Intervju med Hamnskifte!

R-5343255-1391049491-2794

Ni har förmodligen aldrig hört talas om Hamnskifte. De har verkat i bakgrunden, aldrig riktigt visat sig själva och bara existerat i periferin av black metal. Egentligen så tycker de själva inte att de hör till, men det hörs tydligt att det är black metal, men en särskild form av det. Allting började med det första släppet “Födzlepijnan” som kom ut år 2010 på det Amerikanska skivbolaget Starlight Temple Society – som bland annat släppt alster av och med Velvet Cacoon och annan mer eller mindre nogräknad undergroundmetal. Två år senare skulle låten “Hamn” släppas, närmare bestämt i Januari. Sedan dess har det varit tyst på deras front och ingenting har hörts sedan dess. Därför tog Invisible Guy upp brandfacklan och tände elden, genom att ställa frågor till Hamnskifte, både de frågor som behandlar “Födzlepijnan“, 1600-talsinfluenser, nysläppet på det Ryska skivbolaget Myrkr, deras filosofi – och så mycket mer.

Continue reading

Intervju med Rättens Krater!

press

Rättens Krater är ett band som inte är från Stockholm, men som faktiskt är från olika orter runt och omkring; Bergslagen. Detta är för övrigt ett område i Mellansverige som många inte känner till, de kan sägas tillhöra Västmanland men landskapet som sådant är inte helt klart geografiskt avgränsat. De är väldigt kända inom denna geografiska yta när det kommer till gruvdrift och metallindustri. Med andra ord kan det påstås tillhöra Norrland, eller så låter det åtminstone som om det vore vilken valfri liten ort i Norrland som helst. Man får inte reda på någonting om vilka de är, men de har helt enkelt hittat ett eget koncept som fungerar väldigt bra. I jämförelse med många band så har de en hel del orginella ideér. Tidigare så har de släppt EPn “Stora Stöten EP“, och nu är de aktuella för ett helt nytt släpp. Tillsammans med det Amerikanska bolaget Dead Beat Records, som kommer att heta “Bygga upp ett stort berg“. På grund av detta så fick jag för mig att jag skulle intervjua dem, så nu får ni läsa den första intervjun någonsin med Rättens Krater!

Continue reading

Några frågor till Magnus Gyllenswärd af Övervarning!

a4166493203_10

Övervarning är solo-projektet som Magnus Gyllenswärd (känd från b.la. differnet) basar över. Projektet är rätt så färskt, med tanke på att han inte hållit på särskilt länge. Han blandar det mest ihållande från dark ambient, med vanlig ambient, som han sedan smetar ihop till en enda stor smörja. Fast trots att sammanhanget ibland är kaotiskt och skräckfyllt, så finns där en musikalisk ingenjörskonst bakom det hela, som gör att man blir tillfredsställd som lyssnare. I bagaget så har han nu tre album under detta alias, varav det senaste med titeln “Som om det fanns ett val“, där han för första gången släpper på ett bolag, som går under namned Klangfigur Audio Artefacts. Tidigare så har han självsläppt sina plattor digitalt. Han har varit med i otaliga band och grupper sedan innan, varav han tagit med sig några som har blivit lite mer långvariga. Tidigare så har man inte vetat särskilt mycket om honom, eller åtminstone inte under namnet Övervarning, men nu tyckte jag att det var dags att lära sig lite mer. Så jag ställde några frågor till honom, som han glatt besvarade.

För de flesta kanske du är mer känd för att du är med i Differnet, snarare än att du gör dark ambient under namnet Övervarning. Hur har de varit i relation till varandra och när uppkom Övervarning på riktigt?

– Övervarning började för ungefär ett år sedan efter en lång period av experiment och försök att hitta ett, för mig, nytt sätt att göra musik på. Tidigare har jag känt mig relativt bunden till datorn när jag gjort musik och har efter hand lyckats ta mig nästan helt ifrån den genom att enbart spela med hårdvara.

Eftersom jag bor i Boston sedan fyra år tillbaka har det varit svårt att vara delaktig i differnet mer än under inspelningsperioder på somrarna. Vi har alla egna sidoprojekt och differnet är inget band i klassisk bemärkelse så det är inget konstigt att fokus skiftar under olika perioder. Mot årslutet flyttar jag dock tillbaka till Sverige, då får man se vad som händer.

