Ljuslykta – [Är du inte en del, så är du utesluten] – Del II: Knivtid, Trepaneringsritualen, Fähund och Andra Svart

repartiseraren_logo_transparent

Känner ni igen er? Bra. Vi hoppas att den första delen fick er att uppskatta detta initiativ. Nej, vi är fortfarande inte en del av vad andra gör utan vi ställer oss utanför det. För vad kan man göra när allting är strömlinjeformat – man kan i alla fall inte skapa något exakt likadant som alla andra gör. Oavsett vad de skriver om så läses det och hörs likadant, det kvittar egentligen om det är i podcastformat eller om det är i textformat.

Vi tycker att det finns något större, något mer än bara technopodcasts. Något mer än bara korta stycken av text som inte egentligen tillför något överhuvudtaget. Det må så vara att dessa fanzine och tidningar har skribenter som rent tekniskt får till det bättre än oss, men egentligen är det inte vad det handlar om, alls. Även om vi strävar efter att ha ett så korrekt språkbruk som möjligt så är det inte vad det står och faller med – det står och faller med originalitet.

Åt helvete med falsk journalistik – åt helvete med falsk originalitet – åt helvete med allt som inte är sant.

knivtid
Knivtid – Knivtid EP

Vad skär igenom oss om inte känslor? Hur ska man lyckas emulera olika känslotillstånd på bästa möjliga sätt? Det finns olika metoder som man kan använda sig av för att nå dit. Rent musikaliskt så är Knivtid väldigt nära dessa tillstånd, men inte bara på det viset utan också estetiskt. Man föreställer sig en storstad, stor, tom och själlös – finns det verkligen något att hämta där, egentligen? Enligt artistens självbetitlade EP via London-baserade ACR – så finns det något där ändå.

Direkt känner man saknad. Fan, måste det här verkligen hända, är det verkligen den känslan vi känner när vi lyssnar? Ja, i alla fall i “Feelings By Numbers“, som i låten tar sig an att samla på sig de innersta känslorna storstadsmänniskorna bär på. Det känns som om han katalyserar och bänder upp, rör om och öppnar upp, tömmer oss på den känslomässighet som existerar. Man hör måsarna skrika, närheten till naturen och den tärande betongen – två motsatsförhållanden som i slutändan är i samexistens. Verkligen underskön ambientmusik när den är som bäst. Med en detaljrikedom som pockar på känslornas uppmärksamhet, omedelbart.

I “262” finns en helt annan atmosfär. Kortare, mer intensiva kickar förmedlas med elektroniska instrument. Någonting lurar där under ytan, regnet porlar ner för rutan och det verkar som att något är i görningen. Kontrollerat kaos. Från de lägre frekvenserna som tar upp mycket plats, till de högre som har reserverats för att skapa en atmosfär som är mer grandios än vad man uppfattar i början. “Circles” har en mer romantisk framtoning, den är varmare och bär inte på lika mycket kyla som de andra, tidigare låtarna. Man känner sig mer välkommen, en känsla av stundens hetta – euforin man kan ha känt, det mer nostalgiska – men även det som finns i vissa ögonblick.

Inflammatorisk” är precis vad namnet säger att det ska vara. Ljuden blossar upp som från ingenstans och lägger sig platta för det mer industriella ljudet. Det finns en viss lekfullhet i låten som återspeglar sig i knackande, mindre utdragna och återkommande elektroniska vibbar. “Paus I” som i egenskap av sista låt och outro, bjuder på en början av något helt nytt. Förhoppningsvis något som är lika beroendeframkallande som detta släpp. Det är helt ofattbart hur detaljrikt och gripande detta släpp är.

Lyssna till det här nedanför och beställ en kassett. Det är för närvarande i sin andra utgåva eftersom att den första redan sålt slut.

trepaneringsritualen

Trepaneringsritualen – Deathward, To The Womb

Sveriges, i mitt tycke, bästa undergroundbolag var Beläten. Thomas Ekelund har låtit utveckla sitt eget projekt Trepaneringsritualen efter att Beläten tyvärr gått i graven. Även om det är svårt för oss att förstå oss på det bakomliggande estetiska på detta släpp, kanske till och med det rent esoteriska, så är det lockande ur andra aspekter. Efter att ha varit obetydlig till att ha varit med på Boiler Room – till att ha funnit egenhet i sitt ljud på “Deathward, To The Womb” – är nog detta projekt ett av de nyare, som inom svensk industrial har chansen att bli något att räkna med.

Vad som gör detta projekt så spännande är hur långt man kan ta ljudmanipulationer. För det är vad Thomas gör på just detta släpp, men han tar det ett snäpp längre rent konceptuellt – både estetiskt och musikaliskt. De rungande infernaliska ljuden som borrar sig in i en med all kraft, strös omkring i en ruggig stämning vars uppbyggnad ger en kalla kårar. Särskilt märkbart är det i titelspåret “Deathward, To The Womb“. Tillsammans med Ekelunds magvändande stämma blir ritualen komplett, något som förmodligen måste upplevas live men som likväl blir imponerande i en ljudfil.

She Is Flame Of Life” är en låt som bevisar vad Trepaneringsritualen går för. Det är sinnessjukt men underskönt, det är smutsighetens fula tryne som visar sig. En uppvisning i konsten att förvränga allting och göra det vackra till något man bara vill stampa under skon. Om man ska sätta att “ha en aura” i ett sammanhang, så är detta verkligen en beskrivning för hur man kombinerar elektroniska ljud och framkallar något större och mer än bara musiken självt. Det finns en aura över denna musik som både kan vara vämjelig men imponerande samtidigt.

