Recension: Kuggljud – Industri & Näring Vol. I

kuggljud

Robin Smeds Mattila (Human Rays) har startat upp ett skivbolag alldeles nyligen. Fokuset ligger främst på etablerade men även okända artister inom experimentell elektronisk musik. Kuggljud har anordnat olika evenemang i Stockholm där musiken som återfinns på detta samlingssläpp, består i artister som spelat på dessa evenemang tidigare. Släppet är en del i en serie av samlingar. Vi tar oss an detta släpp i en recension, låt för låt – och den klockar in på cirka 39-40 minuter totalt.

Först ut är “Den Första Snön“, en låt av Jonas Röde, som tidigare släppt EP:n “Går” på Zeon Light. Med en konstant rytm som lämnar mycket åt tankeverksamheten och en rungande saxofon, så målas det upp en inre bild av just det låtnamnet symboliserar. Men den mer pittoreska lilla svenska byn mitt i snön förvandlas till någon storstadsdystopi tack vare saxofonen. Det är fräckt att höra hur melodierna sakta flyter in i varandra och utvecklas, men det blir egentligen inte mer än en låt i ständig rörelse. Man får ta det man hör och ta tillvara på det, vilket gör skäl för sin sak när saxofonens rytande långsamt försvinner och ersätts med lågmälda toner.

När låten egentligen borde försvunnit ut i snöstormen så hänger den efter en tiotals sekunder, förändras lite grand och håller nästan på att utvecklas till något helt nytt precis innan det sista av den konstanta syntslingan hörs – som om den höll på att inneslutas i en bubbla från omvärlden, för att rekonstrueras och bli mer än bara ett slut på en låt – kanske en början på en annan del, vem vet.

Man kan verkligen tala om kontraster, när “Glaciär“, en låt av Unknown Sister, knastrar in bestämt. Konsten att gå från en oljudsvall till eftertänksam IDM-musik, är verkligen något man kan kalla för märkligt i detta fallet. När den hårda bastrumman spränger bergsväggen så sker det till några av de vackraste melodier jag hört inom dessa genrer, eller i alla fall denna korsningen, på ett bra tag. Det känns härligt när fokuset ligger på att understödja melodierna för att få fram rytmen, genom att blanda så hejvilt som det gjorts här. Låtnamnet är det ingenting fel på för det beskriver exakt det som sker i låten.

Pissmöten” är nästa låt, av Besökaren. För den som har varit tvungen att genomlida onödiga möten borde väl detta nästan vara den heliga graalen. Man känner riktigt hur tristessen lyser igenom och hur den svenska, kanske norrbottniska, lynnet gör sig påmint genom en person (förmodligen besökaren själv, då) orerar om hur “mötet blivit framflyttat tre gånger” redan. Eftersom att det finns en hög igenkänningsfaktor i denna låt så fastnar skrattet i halsen – för hur orimligt det än kan vara att göra en låt om det, så har det nu gjorts och det passar helt perfekt i en samling för experimentell (svensk) elektronisk musik. Kanske är detta till och med själva markören för volym ett.

Från att gå till karg socialrealistisk lyteskomik på ett vis, till seriös rytm så fort, är intressant. Det är nog också det som är charmen med den experimentella elektroniska musiken. Hur annorlunda allt är vartannat. CHIAB lämnar avtryck med låten “Modern Money“, och man kan konstatera att det finns ett visst hantverk involverat i låtarna, särskilt denna. Av enstaka samplingar och manipulerade ljud så kan man skapa något helt fantastiskt. Det är en hektisk låt som står och faller med rytmen – det är kärnan i det hela – och med den skapas det fasansfulla melodier.

Besökaren har tydligen fått äran att ha två låtar på denna samling. Nu blir det på snudden till att gränsa över till Onkel Kånkel-musik, eller kanske något Arvid Tuba-liknande – eller varför inte något annat? Jag vet inte riktigt. Låten gör en förvirrad. Instruktionerna är dock klara och låten är över efter en minut. Även fastän det kanske låter löjligt när det beskrivs så finns det i alla fall någon substans i det och även om det är simpelt så är det njutbart.

Sist så är det Förbandet Krunic Schmidt som levererar field recordings, parat med ambient och drone – för att leverera något riktigt underskönt, med låten: “Skilda Vägar (Barnen i 163)“. Även om denna låten kanske inte direkt gör något intryck, så får man leta i hur det är komponerat för att komma någon vart. Det känns som om det kunde utvecklats lite mer, det känns för kompakt och instängt – när det kunde varit grandiosare. Men de levererar en snudd på sorgsen ljudbild, så någon känsla väcker de i alla fall till liv med musiken.