Skulle du kunna berätta mer om de olika låtnamn som du valt till dina låtar, sedan din första låt “Det dom ännu minns”?

– För mig handlar det ofta om att försöka skapa en riktning snarare än att skriva lyssnaren på näsan genom att vara övertydlig. Det blir viktigt för mig att utelämna delar av betydelsen för att skapa utrymme för lyssnaren. Spårens titlar och ljudbilder ska förhoppningsvis bidra med ramverk som tillåter associationer.

Därmed inte sagt att jag inte har egna tankar om spåren men jag är bara intresserad av att kontrollera en del av upplevelsen. Det tar ganska lång tid att sammanställa titlar för ett album eftersom deras relation till varandra är tänkt att skapa ett övergripande sammanhang. Jag tycker namnen får en desto viktigare betydelse då många av spåren är instrumentala.

Det känns som att det har blivit mer ambient än dark, i och med ditt senaste släpp på Klangfigur Audio Artefacts. Tidigare har man skymtat sjukhus, övergivna byggnader och lasarett – åtminstone om man tänker på låtnamnen och ljudbilderna. I vilken riktning har du varit påväg mot?

– Jag har varit ute efter en smutsig ljudbild, försökt få ljuden att liksom pressa sig fram. För mig är låttitlarna på skivan delvis kopplade till hur handlingar hos en person kan bottna i ett större socialt sammanhang, att vissa skeenden i stort sett kan bli ofrånkomliga och automatiska. Jag tror att det här temat har vuxit i betydelse under de senaste fyra åren jag bott utomlands.

När det kommer till Differnet, hur tycker du att resan har varit med dem? När hoppade du ombord på tåget?

– Jag kom i kontakt med differnet när jag läste i Umeå under vintern 2003. I ett mail skrev jag att jag höll på med liknande musik och skickade med spår från “kulvert”, mitt dåvarande projekt. Inom en vecka hade jag och Tomas, som då också bodde i Umeå, komponerat ett antal spår som vi framförde en kväll på Läkarvillan under namnet Bodén-Gyllenswärd. Sommaren därpå spelade vi in “The title of this record…” ute på Väddö där det hålls årliga inspelininsperioder. Differnet är ett ganska säreget projekt.

Vad använder du för utrustning när du skapar din musik under namnet Övervarning, och hur går du tillväga?

– Det finns nästan alltid en ljudbild jag för tillfället är intresserad av, men jag tycker ofta det blir bäst när man balanserar mellan att ha kontroll och att låta maskinerna man använder dra åt egna håll. Då blir det som att man försöker hålla det hela i schack, som en kommunikation och förhandling.

När man börjar tappa kontrollen blir processen väldigt organisk och mer lik skulpterande än att exakt bestämma hur det ska låta. Det blir som att man tillåter ett filter att sitta mellan ens egen vilja och resultatet. Ofta blir det många omtagningar då allt spelas in i ett svep. Utrustningen har uteslutande varit analog och digital hårdvara så när som på en del bearbetning i efterhand. Syntar, filter, fjädrar, vakuumtuber, moduler, störningskällor och ett massa kopplande och skruvande.

Finns det några särskilda bolag eller artister/grupper/band som du håller ögonen på extra mycket?

– Jag lyssnar ganska mycket på radiostationer med drones, noise, glitch och ambient. Väldigt lite på band i klassisk bemärkelse. Några artister jag gillar, varav vissa jag sett fantastiska framträdanden av, är för tillfället är the caretaker, hardcoreyoutube, flesh coffin, bitchneck, liable for abuse, vond, bonnie jones, alva noto, years on earth. Det finns en bra noise-scen i Boston som drivs av Egan Budd på http://existest.org.

Är eller har du varit involverad i någon annan grupp eller något annat band förutom det som är listat här ovan?

– I Stockholm spelar jag med Dödens Lammungar och mellan 2004 – 2006 spelade jag in själv med ett projekt som hette blacken. Utöver det har det varit en del små konstellationer och soloprojekt. Efter 2006 fastnade jag i elektronikhackning och circuit bending ett tag och publicerade en del spår och auto-poesi genererad av modifierade lekdatorer under namnet Kunskapslådan.

Vad händer inom den närmsta framtiden på musikfronten?

– Just nu är jag intresserad av mer kliniska, råa och primitiva ljudbilder. Simplistiska och fysiska, men det är svårt att veta hur det kommer utvecklas.