All Hail The Black Flame” är verkligen, i atmosfären, en sammanfattning av den mörka våg som uppstått främst i Sverige – men även annorstädes – i rytm och intensitet. Man tänker direkt på Celldöd, Alvar, Michael Idehall och Æther​. Givetvis finns det andra som figurerar i närheten av detta, rent ljudmässigt, men eftersom vi bara tar upp svenska artister, band och grupper i dessa artiklar så blir det rätt logiskt.

Vi rekommenderar verkligen att ni köper en CD eller LP. Stöd projektet, så att vi kan få en anledning att se vad som händer på den fronten härnäst. Lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, men om ni vill få tillgång till “I Remember When I Was God” – köp vinylskivan i så fall.

fähund
Fähund – 15.0

För den som vill ägna sig åt något som nästan är lika mörkt som Trepaneringsritualen, men på ett annat sätt, kan lyssna på “15.0” av Fähund – vars släpp innehåller två låtar på över tjugo minuter vardera. Mörkare ambient som är rätt experimentellt och påminner en hel del om Övervarning, ett annat projekt som vi täckt i övergången från Invisible Guy till Repartiseraren. Ungefär samma intresse väcks när man lyssnar till detta, som är en del i diskografin hos det fristående skivbolaget Sound-driven society rec.

Långsamma ljudlandskap som hänger sig totalt åt experimentella ljud. Den svajar fram och tillbaka, från att man tror att den ska utvecklas till något helt annat än det man hör, till att invecklas i sig självt och bli en större del av sina individuella små delar. Krackelerande, fragilt och med en förmåga att stå på egna ben trots en skakig grund. I “15.1” är det intensivt hela låten igenom. Utdragna och målande elektroniska paletter gör en annars väldigt kylig atmosfär till en mer eftertänksam, halvvarm resa in i djupet av vårt medvetande. In i ett främmande, men ändock närbeläget landskap, ett Nordiskt sådant. Mellan is och forntid till en skrämmande framtid.

Om intensiteten i den första låten behölls, men ökade lite grann och breddade på sig, är det vad “15.2” kan beskrivas som. Det känns som att det finns mer att höra, annorlunda ljud och ett större omfång för lyssnaren att ta in intryck från. Skevheten i det hela blir mer och mer uppenbar, det finns en speciell klarhet som Fähund vill förmedla men som inte skall förstås bara på några minuter – utan måste upplevas tills den upplöses i slutet av låten. En lång resa man får följa med på.

Skulle vilja påstå att det kanske inte är musik för vem som helst att lyssna på, men den har sin plats och hör hemma inom experimentell ambientmusik, mörkare sådan, på gränsen till att vara helt omfamnad av drone. Ni kan lyssna till bägge låtar nedanför.

andrasvart

Andra Svart – Vascular Sound System

Detta var något jag ursprungligen såg Dan Söderqvist rekommendera. Länken sparades i bokmärken, längst bak – minneshålet. Mörk elektronisk musik att beskriva hjärtats funktion och omgärdande system med. Andra Svart har via Red Eye Consortium levererat “Vascular Sound System” – som är precis vad det beskrivs som. Cirkeln är alltså sluten och det har tillkommit ännu en artist som visar vad som är möjligt i ljudform. Vad är bättre än att beskriva en av kroppens viktigaste organ? Ingenting, hittills.

Rent konceptuellt översvämmas man av läkartermer. Latinska ord. Från att hjärtat pumpar i den självklara låten “Heart“, till de brummande oljuden i “Subclavian” – vars bas fullkomligen tar en på sängen. Fördelen med detta album är att det inte är något som tar avstamp i morbiditet, utan snarare i att vara olika beskrivande låtar för olika funktioner som kan relateras till det kardiovaskulära systemet. Utan den magnifika atmosfär som Andra Svart ger upphov till i varje låt, som påminner en om vad man besitter i sin vidunderliga kropp, så hade det rent konceptuellt fallit platt. Han gör något som kan vara intressant mycket intressantare i ljudform – det inspirerar på olika sätt.

Detaljrikedom är något vi tycker om på Repartiseraren. Allting tas fram i förgrunden och gestaltas på olika sätt, man kan höra alla instrument och alla ljudmanipulationer. Ingenting faller bakom förvrängningarna. Riktigt bra mixat och mastrat. “Illiac” är intressant på så sätt att den har en futuristisk prägel, synthljuden flyger in och ut men lämnar inte en oberörd. Ju längre in man kommer desto mer utvecklas låten och blir något av en favorit, när allt vävs samman och kombineras på bästa möjliga sätt – för att bli så unik som möjligt, men samtidigt ha kvar sin karaktär.

Jugular” blir en känslosam, knastrig resa in i det djupaste, mörkaste. Genomgående är hur saker passerar förbi och återkommer, funktionellt. Man blir en åskådare som får beskåda något audiovisuellt, och i vissa delar är melodierna väldigt koncentrerade samt välutvecklade. Det finns inget utrymme för några som helst felaktigheter. Genomgående ett förvånansvärt bra albumsläpp.

Ni kan lyssna på släppet i sin helhet här nedanför. Föreslår även att ni köper släppet.