Human Rays har faktiskt lyckats rätt så bra med sitt första samlingssläpp. Det känns som ett bra tvärsnitt för de (oss) som inte känt till Kuggljud sedan tidigare, och som förmodligen inte heller varit på någon av livespelningarna. Man vill ha mer utav det här och då passar det utomordentligt med en serie samlingssläpp – så håll ögonen öppna.

Ni kan lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, passa på att köpa en kassett för att stödja nästa släpp i serien.

 

Advertisements

Recension: dB/Mz – The Light To Come

silkentofu

dB/Mz är den oheliga alliansen. Vid närmre eftertanke är den kanske inte så ohelig som den verkar – David Bengtsson (dB) har tidigare gjort musik inom samma genrer som detta släpp – det har även Magnus Zetterberg (Mz). Däremot kan musiken betecknas som ohelig, eftersom att den trots sin experimentella karaktär varken platsar inom det experimentella eller dark ambient som sådant. “The Light To Come” är inte precis ett hafsverk, utan det är en koncentrerad form av musik som följer en röd tråd rakt igenom.

Här på Repartiseraren så tar vi oss vidare i denna recension genom att, enligt praxis, frångå den ytliga sammanfattningen som recensioner oftast gör. Vi tar oss igenom detta album, låt för låt. Albumet är släppt av Silken Tofu för två år sedan (2015) på CD, totalt innefattar den sex låtar med en total speltid på cirka 50 minuter.

Den första låten, “Untitled” (1), är mörk – men någonstans där långt inne finns ett ljus som aldrig slutar att brinna. Genomgående för låten är att det känns väldigt filmiskt, det verkar som att någon eller något är fast, tillfångatagen. Efter ett par minuter så tar lågan vid och det börjar brinna – metaforiskt så innebär det att andra instrument introduceras – från de svepande syntslingorna ringer en gitarr.

Det ekar mellan bergsväggarna. Atmosfären är väldigt föränderlig, men det som sker är i samklang med allt det andra. Från en mer organisk och någorlunda klaustrofobisk resa – till en vild och bombastisk avstickare. När låten väl har tagit slut så gör den det på ett snarlikt vis som den började – ljuset som brinner släcks långsamt, tills endast det omslutande mörkret är kvar.

Untitled” (2) tar vid, och levererar en lite mer groggy upplevelse. Låten utvecklar sig på ett helt annat vis, man tas direkt in i centrum och från vänster till höger kan man höra hur ljudbilden skakas om rejält – man blir faktiskt nästan lite svimfärdig. Allting är på sin plats men ändå inte, trots att man kunde svurit på att det funnits en struktur så kastas allting om och utvecklas långsamt till något mer skrämmande.

I jämförelse med den första låten är denna mer dekonstruerad. Det finns utrymme för hur många utsvävningar som helst – men det är fortfarande långt ifrån att vara olyssningsbart, musikaliskt dravel. Basen i låten får en mer framträdande roll ju längre in man kommer i lyssningen – så även de lägre frekvenserna – som efter ett tag blir enerverande. Men just när man fått nog av låten så är den passande nog slut – tack och lov för det. Hade den varit en eller två minuter längre så hade man fått stänga av direkt.

När den tredje låten, “Untitled” (3) kommer igång så är det i form av en puttrande gryta. Noiseinfluenserna är mycket tydligare i denna låten, då den knastrande och sprakande ljudmattan drar igång – utan någon som helst förvarning. Genomgående för låten är att den är monoton, men den överraskar i intensitet och blir nästan industriellt bombastisk ju närmre slutet av den man kommer.

Rent atmosfäriskt är den brutal. Dock är det överraskande när det blir en mer klassiskt industriell prägel, en ivrig men konstant oföränderlig rytm som är medryckande. Eftersom att man är på mitten av albumet känns det inte konstigt överhuvudtaget, men det är intressant med variationen och den uppfinningsrikedom som finns i låten. Hittills är den ett landmärke på detta album, om man jämför med de andra låtarna. dB/Mz börjar att öppna upp sig för de andra närbesläktade genrerna.