Några frågor till Christer Pettersson!

67434_427345990674160_794211418_n

Sedan förra gången Christer Pettersson fick några väl valda frågor, så har det hänt en hel del. Sveriges i princip enda powerviolence band har inte direkt mognat sedan sist, men de har släppt ytterligare material. Inte för att ett sådant band någonsin behöver växa upp, förbi skyttegravarna, men ibland är det lite väl. Men det är väl precis så det ska vara. Förutom att bandnamnet är på snudd till genialiskt, så kan alla pretentiösa popkulturella experter leta saker som de inte skulle finna på annat håll. Eller jo, det kanske de skulle kunna, men det är rätt absurt att det återfinns här med. Förresten, det här är nog ingenting som hipsters borde läsa, men ni andra kan väl scrolla ner och ta er igenom denna korta frågestund, om ni överhuvudtaget är intresserade. Köp gärna deras vinylskiva om ni gillar detta.

Förra gången var det mycket engelska, nu är det bara svenska. Vad har hänt i Christer Petterssons värld sedan sist?

– Vi har spelat in låtar till en ny sjua som vi jobbar på att få färdigt. Nu börjar den roliga processen med att hitta folk som har mer pengar än oss och är villig att hjälpa till att släppa skiten.

Med tanke på att ni precis har släppt er debut-sjua på Defiant Hearts, så undrar jag; varför just Defiant Hearts?

– Det är samsläpp med Monument som redan har släppt flera skivor ihop med Defiant Heart, bland annat Undergång som är Franks andra band. Det var Monument som fixade hela den biten.

Hur fick ni Rohan Harrisson från Extortion att göra ert omslag och vad är syftet med det?

– Jag har följt hans arbete under flera år och alltid varit ett fan. Älskar mycket av det han gjort till Extortion. Det är ofta rätt speciella bilder med en starkt nihilistisk underton som jag verkligen dras till. Jag behövde bara skicka ett mail, han var på direkt.

Är det bara en nypacketering eller finns där någon ny låt som ni smugit in?

– Det är enbart en nypacketering. Tanken var att släppa det som en sjua redan från början.

Era texter är ju rätt så samhällskritiska, om man säger så. Med tanke på att det är rätt så turbulenta tider, så undrar jag om ni kan berätta vilka inspirationskällor som används till lyrikskapandet?

– Allt från tidningsartiklar till egna upplevelser och andra människors vittnesmål. Väldigt mycket handlar om hierarkier och hantering av makt. Vi lever i ett samhälle som bygger mer och mer på individers ”rätt” att trampa på andra för att själva få ut mer av sina liv, en rättighet som bevakas av ett statligt våldsmonopol. Den gamla socialdemokratiska modellen (pre-åttiotalet) som visserligen baserades på samma kapitalistiska grund inkorporerade åtminstone kollektivistiska element och en idé om att generell empati gagnade samhället. Nu är det bara fokus på jaget. Allt handlar om att ”unna sig” och fokusera på sig själv. Just nu är det människor som mer eller mindre förnekar förekomsten av sociala hierarkier, strukturellt förtryck och institutionell ras. Just nu är det människor som mer eller mindre förnekar förekomsten av sociala hierarkier och strukturellt förtryck som befolkar regeringen, det gör inte direkt situationen bättre.

Märkte att det är medlemmar från Undergång, Headed For Disaster och One Inch Giant som är med i detta band. Detta missade jag förra gången. Ni är med andra ord veteraner?

– Jo, det får man kanske kalla oss. Vi har spelat in skivor och turnérat och så vidare, men det är inte som att våra namn väcker något intresse hos folk. Vi har för få tatueringar tror jag.

Vilka popkulturella referenser står att finna i era låtar, med undantag för det mest uppenbara?

– Det är upp till lyssnaren att hitta, det är hela poängen. Vi står för våra stölder men då måste folk peka ut dem först.

Det finns en större mängd motiveringar till varför man bör köpa sjuan. Men jag vill gärna veta vad ni har för motivering?

– För att inget annat band låter som oss för tillfället. I alla fall inte i Sverige. Vi är dessutom 100% New Era-fria, det om något är ett gott skäl.

Kommer det hända någonting särskilt inom den närmsta framtiden?