 

 

 

Ljuslykta – [Precis som alla andra, men vi skiljer oss åt ändå] – Del I: Suffering Hour, Khem, Saturniids och Svarti Loghin

repartiseraren_logo_transparent

Vi vet att det finns människor som rekommenderar musik, vi är en del av detta mikrokosmos också, varesig vi vill eller ej. Det kan hända att folk som läser detta inte tror att vi är föränderliga – fastän vi gång på gång bevisat att vi är det – dessa individer kan sluta läsa nu. På tiden att det händer något nytt och att skutan styrs i rätt riktning igen. Ner i den smutsiga underjorden, gräv upp det som andra inte finner vid första anblick, rekommendera det till folk som faktiskt bryr sig och har ett intresse av detta.

Ljuslykta är en ny serie som bygger på samma koncept som “spotlight“. Skillnaden är att detta är mer utförligt, men det finns en hake – vi söker enbart musik inom Sverige. Vad finns det som är rekommenderbart i detta landet? Man kliar sig på huvudet och tänker att det egentligen inte finns särskilt mycket, men plötsligt blir man motbevisad. Här dyker det upp i olika delar. Det finns inte en tanke på att stöta och blöta det som redan stötts och blötts miljontals gånger via andra fanzines i bloggosfären och inom mindre smickrande medium.

Nej, vi begränsar oss visserligen, men så enfaldiga är vi inte.

sufferinghour

Suffering Hour – In Passing Ascension

Ett debut-album rikare har svenska Blood Harvest blivit – ett skivbolag vi inte ägnat en tanke åt tidigare, så det var väl på tiden. Suffering Hour har blivit en del av detta undergroundmaskineri. När man ögnar igenom skivbolagets tidigare släpp så återfinns det intressanta släpp av bland andra Sorcery, Cemetary, Magnus, Bombs Of Hades. Så man känner åtminstone till en del band, även om vissa andra är höljda i dunkelt ljus.

In Passing Ascension” heter albumet. Åtta låtar totalt. Det märks av att de har varit inspirerade av Dead Congregation, precis som bandet själva förtäljer när de fått beskriva det. Det är också just den influensen som känns starkast, även om fokuset på omvälvande och precisa riff även känns igen från Inquisition – som de även beskriver som en klar influens. Det som är solklart från start på detta släpp är hur de integrerar atmosfären i musiken, det mer elektroniska får kickstarta den vilda käftsmäll som är Suffering Hour. Egentligen är det både de individuella delarna som gör helheten och tvärtom, men hur de lyckas att få en att hålla koll på allting samtidigt som ens huvud dängs in i väggen av hårdheten i riff, trummor, skrik och bas – är proffsigt.

Egentligen hade man kunnat tycka att det bara är en malström av allt och ingenting, men det följer en röd tråd och har många föränderliga delar som får en att gilla deras musik. Alla influenser blandas i ett någorlunda rörigt men sammanhållet kaotiskt ljudlandskap. Från vår favoritlåt “For the Putridity of Man” till “Procession of Obscure Infinity” uppvisar de en makalös kunnighet i sina individuella roller, med sina instrument. Samtidigt som det mest attraktiva i black metal behålls, kastas man in i en värld av death metal – där bägge genrer hålls åtskilda för att sedan dyka in i varandra.

Förutsättningarna för detta album från start till slut har inte varit en tidig besvikelse, eller ett sent uppvaknande hos musikerna, där de försöker ställa allt till rätta, utan snarare en kreativ imploderande metalapokalyps med stadig grund att utgå ifrån rakt från början. Efter att ha lyssnat på “Hostis Humani Generis” av Dead Congregation så att den inte längre går att lyssna på, så är nästa logiska steg “In Passing Ascension“. Verkligen. De har helt klart sina olika sätt att göra musik på men det smittar av. Så för den som är trött på oinspirerande black metal och likaså death metal – är detta påbörjan av en helt ny era av bra sådan.

Ni kan lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, vi föreslår även att ni stödjer skivbolaget och bandet genom att köpa en fysisk vinylskiva, t.ex. I skrivande stund finns det ett exemplar kvar av silvervinylen.

khemhatehammer

Khem – Hatehammer

De två mörkklädda männen i Khem har släppt en debut-EP som fått namnet “Hatehammer“, via Änglaslakt Productions, som tidigare släppt alster med Ultra Silvam – med andra ord två olika projekt vi inte har någon kännedom om alls, vilket gör detta extra intressant. Kvalitén är vad man kan förvänta sig av en demoproduktion, vilket det med all sannolikhet är. Eller så är det bara så att ljudet gör sig bra med musiken.

Från de smattrande trummorna till enkelheten i riffen, sprider sig en känsla av vanmakt och totalt hat. Inlevelsen i sången och den helt ohämmade atmosfären gör att detta släpp blir något av en resa tillbaka i tiden på många sätt, men dessa herrar är bra på att konstruera riff och lägga det på en väldigt hög nivå rätt omedelbart. Intensiteten i framförallt “Culling Life” verkar ha gjort så att “Hammers of Hate” får ikläda sig rollen som en av de snabbare låtarna, mellan början och slut på denna EP innehållandes tre låtar. Även om det inte går att uttyda exakt vad som förmedlas rent textmässigt så täcks det utav skickligheten som levereras via musiken i sin helhet.

