Review: Canter – Traveller

canter

Ever since I first heard a song by Canter, their sound have struck me as something unique and out of the regularly mashed out minimal wave, cold wave, dark wave, and synth-pop sound one has gotten used to nowadays. There’s a transgressive notion in their music that descends the genres and picks influences from each one of them. When I saw that TONN Recordings had released a new album by them, I just had to listen through it and do a track-by-track review of it.

What begins as a musical seance, “Deflection” slowly descends into a mixture of industrial and synthesizer-based music. It has a very unorthodox approach as to what track it should be that starts off an album, as this song isn’t very introductory but rather downtempo and experimentally odd. As if they’d walk on the steps of acapella, electronic music and post-punk – simultaneously. Subliminally it is a wicked song that etches onto your brain and have a very disturbing approach in general, vocally.

It very much seems to continue down the trodden path in “Traveller” for the first seconds or so – but instead takes a turn for melodic, surprisingly pop-oriented synth-pop music. They seem to be splintered as a group musically, but it builds on you and it feels like the metaphorical line on which they tread is ever expanding. Especially noticeable are the vocals in this song, how the singer accentuates the last lines in the lyrics and sets the melodies up for a continuum of greatness. Being their first album ever this song gives off a really promising and unique sound in the sense that it is like nothing I’ve heard before, in terms of simplicity but also in terms of ambiguous and ambitiously sounding synthesizer music.

One’s mind is blown when “Metal to Metal” comes on. What an imaginative and stylized type of electronic music they’re capable of making. Melodies upon melodies that are layered sufficiently to create both an overtone of raw energetic music and a mystic undertone. Unfortunately the vocals aren’t that inspiring on the song, but it doesn’t matter as they go well with the sound-scape anyway, so that is just a minor nuisance. It’s a dreamy song, a well-thought out one in terms of synthesizer sweeps, minor stabs and general rhythm. Slowly fading into nothingness one more time, the more you listen to it, the more you’re hooked and can’t stand anything else.

Just to have an upbeat song, titled “Red Heather“, throw em’ into the kind of maniacal but genial type of electronic body music Schwefelgelb handles – if they’d be stripped to the core and devoid of that harsh rhythm, and beats. This is more of a fast-paced electro-punk – at the core melodious darkwave – which goes from that spastic rhythm into a controlled, hard-line maelstrom of punishing emotional electronica. After each song they seem to outdo themselves in terms of musicality, as they play around with the clay in which they mold their wondrous, dreamy but human music.

Now this song I recognize, having had the pleasure of uploading it myself into my compilation titled “Ljudkalendern III” – the song “Same” was first to be featured there. It is more of a ballad, really. Breaking from the shyness of the vocals and maturing together with the uncompromising synth-pop. I notice this might come off as being a bit biased since I’ve released the song myself some time ago, but let it be that – I’m just giving you my honest opinion. The song is great in and of itself and it was well-placed on this release, since it feels like you’re moving to the end – as the album is.

The last song on the release, “Highest Peak“, reminds me a lot of one song from the Person:A-release “Beneath The Grey Line (Sketches)“. They share a lot of attributes at least, but Canter have a more shadowy approach. It is unfortunately one of the least great song on this release. It feels too splintered in and of itself that it only works as an outro, not as a way of bridging the release towards the end and making you (the listener) want more, or at least a forthcoming second album. Even though it fails in many ways it builds up quite a momentum – only too late.

I’m surprised that TONN Recordings have released such a good album. The other releases on that label haven’t been that much of interest, but with this one they’ve managed to set themselves up for future releases. It is more then a decent release, it is actually good and most of the songs hold up. Order the physical vinyl from them if you can, otherwise you can settle with the digital release itself. Listen to it in whole down below.

Advertisements

Review: L’Avenir – Soir

soir

A couple of months ago Cold Beats Records announced the fourth album by L’Avenir, titled “Soir“. In terms of aesthetics he’s been consistent but it is not the most pleasing artwork to lay your eyes upon. There’s a certain connection between each of his albums and it is noticeable even though he’s shifted to a more ethereal approach on this release. He’s kept the most interesting elements of his music and developed it into an otherworldly experience – but how that holds up in practice is what you’ll find out – in this latest track-by-track review on Repartiseraren.

The introductory for this album, “Modern World” is excitingly refreshing to hear as it starts off but when the melody is laid down in the song, it gets increasingly mind-numbing. Going from laying a creative and ethereal sound, bouncing from ambient to minimal wave, synth-pop and back again – is simply astonishing. The lyrics hold up well and the dismayed tone of the sound is also an unpleasant reminder of the topic that Jason brings up in this song.

As the song comes to a close, another melody is laid upon the frankly cheesy melody that he decided to delve too much into. This other melody is more in tune with the overall sound and fits the picturesque notion he deliver with the rhythm, drums and occasional synthesizer bravado. Conceptually the song is much better, however it lacks severely in captivating melodies and make it a blunder in terms of the passage between the intro and the outro.

Desert” is way more of a stable track, which in its essence has a great melody and move toward a decent sound. The problem with the song is that it suffers from the opposite of what the first one did, that is the vocals and lyrical content isn’t that good to begin with -but the melodies, rhythm and everything else that carries the atmosphere and develops it into something more are consistently surprising – in a good way. The alarming nature of high-note synthesizers is reminiscent of Person:A.

Another thing must be said about this and that is how the rhythm in the beginning slowly drags the listener into the sound-scape and lets the ambient side of L’Avenir glisten. It is good that the vocals and the lyrics don’t take up much of a space in general and that one can drift away, enjoying the remainder of the music itself and how he professionally crafts what is his own sound.

InThe Stranger” the beats get heavier and more pulsating. There’s an eerie darkness and the synthesizers get to be in the background a lot more, as the vocals and the rhythm are the first and foremost benefiters in this song. The rhythm is simple yet hypnotizing when the base drum resounds and the snare drum hits, a very unchanging atmosphere that relies on what already has been presented in the beginning of it. It’s overall the best sounding tune so far.

As it switches into more ambient settings the further in you get, the melodies layer beautifully upon one another and connect marvelously, inserting that much needed emotional touch which L’Avenir can pull off brilliantly. This is where the transition into “Mirror Men” goes painfully, as they share many of the elements that made “The Stranger” and “Desert” much better then “Modern World“.

WithMirror Men” you can almost hear some of the hints that are so lovable in Drab Majesty, for example. A sound-scape clad in an ethereal form, where smoke sifts through the cracks and give off a mysteriously but huge atmospheric draped in a synth-pop outfit. The melodies are crystal clear and put forth some kind of eerie existentialist but immortal vibe to it. Your body is more then a vessel, it is one metaphysical step closer to god and the divine. The beats have also become more concentrated and punched up, there’s more guts in this song.

Silence Shouts” become more of a standardized song for “Soir” after the aforementioned one. A bridge to something else. But he utilizes the differentiating vocals in this song to create a worthwhile listening experience. The more you get into it the further it develops in the background, together with the constant synthesizer-baseline and then a grandiose section is dropped in – the synthesizers get more brazen and deliver a more confident version of the same song. Hearing the different components go out of their way, some of them in a minuscule fashion, others drift away into complex melodies, is very satisfying.