– Revolution, skivsläpp, massavrättningar av oliktänkade och kanske en spelning.

a2563364392_10

Några frågor till Per Nyström – samt en recension!

204597_530838386934466_230070908_o

Per Nyström är det säkert många av er som känner till, åtminstone om man varit engagerad i, och lyssnat på The Concretes. Mannen, myten, legenden – som för närvarande släppt en kassett med outgivet material, som egentligen var till andra ändamål, snarare än ett soloprojekt. Har man haft ögonen och öronkanalerna vidöppna, så vet man att han var den som spelade synth i det legendariska bandet. Förutom det, så har han även varit involverad i andra sidoprojekt, såsom det 90-talistiska reggaebandet Monster, tillsammans med Andreas “Moneybrother” Wendin och ett gäng andra glada människor. Men det senaste projekt han varit involverad i, som garnerat mest uppmärksamhet från min sida, är det underbara bandet Mackaper. Nog om historiska anekdoter, det är dags att aktualisera varför han ens är med här. Som sagt, så har han varit aktuell med ett släpp under sitt eget namn, där han via Moptaco Dics släppt plattan “Nattarbete” – som är en samling av solo-låtar, som varit ämnade för annat än just ett soloprojekt. Bland annat för teaterföreställningar, konstprojekt, film och liknande. Men det är precis här vi står nu, och därför så ställde jag några frågor till honom. Utöver det så recenserar jag även hans senaste släpp. Häng med, vet jag!

Vid det här laget är det inte särskilt märkvärdigt att konstatera att du funnits inom musiksverige en ganska så lång tid. Det känns onödigt att rabbla upp alla band, eftersom att de är så självklara för en. Men har det alltid varit självklart för dig? Vad är det vi utomstående missat, när det kommer till din historia inom musiksvängen?

– Precis som det mesta jag håller på med i livet så halkade jag in i musiksvängen på ett bananskal. Som tonåring sprang jag på en massa spelningar runt hela stan och kanske ännu mer utanför stan. På så vis lärde jag känna folk som höll på med musik, vilket så småningom ledde till att jag blev tillfrågad om jag ville spela orgel i ett skaband som några kompisar höll på att sätta ihop. Jag sa ja utan att någonsin ha spelat orgel. Men ett band blev vi, även om vi redan efter ett par rep slutade att spela ska. Vi hette Monster och under alla år som har gått sedan vi startade har jag fortsatt att halka in i olika band och projekt och gör det än idag.

På ett sätt så kändes det rätt självklart att ett soloprojekt skulle komma. Har du hållit på med något liknande förut, eller är Per Nyström början på din solo-“karriär”?

– Well, har inte direkt tänkt det som en solokarriär. Det handlar mest om att få ut en del av mina låtar jag har haft liggande – och kassettformatet kändes perfekt för detta ändamål.

Enligt det skivbolag som du släppt på, Moptaco Dics, så hör man mycket av ditt tidigare musikskapande i band så som The Concretes et consortes, i ditt senaste släpp “Nattarbete”. Är det verkligen så, eller kom du både för det gamla, men också för att bryta ny mark?

– Både och tror jag. De som har hört mig spela i alla band och konstellationer jag har varit med i under åren känner säkert igen mitt sätt att spela på även på denna kassett. Men det var kul att få leka lite mer med trummaskiner och synthar, det har jag inte gjort så mycket tidigare.

Tydligen så verkar det ha varit en ennerverande process att få dig att släppa loss ditt solomaterial, om man får tyda samma pressmeddelande. Hur kommer det sig?

– Enerverande vet jag inte. Däremot är det väl så att jag och Fagge som driver Moptaco Dics har dividerat fram och tillbaka om när den här kassetten skulle släppas. Det var ju rätt längesedan Fagge hörde mina låtar och frågade om han fick släppa dem, men sedan dess har releasedatumet ständigt flyttats framåt i tiden. Jag har mixat om allt gång på gång samtidigt som jag också både har valt bort och lagt till ett par helt nya låtar. Det tar ju tid innan man blir nöjd och helt nöjd blir man väl egentligen aldrig. Det tror jag inte att man SKA bli heller, då kan man lika gärna sluta spela musik.

Dessutom så ska detta material egentligen ha varit ämnat för teater, film och konstprojekt. Blev det något av dessa, eller har de legat undanskymt för att till slut komma ut i denna form?

