Recension: Dalaplan – Snubblar fram 7¨

3343309472-1Tillbaka är Malmöiterna som legat i när det kommer till sin musik. Om det förra släppet var någonting som låg över skalan som skulle kunna kallas för bra, så är detta på en helt annan nivå. Framförallt när det kommer till närvaro, i tittellåten som även är den första på plattan, nämligen låten “Snubblar fram” så kan man bekanta sig med en helt annan sida av Dalaplan. Om man rent jämförelsevis skulle ställa den föregående singeln bredvid, så skulle den blekna i jämförelse. När allting går igång så är det som om man vrider på plattan för att få värme, som när våren är annalkande och det enda som saknas är sommar. Låten är peppig och fylld av attityd, driven av både punkens mer tempoförhöjande sidor samt garagens mer skramliga rockvendetta. När väl snön har töat bort och människor börjar synas på gatorna igen och de sura minerna istället är glada, så är det något som de sätter fingret på och det är just den underliggande peppen. Måhända att den inte är tänkt att vara säsongsbaserad, men det kanske ligger något i den tematiska följden. I denna låt är de skitigare än någonsin, mer uppskruvade och sist men inte minst – de satsar äntligen allt på ett kort. Istället för att treva i blindo så har de sökt med ljus och lykta efter något passande, där riffen svänger om vartannat och är inbjudande till hundra. Exakt så man hört talas om att de ska vara live, vilket är ännu en skön vändning sedan sist. Niklas sköna och energifyllda röst blir ännu mer levande i ljudlandskapet, där hans skrik är någonting som gör att saker skälver i sitt grundfundament. Dessutom är kören, som mest verkar vara bestående utav Sofie och Jenny, ger även plattan en ytterligare dimension – för att inte tala om den välkomnande atmosfären. Som rent suggestivt, nästan öppet, omfamnar och bjuder in till att röja loss med bandet. För att inte tala om att orgeln som Peter sköter visst har funnit sin plats, då den känns som en naturlig del av helheten, snarare än en börda som det mycket väl kan vara i andra band. Mycket livligt, mycket fartfyllt och bäst av allt; en ursäkt för att fylleskråla i takt till musiken.

Continue reading

Recension: Flowers Must Die – S/T

LP-20131Tillsammans med långsamt lunkande melodier, i full färd med att erövra Jupiter. Det är en mening som kan beskriva denna platta som släppts utav bandet Flowers Must Die. I introduktionslåten “Jämfota” så kanaliserar bandet sin utspejsade rockdröm, vilket får sjaskiga kopior att upplösas när de kopplas in i örongångarna. När man väl tagit sig förbi det blomstrande introt, som närmast skulle kunna beskrivas som “rymd möter jord”, så gröper de ur sitt jordfästa fundament och ger sig ut på en tripp som mycket väl skulle kunna vara synonymt med hjälp av låtnamnet. Tänk er att ni hoppar jämfota och att riffen samt trummorna följer efter er, medan ni försöker att överleva ett helt liv, genom att åstadkomma detta fysiskt uttröttande engagemag som ni gjort till ert liv. Den experimentella lusta som visas med hjälp av detta skulle inte kunna vara mer uttröttande, när man hör samma riff och trumslag upprepas om och om igen. Dock lyckas de hålla båten flytande en stund till, innan de växlar över från detta åbäke. Med det sagt så försvinner inte jämfotahoppningen, men den räddas på ett bekvämt sätt utav rymdriffen och den flummiga aura som sedan omsluter ljudlandskapet. Man undrar vad som hände med introt och ställer sig frågan om det minuterlånga intermezzot hade behövt att vara så stelt. Dock måste det sägas att ljudbilden i övrigt verkar vara på topp, redo för att slungas mot månen.