Then comes a transgression from regular minimal synth and synth-pop, a more electronic body music oriented vibe in “Winter Calls“. If the other songs had a string of sublimity in it – this is when the hammer hits the nail – it is without any mysterious intent and more with a colder touch. Here’s where the concept have been on point with the actual song it self. As the beats stumble more and stutter, the synthesizers are more concentrated then ever. It doesn’t stand and fall with the rhythm and beats, it stands on its own in melodies and general atmosphere.

Now whenOutside” comes on, it hits right at home but there’s something off with the sound, one doesn’t know if it is intentional or if it is the masterer’s fault. We on Repartiseraren have released “Outside (Just Like Home)” on a compilation before this. It sounds a bit different. The melodies should be more apparent then they really are, the beats are too hollow and in front of the atmosphere that should be felt in a different way. It is as if someone activated a drum-machine and had the intentions of making another song, at the same time that L’Avenir made “Outside“. It doesn’t really fit.

It is one of the more serious disappointments on this release. “What Happened To Yesterday” is, however, a great example of the adaptiveness of Jason’s music as it is a pure synth-pop gem. The melodies are central and bring out the soul of the song immaculately. Even though some parts of it ain’t my cup of tea, one can not dismiss it in its entirety. Atmospherically the song is huge and covers more territory then any other on this album. Synthesizers are in the background and foreground without the rhythm or beats interfering in an awkward way. A great addition to a so far alright release.

The songVivet” is more playful in its style and stray away from the seriousness in the music at times, giving it a more ambiguous feeling while listening to it. A very dancefloor-friendly song. Rhythmically it is enchanting and nothing bad could be said about it, it is the embodiment of what L’Avenir tries to say and establish with this release. It is funny how the songs gradually get better, then as they get better it turns for the worse and come back to the greater side where they could’ve stayed in the first place.

Had this album been released in August or September instead, “August” would’ve been the epitome of an outro – the change from summer to fall – for better or worse. A sullen baseline carries the rhythm of sharpened beats that steadily marks the end of “Soir“. Even though you’ve already been given a lot to listen to, it doesn’t end with the outdrawn melodies and simple beats to shut everything down and call it a day, there are bonus tracks and remixes available as well. Let’s take them on.

Interestingly enough, “No Destination (Bonus Track)” is a really experimental gem that should’ve been saved for the b-side instead of one of the other songs. Not to mention “Fault” – which is quite frankly one of the best songs on this release. Even though one gets why “No Destination” doesn’t fit the album, “Fault” could’ve easily outmaneuvered one of the A-Side tracks – because it is really, really great. The fast-paced rhythm, playful synthesizer melodies and overall great, ambitious sound-scape is reason enough.

Denial (Bonus Track)” is also one of those songs that would’ve made it better on the line-up for the original line-up. It has a well-crafted atmosphere and even though it might be a bit more experimental, it is way better and more inspiring then “Moonlight (Bonus Track)“. Experimentalism doesn’t always have to be on the bad side of the spectrum, it could very well be a more enthralling song more fitting on an album such as this.

Remixes, what about them? Well, they’re in most cases hit or miss – oftentimes more a miss. Forever Grey make a reasonably ok attempt at their version of “Mirror Men“, but the original stands much taller and this remix does nothing to stand out on its own, not a memorable attempt either. But there’s something about it that is charming but it is reserved for some parts of the remix only. Since the original song “Outside” was ruined, it is nice to hear the Person:A-remix which deliver some really claustrophobic, minimalistic cold-wave interpretation of the original. He’s managed to pull off a really ominously sounding melody, that make the song less upbeat and more downbeat.

The breakdowns made by Kline Coma Xero on “What Happened To Yesterday” are charming but not enough to be considered great, but it adds a different touch and a whole new version of the original track, that coupled with auto-tuning gives it an experimental electronic and electro-ish vibe. MAKiNA GiRGiR‘s rework of  the same song almost makes it a chiptune tribute, one of the best remixes on this album for sure. They have a really minimalistic approach and it becomes a song on its own, ready to stand by itself in the atmosphere they’ve created and especially the melodies.

When the song “Silent Shouts” get the remix treatment by Nina Belief, it unfortunately falls on its own into the category of uninspiring. Had the beats matched the tempo better and her vocals as well, it might’ve been an off-shoot into something different and more alluring. This is most definitely a miss in terms of the remixes. The remix of “The Stranger” by Lola Kumtus is not anything interesting either, unfortunately. It just rehashes the song and makes it more cloudy, repetitive and basic.

So this is what I think of this album. In terms of the overall quality the record is not the best L’Avenir can do but it is worth listening to, since it contains a few really great songs and some that are not as great. You can listen to the album in full down below and if you like it, you can order a double-CD or a vinyl as well from Cold Beats Records.

 

 

My visit to Kalabalik på Tyrolen 2017

17917669_1512234202133499_5124495777748779251_o

Kalabalik på Tyrolen is a festival arranged by Klubb Kalabalik annually at Tyrolen – a picturesque site located at Blädinge not far away from Alvesta, in Småland, Sweden. The arrangement has a history that dates back to 2011 and live-acts such as The Horrorist, Kite, Schwefelgelb, Dernière Volonté, Absolute Body Control, Martial Canterel, and Portion Control – to mention a selection of the diverse multitude of electronic and non-electronic acts alike – that have played there. 

The club itself, Klubb Kalabalik, have hosted a multitude of club nights in Växjö since 2005. Christoffer Gunnarsson and his crew seem to have placed themselves high above many festivals, which made one eager to visit and see what it was like. This year included acts such as Diesel Dudes, Sturm Café, Die Selektion and Kaelan Mikla – in what I personally wanted to see live the most, plus acts that I had never heard about or knew somewhat of – but wanted to give a chance.

Here’s my personal account of what went down musically and socially at Kalabalik på Tyrolen 2017.

After waiting half of the day until the train was going to depart from Malmö to Alvesta, I indulged in the playlist that Klubb Kalabalik had set up on Spotify. Upon hearing some of the acts that were going to play there, I didn’t really muster up any excitement for my trip. As the time to depart came even closer, one became increasingly nervous as to what to expect from this festival. Going from the scenic beauty of the Scanian landscape to the darkness of the dense forests in Småland was a change of scenery one hadn’t felt in some time. Everything went as it should on the trip and the train was cozier then anticipated.

Upon arrival in Alvesta, it sure was very different from Malmö. A tiny society in comparison. But it felt like a breeze in comparison and somewhat of a vacation from the ‘big city’. Since there’s not an ounce in me that wanted to pitch up a tent in the now rainy Småland, a hotel felt better suited for me as a form of relaxation and a better place to live, quite frankly. After having checked in, settled in, and the time closing in for the first act that I wanted to see on Tyrolen, I called a cab and went down to await it. It took some time before it arrived, but I was greeted by fellow people going to the festival themselves.

I thought it was going to be a further ride into the forests then it actually was, about ten minutes away from Alvesta itself. Quickly the ride became more of a social event then I would’ve thought it had been and the people I shared a cab with were really nice to talk to. A dimension of traveling to this festival that I hadn’t accounted for when I was on my way there, was meeting with all the people I know through my zine and label. Upon arriving to Tyrolen, it wasn’t the picturesque kind of place I had thought it would be – but as we got out of the cab, getting closer to the entrance, I was proven wrong.

dav

Tyrolen at night

A very picturesque and stylish sign, in bright red and yellow stated the following: “Tyrolen“. As one walked through the entrance, the bright lights that formed a column straight forward also gave off a nice aesthetically pleasing vibe, which was especially true the darker it got throughout the day, as the evening was closing in. Before the first act was going to play, that I was personally excited to hear live, my newfound friend and I became more acquainted and discussed the schedule and what to see. We were both, apparently, going to see Kaelan Mikla.

dav

Kaelan Mikla live, 19:00 on Friday the 25th of August

To be honest, I had been shunning Kaelan Mikla and their music for some time. First time I heard them, they were really exciting – but it got tiresome at one point to listen. As we moved down to hear them play, it really was a seance-like appearance they quickly laid down. It was enthralling to hear every song they played and it was very different to hear them play live then it is listening to their records. One part of me couldn’t stop moving to the beat of the music and the further into the live-set we got, the more I danced.

