Listen: mar, Hanetration, TRBL

marwho

Nice, unpretentious and skewed electronic music from Marta aka mar, in the shape and form of a distant feeling of being disconnected but at the same time warmth and comfort, with “who?” she conveys a sense of aesthetically fulfilled beauty in terms of music – and an uneasiness that lingers throughout – you’re always unsure and on the edge, as you’re caressed by whoever you think about right now.

Somewhat nostalgic, a big chunk of unorthodox but well-produced electronica aligned with stiff beats – and a sweet compromise together with non-electronic music. There’s sincerity to the music and not the usual poseur trapped within their confinements of wanting to be “outside the box”, and this is what separates mar from other projects that might sound like this, though being as young as she is – only 23 – makes it more impressive and you should take time out of your day, evening or night to listen to this.

You can stream her song “who?” down below, via Soundcloud. Hopefully we’ll hear more from her in the future, it would be intriguing if she accentuated her own vocals and made that a prime focus, it would enhance the overall sound and definitely pit her against the more well-versed people within experimental electronica, as she’s talented.

hanetrationancients

The one-man show I truly admire is Hanetration, his work ethic when it comes to music surpasses many musicians, and he carefully hones his craft to get better and better at it – so with “Ancients EP” – he delves deeper into the different elements: Water, Fire, Air, Earth and Aether. It encompasses each element beautifully and it sounds just like what you would expect from the name, an atmosphere which keeps you in and gets you out of your mind as quickly as possible.

There is something otherworldly to his music, which is obvious for anyone who’s listened to this first releases. What we’re looking for in this is something that keeps it all together, and in that he’s succeeded – as his earlier releases tended to be inspired by all and nothing at the same time – a whirlwind of creative outputs, now distilled into a more headstrong, ambitious image of himself and his music.

It is not something one would listen to regularly, but it is soothing in a way and calms your nerves. We’re blessed to have such a wide array of different influences peeking through, making themselves noticed through small cracks in the layers of each of the songs, our favorite being the constantly pulsating song “Air“. You can listen to his latest EP down below.

trblsleepinducer

Now time for some intensity, with TRBL and the release “Sleep Inducer“, you get pumping techno, industrial and seriously nostalgic rave sounds all in one. Even though it is close to being a gimmick, there’s a certain vibe to it that separates it from being a full-frontal assault and a clone, which can be hinted in the carefully placed synthesizer stabs here and there, and the breakdowns which slowly turns things on their head.

Perplexed” is one of our favorite songs, a fast-paced beast of a song that is so acidic you’d have to turn up in a Hazmat suit even to be able to dance to this – bordering happy hardcore territory – yet keeping the trance and rave atmosphere intact, without going overboard with the influences. What’s great about the first track, the title track “Sleep Inducer“, is that it reflects a lot on the more sinister themes that can be put into techno, there’s a darker vibe to it, maybe not as hardcore as the other tracks – but something is lurking down below.

Simply put – this is something you should get your hands on, despite only being in a digital format. It is well-produced and carries everything on its own, despite being only three tracks – though all are different variations of the same theme, derived from different times and compiled into three sections – techno with industrial overtones, techno/trance with rave overtones – and a more psychedelic acid techno experience. Listen to it in full down below.

 

Advertisements

Titta/Lyssna: Erik Edsbagge Engström – Sista Silvret

Tidigare, vilket nu känns som för evigheter sedan, har vi skrivit om Erik Edsbagge Engström och hans upptåg som Ereden och E.E. Engström & The Twin Street Tree Trunk Love Ensemble. Det är inte mycket vi kommer ihåg, men det som etsat sig fast i minnet är för det första – välkomponerad och ambitiös musik – så det blir lite déja vu när han upprepar sig med “Sista Silvret” med sitt eget namn. Musiken påminner om en mer psykedelisk version av vad som slentrianmässigt kallas för “americana” – fast istället ersatt med “nordicana“.

Man blir upprymd av den nostalgiska samplingen i “Göteborg“, ett släng av det gråare men numera historiskt otillgängliga delen av Sverige. Trots att han avviker från det mer instrumentala måttet av singer-songwriter och inte drar sig från att låna in lite synthmusik, så passar det bäst med den mer lågmälda och tillbakadragna tonen i låtarna som helhet – även om vissa individuella låtar är bättre än andra – så blir det bäst när det lyssnas igenom helt och hållet.

