Recension: Kuggljud – Industri & Näring Vol. I

kuggljud

Robin Smeds Mattila (Human Rays) har startat upp ett skivbolag alldeles nyligen. Fokuset ligger främst på etablerade men även okända artister inom experimentell elektronisk musik. Kuggljud har anordnat olika evenemang i Stockholm där musiken som återfinns på detta samlingssläpp, består i artister som spelat på dessa evenemang tidigare. Släppet är en del i en serie av samlingar. Vi tar oss an detta släpp i en recension, låt för låt – och den klockar in på cirka 39-40 minuter totalt.

Först ut är “Den Första Snön“, en låt av Jonas Röde, som tidigare släppt EP:n “Går” på Zeon Light. Med en konstant rytm som lämnar mycket åt tankeverksamheten och en rungande saxofon, så målas det upp en inre bild av just det låtnamnet symboliserar. Men den mer pittoreska lilla svenska byn mitt i snön förvandlas till någon storstadsdystopi tack vare saxofonen. Det är fräckt att höra hur melodierna sakta flyter in i varandra och utvecklas, men det blir egentligen inte mer än en låt i ständig rörelse. Man får ta det man hör och ta tillvara på det, vilket gör skäl för sin sak när saxofonens rytande långsamt försvinner och ersätts med lågmälda toner.

När låten egentligen borde försvunnit ut i snöstormen så hänger den efter en tiotals sekunder, förändras lite grand och håller nästan på att utvecklas till något helt nytt precis innan det sista av den konstanta syntslingan hörs – som om den höll på att inneslutas i en bubbla från omvärlden, för att rekonstrueras och bli mer än bara ett slut på en låt – kanske en början på en annan del, vem vet.

Man kan verkligen tala om kontraster, när “Glaciär“, en låt av Unknown Sister, knastrar in bestämt. Konsten att gå från en oljudsvall till eftertänksam IDM-musik, är verkligen något man kan kalla för märkligt i detta fallet. När den hårda bastrumman spränger bergsväggen så sker det till några av de vackraste melodier jag hört inom dessa genrer, eller i alla fall denna korsningen, på ett bra tag. Det känns härligt när fokuset ligger på att understödja melodierna för att få fram rytmen, genom att blanda så hejvilt som det gjorts här. Låtnamnet är det ingenting fel på för det beskriver exakt det som sker i låten.

Pissmöten” är nästa låt, av Besökaren. För den som har varit tvungen att genomlida onödiga möten borde väl detta nästan vara den heliga graalen. Man känner riktigt hur tristessen lyser igenom och hur den svenska, kanske norrbottniska, lynnet gör sig påmint genom en person (förmodligen besökaren själv, då) orerar om hur “mötet blivit framflyttat tre gånger” redan. Eftersom att det finns en hög igenkänningsfaktor i denna låt så fastnar skrattet i halsen – för hur orimligt det än kan vara att göra en låt om det, så har det nu gjorts och det passar helt perfekt i en samling för experimentell (svensk) elektronisk musik. Kanske är detta till och med själva markören för volym ett.

Från att gå till karg socialrealistisk lyteskomik på ett vis, till seriös rytm så fort, är intressant. Det är nog också det som är charmen med den experimentella elektroniska musiken. Hur annorlunda allt är vartannat. CHIAB lämnar avtryck med låten “Modern Money“, och man kan konstatera att det finns ett visst hantverk involverat i låtarna, särskilt denna. Av enstaka samplingar och manipulerade ljud så kan man skapa något helt fantastiskt. Det är en hektisk låt som står och faller med rytmen – det är kärnan i det hela – och med den skapas det fasansfulla melodier.

Besökaren har tydligen fått äran att ha två låtar på denna samling. Nu blir det på snudden till att gränsa över till Onkel Kånkel-musik, eller kanske något Arvid Tuba-liknande – eller varför inte något annat? Jag vet inte riktigt. Låten gör en förvirrad. Instruktionerna är dock klara och låten är över efter en minut. Även fastän det kanske låter löjligt när det beskrivs så finns det i alla fall någon substans i det och även om det är simpelt så är det njutbart.

Sist så är det Förbandet Krunic Schmidt som levererar field recordings, parat med ambient och drone – för att leverera något riktigt underskönt, med låten: “Skilda Vägar (Barnen i 163)“. Även om denna låten kanske inte direkt gör något intryck, så får man leta i hur det är komponerat för att komma någon vart. Det känns som om det kunde utvecklats lite mer, det känns för kompakt och instängt – när det kunde varit grandiosare. Men de levererar en snudd på sorgsen ljudbild, så någon känsla väcker de i alla fall till liv med musiken.