Även om namnet på släppet kan vara oinspirerande, så är det i all sin enkelhet ett njutbart släpp från början till slut. Det har allt man behöver när man lyssnar på black metal, och lite till så klart. När man tror att det ska bli ett bombastiskt outro av det hela med låten “Splendorous Maw of Darkness“, så lägger de extra krut och stormar in genom portarna istället för att ljudsätta sin egen avfärd. En virvelvind av trumslag och gitarriff lägger sig över en omedelbart, där själva melodierna får bära upp hela skelettet på sina egna axlar. Allting vilar på det. Det är rått och utan att kompromissa med något.

Vi tycker att ni ska lyssna här nedanför.

saturniids

Saturniids – Saturniids

Om det inte redan var hemlighetsfullt nog, så sluter Saturniids cyklen med sitt självbetitlade albumsläpp. Ett mini-album bestående utav fyra stycken låtar, förmodligen är det släppt av de själva också. Här blir det annorlunda och inte särskilt mycket black eller death metal. Det blir istället sludge och doom metal för hela slanten. Tillsammans med ljudbilden i deras musik har de också lyckats få till en imponerande estetik.

Vad som känns återkommande, åtminstone om man ser till de släpp vi tidigare skrivit om i denna artikel – är hur passionerad sångaren är. Han ger verkligen allt när han släpper lös sitt inre vrede. Även om sludge och doom metal ibland kan bli lite väl segt för våran smak, så är det intressant hur Saturniids utövar en annan form inom dessa genrebarriärer. Visst, det är inte särskilt snabbt när det kommer till tempo rent generellt, men passande nog så ger tyngden och längden i dessa låtar ytterligare ett lager av imponerande musikalitet. Man känner att allting ska stanna upp när som helst, och plötsligt när nådastöten kommer i form av avstannade trummor och gitarrer – så levererar de något extremt explosivt, vilket man verkligen kan höra i “I.C.B.M.” – passande låtnamn för övrigt.

Det är rasslande, kvävande och framförallt en nydanande form rent musikaliskt som ingjuter hopp i en. Om det äldre materialet som EyeHateGod gjorde förut möter slumpmässig svensk doom eller sludgemusik, och i en fusion blir något mer allsmäktigt – något eget. Det som är bra med dessa genrer är ju att det finns ett mycket större utrymme rent musikaliskt, så man behöver inte känna allt för mycket vemod när “Into Oblivion” kraschar ut i ingenstans. Förhoppningsvis finns det något skivbolag som öppnar ögonen och tar detta för vad det är – guld. Ja, det är faktiskt nästan så pass bra att man skulle kunna säga att det är något liknande.

Ni kan lyssna till albumet här nedanför.

svartiloghinmorkenergi

Svarti Loghin – Mörk Energi

Solstice Rex, som för övrigt enbart släppt Svarti Loghin-material, har detta år förverkligat albumet “Mörk Energi“. Egentligen visste vi inte om vi skulle ta med detta, men eftersom att det är ett så pass intressant släpp på så många olika sätt, så valde vi att ha med dem ändå. Vi har tidigare sett, men inte lyssnat på Svarti Loghin, utan det har bara varit något man sett i förbifarten. Estetiken känns inte särskilt lockande, men när man väl tryckt på “spela” så märker man fort att det finns något att hämta.

Introduktionen, låten “Stjärnätare Dväljs Under Torv Och Moss“, levererar både socialrealism i sin mörkare form – uppgivenheten – och den bländande akustiska mystiken rent musikaliskt, tillsammans med renodlad svartmetall. Det svänger inte fort, men det kan ändras rent atmosfäriskt på tio, tjugo sekunder. Från ett magnifikt akustiskt stycke till blastbeats och avgrundsvrål, det är verkligen någonting som gör Svarti Loghin egensinniga. Inte för att ingen gjort det förut, men hur de manipulerar atmosfären i låtarna samtidigt som de lägger in de klassiska komponenterna inom genrerna de vandrar emellan – är verkligen massivt.

Bland låtarna återfinns också ett par underbara stycken ambientlåtar, som till exempel “Katzengold“. Det är intressant hur det kan skifta så extremt mycket på bara ett par låtar, för att sedan gå tillbaka till det brutala snittet av svartmetall. Favoritlåten är “Vakuum III“, där det på sju minuter genomgående levereras musik av högsta kvalité, med genomtänkta riff och där utrymme även ges för de mer utsvävande delarna av detta projekt. Under masken av misär gömmer det sig en guldgruva av vackerhet som man bara kan höra om man lyssnar extra noga, i vissa delar så gömmer det sig bakom hårdheten och grymheten, men det finns där någonstans.

Dualiteten i musiken är medryckande. Det står mellan allt och inget, det finns inga mellanting. Vi tycker att ni borde se till att köpa en vinyl, eller åtminstone en kassett av detta album. Det är värt det i slutändan. Ni kan lyssna till albumet i sin helhet här nedanför.

 

Spotlight: Liquid Transmitter, Nikmis, None, Palissade

repartiseraren_logo_transparent

Midsummer is upon us. A new line of spotlights are due to appear sometime every week. I’ve picked out some new and interesting releases for you all to enjoy. From post-punk to IDM and everything in between that. Everytime I do this, I see what I can find under different categories on Bandcamp – writing about each release that is featured in the article, summarizing the components and recommending it.

liquidtransmitter

Have you ever dreamt about something ever so vividly exciting, strange or beautiful? Liquid Transmitter’s release “Turn” is turning IDM on its edge, presenting to us a less rhythmic annihilation and more complex atmospheric development. From the introductory “Morning Watch“, to the last one “Uncertain Dusk“, each track is imaginative and explorative. It is as if an artist outlines his visions carefully and break the transgressiveness between genres in an uncanny way. Connecting the dots in every way, both musically and by the titles themselves.

