knastrar in bestämt. Konsten att gå från en oljudsvall till eftertänksam IDM-musik, är verkligen något man kan kalla för märkligt i detta fallet. När den hårda bastrumman spränger bergsväggen så sker det till några av de vackraste melodier jag hört inom dessa genrer, eller i alla fall denna korsningen, på ett bra tag. Det känns härligt när fokuset ligger på att understödja melodierna för att få fram rytmen, genom att blanda så hejvilt som det gjorts här. Låtnamnet är det ingenting fel på för det beskriver exakt det som sker i låten.

Pissmöten” är nästa låt, av Besökaren. För den som har varit tvungen att genomlida onödiga möten borde väl detta nästan vara den heliga graalen. Man känner riktigt hur tristessen lyser igenom och hur den svenska, kanske norrbottniska, lynnet gör sig påmint genom en person (förmodligen besökaren själv, då) orerar om hur “mötet blivit framflyttat tre gånger” redan. Eftersom att det finns en hög igenkänningsfaktor i denna låt så fastnar skrattet i halsen – för hur orimligt det än kan vara att göra en låt om det, så har det nu gjorts och det passar helt perfekt i en samling för experimentell (svensk) elektronisk musik. Kanske är detta till och med själva markören för volym ett.

Från att gå till karg socialrealistisk lyteskomik på ett vis, till seriös rytm så fort, är intressant. Det är nog också det som är charmen med den experimentella elektroniska musiken. Hur annorlunda allt är vartannat. CHIAB lämnar avtryck med låten “Modern Money“, och man kan konstatera att det finns ett visst hantverk involverat i låtarna, särskilt denna. Av enstaka samplingar och manipulerade ljud så kan man skapa något helt fantastiskt. Det är en hektisk låt som står och faller med rytmen – det är kärnan i det hela – och med den skapas det fasansfulla melodier.

Besökaren har tydligen fått äran att ha två låtar på denna samling. Nu blir det på snudden till att gränsa över till Onkel Kånkel-musik, eller kanske något Arvid Tuba-liknande – eller varför inte något annat? Jag vet inte riktigt. Låten gör en förvirrad. Instruktionerna är dock klara och låten är över efter en minut. Även fastän det kanske låter löjligt när det beskrivs så finns det i alla fall någon substans i det och även om det är simpelt så är det njutbart.

Sist så är det Förbandet Krunic Schmidt som levererar field recordings, parat med ambient och drone – för att leverera något riktigt underskönt, med låten: “Skilda Vägar (Barnen i 163)“. Även om denna låten kanske inte direkt gör något intryck, så får man leta i hur det är komponerat för att komma någon vart. Det känns som om det kunde utvecklats lite mer, det känns för kompakt och instängt – när det kunde varit grandiosare. Men de levererar en snudd på sorgsen ljudbild, så någon känsla väcker de i alla fall till liv med musiken.

Human Rays har faktiskt lyckats rätt så bra med sitt första samlingssläpp. Det känns som ett bra tvärsnitt för de (oss) som inte känt till Kuggljud sedan tidigare, och som förmodligen inte heller varit på någon av livespelningarna. Man vill ha mer utav det här och då passar det utomordentligt med en serie samlingssläpp – så håll ögonen öppna.

Ni kan lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, passa på att köpa en kassett för att stödja nästa släpp i serien.

 

Spotlight: Kazeria, A.D. Mana, Strucktura, TRAITRS

repartiseraren_logo_transparent

In this spotlight we’ve chosen four artists/groups that are different – yet alike in many ways. There will be a lot of darkwave, coldwave and industrial music in this spotlight. Mostly because those are the genres where we find ourselves at home, because there’s immense talent to be found there. We start off with noisy industrial music and end with gloomy post-punk extravaganza.

nhm

Kazeria was unknown to me when I found his music via Gradual Hate Records. It was his latest release, “Nihilist Militant“, that caught my eye. The aesthetics were impressive when it comes to the artwork for this release, but more was to be discovered when pressing play. He’s created very intimate and atmospheric industrial music, coupled with dark ambient overtones. Keep in mind that these songs are totally unedited versions, created between 2003 and 2007 – which is a representation of how it sounded back then.

There’s a great assertiveness in his music, it almost borders to the bombasticism of martial industrial. As stated by the label, this is a “very personal” release, which really shows in the emotions he conveys with his music. It is both harsh and atmospheric, with destructiveness at its core. One is very impressed by the percussive rhythms he produces, which can be heard the clearest in “Evrazia Regnat” – a very disciplined and ambitious track in regards to melodies as well. Even the very short ballad-like song “Irminsul” has a certain grace.

This release is a great way to get into his music and if you pre-order the last copy in the special package – you get a gas mask as well. Can’t get more industrial then that. Listen to the release down below, buy it if it is of interest to you.

admana

A.D. Mana is a relatively new artist from Berlin. The re-release of his first and only, self-titled EP, on cassette – had me at the first song “Take Hold” – a stern coldwave rendition that catches multiple influences, like synth-pop and darkwave, molding it into a sinister blend together with his voice. The synthesizer stabs are clear but at the same time dark and brooding, a strange combination which at first doesn’t seem to work but as the song progresses it is obvious that it does. “Down The Wire“, another song on the release, almost funnels the post-punk vibes into some odd kind of grungy synth-pop-‘n’-roll.

My favorite song on the release, except the first one, is “Honour“. It adds gracefulness to the messy environment of the songs in general. Even though you’re caught slightly off-guard by his voice – not in a good way – it fits in place after a few moments into the song. There are some great rhythms as well, aptly executed. The melodies are unorthodox, which makes me like it even more. You expect more of the same but get tricked into the wondrous atmospheres, the groovy electronic beats – and the charming ballad-like ending within “Soulware“. A perfect instrumental track and appropriate farewell. You should really check it out, and buy the cassette from sentimental, if it suits you.

statuesfall

I’ve actually heard about this artist, Strucktura, whilst browsing through the bandcamp-feed. But I never paid much attention to the music. There’s some really solid darkwave-inspired music in his “Statues Also Die” release on Oráculo Records. While the synthesizers and beats are on point in the release, there’s some really cheesy lyrics. In a weird way they go along well with the music, so I will leave that alone. The music seems awfully cheerful but at the same time moody and distraught – which is something that adds character to the songs. Especially in “Val D’Aran“. 

There’s a nice futuristic vibe about each song and it comes out differently, even though most of the rhythm and melodies are alike. As dreary as the atmospheres may be at times – they come out as dreamy – and are filled with nicely laden synthesizer sweeps, alongside well constructed rhythms and melodies. It is a release you should check out, if it is something for you – buy the limited edition vinyl via Oráculo Records.

traitrs

Torontian band TRAITRS have created some of the most soothing, coherent post-punk music I’ve heard in a while. The oomph of the baseline resounds throughout in the first song “Witch Trials“. It is really weird how each and every song on the release is anthemic on its own – it is mostly reserved to one or a few songs – but this is catchy, ambitious and on fire from the matchsticks up until the light goes ablaze. It is especially noticeable in “Lya“, one of the more minimalistic songs. The singer gets a certain kind of emotional streak in the chorus which makes you want to sing along to the lyrics.

Not to mention how massive “Gallows” is. Here they’ve really gotten through with the originality of their sound. They both have an edge in the music and somewhere to stand firm – nothing is left to chance, everything is constructed meticulously. When one gets as far as their last song “Heretic“, the percussionism is simply mindblowing. Of all the releases recommended in this spotlight, this is the one I will have to choose myself as the best one. You can get it from the Warsawian label Alchera Visions, buy it here and stream it down below.