Även om det rent generellt blickar framåt, så tar man ändå med sig mycket av det som varit, vilket blir fint på något sätt. Det är beviset på att man inte bara kan tro på “utveckling” som sådant, utan man måste veta var man kommer ifrån. Ni kan titta på musikvideon för “Hjärtat Därhemma” här ovanför, och lyssna till albumet i sin helhet här nedanför.

Lyssna: Malmö Nya Dronesällskap, Himlakropp, Iron Pike, The OhNos

malmonyadronesallskap

Det ryms alldeles för mycket i underjorden. Egentligen borde det vara helt tomt där nere, men ibland kryper de upp ur avgrunden för att gästa jordelivet. Det första som händer är hos Malmö Nya Dronesällskap, ny musik från någon som förhoppningsvis är Malmöbo på riktigt och inte inflyttad från Stockholm. Jonas från Palmless är i alla fall involverad och vi fick det skickat till oss mejlledes.

Över tretton minuter långa “Det Första Tecknet; Jätten” är ett virrvarr av passande genrer, från ambient och drone till utdragen post-rock. Mystiken ligger som en slöja över ett öde ljudlandskap, ett positivt tecken är att det i denna låt är att majoriteten av det som händer i låten är inte bara utfyllnad för att låten ska bli så lång som möjligt, utan det är väldigt känslobaserat, från vackra lågmälda melodier till kalla, hårda ekande toner som övertar. När allt plötsligt känns så utarmat fylls det ut med bombastiskt slagverk, som gör allt mer fylligt och inte lika tomt.

Samtidigt som det känns väldigt primitivt och tribalistiskt, så öppnar det upp för pånyttfödelsen av drone som är acceptabel att överhuvudtaget lyssna på. De olika texturerna smälter samman på ett nästan ädelt vis, som om det är någon inneboende ömsesidighet. När det ena dör ut följs det av det andra, i ständig utveckling men aldrig invecklat till något oförståeligt och pretentiöst. Verket ackompanjeras av en text skriven av Fredrik Segerfalk i Helsingborg, 2017. Läs texten samtidigt som du lyssnar.

ironpiketwo

Denna trio baserade i Malmö, bandet Iron Pike, är något helt nytt för oss. Vi har inte hört talas om dem mer än genom sökfunktionen på bandcamp, men det är via den man hittar allt man tycker om. Nu aktuella med släppet “II” som även kommer att komma på kassett. En makaber blandning av vad som kan angränsa till vild powerviolence, förpackat mitt emellan doom metal och sludge metal. Sångarens vrålande skulle göra sig bra i ett powerviolenceband, så förhoppningarna finns där att ett malmöbaserat sådant kan ta sig ur startgroparna och predika om ämnen tillhörande staden eller länet.

Lyckligtvis skiljer de sig en hel del för vad som är standard i dessa genrer, vilket gör det hela mer intressant. Det är mycket mer fokus på helheten än de individuella delarna, men även deras hänsyn till detaljerna är häpnadsväckande bra. Det är grått, dystert och rått – men emellan allt det där finns det en avgrundsdjup mistantropi som inte kan beskrivas i ord.

Trots att det bara är tre låtar så känns det mer än så, även om längden på dessa är över sex minuter. Skulle mycket väl kunna vara ett mini-album, men det är bara för att det är så njutbart att lyssna på, man kan spela det om och om igen. Föreslår att ni köper den fysiska kassetten så fort den släpps för att stödja deras musik, men tills dess får ni köpa den digitala varianten. Ett kort tillägg på slutet: estetiken är också enastående.

JMD029

Nu släpper vi det lokalpatriotiska. Även om det första släppet som Himlakropp gjorde på Jämmerdosa var mer intressant rent tematiskt, och med influenserna – så är det senaste och kommande släppet “Sunnan” även det något att ha. Även om det inte är vår kopp av té så kan vi rekommendera det ändå, men det beror på den musikaliska skickligheten. Allt är väldigt mästerfullt lagt, och lekfullt. Det är nyskapande på flera sätt och den väldigt dominerande ljudbilden som den första låten “Jakarta” har, gör att resten av låtarna även de omgärdas av samma omtanke.