It is finely woven into good electronic music. Slightly drone, more ambient and definently something to be heard. The quirkyness of the melodies add in the personality of this project very well – it’s self-explanatory really when you hear the music. Check it out on Bandcamp and purchase his release there, listen to it in full down below.

nikmis

Now here’s a whole soundtrack for you to enjoy. It is really odd music in a way, but perfectly obstinate and neatly created. Nikmis release “Widdendream” on Third Kind Records go forth in its own manner, holding up the banner of experimental electronica in a way – considering the composition of each track, first and foremost. From the cute little first steps of “The Big Fence On The Other Side“, to the more classically-oriented “Embarrasingly Paralell“, each facet of this album have its own sides of it. I think “Tremendous House” capture an oriental vibe and contribute to a summary of everything in Nikmis music that make it stand out in originality.

So if artists and bands alike want to describe something with their music, or capture a feeling, this picturesque wandering between the oddities in synthesizer-based music and the outrageousness of it – make it very easy to follow the story. Instead of capturing something by writing it in lyrics, he manages to break free from that and with instrumental music capture the essence of storytelling anyway. I suggest you check out the album via Third Kind Records, and listen to it in full down below.

none

Abstract, frightening and cold. With resounding, repetetive vocals and majestic synthwave – Anna of None deliver a great sounding album, titled “Vacuum“. There is a lot of focus on the bombasticism of the drums in the atmosphere of some of the songs, but it does not take away from the fact that the rest of the instrumentation is equally as good, and thought out. There are serene melodies that encapsulate the hopelessness she is portraying, especially in the aptly titled song “No“. Things develop further in terms of the sound itself in “Faces“, which almost becomes theatralic with the continuous haunting baseline.

She really breaks apart from the dry and stale projects that have been popping up everywhere. Wherever you read post-punk, it either consists of a band trying to ape a style they can’t grasp by inspiration of classic post-punk releases, or the one-man project that doesn’t hold up at all – with them being predictable as ever. The song “Nightmare” really touches on the synthwave this project relies on, giving it great effect and with “Flesh” fulfil the epitome of it. I suggest you check it out, it was released by Black Verb Records and I recommend it of all my heart. Listen to it in full down below.

eclats

Canadians have been providing us with some really good synth-pop, but have they pulled off the post-punk? As of now, Palissade can be considered a contender, with their release “Éclats“. This four-tracked release have beautiful aesthetics in terms of artwork and their music does not lack those aesthetics either. There is a certain focus on the vocalist and more bittersweet melodies then one have heard before, it is not that fast-paced to begin with, as one hears in “La Fin“. Their more alternative and highly melodic way of post-punk is attractive. There is not that much emphasis on the baseline alone, but more on the whole togetherness of everything.

The rhythm stabs and the melodies entwine as one hoped they would. As the layers shift in character, the soundscape looms on steadfastly and “La Vie des Autres” combine the first two songs into one, it feels like. Every song is interesting to listen to and each one of them give off a different emotion. It’s a solid release that I recommend and you should check it out. If you’re interested in wayward but challenging post-punk – this is the release for you. Listen to it in full down below.

 

 

Spotlight: Kazeria, A.D. Mana, Strucktura, TRAITRS

repartiseraren_logo_transparent

In this spotlight we’ve chosen four artists/groups that are different – yet alike in many ways. There will be a lot of darkwave, coldwave and industrial music in this spotlight. Mostly because those are the genres where we find ourselves at home, because there’s immense talent to be found there. We start off with noisy industrial music and end with gloomy post-punk extravaganza.

nhm

Kazeria was unknown to me when I found his music via Gradual Hate Records. It was his latest release, “Nihilist Militant“, that caught my eye. The aesthetics were impressive when it comes to the artwork for this release, but more was to be discovered when pressing play. He’s created very intimate and atmospheric industrial music, coupled with dark ambient overtones. Keep in mind that these songs are totally unedited versions, created between 2003 and 2007 – which is a representation of how it sounded back then.

There’s a great assertiveness in his music, it almost borders to the bombasticism of martial industrial. As stated by the label, this is a “very personal” release, which really shows in the emotions he conveys with his music. It is both harsh and atmospheric, with destructiveness at its core. One is very impressed by the percussive rhythms he produces, which can be heard the clearest in “Evrazia Regnat” – a very disciplined and ambitious track in regards to melodies as well. Even the very short ballad-like song “Irminsul” has a certain grace.

This release is a great way to get into his music and if you pre-order the last copy in the special package – you get a gas mask as well. Can’t get more industrial then that. Listen to the release down below, buy it if it is of interest to you.

admana

A.D. Mana is a relatively new artist from Berlin. The re-release of his first and only, self-titled EP, on cassette – had me at the first song “Take Hold” – a stern coldwave rendition that catches multiple influences, like synth-pop and darkwave, molding it into a sinister blend together with his voice. The synthesizer stabs are clear but at the same time dark and brooding, a strange combination which at first doesn’t seem to work but as the song progresses it is obvious that it does. “Down The Wire“, another song on the release, almost funnels the post-punk vibes into some odd kind of grungy synth-pop-‘n’-roll.