– Jodå, den första låten Miami är specialgjord för ett konstprojekt där en konstnär lät några av sina vänner tolka staden Miami med hjälp av olika konstnärliga uttryck (i mitt fall då med musik). Blackbird är gjord för den oberoende friteatern Dramalabbets föreställning Den Arabiska Koltrasten, som sattes upp år 2010. Faktum är att Tonight till en början också var tänkt till denna föreställningen men jag tyckte inte att den passade riktigt så jag mixade om den så att den fick en lite annan känsla. De resterande låtarna har jag antingen haft liggande sedan länge eller skrivit för att ha med på denna kassett.

Vissa av dina låtar får en att blicka tillbaka med nostalgi i blicken. Särskilt den låt som legat på tapeten längre än de andra, nämligen “Tonight”. En hel del av musiken känns relativt amerikansk i sitt ljudlandskap. Vad har du att säga om de individuella låtarna, och vad är deras innebörd egentligen?

– Just Tonight gjorde var ju som sagt tänkt till en föreställning på Dramalabbet. Jag ville ha en lite mörk, men samtidigt lekfull känsla, då jag tyckte det passade pjäsen. Men när jag valde att inte ha med den i pjäsen mixade jag om den och testade att lägga på lite sång. Jag har faktiskt aldrig försökt mig på att skriva låttexter så jag tog bara det första ord som kom upp i huvudet, vilket råkade vara Tonight – därför fick den heta så. Överhuvudtaget så vet jag inte om låtarna har någon speciell djupare innebörd, åtminstone inte låttitlarna. För mig handlar det mer om att fånga en känsla och måla upp stämningar. Personligen tycker jag nog att mitt sound är mer europeiskt än amerikanskt, en av låtarna heter ju till och med till Europa. Jag gillar minimalism och monotoni, vilket kanske märks då låtarna inte har några egentliga verser eller refränger.

När det kommer till Sverige i helhet, så undrar jag vad du tycker om musikscenen här och de som bevakar den? Ibland kan man ställa sig frågande inför en stor portion utav det. Men hur ser du själv på det?

– Jag tycker att undergroundscenen i Sverige bara har blivit bättre och bättre. Det startas mängder av små oberoende bolag och många som ger ut bara kassetter. Mest tror jag att det har att göra med att det har blivit så enkelt och billigt att göra musik och man behöver faktiskt inte ha ett skivkontrakt för att nå ut med sin musik längre. Däremot är det ett problem att så gott som ingen musiker kan leva på sin musik och att det är entreprenörskap, snarare än kreativitet, som verkar premieras i dagens kulturpolitik. Men det är kanske en helt annan diskussion.

Det känns rätt märkligt att du valde Moptaco Dics att släppa på, med tanke på att de andra band du varit med i (särskilt The Concretes), har släppt på större bolag. Hur kommer det sig att du siktade in dig på just detta bolag?

– Framför allt därför att Fagge är en kompis med grym musiksmak. Men sen tycker jag också att kassettformatet är väldigt sympatiskt. Det är billigt att trycka upp och jag gillar det lite muggiga ljudet som man får när man lyssnar på musiken genom en gammal kassettbandare.

När det kommer till musiktidningar, zines, bloggar och all multimedia som avhandlar musik på ett eller annat sätt – så är då frågan: följer du någonting slaviskt, oavsett om det är i bloggform, zineform eller tidningsform, när det kommer till musik-“journalistik”?

– Nä, faktiskt inte. Visst, jag hittar mycket ny musik på bloggar och kan gilla att botanisera både i skivbackar och på nätet. Men jag tycker sällan det ger mig så mycket att läsa recensioner, och jag kan bli lätt allergisk när “alla” plötsligt börjar älska ett band eller en musikstil samtidigt. Sen är det klart att det finns många bra musikjournalister som jag både läser och respekterar. Men på frågan om jag följer någon eller något slaviskt är svaret nej.

Är musiken någonting du kan leva på eller har du någonting du sysslar med vid sidan av?

– Tyvärr är det ju extremt svårt att leva på musik så jag är ständigt på jakt efter alternativa inkomstkällor. Utöver musiken har jag under många år varit frilansskribent. Jag brukar också ägna mig åt att spela skivor här och där.

Händer det någonting nytt med ditt soloprojekt inom en snar framtid eller har du något annat på gång?