Nummer fyra, låten “Untitled” (4) är inte så annorlunda i jämförelse med de andra låtarna – men det finns något drömskt över den. Det känns som en tillbakablick över det mer industriellt övergivna – dåtiden – som möter det hypermoderna och dess abnorma framtidstro. Futurismen är här, men det är en falsk dröm som snarare slutar i en mardröm. När signalerna avtar så är det enda som finns kvar aska av det som kunnat vara. Man finner sig i något slags motsatsförhållande av musiken, men samtidigt provocerar den fram något inom en. Man vill så gärna lyssna och upptäcka – så känns det när man lyssnar till den här låten.

Sammanfattningsvis så är det en riktigt komplex ljudbild som sträcker sig över de ynka sex minuter som avvarats för låten. Det är den näst-kortaste låten på hela albumet, men det finns så mycket att hämta i den. I ständig förändring, med en långsam utveckling mot slutmålet, där flera stopp görs för att bygga på den koloss som blivit. Byggsten för byggsten. Det känns verkligen som ett jätteprojekt sammanfattat. Avslutat.

“Untitled” (5) är den näst-sista låten på albumet. Det känns nästan vemodigt att lyssningen snart är avslutad. Men här får man allting på en och samma gång, det mörka i dark ambient som får ens nackhår att resa sig. En syntslinga som känns mer avlägsen än någonsin, ihopblandad med snabba elektroniska missljud – gör detta till den mest skrämmande och sinnesrubbade låten på hela albumet. Basen i synten gör att den låter som ett hovrande rymdskepp – en okänd farkost som långsamt närmar sig i mörkret. Detta hade varit en perfekt låt för ett skräckspel.

David Bengtsson och Magnus Zetterberg blir mer som Mr. Jekyll och Dr. Hyde. Två sidor av samma mynt, en och samma person egentligen – men deras kunnighet rent musikaliskt blir verkligen, rent koncist: en utomordentlig upplevelse. I jämförelse med den tredje låten på detta album så är detta vidunder på femton minuter en slags uppvisning i vad dB/Mz är kapabla till. Denna låt är i alla fall bland det bästa jag hört inom genren dark ambient.

Efter att ha lyssnat så här långt så blir den kaosartade avslutningen, i och med den sista låten “Untitled” (6), ett välkommet avsked. Det mest smutsiga i noiseväg löper linan ut och fullkomligt saboterar ljudlandskapet. Intensiteten som funnits i de tidigare låtarna dubblas och allt läggs ihop och blir något makabert. Inte den mest fantastiska låten om man säger så, men det var bra tänkt att lägga den sist och att den är så kort som den är. Vid slutet av detta album så är man redan slutkörd. Då orkar man inte mer.

Å andra sidan är det kanske tanken. Det är inte en låt som sammanflätar albumet och fulländar det – utan det är snarare ett farväl där de visar fingret. Allt som allt är det ett väldigt bra album och man kan inte förstå varför de under denna tid som gått inte släppt något nytt. Törsten för något mer från dB/Mz är nämligen reell. För den som är intresserad kan man köpa CD:n från Silken Tofu via denna länk. Albumet går att lyssna till i sin helhet här nedanför.

Recension: Johan G. Winther – Eating Or Vomiting Its Tail

a1074668438_10

Johan G. Winther är både en konstnär men även en musiker. Med andra ord så har han ett par välsvarvade talanger som han väldigt ofta tar i bruk. Under alteregon som Tsukimono, grupper så som Blessings, Heathers/Hollows och Scraps Of Tape – så är han både en välkänd figur, men även okänd. Men det är inte det som denna recension kommer att handla om, då Johan. G Winther använt sig av sitt namn på senare tid och både släppt via Zeon Light Kassett, och nu till sist även Beläten. Det är det senaste släppet “Eating Or Vomiting Its Tail“, som vi kommer att titta närmare på. Egentligen så släpptes det för nästan en månad sedan, men vi har inte direkt kommit till skott. Nu gör vi det. Släppet består av de två låtarna “Eating Or Vomiting Its Tail” samt “Will To Burn“.

Continue reading

Skördetid [Del 1]: Ingen Våg har alltid vågat!