My favorite song on the release, except the first one, is “Honour“. It adds gracefulness to the messy environment of the songs in general. Even though you’re caught slightly off-guard by his voice – not in a good way – it fits in place after a few moments into the song. There are some great rhythms as well, aptly executed. The melodies are unorthodox, which makes me like it even more. You expect more of the same but get tricked into the wondrous atmospheres, the groovy electronic beats – and the charming ballad-like ending within “Soulware“. A perfect instrumental track and appropriate farewell. You should really check it out, and buy the cassette from sentimental, if it suits you.

statuesfall

I’ve actually heard about this artist, Strucktura, whilst browsing through the bandcamp-feed. But I never paid much attention to the music. There’s some really solid darkwave-inspired music in his “Statues Also Die” release on Oráculo Records. While the synthesizers and beats are on point in the release, there’s some really cheesy lyrics. In a weird way they go along well with the music, so I will leave that alone. The music seems awfully cheerful but at the same time moody and distraught – which is something that adds character to the songs. Especially in “Val D’Aran“. 

There’s a nice futuristic vibe about each song and it comes out differently, even though most of the rhythm and melodies are alike. As dreary as the atmospheres may be at times – they come out as dreamy – and are filled with nicely laden synthesizer sweeps, alongside well constructed rhythms and melodies. It is a release you should check out, if it is something for you – buy the limited edition vinyl via Oráculo Records.

traitrs

Torontian band TRAITRS have created some of the most soothing, coherent post-punk music I’ve heard in a while. The oomph of the baseline resounds throughout in the first song “Witch Trials“. It is really weird how each and every song on the release is anthemic on its own – it is mostly reserved to one or a few songs – but this is catchy, ambitious and on fire from the matchsticks up until the light goes ablaze. It is especially noticeable in “Lya“, one of the more minimalistic songs. The singer gets a certain kind of emotional streak in the chorus which makes you want to sing along to the lyrics.

Not to mention how massive “Gallows” is. Here they’ve really gotten through with the originality of their sound. They both have an edge in the music and somewhere to stand firm – nothing is left to chance, everything is constructed meticulously. When one gets as far as their last song “Heretic“, the percussionism is simply mindblowing. Of all the releases recommended in this spotlight, this is the one I will have to choose myself as the best one. You can get it from the Warsawian label Alchera Visions, buy it here and stream it down below.

 

Spotlight [Compilation Special]: Not So Cold and White Circles [Part II]

bee

a3555187109_10

The newcomers from Eastern Europe called YusYus have proven themselves to be very efficient; both musically but also in other respects. Having released three singles since March of 2013—all of them have been dedicated to compilations. Their latest track “Proleter“, which is featured on the Not So Cold – A Warm Wave compilation, is adopted lyrically from Esad Babačić—front-man for a short-lived Yugoslavian punk-band called Via Ofensiva—that were active in the 1980’s. Re-modeled from post-punkish hardcore, but containing the same melodies sung by Esad, for the melodious run-around for the minimal synth outfit that represents YusYus. What’s most interesting is the gradual shift from the warmth of the synthesized baseline to the cold re-interpreted vocals. Combining electronic tenderness with a stale cold-wave suspension. Ambitiously crafted alongside the original influences, coming at you with a straight rhythm for a rocky appearance, chiseling out the prerequisite for a marvelous sculpture. Nothing is left for the coincidence—everything is carefully planned and staked out for their seemingly effortless implementation.

Having just released a second album, Italian post-punk, darkwave, shoegaze duo Schonwald pick and choose from a range of influences. Their contribution for the compilation is “Gemini“, a track originally featured on their double-single “Mercury / Gemini“, put out on 7¨-vinyl by the American label Hozac Records, in 2013. When it comes to their sound, thoughtfulness are their strongest key to combining these different genres. A hugely sounding bass-drum that pushes everything forward, together with suggestive vocals that solicit our inner feelings—using metaphors in their lyrics to provoke an emotional reaction. Most of it seems to be somewhere in between minimal synth and those sub-genres, but that doesn’t explain the multifaceted deliverance which their darkwave vein conjure in the atmosphere for them. This is from a time where they were in between having released a first album in 2008—experimental as hell—searching for a new sound. We think it was a good situation for them to be in, because this certainly stitch everything together, from beginning to end. Both for the individual track, but also in a larger perspective.

Now here’s a newcomer (at least for us) we forgot about, namely: Tiers. Actualized once again whilst searching for music to write about, as they had been put up digitally on Artificial Records some days ago—for their sophomore release “Winter“—which had been released a year ago from now, on vinyl. Their song “Vignette” is a new one featured on this compilation. What I like about Tiers is how their atonal sound makes for a harsh cold-induced venture into depths of a snow-ridden landscape—much like the title for their release. That’s also one of the reasons I don’t really like their sound, although the vocals are OK, some of their otherwise conceptually interesting sound shows itself to be sloppy. Most of it drifts away into nothingness without leaving you with any reflections on whether you’ve just been snowed in, or if what you heard had any bearing at all—leaving a mark? It starts off good but the more you get into it the more you want to get away from it. The repetitiveness doesn’t give or take anything from the atmosphere as such, nor’ does the instrumentation at any point—it just goes into a mish-mash of… what ever one could call it. We must give them appraisal for their ambitions, because the sloppiness isn’t derived out of them not trying anything at all and just going where they feel like—but rather for trying too hard. We get nowhere and we’re going to suffer from hypothermia if we stay here.