Continue reading

Recension: Liv Slakt & Maskin – Raspig Rockmusik 7¨

3021782107-1Släpig, kontrollerad men fylld av attityd. Örnsköldsvikspunkarna i Liv Slakt & Maskin påvisar att den intressanta blandningen mellan 77-punk och en rockkärna är allt som krävs. I den inledande låten “Öviks Sjukhus“, så infinner sig genast den dialektala charmen och politik. Så som punken i sin efterlinda möjligtvis har varit i Sverige, men nu känns det mer aktuellt än någonsin. Tillsammans med en stor känga av otidsenlig punk, så verkar det som om man får vrida tillbaka tiden ett slag och det känns som om man befinner sig ett decennium bakåt i tiden. Avsaknaden av pretentioner är egentligen det som gör låten än mer värd att lyssna till, där de korta låtslingorna med tillhörande lyriker är så simpelt och ovårdat det någonsin hade kunnat bli. Utan att ta det längre än så, lyckas de även med att få till ett klassiskt svenskt punk-sound från svunna tider. Fast med nyskapande lågor i sina ögon och sväng i instrumenten, tillräckligt för att skapa en egen grej utifrån det hela. Påminner en hel del om den klassiska gatupunken som Antipati står för, med undantag från det förstnämnda genrefacket.

Continue reading

Recension: TV Eye – Working Bee 7¨

1290589160-1TV Eye består av ett finurligt gäng grabbar vid namn Johnny Rocket, Mat Detective, Mr. Everglade och Psychopatrick. Deras märkliga blandning av vad som skulle kunna kallas plojpunk, kan även kategoriseras som någon form av skojfriskt tilltag, som tar avstamp inom generell amerikansk skatepunk från 90-talet. Första låten “Countdown” är en snabb saga, som är över inom några sekunder. Den klockar in under minutsträcket, men lämnar ett bestående intryck i form av förvirring och en undran vad det här kan vara. Nog för att man kan konstatera att det är någorlunda svängigt, men om den svängen beror på deras inflikande och nästan bisarrt humoristiska angreppsvinkel inom amerikanism, är en annan fråga. Eftersom att några av filurerna som är med i detta bandet även är med i Pusrad, så är det märkbart vilken influens deras sound har haft på TV Eye. Nog för att det låter intressant och nyskapande på ett sätt, men på ett annat sätt så sväljs man upp av det nästan löjeväckande college-filmsstuket som de kör med, rent musikaliskt. Vilket är en sida för sig i detta kapitel av musik. Det finns dock även märkbara svenska influenser i denna mix, men det känns mer som en självklarhet än något man måste finna själv. Det levereras i-ens-ansikte.

Continue reading

Recension: Digression Assassins – Heavy Waters

3396412644-1När en väldigt opretentiös blandning utav hardcore och metal blir verklighet. Där den metal de framhärdar, påminner om en nytänd gnista inför forna tiders glans. Med öppningslåten “Queen” så bevisar dessa män att de säkerligen hade kunnat lägga ner instrumenten på direkten. Inte för att de är dåliga på något sätt, utan mest för att ta emot stående ovationer. Den första låten påminner om en blandning av det bästa från “forntiden“, när de nostalgiska minnena hopar sig och det märks sannerligen att den experimentella blandningen mellan både hardcore och metal i princip aldrig blir stel. Trots mainstream-vibbarna, så är de inte strömlinjeformade. Eftertanke är något som borde vara ett motto, om det inte redan är det, och för att inte tala om låtens struktur. Hela byggnationen står stabilt på två ben och prånglar ut det bästa från flera världar, där det finns utrymme för utsvävningar.

Continue reading

Recension: Superjam Presents: Upper Layer Cruisers – Rush Consequence

333Även en del utav Svart Städhjälp, men denna gången inom ett soloprojekt, är Martin Nilsson som kallar sig själv för Superjam Presents: Upper Layer Cruisers. Första låten på detta släpp är “Directions Through The Midnight Maze“, som påminner väldigt mycket om äldre TV-spelssoundtracks. Där ljudet på ett långsamt men säkert sätt letar sig fram mellan de olika vrår de kommit ifrån. Introt skulle mycket väl kunna simulera någon avlägsen djungelfärd in i djupaste Amazonas, där lekfylldheten hos synthpartierna letar sig in mellan tribalistiska trumslag och avslagna ljud. Retro är bara förnamnet när den minst sagt experimentella bakgrunden synar sin inte alltför avlägsna melodiska kusin. När man kommer längre in i ljudlandskapet så är manipulation A och O, då Martin på ett nästan hänsynslöst sätt utnyttjar sin potential till att vrida och förändra karaktären hos synthslingorna, på det mest bisarra vis hittills. Allting känns som om det kommer utmynna i något större, vilket det till en stor del gör, då en domedagssynth får för sig att komma in när man minst anar det.