What appeased me the most was the bassist and her style of playing, it really added to the theatrical vibe that Kaelan Mikla managed to pull off convincingly. There was something about her rocking back and forth which made one be able to completely enjoy dancing and at the same time viewing their prowess on stage. When the final song was to be played, frankincense was lit and the mood became even darker, a perfect end to a great show.

The core of their music became more appealing as they channeled their ritualistic nature completely and let it self-destruct. It was almost as a religious experience dancing to it, especially after they had plowed through a few songs. Certainly a great start to an increasingly exciting festival to be at, which had frankly just started.

dav

Lode Runner live at 20:20 on Friday the 25th of August

Next up was Lode Runner – a band I had never heard of, apparently they were from Russia. Having had a discussion as what to see next, I parted from my newly found friend as I went over to see what all the fuzz was about, as a bigger crowd of people were gathering outside the next, smaller stage called “Joddelero” – “Rotundan” was the bigger stage, where Kaelan Mikla performed. Here is where I began to seriously dance my ass off. Even though many of the songs had the same rhythmical component with different variations, the music was beyond great to listen to.

The energetic nature of the post-punk that Lode Runner bestowed upon us made for some very unorthodox moves on my part. Even though the experience was not close to the religiousness of the dance that went down to Kaelan Mikla, there was some shoegazing happening and a foot forward, two steps back kind of minimalist dancing. People were getting more and more excited as to what lay ahead of them and it was a noticeable shift from the more gloomy, not as enthusiastic dancing going on earlier.

After having heard them perform, it was clear that nothing could beat them live – having listened to their music afterwards in comparison. They can truly be considered to be more of a live-act then a studio act, for the moment at least. As people got increasingly drunker they let loose a bit more and it seemed like people were excited for Die Selektion. Before all of this I had also met some of the people that I met in Malmö a year ago, one of them actually performing with Forces later that night.

dav

Die Selektion live at 21:20 on Friday the 25th of August

Die Selektion. What can I really say? I enjoyed their latest album “Deine Stimme Ist Der Ursprung Jeglicher Gewalt” which was a refreshing insight into what they’re capable of, so of course I had to watch them play live. Enthusiastically at first, I stood in front as they began to play and song after song poured out. Here, somewhere, I hit a metaphysical state of questioning my experience at Kalabalik, induced by the mesmerizing nature of trumpet-playing and energetic maneuvering by Luca (the singer). It became some kind of existential angst, a blurred line between just existing and philosophizing – which made me go further back and sit on the bench through the rest of the show.

Really a clash of two perspectives – being active and dancing to their music – and sitting back, enjoying how other people seemed to be into it in full, at the same time analyzing the bands move from subliminal presence to a full-on assault musically and owning the stage. As the show went on it became more and more interesting to watch and listening to, from a “shy” beginning to an outburst of emotions only available to those present.

It really felt as one was blessed by their presence and the curse of the existential angst slowly but surely faded away. As they said their goodbyes and the stage was going from full to empty once again, the excitement grew for seeing Diesel Dudes live for the first time. As quickly as they set up, as quickly the show started. It was time to get involved for real. Cue a blurry picture and enter a complete war-zone.

IMG_20170825_214504.jpg

Here’s where the creative ambition to be a photograph faded.

In come two burly dudes. The epitome of Diesel Dudes. After laying my jacket and hoodie on the floor, I quickly were to be involved in frantic dancing with the lead singer of Lode Runner in close proximity around me. What began as frantic dancing as the most, slowly became an outdoor gym where testosterone was administered by Douglas Du Fresne (the singer) together with his pal in a quite bizarre fashion, musically. After the first song or so, the dancefloor grew to be a wild mosh-pit that included virtually everyone in a big half-circle, to the joy of more passive onlookers.

When people were beginning to flail their arms violently and totally flip out, everyone was in some sort of ecstatic camaraderie and everyone who took a tumble was quickly helped up to continue the electronic body music-infused madness that had slowly brewed into a complete storm. Douglas even influenced me to do a few push-ups. There was a certain shift in attitude the further everything went on and it was evident that people got more excited and involved as the songs were quickly thrown out there until there was none left – but then people shouted they wanted more – and were given some.

Diesel Dudes have a uniqueness about them which I’ve never felt on a show for a long time, maybe even seven years. Their brand of electronic body music takes on the anarchic side of electro-punk and the attitude they bear with them resounds throughout the audience enough to make everything you do intense. For those of you who missed out on this show, it was really one of the two highlights of the festival. A once in a lifetime experience – to be honest.

Unfortunately for the other musicians, here’s where I was fatigued enough to just sit back and enjoy everything else from a distant. Here’s where the social theme of the festival became more evident, as I met more and more people I hadn’t met before. From hearing Whispering Sons from a distance, to wondering what could be made out of Easter to completely abandoning everything to socializing backstage with people. Even though the social aspect of this festival can be exaggerated, as people tended to move within their social circles and little cliques, there were a certain friendliness backstage among the artists that had performed and us others.

Now the time had arrived to move to Forces, but unfortunately not much of it was experienced due to hanging out backstage and venturing further away from the festival, nearer the DJ-tent. But it was perfectly enjoyable to hear them play from a distance, it invoked a certain kind of feeling which enhanced the social sphere and made the conversations more appealing in the end. Unfortunately for the DJ’s the electricity came and went like it wanted, which was a shame. There were some really good jams coming out of there, as I spent my remainder of the time going from a caravan to a backstage-caravan.

For someone like me to last through the whole night is a unique thing. My last experience of a festival being Peace & Love in 2011 which was nothing in comparison to what this had become. One thing can be said about the social atmosphere of the festival and it was meeting people you’ve either made releases with, written about or simply learned to know otherwise in connection with Repartiseraren. The appreciation and knowledge of what I do was astounding, even coming from people I haven’t chatted that much with.

After almost falling asleep and not being able to catch a cab until two hours later, in the middle of the night, almost the next morning – was a frustration. Coming home from that, with the experiences that I was given on the first day of Kalabalik, was a lot to process and reintegrate into the mind the other day. So many good and positive things on the same day, giving in less and less to the more anxious side of things.

mde

Saturday the 26th of August

Sleeping from early in the morning the next day, up until it was time to venture out to Tyrolen once again, it became even more attracting as it was my opportunity to say hello to more people I didn’t have time to greet the first day. I decided to come there a bit later since I really wanted to start off the evening by seeing Sturm Café live for the first time ever. This was one of those moments I had been waiting for and one of the main attractions for my visit to Kalabalik.