B-Side

Staying true to the concept—Hungarian artist Adam Berces have named his track “Hőhullám” (Heatwave). His own journey began with the compilation “A Classical Collection: 2006-2011” on the label Hard Body Sounds, in 2012. Two years later his album “Posztapokaliptikus Almanach” came out in two versions on SINCRONICA. Now he’s gracing us with a completely new song, where he goes ballistic on electronic body music fused with electro and minimal synth-pop. Though his vocals are enhanced and his robotic coolness shines throughout, it merely comes off as a cheap throw-down of 1980’s synth-pop versus a re-imagined minimalistic sound—allowing no ambivalent contrasts or synchronized, swell bombardments of imaginative sounds. No, this is a primitive ravishment that leaves little to your own imagination. Be it for better or worse, things can’t get more straight-forward than this. So the negative annotations to what we feel his musical achievement delivers with this track, can be turned upside down and be used as positive remarks. It depends whether you like it this way or not, and we must admit that we like it when there’s a transcendental feeling, an enchanting vision that cannot be grasped. Another thing which saves him a little bit is the general catchiness he manages to pull off between dark layers of electro, with the minimalistic drums and triggered sounds that come crashing in.

The flagship from Tacuara Records are now entering the mix. Yes, we’re talking about Vólkova—a project that is pleasurable to be introduced to for the first time. César Canali who runs the label is a part of this duo together with Paula Lazzarino. With their song for this compilation, “Come and See“—we’re flabbergasted immediately. It’s a completely new song and it alludes to the general purpose of their project, a melancholic vibe which is blended with ambient music and a film noir touch, occasional flirts with deranged noise and on bordering from darkwave into industrial for moments—quickly replaced with a piano and the continual mesmerizing beat—suddenly entering a breakbeat outbreak which flips the atmosphere entirely.  We must say that it’s one of the more interesting songs on this release so far, unfortunately some of the atmospheric and sullen sound-scape is ruined by the accentuation in the vocals. An exotic touch at first which actually blends into everything else very well, like a subversive message being uttered now and again—but it falls short in its repetitious nagging. Whenever nothing too chaotic is happening it fits, but the further in you get the more tired you are of hearing broken English and his willful dialect. Despite that—we’re more then pleased about their contribution.

Songs from “White Circle Compilation” will also be included into this article, you’ll just have to wait until it’s updated.

Spotlight: baum•geist – music for the late autumn rain

a0824998864_10

This is the first I’ve heard of baum•geist, a self-proclaimed internet performance artist and “multimedia acrobat“. Based out of Germany, obviously inspired by Japan and japanese culture in many ways – especially “絶命詩” (zetsumei-shi) – in English; a death-poem which is a poem written near the time of one’s death. A tradition in many cultures, but especially in Japan and during the Qing/Ming dynasty in Korea, from 1392-1897. I can never be certain of the fact that it’s the aim and pure goal of the aesthetics for “music for the late autumn rain“, but the artwork suggests that it might be a source of inspiration. Though the titles suggest something else, like the first track “秘密の地下室” (Secret basement, roughly translated), “瑠璃色” (Ballad drama color, obvious mistranslation via Google Translate), “大切な思い出” (Precious Memories) – all take into account the amorous nature of what it represents – together with the purely bizarre English titles like: “human egg“, mixed with the supernatural; “blue moon” and “geist“. When you don’t really know the language, it’s hard to determine whether what is translated really states the inherent meaning of the title.

However, the bizarre is matched with the supernatural and the mystical movements of mother nature. It’s as predictable as it is unpredictable. From pure ambient music with percussion reminding you of traditional instruments of Asia – specifically Japan – paired with a noisy, almost clairvoyant melodies that ring sharply when smashed together. But there are more characteristics that make baum•geist versitale with his music. The further into the album you come, the more it becomes a sample-based musical hemorrhage combined with field recording-like sounds. A track can suddenly change from three minutes long – to up to twelve minutes of length. Here’s where the more low-keyed ambient is experimented with, ending up with silhuettes of sound which fade out and when it comes in make a resounding noise. This is an album that makes up for its name and the music is really for “the late autumn rain“. Put on something cozy and travel into a world yet to be discovered.

Spotlight [Compilation Special]: White Circles and Not So Cold! [Part I]

bee

In this Spotlight we give heed to newly arisen compilations. Out from the dusk and dawn comes the White Circles Compilation – a celebratory gesture by aufnahme + wiedergabe – for the first anniversary of White Circles, a club in Leipzig with resident-DJ’s Kevin Bigo, Ralph and aehm. So it was really written in stone that the residents were those who should compile the music. With their club they specialize in the colder and more melodic sub-genres of electronica, but they’re not limited to a certain kind of genre. Conceptually they feature live gigs by local and international acts, continual rotation of guest DJ’s, and co-operation with the different themed club-nights and labels – including special events. Their first event was held on the 8th of November, it featured Automelodi as the evening’s live-act, in-house DJ’s Ralph and Kevin Bigo, together with their first guest DJane Coco Darlin (DisTanz). A year later a compilation was formed in advance for the first anniversary of White Circles. The release was held yesterday on the 15th of November, featuring live-acts such as the legendary Clock DVA alongside the fresh blood that is Phase Fatale. Their guest-DJ was :dark sounds:.