Continue reading

Recension: Night – Stand your ground 7¨

42026184-1De rider på vad som skulle kunna kallas den nya svenska hårdrocksvågen, som tagit sina uttryck från den traditionella hårdrockssvängen, men adderat sitt eget nyskapande. Titellåten som öppnar är “Stand Your Ground“, vilket imponerar på många olika sätt. Sångaren har en pipa som påminner om en hel del rocklegendarer, som han utnyttjar till sin fulla potential. Riffen och svänget påminner mycket väl om den mer traditionella ådran, men de har fräschat upp det genom att se det ifrån sin egen synvinkel och agera därefter. Trots att likheterna är slående på alla plan så finns där ändå någonting att hämta. Night svingar sitt svärd och låter härmed världen veta om deras existens, rent lyrikmässigt är det möjligtvis inte det mest fantastiska i den vägen, men det är antemiskt nog för att få en att sjunga med. Med tanke på alla de nya akter som dykt upp runtomkring, så representerar de en förgången tid som mycket väl skulle kunna bli förnyad igen.

Continue reading

Recension: Niels Nielsen – Dpend 7¨

893412138-1Det har inte gått särskilt lång tid sedan Niels Nielsen och hans entourage uppenbarade sig. Då släppte de loss en best som har etsat sig fast i hjärnan, som vägrar att släppa taget. Denna gång så är det dags igen och i form utav den första låten på singeln som även är tittelåten, nämligen: “Dpend“. Sedan tidigare har man kunnat anta åt vilket håll det skulle dra sig till, men man kunde inte för en sekund tro sanningshalten utan behövde bevis. Här står popmelodierna starka, av egen vigör och släpper loss ett nästan Göteborgskt pop-sound i perfekt synkronisation med synthesizervågorna som sköljer utmed ljudlandskapets kuster. Jag må ha fel, men de nostalgiska vibbarna som sköljer över en när vågorna har kommit in mot stranden, är överväldigande en blandning mellan; åt The Tough Alliance-hållet, med en flört mot den amerikanska vågen av chillwave. Trots att referensramarna har utvidgats, har även deras självförtroende sedan den förra plattan verkligen blivit grandiost. Här känns det som om de övervägt att köra åt alternativehållet, men de har kastat de melankoliska vibbarna överbord.

Continue reading

Recension: Poena – Likboden (C60)

3984648625-1Eftersom att det endast finns en låt på denna kassett, blir beskrivningen utav den längre. Den enda låten på denna kassett är “Likboden“, som varit inspelad i det gamla bårhuset i Sisjön som ligger vid Sundsvall. Med klingande bojor och skrik som nästan skulle kunna hämtas ur vilken mardröm som helst, börjar det i långsamt tempo. I den gråskala som ljudlandskapet befinner sig i, finns det kontraster som kan efterliknas varandra, men bara på den grad av hur de speglar varandra och likt en plåga uppenbarar sig självt för en. Trots det lågmälda men nästan eggande skriandet som pågår, så är det precisionsartade rytmer som uppenbarar sig. När någon på undervåningen bestämmer sig för att ljuda av med hjälp utav bankningar i taket, så kan nästan den symbios som upplevs inom ljudlandskapet stanna av för en sekund, för att sedan fortsätta i samma spår. Rytmerna blir allt vagare, men det som består är ljuden, som trots detta nästan verkar vilja röra sig utanför ljudlandskapet endast för att inte klinga av.

Continue reading

Recension: The Dahmers – The Beyond 7¨

542188_541794769165169_1100468712_nLättsam, men ruffig och någorlunda psykedelisk garage-influerad punk. Där den första låten “Drag Me To Hell” är en snirklig resa in i garagepunkens värld, med utrymme för totala utsvävningar och läckra arrangemang. För att vara punk så känns det som om de håller det glada modet vid liv och levererar medelst en melodisk ådra i dessa dystra tider. Trots att de vridit upp förvrängningen till en maximal nivå så finns där en hel del saker som kan uppmärksammas. Bland annat så är de rätt okonventionella i sitt sätt att gå tillväga, ljudet är fylligt men ändå fyllt till bredden med de märkligaste tilläggen man någonsin kunnat förvänta sig. Nog för att garagepunk inte ligger högt upp på listan över saker som vanligtvis slås på, men detta är en bra öppningslåt som bräcker muren mellan lyssnaren och originaliteten, för att de till slut kan mötas på mitten.

