Recension: Cryme – Mekonium (C23)

872637675-1Cryme är primitiv, renodlad och analog smärta, som känns ända in i benmärgen. Åtminstone om man kombinerar denna smärta med äldre teknik, som rullbandspelare och trummaskiner. Det märks att samarbetet är mellan Daniel Fagerström (Skull Defekts/Optic Nest/osv.) och Mattias Gustafsson (Altar of Flies/Jam Sessions/osv.). Rent konkret så kan den första låten “Diagonal Lines” sättas i samma fack som; experimentell synth-pop möter destruktiv industrial. Dock så finns där någonting utöver det, men som inte går att kategorisera på samma vis. Känslan av den analoga primitivismen som sköljer rakt in i hjärnbalken, är brutal i sitt sätt, men samtidigt så känns det som att den inte kommer att tillfoga någon smärta. En slags naivistisk synvinkel, som levereras likt en plasthammare på känsliga nerver. Objektet, i detta fallet Cryme, känner sig manad att orsaka så mycket skada som möjligt. Problemet är att den inte är fysiskt, utan snarare psykisk. Den smärta som uppkommer är den förbarmande känslan av hur den mest narcissistiska av människor, tror att den är något utöver vad dess fysiska uppenbarelse. Således blir det knappast någon smärta. Däremot blir det en hel del krossande beats, överexperimentell atmosfär och sällsynta ljud. Blandat med lo-fi instrumentation som med sin fulla sinnesnärvaro, i symbios med musikerna, skär likt en knivegg mot de arytmiska utläggningarna som presenteras – sinsemellan varandra.

Continue reading

Recension: Three Winters – The Atrocities EP (C28)

2331094998-1För tre vintrar sedan hade allting stannat av, för tre vintrar sedan var inget glasklart. Men här är saker och ting annorlunda. I och med att synth-popare ömsar skinn, uppkommer i Norge och består av en trio, så kan spelets regler vändas åt ett annat håll. På den första låten “Atrocities” så är långsamhet en dygd. Uppbyggnaden från att vara ett ekande tomt skelett, till att bli en kraft att räkna med, sker på mindre än en minut. Likväl som att det minimalistiska ges andrum, då skelettet plockas ned igen. Det är inte den klassiska synth-popen vi möter och framförallt inte den som varit på språng. Nej, det är en mer välavvägd blandning av de mest drömska syntharna, till de mest mörka vrår av schackbrädet som de använder sig utav. Alla nyanser befästs, de tyngre och statiska bastrummorna lämnar inget övrigt att önska. Där det finns ett tomrum, fylls snabbt upp utav en melodisk ingång. Äntligen är vi på banan igen.

Continue reading

Recension: Tyred Eyes – Ghost EP 7¨

1400435755-1Denna gång är det dags för Tyred Eyes, ett band som förut inte givits någon plats här. Nu är det dock dags för att se vad de går för. Detta släpp påbörjas med låten “Pistols At Dawn“, vilket egentligen känns som ett titelspår som heter duga. Där gitarrerna i unison sjunger ut sitt budskap, tillsammans med sångaren Johanna som låter det höras. Någonstans mittemellan ligger låten, inte på det mest aggressiva sättet men inte heller på det mest passiva. Att ligga i ett mellanläge, medan sångfåglarna skrålar i bakgrunden är sannerligen en väg att gå. Det får även den melodiska nerven i detta garagerockiga verk att stå ut ytterligare. Mest så känns det som om det är något som pysslats ihop i en skitig lokal någonstans, där bandet drömmer om höga skyar och inte djupa dalar. Dock så är det inte tillräckligt åt det aggressiva hållet för den hårdhänte, men det räcker gott och väl som ett mellanting. Nog för att låten har sina starka stunder, där man slungas mellan de olika valen och kvalen, med de intressanta lyrikerna som prånglas ut i ett någorlunda tempo. Det känns som att upplägget kommer igen, om man tänker igenom hur strukturerna förändras. Dock har det sina känslomässiga stunder, där man kan känna hur saker och ting känns hopplösa. Hopplösheten varvas sedan med en ljusgnista som får vara ledbandet genom låten. Med stabila trummor, intressanta vändningar och en helt förstummad lyssning – så blir man bekant med så mycket mer än just musiken. Det är något att ta på, visst, men det finns någonting högre som de har strävat efter. Huruvida detta är en del i planen, kan man omöjligen veta, men andan finns där någonstans mellan gliporna. Det är också rätt ofördelaktigt när låten placerar sig emellan olika måttstockar. Men håller de sig där, fast drar sig ut lite och tittar fram ibland, så kan det låtas göras. En mer än okej insats, som lämnar sina tryck i svärtan.