Roughly at the same time, but maybe a little bit earlier, the Not So Cold-compilation was showcased for digital streaming on the Tacuara Records bandcamp-page. They call it “A Warm Wave Compilation” – maybe to consolidate support from our frozen friends in the North – or simply a referencing the supposed warm climate of Argentina and Perú. It’s a joint release signed Tacuara Records and Cintas Triangulares. One of the creators is César Canali who also runs the aforementioned label where the compilation is currently hosted, whilst Cesar Aguirre runs the Peruvian-based label Cintas Triangulares. The wonderfully slick cover have been photographed Rui Luz, Photo Digital Art, worked into artwork by Rafael Esteche, and the mastering have been done by Pablo Zumarraga.

a2222851647_10When it comes down to business, the aufnahme + wiedergabe and White Circles curated compilation “White Circles Compilation“, starts off with Azar Swan – whose music I am most unfamiliar to – having listened only to individual songs before. But the bombastic drums together with her assuring voice make for a line between popular music and the darker movements of dark-wave that is an underlying theme. I’m not particularly fond of the style of singing which she applies to this song, which is called “Foreign“, but when the chorus hits off it’s impossible not to dig the complexity of the moving patterns of music – where you’re saved by the gong-gong (in this case, the bridge; that fires off the chorus).

After that, Cocktail Twins deliver hard-as-nails but emotional post-punk with cold-wave overtones, with their song “Rooms Made of Dust“. I really enjoy the sound of a hammer onto a bolt, together with the apathy of the singer. It creates such a distance between the warmth of sincere and calm emotions, with the scraping of nails on the chalkboard – if you get what I mean. The paradoxical sameness that harsher and more straight-forward emotions contribute with, in comparison with the soft-spokenness of true emotions that border on love. There’s a hate-and-love relationship in the deliverance of the lyrics but also when it comes to the music. I believe this synergy creates such a complex atmosphere – as well as the percussion drums up a sea of emotion.

Then comes one of my favorite names from the aufnahme + wiedergabe, but not as I remember them. Velvet Condom used to be more electronic and less minimalistic, but I like their sincere vocals which are shrouded beneath a layer of something sweet. There’s a certain kind of innocence they deliver with such a name as “Self Injury” – which in itself is a hardship and not a joking matter. But I think there’s a paradox between the sweet sound and the topic which they’re ventilating through harsh post-punk rhythms and a steady melody conjured with a synthesizer. There’s a certain indifference to the tone of the singer which is enhanced when paired to the instruments. They’ve given up and they’re just stating a fact. It might seem brutal at the first glance – but what I’m seeing is a form of acceptance. It’s just how it is, I’ll live with it. The more I think about it the more I stray away from the lyrical content – in turn I am drifting away into total gloominess.

a3555187109_10For a change, I decide to turn on the Not So Cold “A Warm Wave Compilation”. Where I’m immidietly hooked into everything by Hante – the solo-project of Minuit Machine’s own Hélène De Thoury. The project doesn’t differ that much from the duo, but there’s a certain fluidness of the sound-scape which flows more into ambient territory. There’s not a strictness that can be felt with the main project which she has with Amandine Stioui – who’s also the singer when it comes to Minuit Machine. It’s also great to hear a different voice and a more playful tone when everything comes around, even though most of it is deadpan. Hear as it slowly transgresses from a full-on assault of synthesizers until it tones down and dies out in the abyss. Most of the track feels existential even though “Falling from grace” suggests otherwise. Sure, there’s a certain existentialism embedded into the bits and pieces of the track and the title alone, but it feels like a settlement between an imagined ego and reality knocking on heaven’s door. But I don’t really want to find it out – I’d rather speculate.

Since I had to skip YusYus because of an error probably created by Bandcamp itself, making the track entirely silent and only playable for four seconds – I move into Jenny Eve & Dan Söderquist (Twice A Man). Their track “Immersion” (taken from “The Monastery“) seems francophilic at a first glance, but then an ethnic vibe is leading you through the monastery. There’s much more to a title than what anyone could suggest. An invitation, an extended hand which guides you through and lets you follow them into a certain mood – fulfilment seems to be their goal. The good thing about all this is how it’s obvious what the meaning of everything is, but it is open for interpretation. Because when you get so certain of something, you generally refuse to see anything else then what is told. Who knows, maybe it’s not an invitation at all but rather a poisonous substance for your mind – delivered with sincere and beautiful music, whispered into your ear just so you believe it to be the other way around. I don’t know, but their sound is magnificent and intriguing to say the least – relaxing, a relaxation from the electronica that have flowed through already.

Now we’re up for something really exciting. I’ve just heard their name and listened to some of their songs, but now it’s allvar (severity) for Alvar. This Swedish duo touch upon the same bizarre no-go zone that Celldöd enters when he blends the most primitive, with the most complex music. I don’t know if this is industrial and electronic body music interpreted in a practical way, or if it’s simply theoretical and primitive at the same time with the track “The very witching time of night“. We’re however taken into the industries directly, wheezing pipes and knocking on tin – sampling morbid historical content, by reciting older criminal cases from Swedish criminal history. But the thing is that I don’t even know if it’s for real or not. It all seems like a dream to me and when the chaos erupts its difficult to wake up from this nightmare. They’ve really outdone themselves with the percussion and the wrecked noises that form an almost undanceable body-beat. This is how it was supposed to be done, so it’s a good thing that someone is finally taking it seriously. This is Alvar – uncompromising and stripped from every form of conscience, strictly based on factual happenings. Cold and harsh, fair and just – or is it an illusion?

Here ends Part I. There will be a follow-up for the rest of the songs. Wait until Part II.