My newly found friend from the first day was munching on a pizza and followed me to the bigger stage were we sat down to look at Sturm Café. Just about ten to twenty minutes before that I had greeted Gustav (the singer) of the band and hoped to hear what they could produce as a live-act – which didn’t concern me since they are veterans themselves, and have played many shows before. Before they went on-stage the inversion of Diesel Dudes were playing on the other stage, and they had some really catchy tunes, as Morning Hands. It was from a distance, like experience the total opposite of what Diesel Dudes had been about on Friday.

burst

Sturm Café live at 20:00 on Saturday the 26th of August

Queue the anticipation as Sturm Café went on and everyone from the festival seemed to be gathering at the same spot – literally most of the people were present at this concert, and from my view it was the most popular out of them all, in terms of the audience. Unfortunately I was too tired to re-live my experience at Diesel Dudes the other night, but they surely churned out some tunes and everyone were dancing lively to the pop-sounding electronic body music that Sturm Café have mastered throughout the years.

This time they played mostly classics and also delivered the best versions of these songs -as they should be heard – live. The execution of each song was absolutely flawless. After having a highlight for my first day on the festival, this became the other one and the best one, really. Upon hearing “Koka Kola Freiheit” the whole place erupted and the drums were amazing – the bass was resounding and blurting out uncompromisingly to everyone’s delight. The dancefloor was alive once more. It seemed like the quality of the sound was somehow enhanced, be that because of the production of the songs or the digging engineer in front of me, should be untold. But there was an overall difference.

I wish I had seen them earlier, they are really much more than what can be described about them. I am proud to have contributed to their discography in the form of a cassette-release. They have a certain quality musically that not many groups in the electronic body-genre can produce. Even though one might scorn them upon a first listening, this is one of those groups that can’t be dismissed just on their approach to the genre in terms of lyrics and concept.

Around the same time as Friday, the festival turned into more of a social event and I managed to hook up with more of the people I had only seen profile pictures of, or had spoken with before without being able to meet them in person. It gave a certain quality to the social interaction being on the same festival as them. It is a shame that it is only a yearly occurrence. I had been stoking the flames of my own excitement for Bestial Mouths, but even though they delivered some nice interpretations of their works, it didn’t give me the same kind of motivation I had gotten earlier.

Then I heard Xarah Dion from afar and was enthralled about her emotional deliveries of the music she’d created. I hadn’t really listened that closely to the music itself before but was attuned to it even more the more times I passed going from inside the festival to just outside in the camping-area. She had some really great songs in her repertoire, even though I didn’t experience it closer than that, it was a pleasant listening session for myself in my newly found social environment.

It is hard to sum up this festival and it isn’t necessary to have actively participated in every DJ-set or live-act, but it turned out to be a great listening experience whether one was directly involved by dancing or appreciating the music closely, or simply hearing it from a different perspective whilst engaging in other activities. I must say that I have never been to a more well-organized festival in terms of music, general pleasurableness and the non-existence of violence and anti-social behavior. Even though Kalabalik på Tyrolen is a very small festival in comparison to other counterparts – it is hands down – the best festival I’ve ever been to.

The sheer work of Christoffer Gunnarsson and his crew should serve as an inspiration to other D.I.Y.-festival makers for the future. It is really an impeccable show of hostesship. The fact that you can also get closer to the artists is a huge plus. Otherwise you’re locked out of that opportunity. They’ve really outdone themselves for me as a first time visitor and I was lucky enough to be personally invited as well, which for me is an honor and just cements the importance of Repartiseraren further. For the first time in these environments, since being invited to The Foreign Resort backstage in Christiania – have I felt that what I do make a difference and that people actually enjoy it.

I would be dismayed if there weren’t a Kalabalik på Tyrolen 2018. I would go again even if I weren’t a guest to the festival in terms of my hobby. They have another important factor about what makes them great as well and that is the representation of more established artists and smaller artists that get the same playground, basically. You’re intrigued about watching artists perform that you haven’t heard about and even though not everything might be one’s cup of tea, the variety is stunning for such a small initiative.

Thank you so much for one of my best experiences in terms of music, in 2017. It brought up so many feelings and the organizers, artists, new friends and old friends have my deepest respect. You are the variation we sorely need.

Yours sincerely,

Repartiseraren

Ljuslykta – [För alltid – för allt] – Del III [Nr. 1]: Bandhagens Musikförening, Intig och SiSTAL

repartiseraren_logo_transparent

Den tredje delen av ljuslykta är den mest musikpackade av alla tre. Välkomna in i en helt annan, alternativ värld. I denna serie tar vi oss igenom olika musiker från Sverige, som av en eller annan anledning kvalificerar sig till att vara med i denna serie. Det är bara bra musik, det är annorlunda musik, sådan musik ni kanske är vana vid, sånt ni är ovana vid. Allt kan hända och det sker på ett detaljerat och utstuderat sätt.

Hos de

som för alltid

kommer att vara en del

av denna innersta

kärna

I den tredje delen får ni bekanta er med musik från och av: Bandhagens Musikförening, Intig, SiSTAL, Palmless, Som Åska, Pmtoyou och Solvald.

För det vi gör betyder någonting. Det vi gör kanske håller i längden. Vi är här för alltid.

bandhagensmusikforening

Bandhagens Musikförening – Protokoll A

Ett av Northern Electronics senaste tillskott. Bandhagens Musikförening är ett samarbete mellan Michel Isorinne (Isorinne, D.Å.R.F.D.H.S.) och Martin Sander. Tydligen inspelat på Bandhagen Airport – som verkar vara en fiktiv flygplats – men ändock så ger det avtryck i musiken. Passa på att svaja mellan ambient och field recordings, till bultande technomusik som ger en ont i armen.

Sista Station” är ett fint verk som mellan syntar och andra tillagda ljud avspeglar någon form av resa från vatten till vind, jord till eld och allt däremellan. Det formligen sprakar och sjuder, men i slutändan känns det som om det är någon slags undervattensresa till det inre. Kanske till jordens mittpunkt. Rent kreativt så är det fantastiskt hur de båda lyckas prägla den första låten direkt, det låter inte som något de gjort förut – och då särskilt inte Isorinne även om han är van vid att hantera långa, drönande och dånande ljudlandskap. Men det här är något helt annat. Titelspåret “Protokoll A” är mer depressivt i sin attityd, där man flänger mellan bombastiska technotrummor och en konstant melodisk bakgrund. Här ligger fokuset helt och hållet på rytmerna istället för melodierna i sig, även om de tillför en helt annan dimension – gentemot den första låten.

En bit in tas man ifrån själva melodin och djupt in i kärnan av trumslagen, som att på något sätt demaskera det vackra och ta fram råheten, fulheten eller bara den lekfulla rytmen som dunsar mellan de olika tillagda ljuden. Till slut så pyser det ut och lämnar ett eko av sitt forna jag, efter att fullkomligen ha frångått det initiala ljudlandskap man nästan vant sig vid. Det blir en väckarklocka. Så även med “Vändpunkt” – som är en mer tillrättalagd men knastrande gigant. Men här lockar de fram något vackert, något som inte är särskilt vardagligt eller intetsägande, inte för att de övriga låtarna inte har förmedlat känsla och passion, men det här är något helt annat.