Human Rays har faktiskt lyckats rätt så bra med sitt första samlingssläpp. Det känns som ett bra tvärsnitt för de (oss) som inte känt till Kuggljud sedan tidigare, och som förmodligen inte heller varit på någon av livespelningarna. Man vill ha mer utav det här och då passar det utomordentligt med en serie samlingssläpp – så håll ögonen öppna.

Ni kan lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, passa på att köpa en kassett för att stödja nästa släpp i serien.

 

Recension: dB/Mz – The Light To Come

silkentofu

dB/Mz är den oheliga alliansen. Vid närmre eftertanke är den kanske inte så ohelig som den verkar – David Bengtsson (dB) har tidigare gjort musik inom samma genrer som detta släpp – det har även Magnus Zetterberg (Mz). Däremot kan musiken betecknas som ohelig, eftersom att den trots sin experimentella karaktär varken platsar inom det experimentella eller dark ambient som sådant. “The Light To Come” är inte precis ett hafsverk, utan det är en koncentrerad form av musik som följer en röd tråd rakt igenom.

Här på Repartiseraren så tar vi oss vidare i denna recension genom att, enligt praxis, frångå den ytliga sammanfattningen som recensioner oftast gör. Vi tar oss igenom detta album, låt för låt. Albumet är släppt av Silken Tofu för två år sedan (2015) på CD, totalt innefattar den sex låtar med en total speltid på cirka 50 minuter.

Den första låten, “Untitled” (1), är mörk – men någonstans där långt inne finns ett ljus som aldrig slutar att brinna. Genomgående för låten är att det känns väldigt filmiskt, det verkar som att någon eller något är fast, tillfångatagen. Efter ett par minuter så tar lågan vid och det börjar brinna – metaforiskt så innebär det att andra instrument introduceras – från de svepande syntslingorna ringer en gitarr.

Det ekar mellan bergsväggarna. Atmosfären är väldigt föränderlig, men det som sker är i samklang med allt det andra. Från en mer organisk och någorlunda klaustrofobisk resa – till en vild och bombastisk avstickare. När låten väl har tagit slut så gör den det på ett snarlikt vis som den började – ljuset som brinner släcks långsamt, tills endast det omslutande mörkret är kvar.

Untitled” (2) tar vid, och levererar en lite mer groggy upplevelse. Låten utvecklar sig på ett helt annat vis, man tas direkt in i centrum och från vänster till höger kan man höra hur ljudbilden skakas om rejält – man blir faktiskt nästan lite svimfärdig. Allting är på sin plats men ändå inte, trots att man kunde svurit på att det funnits en struktur så kastas allting om och utvecklas långsamt till något mer skrämmande.

I jämförelse med den första låten är denna mer dekonstruerad. Det finns utrymme för hur många utsvävningar som helst – men det är fortfarande långt ifrån att vara olyssningsbart, musikaliskt dravel. Basen i låten får en mer framträdande roll ju längre in man kommer i lyssningen – så även de lägre frekvenserna – som efter ett tag blir enerverande. Men just när man fått nog av låten så är den passande nog slut – tack och lov för det. Hade den varit en eller två minuter längre så hade man fått stänga av direkt.

När den tredje låten, “Untitled” (3) kommer igång så är det i form av en puttrande gryta. Noiseinfluenserna är mycket tydligare i denna låten, då den knastrande och sprakande ljudmattan drar igång – utan någon som helst förvarning. Genomgående för låten är att den är monoton, men den överraskar i intensitet och blir nästan industriellt bombastisk ju närmre slutet av den man kommer.

Rent atmosfäriskt är den brutal. Dock är det överraskande när det blir en mer klassiskt industriell prägel, en ivrig men konstant oföränderlig rytm som är medryckande. Eftersom att man är på mitten av albumet känns det inte konstigt överhuvudtaget, men det är intressant med variationen och den uppfinningsrikedom som finns i låten. Hittills är den ett landmärke på detta album, om man jämför med de andra låtarna. dB/Mz börjar att öppna upp sig för de andra närbesläktade genrerna.