Continue reading

Recension: Dalaplan – Snubblar fram 7¨

3343309472-1Tillbaka är Malmöiterna som legat i när det kommer till sin musik. Om det förra släppet var någonting som låg över skalan som skulle kunna kallas för bra, så är detta på en helt annan nivå. Framförallt när det kommer till närvaro, i tittellåten som även är den första på plattan, nämligen låten “Snubblar fram” så kan man bekanta sig med en helt annan sida av Dalaplan. Om man rent jämförelsevis skulle ställa den föregående singeln bredvid, så skulle den blekna i jämförelse. När allting går igång så är det som om man vrider på plattan för att få värme, som när våren är annalkande och det enda som saknas är sommar. Låten är peppig och fylld av attityd, driven av både punkens mer tempoförhöjande sidor samt garagens mer skramliga rockvendetta. När väl snön har töat bort och människor börjar synas på gatorna igen och de sura minerna istället är glada, så är det något som de sätter fingret på och det är just den underliggande peppen. Måhända att den inte är tänkt att vara säsongsbaserad, men det kanske ligger något i den tematiska följden. I denna låt är de skitigare än någonsin, mer uppskruvade och sist men inte minst – de satsar äntligen allt på ett kort. Istället för att treva i blindo så har de sökt med ljus och lykta efter något passande, där riffen svänger om vartannat och är inbjudande till hundra. Exakt så man hört talas om att de ska vara live, vilket är ännu en skön vändning sedan sist. Niklas sköna och energifyllda röst blir ännu mer levande i ljudlandskapet, där hans skrik är någonting som gör att saker skälver i sitt grundfundament. Dessutom är kören, som mest verkar vara bestående utav Sofie och Jenny, ger även plattan en ytterligare dimension – för att inte tala om den välkomnande atmosfären. Som rent suggestivt, nästan öppet, omfamnar och bjuder in till att röja loss med bandet. För att inte tala om att orgeln som Peter sköter visst har funnit sin plats, då den känns som en naturlig del av helheten, snarare än en börda som det mycket väl kan vara i andra band. Mycket livligt, mycket fartfyllt och bäst av allt; en ursäkt för att fylleskråla i takt till musiken.

Continue reading

Recension: Flowers Must Die – S/T

LP-20131Tillsammans med långsamt lunkande melodier, i full färd med att erövra Jupiter. Det är en mening som kan beskriva denna platta som släppts utav bandet Flowers Must Die. I introduktionslåten “Jämfota” så kanaliserar bandet sin utspejsade rockdröm, vilket får sjaskiga kopior att upplösas när de kopplas in i örongångarna. När man väl tagit sig förbi det blomstrande introt, som närmast skulle kunna beskrivas som “rymd möter jord”, så gröper de ur sitt jordfästa fundament och ger sig ut på en tripp som mycket väl skulle kunna vara synonymt med hjälp av låtnamnet. Tänk er att ni hoppar jämfota och att riffen samt trummorna följer efter er, medan ni försöker att överleva ett helt liv, genom att åstadkomma detta fysiskt uttröttande engagemag som ni gjort till ert liv. Den experimentella lusta som visas med hjälp av detta skulle inte kunna vara mer uttröttande, när man hör samma riff och trumslag upprepas om och om igen. Dock lyckas de hålla båten flytande en stund till, innan de växlar över från detta åbäke. Med det sagt så försvinner inte jämfotahoppningen, men den räddas på ett bekvämt sätt utav rymdriffen och den flummiga aura som sedan omsluter ljudlandskapet. Man undrar vad som hände med introt och ställer sig frågan om det minuterlånga intermezzot hade behövt att vara så stelt. Dock måste det sägas att ljudbilden i övrigt verkar vara på topp, redo för att slungas mot månen.

Continue reading

Recension: Liv Slakt & Maskin – Raspig Rockmusik 7¨

3021782107-1Släpig, kontrollerad men fylld av attityd. Örnsköldsvikspunkarna i Liv Slakt & Maskin påvisar att den intressanta blandningen mellan 77-punk och en rockkärna är allt som krävs. I den inledande låten “Öviks Sjukhus“, så infinner sig genast den dialektala charmen och politik. Så som punken i sin efterlinda möjligtvis har varit i Sverige, men nu känns det mer aktuellt än någonsin. Tillsammans med en stor känga av otidsenlig punk, så verkar det som om man får vrida tillbaka tiden ett slag och det känns som om man befinner sig ett decennium bakåt i tiden. Avsaknaden av pretentioner är egentligen det som gör låten än mer värd att lyssna till, där de korta låtslingorna med tillhörande lyriker är så simpelt och ovårdat det någonsin hade kunnat bli. Utan att ta det längre än så, lyckas de även med att få till ett klassiskt svenskt punk-sound från svunna tider. Fast med nyskapande lågor i sina ögon och sväng i instrumenten, tillräckligt för att skapa en egen grej utifrån det hela. Påminner en hel del om den klassiska gatupunken som Antipati står för, med undantag från det förstnämnda genrefacket.

Continue reading

Recension: TV Eye – Working Bee 7¨

1290589160-1TV Eye består av ett finurligt gäng grabbar vid namn Johnny Rocket, Mat Detective, Mr. Everglade och Psychopatrick. Deras märkliga blandning av vad som skulle kunna kallas plojpunk, kan även kategoriseras som någon form av skojfriskt tilltag, som tar avstamp inom generell amerikansk skatepunk från 90-talet. Första låten “Countdown” är en snabb saga, som är över inom några sekunder. Den klockar in under minutsträcket, men lämnar ett bestående intryck i form av förvirring och en undran vad det här kan vara. Nog för att man kan konstatera att det är någorlunda svängigt, men om den svängen beror på deras inflikande och nästan bisarrt humoristiska angreppsvinkel inom amerikanism, är en annan fråga. Eftersom att några av filurerna som är med i detta bandet även är med i Pusrad, så är det märkbart vilken influens deras sound har haft på TV Eye. Nog för att det låter intressant och nyskapande på ett sätt, men på ett annat sätt så sväljs man upp av det nästan löjeväckande college-filmsstuket som de kör med, rent musikaliskt. Vilket är en sida för sig i detta kapitel av musik. Det finns dock även märkbara svenska influenser i denna mix, men det känns mer som en självklarhet än något man måste finna själv. Det levereras i-ens-ansikte.

Continue reading