Minner om tider som gått och det “nya” som ersatt det – inte i den kronologiska ordning som 1900-tal och framåt – utan mer personliga tider. Det skär och gör ont någonstans, men det är iöronfallande. Man vaknar till liv igen och blir inspirerad. Tänk att något så “litet” kan göra så mycket, men det finns ju givetvis mycket eftertanke bakom. Lika fint som det tonades in tonas det ut och så är det med det. Egentligen vill man bara lyssna om och om igen, men det är ett album man måste ta sig igenom, så…

B-sidan är mer experimentell. De leker mer med allt de har, blandar hejvilt och från starka rytmer skapas det en bubblande känsla. Låten “Elyseiska Fälten” förmedlar verkligen det som gjorts, fast i realtid. Det känns som om man får följa med i hur de skapat musiken, i och med hur många utsvävningar och atmosfäriska element som återanvänds och sätts på en annan plats istället. Hela tiden i framåtrörelse, med de elektroniska instrumenten i högsta hugg, där vissa mellanpassager får ta tid på sig att röra sig fritt i ljudlandskapet och tillsammans med de redan kompakta och konstanta ljuden, skapa en världslig och öppen plats. De dunkande bastrummorna försvinner långsamt bort och sen kommer “Fastväxt” – en resa genom klaustrofobi och rymden. Man känner sig lite som Deckard i Bladerunner, kanske har Vangelis varit något av en influens i åtminstone denna låt, vem vet.

Egentligen så är det ingenting i titeln som ger avtryck i ljudlandskapet, mer än kanske den krypande trängsel som gör sig påmind. Man kommer ett steg närmre civilisationen och dess mindre charmiga drag. Den pulserande synten svävar långt ovan och pareras av snabba hi-hats och undermedvetet placerade elektroniska ljud. Låten i sig är hela tiden i rörelse och utnyttjar det till att långsamt utveckla låten till en monstruös men spektakulär upplevelse. Isorinne och Sander är ett solitt lag.

Ironiskt nog är “Papperstrassel” den mest omsorgsfulla låten av alla. Med en basgång att döda för och olika melodier som passar varandra perfekt, så kan man med gott samvete avsluta denna beskrivning utav Bandhagens Musikförening och säga att: Northern Electronics vet vad de sysslar med och har träffat helt rätt i detta släpp. Särskilt de sista två låtarna är obeskrivligt bra och det övergår ens förstånd varför detta projekt inte fått mer uppmärksamhet – det släpptes trots allt för två dagar sedan, dummer – men någon annan borde ha hunnit före, tycker man. Vi lever ju i en digital tidsålder.

Lyssna till en låt från släppet, nedanför, men införskaffa gärna en vinylskiva från Northern Electronics för det förhöjer upplevelsen märkbart. Trots allt är detta musik som borde lyssnas till via en vinylspelare och inte i hörlurarna, även om det gör sig bra där med.

intigmodfälld

Intig – Modfälld

Över till något helt annat. Postrock möter depressiv black metal. Något man hört förut men som inte gjort avtryck på något sätt, då de flesta band i denna kategori inte är någonting att ha överhuvudtaget, men Intig har skapat ett intressant släpp i och med “Modfälld” – som är värt att lyssna på.

Från låten “It Always Comes Back“, känns det nästan som att detta släpp börjar med en seans. En inbjudan till vidare lyssning, med ett kreativt akustiskt ljud som förlitar sig väldigt mycket på reverb. Långsamt byggs låten upp av just – modfällda melodier som definitivt har en black metal-klang i sina toner. Här känns det som om det är introduktionen som långsamt byggs upp för att sedan i nästa andetag gå över till blastbeats och en märkbar förändring i form av skrikande, growlande i kombination med snabba, geniala riff.

Vilket är nästan vad som händer, för i nästa låt, “Wistful Nights” släpps all våldsam energi lös och bildar just några av de tidigare nämnda komponenter, som är precis det man väntat sig, egentligen. Även om DSBM inte är en favoritgenre så gör Intig det mer intressant. Trots att vissa riff kan kännas malplacerade så är den fylld till bredden av det som gör black metal så bra. Snabba trummor, utpräglad sångstil och den känsla som förmedlas via förvrängningen av riffen. Tyvärr så faller det platt ibland med den rena sångstilen, där den råa passionen snarare ligger i growlandet och de uttömda skriken.

Även om samma mellanakt präglas av den rena, självömkande sångstilen, så är “Forlorn” inte så illa den heller. Hade det skurits bort så hade denna låt varit närapå perfekt. Atmosfären är tung, den är definitivt mer post-rockig än den föregående låten och mellan trummornas slamrande och den koncentrerade rytmen, finns det utrymme för snabba utfall. Särskilt imponerande är faktiskt melodierna som gitarriffen avger, där det centrala är att skapa en sinnesstämning av guds nåde. Nästa låt, passande nog på ryska, gästas av Waldgeist – “К Забытой Вечности (feat. Waldgeist)” – vilket gör att den får en helt annan karaktär. Helt klart tar hans desperata skrik och growlande över, men är imponerande som in i. Det är verkligen dräpande rent känslomässigt. Märkligt nog lyckas han nå snäppet högre i intensitet – som om det inte var intensivt nog – och denna skicklighet tillsammans med blastbeats och ambitiösa riff, gör låten fulländad.

Den sista låten, “3 AM“, är inte särskilt imponerande rent sångmässigt eller när det kommer till lyriken. Resten är faktiskt helt okej, det är knivvassa övergångar och otroligt uppslukande att lyssna till om man glömmer bort de detaljerna. Förmodligen är detta även en av de låtar som har bäst melodier och där atmosfären är intakt från introt till slutet. En malström av det som gör Intig bra, i alla fall på detta släpp.

Ni kan lyssna till det nedanför och köpa släppet via deras bandcamp.

sistalspecies

SiSTAL – Species

Göteborgsbaserade skivbolaget IIVII sysslar med att släppa experimentell elektronisk musik och är sub-label till Substream Music Group. Här fanns “Species” av SiSTAL, vars släpp ger en inblick i deep techno, dub techno och ambient. Förmodligen tre genrer man inte direkt hört kombineras, men SiSTAL gör något intressant av två genrer som egentligen inte är särskilt intressanta i sig, nämligen: deep techno och dub techno.

I underjorden hörs ett ljud och det är “Siphonophores“, en konstant bråkmakare vars stora technolabbar studsar fram och tillbaka mellan bas, rytm och melodi. Även om det inte händer särskilt mycket i låten i sig, så är det de små nyanserna man bör hålla koll på eftersom att de sakteligen utvecklas till något större. På sex minuter hinner basen bli mer intensiv och de experimentella elektroniska ljuden visar sig på den styva linan. Det som gör låten är att rytmen är så svängig och att det går att hålla igång den så länge utan att det blir tråkigt att lyssna på.

Ophiuroidea” gör att rytm och melodi utvecklas tillsammans på ett organiskt sätt. Det känns som om de blir en del av varandra och för låten framåt. Känslan man får är skum, man kanske befinner sig någonstans man inte borde vara. Hela tiden är det en känsla av paranoia, vilket inte görs bättre utav ljuden som tillsammans bildar en massiv och ogenomtränglig ljudvall. Långsamt görs allting levande och genomträngande – det känns som om man på något hypnotiskt sätt är tvungen att lyssna vidare.

Aequorea” blir den låt som klart visar att SiSTAL är mer än rungande, konstanta rytmer och djupgående beats. Melodierna och de svepande syntarna i denna låt är helt klart något som påminner om STURQEN – i alla fall hur de använder sig av skarpa, elektrifierande och stormiga atmosfärer i sina låtar. Från de mer långtgående och målande elektroniska ljuden som svajar mellan ljudbilden och att vara utanför, på en sekund. Det känns som om någon tittat in, mixtrat lite till med ljuden och lyckats få till något som helt klart klår de föregående låtarna med hästlängder.