– Vi får se, jag tyckte mest att det var skönt att få ut de här låtarna och har i nuläget inte planerat att någonsin framföra dem live, jag vet inte riktigt hur det skulle ske. Då är jag isåfall mer sugen på att göra och spela in nya låtar. Jag har också nyligen spelat in ett album med min psychduo Diagnos och så har vi gjort lite nya låtar med Mackaper som väl ska spelas in till hösten eller våren. Jag är även delaktig i inspelningen av en mörk och psykedelisk barnskiva.

per_omslag_itunes_lillaDet känns som att Per Nyström verkligen har kammat hem jackpoten med detta släpp. Inte för inte, så låter det som en blandning utav filmmusik, 80-talsgroove:ig halvminimalistisk synth-pop, tillsammans med utdragna och ödsliga ljudlandskap i perfekt samklang. Retro är ett ord som borde användas betydligt mindre, men det passar även in i detta sammanhanget. Det känns som att det finns en röd linje genom hela plattan, och att låtarna på ett sätt hänger ihop, men ändå inte. Det är svårt att förklara, men det är märkbart att kanske inte alla låtar är ämnade för ett och samma släpp. Men det är bra, för det gör att plattan är mer lyssningsbar än att den går som ett rött och förutsägbart sträck, genom dessa vidöppna musikaliska vidder. Ibland kan man få känslan av att man är mitt i en actionrulle från 80-talet, när den ondskefulla skurken precis ska slå till, eller då den ärofulla protagonisten står inför sin sista strid med antagonisten. Kanske skulle man kunna säga att låtarna är dramaturgiska, på ett filmatiskt sätt? Det vore rätt i sammanhanget, men det kan inte förklara allting.

Han tar oss genom landskap som vi förmodligen inte skulle sett inom samma musikaliska sammanhang, där de drömska synthslingorna helt plötsligt kan vara utbytta mot aggressiva, och tunga synthslingor som tillsammans med minimalismen bryter sig ut i den fria luften. Det känns som att utrymmet är ordentligt, och det känns även som att allt kommer i sin rätt. Ibland är det mer experimentalistiskt, med spontana förvrängningar och förändrad rytm. Likt allt annat, så finns det ingenting i detta som är konstant. Om man inte vill hävda att ljudbilden är i konstant förändring, vilket den är. Ljudlandskapen bygger i sin tur mest på tuffa strängar, icke-ironiska synthljud och gravallvarliga atmosfärer – som kan gå från lättsam till allvarlig, på ett par sekunder. Man märker inte direkt när man byter låt, men det som märks mest är att det här är renodlad synthmusik. Allt som existerar i periferin är inte byggt för att hålla upp grundfundamenten, utan känns menade som komplement. Vilket i sin tur inte är särskilt osannolikt, med tanke på att det är just det Per Nyström annars sysslar med, när det kommer till musiken, åtminstone huvudsakligen.

Helhetsbilden är nästan den viktigaste, eftersom att det inte direkt fungerar om man dissikerar musiken och sätter allt för sig självt, eftersom att musikbygget blir relativt skralt då. Men det är precis så det är, en ljudkuliss, uppbyggd utav fenomenala ljud och en särskild känsla för ljudlandskapet och själva atmosfären som man får dela med sina öron i cirka 28 minuter. Plattan är definitivt värd att köpa, med tanke på att den håller hög standard, trots fläckarna på den imaginära solen. Så, om du är intresserad, så kan den köpas för sex euro hos Moptaco Dics.

Några frågor till Reveries!

946000_463838890369072_273961334_n

Reveries är ett relativt nytt band, med medlemmar som både härstammar från Småland och Östergötland. Medlemmarna i bandet är Alice Axinder (Sång), Gabriel Petterson (Sologitarr), Noa Åkesson (Sång/Gitarr), Konrad Annerud (Trummor) och Martin Gabrielson (Bas). De står på stabil grund med deras egensinniga indie rock, som gärna drar influenser från shoegaze, post-punk, post-rock och en uppsjö av genrer som passar i sammanhanget. För att vara ett så pass nytt band, så har de redan figurerat i en mängd olika sammanhang. Förutom att de fått en kaskad utav bra recensioner, så har deras musik även varit med på den Amerikanska sportkanalen ESPN – i deras tävling “Real Street“, som arrangeras utav X Games. Utöver detta så kommer de även att dra ut och lira i sommar. Därför bestämde jag mig för att ta en närmre titt på detta band och ställa några frågor.