Nummer fyra, låten “Untitled” (4) är inte så annorlunda i jämförelse med de andra låtarna – men det finns något drömskt över den. Det känns som en tillbakablick över det mer industriellt övergivna – dåtiden – som möter det hypermoderna och dess abnorma framtidstro. Futurismen är här, men det är en falsk dröm som snarare slutar i en mardröm. När signalerna avtar så är det enda som finns kvar aska av det som kunnat vara. Man finner sig i något slags motsatsförhållande av musiken, men samtidigt provocerar den fram något inom en. Man vill så gärna lyssna och upptäcka – så känns det när man lyssnar till den här låten.

Sammanfattningsvis så är det en riktigt komplex ljudbild som sträcker sig över de ynka sex minuter som avvarats för låten. Det är den näst-kortaste låten på hela albumet, men det finns så mycket att hämta i den. I ständig förändring, med en långsam utveckling mot slutmålet, där flera stopp görs för att bygga på den koloss som blivit. Byggsten för byggsten. Det känns verkligen som ett jätteprojekt sammanfattat. Avslutat.

“Untitled” (5) är den näst-sista låten på albumet. Det känns nästan vemodigt att lyssningen snart är avslutad. Men här får man allting på en och samma gång, det mörka i dark ambient som får ens nackhår att resa sig. En syntslinga som känns mer avlägsen än någonsin, ihopblandad med snabba elektroniska missljud – gör detta till den mest skrämmande och sinnesrubbade låten på hela albumet. Basen i synten gör att den låter som ett hovrande rymdskepp – en okänd farkost som långsamt närmar sig i mörkret. Detta hade varit en perfekt låt för ett skräckspel.

David Bengtsson och Magnus Zetterberg blir mer som Mr. Jekyll och Dr. Hyde. Två sidor av samma mynt, en och samma person egentligen – men deras kunnighet rent musikaliskt blir verkligen, rent koncist: en utomordentlig upplevelse. I jämförelse med den tredje låten på detta album så är detta vidunder på femton minuter en slags uppvisning i vad dB/Mz är kapabla till. Denna låt är i alla fall bland det bästa jag hört inom genren dark ambient.

Efter att ha lyssnat så här långt så blir den kaosartade avslutningen, i och med den sista låten “Untitled” (6), ett välkommet avsked. Det mest smutsiga i noiseväg löper linan ut och fullkomligt saboterar ljudlandskapet. Intensiteten som funnits i de tidigare låtarna dubblas och allt läggs ihop och blir något makabert. Inte den mest fantastiska låten om man säger så, men det var bra tänkt att lägga den sist och att den är så kort som den är. Vid slutet av detta album så är man redan slutkörd. Då orkar man inte mer.

Å andra sidan är det kanske tanken. Det är inte en låt som sammanflätar albumet och fulländar det – utan det är snarare ett farväl där de visar fingret. Allt som allt är det ett väldigt bra album och man kan inte förstå varför de under denna tid som gått inte släppt något nytt. Törsten för något mer från dB/Mz är nämligen reell. För den som är intresserad kan man köpa CD:n från Silken Tofu via denna länk. Albumet går att lyssna till i sin helhet här nedanför.

Kent begär avsked

Det här med att Kent ska sluta göra musik är egentligen väldigt sorgligt. Men det är på något sätt ett ärofyllt sätt att sluta, genom att göra ett sista album som fått namnet “Då Som Nu För Alltid”. I en video som de la upp den 12:e Mars så väver de in all albumestetik i ett ända nät och man känner igen sig i Hagnesta Hill, Vapen & Ammunition, Du & Jag Döden och i princip allt annat de någonsin gjort.

För mig har de aldrig varit samma Kent som de varit, när de bestämde sig för att skapa “Tigerdrottningen”. Även om det var ett bra album så slutade min resa med dem där. Mina associationer börjar med Verkligheten och slutar med Tillbaka till Samtiden. Fast jag måste ändå säga att jag hållit mig kvar vid Hagnesta Hill som den sista utposten eftersom att det gett mig en hel del minnen. Minnen från en tid jag knappast vill tillbaka till men som jag i ett nostalgirus då och då längtar tillbaka till. För mig sätter Kent ljudet till mycket av det Stockholmska – det som ligger och vaggar i en slutenhet någonstans mellan våra känslor och de platser vi håller kära i den staden.

Så det är synd att ni slutar men man kan alltid hoppas på att något nytt föds i och med det. Men precis som de själva har skrivit så handlar det om känslorna.