Remixerna av både “Ohpiuroidea” och “Ophiuroid/Siphonophores” ger tyvärr inget bestående intryck. Även om de har sina bra delar så är det helt klart de tre fristående låtarna som är bäst. Ni borde spana in detta släpp och lyssna på det i sin helhet via IIVII-bandcamp.

 

 

 

Review: TSTI – Endings

tstiendings

Some time ago TSTI had his third album released, or second if you don’t count “Evaluated: An Album Of Remixes“. German-based Basic Unit Productions have gotten the pleasure to release “Endings” – which is the apt title of the release. Other Voices Records have also gotten their share of it and have released a limited edition cassette of it. We’ve had the possibility of listening to a few of the demos before this was released and they sounded promising, as does his whole discography. The aesthetics of the release are industrial and very cut and paste, not really anything we enjoy at all, and the first album “Evaluations” looked more alluring visually.

The album clocks in at around thirty-six minutes in total. So let’s get into what this album has to offer in its entirety, by doing a track-by-track review of it.

Things I Would Do” is a special kind of song when it comes to the atmosphere, right from the start there is an inviting kind of mystic vibe over it but at the same time an assertive industrial sound to it. We’re not really fans of the processed vocals at all but the lyrics in this song are simple but add a catchy melodious tone to an – at first – deserted landscape. The favorite part comes forth in the build-up until the chorus and the chorus itself, as they both pack a melodious punch which is remindable and emotional. It lurks in the background and comes out in full bloom together with the drum beats and snaredrum, which later on forms a stunning introductory to a hopefully, equally as great album.

We’ve been fortunate enough to hear the craftsman, S. Smith, create this marvelous tune step-by-step until it finally was released on Basic Unit Productions. Even though the fondness of the demo-version of this song have caught on, his stamp throughout it makes for a more bombastic and impactful experience.

Naïveté (feat. Jennifer Touch)” is a lot more pop-influenced then the first one, but he stays true to himself and his sound, which allows for a heavier side to take place amongst the cheesier vibes of the flute and the melody itself. It is not necessarily the build-up and climax of the song which is interesting, but rather the dissective nature of the downbeat melodies that are produced in between – giving it a whole atmosphere instead of a half one. We don’t think “Jennifer Touch” adds anything that gives this song momentum, or a different characteristic, which is probably not what was meant – but as a collaborative effort it is stale. The instruments and rhythm are more interesting here then the synthesizers for the most part, as they are more complex and add more to the song overall.

The slower nature of “Sincerity” allows S. Smith to build up a better atmosphere then in any of the other songs, this one crushes totally in terms of the synthesizers vibrancy and the emotional delivery of his vocals. It is almost like an anthemic ballad in of itself and layer upon layer of instrumentation cut right through and form the shape of a transgression between straight-forward synth-pop and ambient music. A very nice addition which sprawls from his old sound and new, to connect and make something greater then all of that. Too bad that he underestimates this kind of touch with his other songs, whom are more industrial in nature, but not in the crafty kind of way – because they build upon a foundation of synth-pop – instead of a transgressiveness between severeal genres.

It is a dreamy song and we drear the end of it, which comes at a too fast pace unfortunately. Even though it is the slowest song yet, but at the time it is allowed to brood and deliver chord upon chord of nicely laden synthesized beauty – is precisely the reason why one ought to check out TSTI in his new form.

Forgive Me” catch elements of the previous song and have also been featured on Repartiseraren’s own compilation “Whoever Am I”, long before release. It is noticeable how Sid’s (from Schwefelgelb) mastering have affected the song, because it is somewhat different from Zarkoff (who mixed the re-mastered compilation) – so it is very intriguing to hear how different characteristics, in terms of mastering – can be heard in the end product. Since we have a special bond to this song in terms of nostalgia itself, it is hard to not have a personal connection to the song itself, but it lacks in momentum although it is picked together quite good through the atmosphere of the song itself. There is never a dull moment and around the corner there’s a whole different interpretation in itself.

The song has very different characteristics throughout, which is what ultimately makes it different as well as fitting at the same time. Everything runs like clockwork and the time never stops until S. Smith cares to do it himself, by ending on a high note. It’s a very classy song in terms of tone and clarity, where the repetetive lyrics play an integral role to it moving forward at all.

Strange Times” really catches one off-guard. Damn, the first melody is a work of art in itself and from there and on you can’t turn the song off. Had S.U.R.V.I.V.E moved in a different way and taken the help of S. Smith – this is how it would sound like. There’s a certain niceness about the mysticism in the song itself, the sweet touches of synthesizers and not-too-industrial beats make this outstanding synth-pop music. By now, had it been some other album, it probably would’ve dulled off by now. Here’s the part where musicians fall short, oftentimes, if they have an album that goes on for as many songs as “Endings” does. The samples that can also be heard but in another form, on “Naïveté (feat. Jennifer Touch)” take a step into informing the listener – rather then shake the world together with beats.

It is good to hear how the first melody is expanded in the end and clangs out like it should’ve. Not that we’ve heard this song before, but because it is just what is supposed to happen – it is the destiny of this song.

To Visit You Again” is metaphorically speaking the most emotional song so far. Both in message and sound. The longing, the outdrawn beats that scrape against the soundscape and the desperation in the atmosphere that lunge towards you in an instant. It draws upon mutated choirs that between added effects and from high to low notes, add a nicely angelic touch to an otherwise doom and gloom song. It is also the only instrumental song on the whole album. Which is a pleasure to listen through. The repetetiveness of it doesn’t bother at all because it is inventive and make use of the different small touches added to the whole totality of sound. When “Flatter Me” comes on, it is obvious that it is a direct continuation of the aforementioned instrumental song. They share many of the same ambitions in being emotionally touching and direct, together with impervious melodies that never stagnate.

Here though, the melodies are taken into a different direction which both touch upon these elements and create a whole other atmosphere – the intangible nature of TSTI’s sound is one of his strengths. All of a sudden everything is downhill and from there it goes uphill, the emotions come crashing down and the beats develop intensity as they shift from rhythm to rhythm. Very flattering of him to do so.

R.A.S.” never hits home but at the same time does. It is a song filled with paradoxical sound production, with melodies that sound oriental at times and the complete opposite. There’s a shyness and awkwardness about it as a whole, as if he doesn’t want it to bloom out completely – as he holds it even closer. He shapes and unshape things, from rhythms that don’t really make sense to beats that almost put the synthesizer’s wonderful soundscaping out of play. Maybe it is the complete destruction of everything, the ending as it is, even though this certainly isn’t his last contribution in terms of sound as TSTI.

Unfortunately, the remixes of “Things I Would Do“, by Hante and Ssleeping desiresS don’t do the original justice. It is much better and their versions of it aren’t up to par with it, and it doesn’t even create anything tangible from the perspective of making a new version, or something that could possibly stand out in any way, in terms of musicianship.

The album as a whole is a decent thing to listen to. It might even be better then that, though some things are hit and miss – but when it comes down to it, TSTI hones his old sound and develops something new – not necessarily breaking everything down and making the outcome dull and boring. Listen to it in whole down below.