Förnöjsamheten i just denna låten kan även utvecklas till att det känns som om allt kommer på en och samma gång. Med det sagt så får man, likt snabbmat, det serverat på några få minuter. Samtidigt som det känns som om det är “rakt i ansiktet“, så finns där även en eftertänksamhet inblandat, så det är inte den mest primitiva garagepunken man får höra. Efter denna bravad så känner man sig lite stoltare över att tillhöra samma region som bandet. Förutom detta så känns låten ambitiös och driven, samt innehåller en stor del överraskningsmoment som man sannerligen inte kunde tro fick plats inom det omgivande taggstängslet inom genrebarriären. Det är uppmuntrande och trevligt, på ett energiskt vis, kan tilläggas.

När låten därpå börjar spelas så är det ingen mindre än “Nervous Shakedown“, som håller grundingredienserna vid liv men skvalpar över till någon absurd blandning av melankoliska melodier, med upplyftande övertoner som signum. Nu undrar man nästan var The Dahmers har varit i sitt liv, när man hör den melodiska slagdängan återkomma och spy ut sitt hjärta i ens famn. Även om det vid tillfällen kan låta naivt, tack vare sångarens intonation, så är det faktiskt något som gör att låten blir mer mångfacetterad. Det känns även som att de släpper ur sin antemiska ådra, för att åtminstone ha utrymme för en låt alla lugnt kan sätta sig vid bordet och fylleskråla till.

Passande nog, då kuriosa om bandet enligt de själva nämner “öl“. Eftersom att denna låt släpper loss mycket potential, men häver in det bästa av två världar, så är det lätt att ryckas med och definitivt en låt som skulle ha större livepotential. Men som även på sin höjd kan inkluderas i en pepplista för en adrenalinkick som innehåller höga doser av originalitet. Här känns det som om det är ett band som värderar sig själva högt men inte skräder med orden. Med det sagt, så är de ambitiösa och drivna, med enorma mängder av pepp inkluderat i bakluckan. Därför blir det många upprepningar, för man tas med av tempot och svängen, till den milda grad att ens skrivande får en törn här och där. Säkerligen en av de bättre låtarna jag hört på ett bra tag, och definitivt en av de låtar som ligger närmre min back än annan genreöverskridande musik.

Dock så väntar det fortfarande en överraskning på B-sidan, eftersom att de varit snälla nog att inkludera en låt till. På denna sida finner vi låten “Killed By Death“, som är en coverlåt på en av Motörheads gamla dängor. Trots att covers inte riktigt faller inom kategorin smakfullt, så är det alltid roligt med en välljudande cover på en av de bättre bandens låtar. Här har de prickat rätt och röjer haket totalt, med sin egensinninga tolkning utav denna låt. Inte för att den musiken de täcker i denna låt brukar rulla i mitt rum, men de utför verkligen grovjobbet och lyckas få en icke-entusiast att titta upp bakom sin icke-befintliga lugg. Allt för att se vad som finns bortom horisonten och vad som gömmer sig i Motörheads diskografi.

Energin som finns i denna låt är lika välanvänd som i de andra låtarna, om än så är låten de täcker en hårdare och långsammare dänga. Tacksamheten lyser igenom och allting verkar hänga rätt i det vertikala rummet, när man sakteligen närmar sig slutet av denna fantastiska sjua. Inte nog med att den är självsläppt och att de gjort jobbet helt DIY, vilket i sig är imponerande, men de har faktiskt levererat någonting originellt som är välljudande. Man lär höra mer utav dessa grabbar i framtiden och det är nog ingen hemlighet. De förtjänar det med tanke på jobbet de lagt ner och viljestyrkan som finns inom deras musik. Ni har lyckats på så många sätt och vis att det nästan blir obeskrivligt här på slutet, men den här sjuan lär snurra runt många fler gånger.

Vill ni köpa så kan ni ta er till deras Facebook. Exemplar av denna sjua finns även hos Rundgång i Malmö och på Kompakt Disk i Kristianstad. Det finns två versioner av sjuan, en som är begränsad till 78 ex på vit/marble vinyl och en annan som är begränsad till 126 ex på svart vinyl.