Bevisligen så kommer ni att spela en hel del nu till sommaren. Var kommer man att kunna se er någonstans?

– Ännu är det inte många spikade datum eller platser, men vi är på G i Norrköping, Motala, Gotland, Linköping och även East FM som är en Östgötsk radiokanal. För att boka en livespelning med oss kan man maila till reveriesswe@gmail.com.

Av någon märklig anledning så är ni fortfarande osignade. Har någon hört av sig till er och visat intresse än, med tanke på den publicitet ni fått den senaste veckan?

– Nej, ingen har hört av sig, däremot har vi fått enorm energi av de goda recensionerna vi fått, av gamla och nya vänner som kommer fram på stan och berömmer oss, och av människor runtom i världen som kommenterar på Youtube och skriver till oss på Facebook.

Till hösten släpper ni er första EP. Hur långt har ni kommit i processen av att skapa musiken till den och finns det någon slags baktanke med släppet, rent tematiskt eller så?

– Vi är strax klara med inspelningen av två låtar, utöver det planerar vi minst två spår till. Vi har velat komma åt drivet och energin i musiken, därför har vi dragit upp tempot i låtarna. Vi tror dessutom att det är viktigt med detta för att bjuda på en intressant live-spelning när man är ett litet och okänt band.

När det kommer till den svenska musikscenen, så finns där en hel del att kamma hem just nu. Vilka band tycker ni själva om, som är aktuella nu och som är från Sverige?

– Det är svårt att bara nämna några, och som sagt har vi en väldigt bred musiksmak. Men vi gillar The Mary Onettes väldigt mycket. De är ett medelstort band från Jönköping som vi tycker är väldigt underskattade och förtjänar att vara större än dom är. Goat, Holograms, Kite, Shout Out Louds, Tallest Man on Earth, Palpitation, listan kan kan göras väldigt lång. Vi får såklart heller inte glömma vännerna i Soundmeds!

Ert mål med bandet verkar att slå till på stort. Har ni rockstjärnedrömmar eller vad är det frågan om?

– Det är inget vi riktigt har pratat om eller har som mål, men det är klart att det skulle vara kul om vår musik når ut till många människor. Vi vill ju gärna resa runt och spela, samtidigt som man kanske inte vill bli den som alla känner igen. Vi tar det helt enkelt som det kommer men jobbar för att bli hörda, spela och ha kul!

På tal om det rent estetiska så är ert omslag till singellåtarna rätt fränt. Vad var tanken bakom det?

– Vi använde oss av en gammal bild som Alice tagit för flera år sedan, när hon precis börjat fotografera. Hon och hennes vän rände ut på en åker i bara trosor med katten, och fotade. Martin har dessutom känsla för design. Vi ville skapa ett eget omslag och tänkte därför att det var bra att kombinera deras talanger; resultatet blev Alice foto med Martins logga.

Tidigare så har ni även släppt ett par demolåtar. Finns det någon chans för att dessa kommer att vara med på er kommande EP?

– En av våra demolåtar har vi spelat in på nytt och arrangerat om, men annars är det bara nytt material.

Okej, nu har den virtuella tiden gått ut. Vad vill ni mest av allt säga här i slutet?

– Gå in och gilla oss på https://www.facebook.com/reveriesswe för att hålla utkik efter den kommande EP:n! Tack för den fina recensionen och intervjun!

Liten intervju med Vanligt Folk!

vf-medis

Vanligt Folk är en grupp från Göteborg som tidigare har varit aktiva i många olika band inom en hel del olika genrer. Eftersom att människor i princip redan vet att de varit aktiva i band tidigare, så kanske det inte skadar att inviga de nytillkomna. Gruppen består utav David Sundquist, som bland annat varit aktiv i C. Armeé, soloprojektet The Kick och även Kitty  & The K – tillsammans med Kitty Jutbring. Sedan så återfinns även Andreas Carlsson och Jonas Abrahamsson i gruppen, vilket gör trion till en glödhet EBM/Pop-ensemble. Alla har erfarenhet av att vara med i ett band tidigare, eller en grupp för den delen. Vilket gör musikprojektet ännu mer spännande. Jag fick tag på David från gruppen och ställde några frågor om gruppen, synen på musik i allmänhet och mycket mer. Denna gång en liten intervju.

Continue reading