426015_10151451589094938_144177899_n

Ingen Våg Kassetter är en Växjöbaserad etikett som gärna släpper det som är lite udda, men även det som är naggat runt kanterna. Som namnet antyder så är det endast kassetter som släpps här, som de släpp jag hade tänkt att recensera men inte kommit fram till förrän nu. Bland dessa kassetter finns det akter som Miljoner Döda, Solo Archivist och Femtekolonnare. När man letar på nätet så hittar man ingen som helst information om upphovsmännen bakom just Miljoner döda, men det är en industrial-akt som specialiserar sig på grovkorniga industriella landskap, tillsammans med en droppe av nihilism – med dystopiska tendenser. Solo Archivist vet jag heller ingenting om, men musiken är representativ för långdragen och lagom abstrakt drone, med den andra foten i industrial. Femtekolonnare är powerviolence samt grindcore i sitt esse, från Växjö, med Fritjof på bas/sång, Jonas på gitarr/sång och Carl på trummor. Nu när det börjar bli skördetid, så får vi en blandning som ni inte kommer att glömma bort imorgon. Dags för er att läsa recensionerna. Ignorera bilden som ligger överst, den lånades på grund av brist på bilder, samt för att Femtekolonnare är det band som är först ut. Välkommen till Del 1 i denna serie!

Continue reading

Recension: The Jax – Rest Your Case (CD)

320547_309657925829193_286955695_n

Likt många andra band, så har The Jax från Sverige fått för sig att köra på det gamla hederliga rockstuket som sannerligen är populärt i dessa tider. De är ett relativt nytt band från Jönköping, som består utav Hampus Steenberg, Gustav Wremer, Sebastian Klarström och Sebastian Ogenblad. Deras debutplatta “Rest Your Case” är inte endast en, ur rockvärldens mått mätt – generisk platta. Nej, den är mycket större än det omfång som moderna rock’n’rollare utger sig för att sakrosankt försvara. Inte för inte, så rör de om i grytan ytterligare och cementerar sig själva. Resten är historia.

Continue reading

Recension: Sänkt – Kaos i skallen

3949450005-1Det märks att man har blivit Sänkt, för de avspeglar den tristessfyllda tillvaron som mången punkband hade och fortfarande har. Man borde kanske kalla det för tristesspunk, fast egentligen är de olika delarna lika mycket hardcore som punk. Hur som helst märks det i den första låten “Kaos i skallen” att detta inte direkt är några amatörer. Nog för att de svänger runt med thrash och liknande, men de gör det på ett någorlunda bra sätt åtminstone. Riffen flyger likt cirkusvolter, trummorna slås i sank och sångaren sjunger om den ultimata tristessen. Allmän misär verkar vara temat, men det är det å andra sidan för en hel del andra band. Trots att detta tillvägagångssätt börjar kännas väldigt trött, så är det en energifylld kaskad av hardcoresmällar som når skallen. Aldrig känns det trött på det sättet, det känns snarare upplyftande, och man kan andas igen. Denna låten andas hardcore, men blandar gärna in en del nostalgipunk rakt i smeten. Bra det, för annars hade refrängen varit ännu tråkigare än om det varit hardcore som kör i femhundraåttio på vägen. Eftersom att konkreta, tunga och hårda basslingor är någonting som känns övertygande, så förhöjs ljudlandskapet utav att alla instrument hörs och att ingenting överröstar vartannat. Nåja, basen kanske drunknar lite, men det får man räkna med.

Continue reading

Recension: Cryme – Mekonium (C23)

872637675-1Cryme är primitiv, renodlad och analog smärta, som känns ända in i benmärgen. Åtminstone om man kombinerar denna smärta med äldre teknik, som rullbandspelare och trummaskiner. Det märks att samarbetet är mellan Daniel Fagerström (Skull Defekts/Optic Nest/osv.) och Mattias Gustafsson (Altar of Flies/Jam Sessions/osv.). Rent konkret så kan den första låten “Diagonal Lines” sättas i samma fack som; experimentell synth-pop möter destruktiv industrial. Dock så finns där någonting utöver det, men som inte går att kategorisera på samma vis. Känslan av den analoga primitivismen som sköljer rakt in i hjärnbalken, är brutal i sitt sätt, men samtidigt så känns det som att den inte kommer att tillfoga någon smärta. En slags naivistisk synvinkel, som levereras likt en plasthammare på känsliga nerver. Objektet, i detta fallet Cryme, känner sig manad att orsaka så mycket skada som möjligt. Problemet är att den inte är fysiskt, utan snarare psykisk. Den smärta som uppkommer är den förbarmande känslan av hur den mest narcissistiska av människor, tror att den är något utöver vad dess fysiska uppenbarelse. Således blir det knappast någon smärta. Däremot blir det en hel del krossande beats, överexperimentell atmosfär och sällsynta ljud. Blandat med lo-fi instrumentation som med sin fulla sinnesnärvaro, i symbios med musikerna, skär likt en knivegg mot de arytmiska utläggningarna som presenteras – sinsemellan varandra.

Continue reading