Detta hade med lätthet kunnat vara ett soundtrack till ett spel. Särskilt låten “Kanada” är uppslukande, men det hade varit mer passande om det kunnat vara än mer influerat av låttitelns namn. Dock går det instrumentala inte av för hackor, det är med snabb fart man ger sig ut på en äventyrlig resa och den ständiga rytmen känns som ett tuffande tåg. Tur att vi fick ett mejl från Jämmerdosa som introducerade detta. Omslagsbilden gjord av Max Strand är väldigt passande, som om det var uttänkt från första början vad det skulle bli och vara, innan man ens visste vad det skulle vara för släpp. Lyssna nedanför.

theohnossoundsfromthebasement

The Ohnos kontaktade oss i samband med deras släpp på Rundgång Rekords, betitlat “Sounds From The Basement“. Trots att garage rock i allmänhet inte är särskilt intressant rent musikaliskt, så är vissa av de influenser de lånar från andra genrer det som gör deras musik mer lockande. När det kommer till punkigheten så märks det i låttitlarna, även om det även återspeglar sig på andra sätt, tyvärr blir det uttjatat. Att man kan höra de olika instrumenten så klart trots att det är väldigt skramligt i övrigt är positivt. Sångerskan är väldigt skicklig, men det märks tydligast i “Trail Of Entrails“, där kommer popigheten väl till hands och gör allt mer välljudande.

Hade fler av låtarna varit likt den hade man varit såld direkt. Den sammanhängande estetiken när det kommer till omslaget är väldigt tilltalande, och skickligt ritad. Samtidigt som man får både positiva och negativa vibbar av musiken så finns det potential. Förhoppningsvis utvecklar sig musiken i rätt riktning så att den inte blir stel, kliché och likriktad som allt annat tyvärr har en tendens att bli. Dock måste det bli en rekommendation i detta fallet eftersom att allt, sammanfattat är bättre än mycket i samma genrer. Vi hade gett allt för en utveckling av dödsrocksvibbarna man får i vissa av låtarna. Lyssna till deras släpp här nedan och köp vinylen från Rundgång Rekords.

 

 

Listen: Dorisburg – Venom

dorisburgvenom

First single by Dorisburg since 2016’s “Time Stretch Totem” on Aniara Recordings, make for a well-thought out venture into the deep end of techno. Mixing the best elements of both atmosphere and beat, the acidic nature of each track on this double-single release is more then enough for a listening session. Each instrument is well-placed and the texture of each sound is mind-blowing in the sense of how good it translates musically, when put together with everything else.

The artwork for the release is ambiguous but simplified and pleasant aesthetically.  Mountain Explosion Device is the home to this release, having only been used up til’ now as a platform for Stockholm producer Kalawila to release some of his own music. The release itself is a very limited edition vinyl featuring “Venom” on the A-side and “Serum” on the B-side.

Get it from Dorisburg himself or Subwax (distributor of Mountain Explosion Device releases).

 

Lyssna: DDR Space Program – Race To Win

ddrspaceprogram

Ett uppiggande släpp, minst sagt. DDR Space Program från Stockholm levererar optimistisk och dansant retrowave, i och med det senaste släppet “Race To Win“. Det låter som något som skulle kunna vara ett reklamsläpp för Tour De France på åttiotalet. Allt handlar om fart och flärd, ‘var den förste i mål och ta hem vinsten’.

Uppsvinget som denna slags musik har fått på senare tid är intressant och kan reflekteras över, för vem kan egentligen ifrågasätta den framtidsoptimism som kännetecknade 80-talet? Hur väl passar den in i 2010-talet? Det känns väldigt främmande att denna tidsanda kunnat återuppstå, så det är magiskt hur väl den kunnat anpassas i musikform till hur vi lever nu. Trots att det ibland känns malplacerat, så lyckas DDR Space Program producera en ambitiös och närmast gudomlig ljudbild.

Det måste också tilläggas att en av de främsta influenserna är italo disco, kanske inte i sin renaste form, men i samklang med nyare electroclash – vilket gör det hela ett snäpp intressantare, eftersom att den genren i sig sällan är något att hänga i granen. Det här är vad han själv har att säga om släppet:

Race to win är DDR Space Programs andra släpp. Som vanligt är den inspelad i min hemmastudio på mina analoga syntar och sedan mixad ihop med min kompis i hans studio. Det är viktigt att för mig att använda riktiga syntar när jag spelar in. Det är en viss känsla i att sitta och ratta på riktiga grejer och så låter det oftast så mycket bättre.

EPn har ett cykeltema, vilket kanske märks. Mest för att jag själv börjat cykla väldigt mycket och tycker det är otroligt frigörande och kul, samtidigt som det på något sätt passar genren eftersom både spacesynth och cykling är snabbt och tufft. Från början var nog inte tanken att det skulle handla om just cykling, men när jag skrev “Le Tour” så kände jag att alla låtar passade in ett sådant sammanhang.