 

 

Ljuslykta – [Är du inte en del, så är du utesluten] – Del II: Knivtid, Trepaneringsritualen, Fähund och Andra Svart

repartiseraren_logo_transparent

Känner ni igen er? Bra. Vi hoppas att den första delen fick er att uppskatta detta initiativ. Nej, vi är fortfarande inte en del av vad andra gör utan vi ställer oss utanför det. För vad kan man göra när allting är strömlinjeformat – man kan i alla fall inte skapa något exakt likadant som alla andra gör. Oavsett vad de skriver om så läses det och hörs likadant, det kvittar egentligen om det är i podcastformat eller om det är i textformat.

Vi tycker att det finns något större, något mer än bara technopodcasts. Något mer än bara korta stycken av text som inte egentligen tillför något överhuvudtaget. Det må så vara att dessa fanzine och tidningar har skribenter som rent tekniskt får till det bättre än oss, men egentligen är det inte vad det handlar om, alls. Även om vi strävar efter att ha ett så korrekt språkbruk som möjligt så är det inte vad det står och faller med – det står och faller med originalitet.

Åt helvete med falsk journalistik – åt helvete med falsk originalitet – åt helvete med allt som inte är sant.

knivtid
Knivtid – Knivtid EP

Vad skär igenom oss om inte känslor? Hur ska man lyckas emulera olika känslotillstånd på bästa möjliga sätt? Det finns olika metoder som man kan använda sig av för att nå dit. Rent musikaliskt så är Knivtid väldigt nära dessa tillstånd, men inte bara på det viset utan också estetiskt. Man föreställer sig en storstad, stor, tom och själlös – finns det verkligen något att hämta där, egentligen? Enligt artistens självbetitlade EP via London-baserade ACR – så finns det något där ändå.

Direkt känner man saknad. Fan, måste det här verkligen hända, är det verkligen den känslan vi känner när vi lyssnar? Ja, i alla fall i “Feelings By Numbers“, som i låten tar sig an att samla på sig de innersta känslorna storstadsmänniskorna bär på. Det känns som om han katalyserar och bänder upp, rör om och öppnar upp, tömmer oss på den känslomässighet som existerar. Man hör måsarna skrika, närheten till naturen och den tärande betongen – två motsatsförhållanden som i slutändan är i samexistens. Verkligen underskön ambientmusik när den är som bäst. Med en detaljrikedom som pockar på känslornas uppmärksamhet, omedelbart.

I “262” finns en helt annan atmosfär. Kortare, mer intensiva kickar förmedlas med elektroniska instrument. Någonting lurar där under ytan, regnet porlar ner för rutan och det verkar som att något är i görningen. Kontrollerat kaos. Från de lägre frekvenserna som tar upp mycket plats, till de högre som har reserverats för att skapa en atmosfär som är mer grandios än vad man uppfattar i början. “Circles” har en mer romantisk framtoning, den är varmare och bär inte på lika mycket kyla som de andra, tidigare låtarna. Man känner sig mer välkommen, en känsla av stundens hetta – euforin man kan ha känt, det mer nostalgiska – men även det som finns i vissa ögonblick.

Inflammatorisk” är precis vad namnet säger att det ska vara. Ljuden blossar upp som från ingenstans och lägger sig platta för det mer industriella ljudet. Det finns en viss lekfullhet i låten som återspeglar sig i knackande, mindre utdragna och återkommande elektroniska vibbar. “Paus I” som i egenskap av sista låt och outro, bjuder på en början av något helt nytt. Förhoppningsvis något som är lika beroendeframkallande som detta släpp. Det är helt ofattbart hur detaljrikt och gripande detta släpp är.

Lyssna till det här nedanför och beställ en kassett. Det är för närvarande i sin andra utgåva eftersom att den första redan sålt slut.

trepaneringsritualen

Trepaneringsritualen – Deathward, To The Womb

Sveriges, i mitt tycke, bästa undergroundbolag var Beläten. Thomas Ekelund har låtit utveckla sitt eget projekt Trepaneringsritualen efter att Beläten tyvärr gått i graven. Även om det är svårt för oss att förstå oss på det bakomliggande estetiska på detta släpp, kanske till och med det rent esoteriska, så är det lockande ur andra aspekter. Efter att ha varit obetydlig till att ha varit med på Boiler Room – till att ha funnit egenhet i sitt ljud på “Deathward, To The Womb” – är nog detta projekt ett av de nyare, som inom svensk industrial har chansen att bli något att räkna med.

Vad som gör detta projekt så spännande är hur långt man kan ta ljudmanipulationer. För det är vad Thomas gör på just detta släpp, men han tar det ett snäpp längre rent konceptuellt – både estetiskt och musikaliskt. De rungande infernaliska ljuden som borrar sig in i en med all kraft, strös omkring i en ruggig stämning vars uppbyggnad ger en kalla kårar. Särskilt märkbart är det i titelspåret “Deathward, To The Womb“. Tillsammans med Ekelunds magvändande stämma blir ritualen komplett, något som förmodligen måste upplevas live men som likväl blir imponerande i en ljudfil.

She Is Flame Of Life” är en låt som bevisar vad Trepaneringsritualen går för. Det är sinnessjukt men underskönt, det är smutsighetens fula tryne som visar sig. En uppvisning i konsten att förvränga allting och göra det vackra till något man bara vill stampa under skon. Om man ska sätta att “ha en aura” i ett sammanhang, så är detta verkligen en beskrivning för hur man kombinerar elektroniska ljud och framkallar något större och mer än bara musiken självt. Det finns en aura över denna musik som både kan vara vämjelig men imponerande samtidigt.

All Hail The Black Flame” är verkligen, i atmosfären, en sammanfattning av den mörka våg som uppstått främst i Sverige – men även annorstädes – i rytm och intensitet. Man tänker direkt på Celldöd, Alvar, Michael Idehall och Æther​. Givetvis finns det andra som figurerar i närheten av detta, rent ljudmässigt, men eftersom vi bara tar upp svenska artister, band och grupper i dessa artiklar så blir det rätt logiskt.

Vi rekommenderar verkligen att ni köper en CD eller LP. Stöd projektet, så att vi kan få en anledning att se vad som händer på den fronten härnäst. Lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, men om ni vill få tillgång till “I Remember When I Was God” – köp vinylskivan i så fall.

fähund
Fähund – 15.0

För den som vill ägna sig åt något som nästan är lika mörkt som Trepaneringsritualen, men på ett annat sätt, kan lyssna på “15.0” av Fähund – vars släpp innehåller två låtar på över tjugo minuter vardera. Mörkare ambient som är rätt experimentellt och påminner en hel del om Övervarning, ett annat projekt som vi täckt i övergången från Invisible Guy till Repartiseraren. Ungefär samma intresse väcks när man lyssnar till detta, som är en del i diskografin hos det fristående skivbolaget Sound-driven society rec.

Långsamma ljudlandskap som hänger sig totalt åt experimentella ljud. Den svajar fram och tillbaka, från att man tror att den ska utvecklas till något helt annat än det man hör, till att invecklas i sig självt och bli en större del av sina individuella små delar. Krackelerande, fragilt och med en förmåga att stå på egna ben trots en skakig grund. I “15.1” är det intensivt hela låten igenom. Utdragna och målande elektroniska paletter gör en annars väldigt kylig atmosfär till en mer eftertänksam, halvvarm resa in i djupet av vårt medvetande. In i ett främmande, men ändock närbeläget landskap, ett Nordiskt sådant. Mellan is och forntid till en skrämmande framtid.