Jag kan inte påstå att det är varken någon negativ eller positiv känsla – det är en utsugande tomhet men samtidigt känns det som om de har gett mig ett fint avslut. Tack för allt.

“Vi ville denna gång undersöka vad som händer om vi skulle göra detta för sista gången.
Vad är det för känslor som då kommer fram?
För allt handlar om känslan.
Vi är väldigt väldigt nöjda med känslan den här gången.”

Folkmun gör ljud till Ola Juléns diktsamling “Orissa”!

artworks-000057416169-q9xcu1-t500x500

Folkmun (som är Joakim Granlund) har skapat en ljudbild för stycken ur poeten Ola Juléns diktsamling “Orissa“. Denna diktsamling släpptes 1999, och titeln är egentligen tagen från en stad i Indien. Men enligt Ola Julén själv, som nu tyvärr är framliden, så innebar det följande (enl. intervju på Promenaden):

»For mig handler det om at give associationer til noget afsides. ’Jeg skriver til dig fra et afsides land,’ står der i et digt af Ekelöf. Og det var den følelse, jeg ville ramme. Navnet Orissa er temmelig ukendt, det virker fjernt på læseren. Konkret er det en delstat en i Indien.«

Översatt till svenska av just det stycket ur intervjun, kan utläsas så här:

»För mig handlar det om att ge associationer till något avlägset. Jag skriver till dig från ett avlägset land, sår det i en dikt av Ekelöf. Och det var den känslan, jag ville gestalta. Namnet Orissa är rätt så okänt, så det verkar fjärran för läsaren. Rent konkret så är det en delstat i Indien

På ett ungefär kan det översättas på detta vis. Nåväl, jag tycker ni bör lyssna till den atmosfär som stegrar och omvälver denna poetiska uppläsning. Avnjut medelst rött vin eller vitt, eller vad ni än behagar. Denna låt är dedikerad till Ola Julén (1970-2013).

Det verkar som att det händer saker i Göteborg!

invertB

Denna “artikel” eller som jag skulle vilja kalla det för; kortare text, publicerades på och för Ge Hit Musiken den 15:e Mars. Vilket i stora drag handlar om det Göteborgska och ampstep.

Det verkar som att det händer saker i Göteborg. Inte vad som helst egentligen, utan någonting sensationellt. Utan sensationen skulle det inte vara något särskilt. Idag, den 18:e Mars, så släppte Deviant Systems sin EP ”CarrierWave EP”, på bolaget Radio of the Pickled Gizmo. I följden så kategoriseras detta släpp som ”rotpg005” i katalogen. Nu undrar ni kanske varför detta är någonting sensationellt? Jo, det ska jag berätta för er. Efter att ha lyssnat igenom plattan och tagit till mig det nu myntade uttrycket ”ambstep”, som tydligen funnits sedan innan, så kan det konstateras att Deviant Systems verkar gå i bräschen för just den genren. I nuläget så finns det ingen definition som kan definiera begreppet, men det verkar som att de med denna förkortning tar från både ”ambient” och ”step”, med utgångspunkten att ambient ska vara det dominerande inslaget. Nej, det verkar inte vara närbesläktat med ”dubstep” mer än ”step” i sig, utan det verkar vara en fristående sub-genre till just ambient eller liknande genrer.

Hur som helst, det som Deviant Systems ger sina lyssnare är mer än bara begreppets innebörd. Allting känns så Göteborgskt på något sätt. Med tanke på att de varit föregångare inom pop-musik och att de experimenterat med det rätt så länge, så skulle det inte vara helt osannolikt att något likt ambstep dyker upp just där. Frågan är varför Göteborg varit så dominerande på sistone när det kommer till experiment i både mindre och större skala, på sistone. Vi har till exempel Vanligt Folk, som med hjälp av låten ”Idioter Av Församlingen” återigen satt Västra Götaland på kartan. Måhända att det inte är storstaden i sig som står i fokus, utan en geografisk komposition av allt från utgångspunkten i ”storstaden” till ytterligheter som Kungsbacka och Halden.  Någonting verkar ske i Göteborg, men det är inte säkert att just denna genre får ett lika story lyft som popen fick under ett helt decennie och lite till. Man kan ju bara spekulera.

Nog om det. Nu tycker jag att ni ska luta er tillbaks, möjligen leta efter en passande dryck och ta in de olika intrycken som Deviant System ger er. Slut ögonen, slappna av och låt er själva dras in i världen som kallas för ambstep.