EPn har skrivits och spelats in parallellt med att jag skrivit låtar och spelat in med mitt andra projekt “Carino Cat” som är renodlad italo disco. Självklart tar jag ibland idéer från det ena projektet och lånar ut till det andra, vilket säkert gör att italoinfluenserna är ganska tydliga i DDR Space Program. Känslan jag vill få fram med DDR Space Program är att folk som lyssnar på det ska känna att det andas 80-tal. Tiden då gated reverb var norm, virveln var blaskig, syntarna var analoga och musiken var bäst.

Lyssna till släppet i sin helhet här nedanför. Man kan också köpa en CD-skiva för 50 kronor om man mejlar till ddr.space@gmail.com

Lyssna: Baula, Stadens Brus

nova

Baula är tillbaka återigen med en låt inte helt olik deras förra, “Just Like Yesterday“, men i denna är det mer sväng och känslan andas svensk indie-pop mer än någonsin. Det finns en mer post-punkig vibb till denna i bemärkelsen att basen är tyngre, musiken koncentrerar sig mer kring det mörka, det obestämda. Även om utsvävelserna är få så finns de där för att påminna oss om det känslosamma som genomsyrar låten.

Nova” är ett steg i samma riktning, mot ett konkret mål och mot någonting större än vad de levererat hittills. Lyrikerna i låten är simplistiska men tjänar syftet till att sätta ett större fokus på musiken som sådan även om de tar upp en stor yta i låten. Sommarslutet hade väl inte kunnat sluta på ett mer passande vis? När vi nu tagit oss in i September känns det mer passande för detta mörker att tränga igenom. Låt oss få vägen dit visade av självaste Baula. När staden ekar tom så är dett vad som kan ljuda igenom. Omslaget är gjort av Fanny Valentin och låten spelades in av bandet tillsammans med Henryk Lipp i studio Music A Matic i Göteborg.

stadensbrus

Markus Hulthén har passat på att utvidga sitt musikaliska engagemang och rötterna har spridit sig till Stadens Brus – där han med hjälp av Henrik Öhberg (på trummor), Petter Lindhagen från Feeder Recordings (filtersvep) på mix och samproduktion av låten. Vad heter den? Jo, “Oväntat Möte”. Enligt honom själv är det ett försök att låta Etiopisk (Hailu Megra som inspiration), men det faller kort för en psykedelisk masspsykos.

Personligen tycker jag att det psykedeliska gärna får ta utrymme på bekostnad av vad han försökt att få det att låta som. Det är välproducerat, fint utskissat med tillfälle för utmärkta allegorier som passar sig bäst i ett underjordiskt zine. Tyvärr är det abstrakta konstverket som är omslaget tänkt att föreställa något (eller inte), en påminnelse om hur denna sorts musik inte borde gestaltas överhuvudtaget. Även om det psykedeliska gärna får influera musiken så gör det sig inte särskilt bra i övriga medium. Illustration av Andre Kleine. Denna låt släpps på Feeder Recordings och det går att lyssna här nedanför.

Listen: Fathers – 3 Songs

a2905300024_10

Though everything in their graphic outlay doesn’t interest us the least, mostly because of the irritative pink color that drowns out everything else, we’re indeed satisfied not having to look at it close enough for too long. When it comes to their music—it’s is a cunning blend of three different genres—that would be extremely bland if they were to be separated. People can say anything they want about clichés, but the lyrical content is fairly good and is above average when combined with the overlapping electronic music they combine with bombastic, subliminal percussion which upholds the rest of their magnificence – alongside dreamy riffs, indie-pop melancholia and oddly enough – dark-wave.

The rhythms they’ve created entwine with the darker waves that break through, connecting them with the inherent structure of the lyrics and also the rest of the sound-scape. Whereas their name might be a bit odd when you think about it, Fathers can’t be held accountable for delivering yet another repetitious wreck of music. It’s actually inspiring and calming to hear everything come together as if it was meant to be. There’s a red line through and through, interestingly enough they have accomplished the near-impossible of connecting the dots almost perfectly in their first output. It wouldn’t be a surprise if they’re veterans when it comes to making music, but if they aren’t – it doesn’t really matter – because these three songs are masterpieces in and of themselves. One song is a beauty, the others are the beasts, but not nearly as ghastly as anything else you would pass by to find out about this release. Listen down below.