Om intensiteten i den första låten behölls, men ökade lite grann och breddade på sig, är det vad “15.2” kan beskrivas som. Det känns som att det finns mer att höra, annorlunda ljud och ett större omfång för lyssnaren att ta in intryck från. Skevheten i det hela blir mer och mer uppenbar, det finns en speciell klarhet som Fähund vill förmedla men som inte skall förstås bara på några minuter – utan måste upplevas tills den upplöses i slutet av låten. En lång resa man får följa med på.

Skulle vilja påstå att det kanske inte är musik för vem som helst att lyssna på, men den har sin plats och hör hemma inom experimentell ambientmusik, mörkare sådan, på gränsen till att vara helt omfamnad av drone. Ni kan lyssna till bägge låtar nedanför.

andrasvart

Andra Svart – Vascular Sound System

Detta var något jag ursprungligen såg Dan Söderqvist rekommendera. Länken sparades i bokmärken, längst bak – minneshålet. Mörk elektronisk musik att beskriva hjärtats funktion och omgärdande system med. Andra Svart har via Red Eye Consortium levererat “Vascular Sound System” – som är precis vad det beskrivs som. Cirkeln är alltså sluten och det har tillkommit ännu en artist som visar vad som är möjligt i ljudform. Vad är bättre än att beskriva en av kroppens viktigaste organ? Ingenting, hittills.

Rent konceptuellt översvämmas man av läkartermer. Latinska ord. Från att hjärtat pumpar i den självklara låten “Heart“, till de brummande oljuden i “Subclavian” – vars bas fullkomligen tar en på sängen. Fördelen med detta album är att det inte är något som tar avstamp i morbiditet, utan snarare i att vara olika beskrivande låtar för olika funktioner som kan relateras till det kardiovaskulära systemet. Utan den magnifika atmosfär som Andra Svart ger upphov till i varje låt, som påminner en om vad man besitter i sin vidunderliga kropp, så hade det rent konceptuellt fallit platt. Han gör något som kan vara intressant mycket intressantare i ljudform – det inspirerar på olika sätt.

Detaljrikedom är något vi tycker om på Repartiseraren. Allting tas fram i förgrunden och gestaltas på olika sätt, man kan höra alla instrument och alla ljudmanipulationer. Ingenting faller bakom förvrängningarna. Riktigt bra mixat och mastrat. “Illiac” är intressant på så sätt att den har en futuristisk prägel, synthljuden flyger in och ut men lämnar inte en oberörd. Ju längre in man kommer desto mer utvecklas låten och blir något av en favorit, när allt vävs samman och kombineras på bästa möjliga sätt – för att bli så unik som möjligt, men samtidigt ha kvar sin karaktär.

Jugular” blir en känslosam, knastrig resa in i det djupaste, mörkaste. Genomgående är hur saker passerar förbi och återkommer, funktionellt. Man blir en åskådare som får beskåda något audiovisuellt, och i vissa delar är melodierna väldigt koncentrerade samt välutvecklade. Det finns inget utrymme för några som helst felaktigheter. Genomgående ett förvånansvärt bra albumsläpp.

Ni kan lyssna på släppet i sin helhet här nedanför. Föreslår även att ni köper släppet.

 

 

 

Ljuslykta – [Precis som alla andra, men vi skiljer oss åt ändå] – Del I: Suffering Hour, Khem, Saturniids och Svarti Loghin

repartiseraren_logo_transparent

Vi vet att det finns människor som rekommenderar musik, vi är en del av detta mikrokosmos också, varesig vi vill eller ej. Det kan hända att folk som läser detta inte tror att vi är föränderliga – fastän vi gång på gång bevisat att vi är det – dessa individer kan sluta läsa nu. På tiden att det händer något nytt och att skutan styrs i rätt riktning igen. Ner i den smutsiga underjorden, gräv upp det som andra inte finner vid första anblick, rekommendera det till folk som faktiskt bryr sig och har ett intresse av detta.

Ljuslykta är en ny serie som bygger på samma koncept som “spotlight“. Skillnaden är att detta är mer utförligt, men det finns en hake – vi söker enbart musik inom Sverige. Vad finns det som är rekommenderbart i detta landet? Man kliar sig på huvudet och tänker att det egentligen inte finns särskilt mycket, men plötsligt blir man motbevisad. Här dyker det upp i olika delar. Det finns inte en tanke på att stöta och blöta det som redan stötts och blötts miljontals gånger via andra fanzines i bloggosfären och inom mindre smickrande medium.

Nej, vi begränsar oss visserligen, men så enfaldiga är vi inte.

sufferinghour

Suffering Hour – In Passing Ascension

Ett debut-album rikare har svenska Blood Harvest blivit – ett skivbolag vi inte ägnat en tanke åt tidigare, så det var väl på tiden. Suffering Hour har blivit en del av detta undergroundmaskineri. När man ögnar igenom skivbolagets tidigare släpp så återfinns det intressanta släpp av bland andra Sorcery, Cemetary, Magnus, Bombs Of Hades. Så man känner åtminstone till en del band, även om vissa andra är höljda i dunkelt ljus.

In Passing Ascension” heter albumet. Åtta låtar totalt. Det märks av att de har varit inspirerade av Dead Congregation, precis som bandet själva förtäljer när de fått beskriva det. Det är också just den influensen som känns starkast, även om fokuset på omvälvande och precisa riff även känns igen från Inquisition – som de även beskriver som en klar influens. Det som är solklart från start på detta släpp är hur de integrerar atmosfären i musiken, det mer elektroniska får kickstarta den vilda käftsmäll som är Suffering Hour. Egentligen är det både de individuella delarna som gör helheten och tvärtom, men hur de lyckas att få en att hålla koll på allting samtidigt som ens huvud dängs in i väggen av hårdheten i riff, trummor, skrik och bas – är proffsigt.

Egentligen hade man kunnat tycka att det bara är en malström av allt och ingenting, men det följer en röd tråd och har många föränderliga delar som får en att gilla deras musik. Alla influenser blandas i ett någorlunda rörigt men sammanhållet kaotiskt ljudlandskap. Från vår favoritlåt “For the Putridity of Man” till “Procession of Obscure Infinity” uppvisar de en makalös kunnighet i sina individuella roller, med sina instrument. Samtidigt som det mest attraktiva i black metal behålls, kastas man in i en värld av death metal – där bägge genrer hålls åtskilda för att sedan dyka in i varandra.

Förutsättningarna för detta album från start till slut har inte varit en tidig besvikelse, eller ett sent uppvaknande hos musikerna, där de försöker ställa allt till rätta, utan snarare en kreativ imploderande metalapokalyps med stadig grund att utgå ifrån rakt från början. Efter att ha lyssnat på “Hostis Humani Generis” av Dead Congregation så att den inte längre går att lyssna på, så är nästa logiska steg “In Passing Ascension“. Verkligen. De har helt klart sina olika sätt att göra musik på men det smittar av. Så för den som är trött på oinspirerande black metal och likaså death metal – är detta påbörjan av en helt ny era av bra sådan.

Ni kan lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, vi föreslår även att ni stödjer skivbolaget och bandet genom att köpa en fysisk vinylskiva, t.ex. I skrivande stund finns det ett exemplar kvar av silvervinylen.

khemhatehammer

Khem – Hatehammer

De två mörkklädda männen i Khem har släppt en debut-EP som fått namnet “Hatehammer“, via Änglaslakt Productions, som tidigare släppt alster med Ultra Silvam – med andra ord två olika projekt vi inte har någon kännedom om alls, vilket gör detta extra intressant. Kvalitén är vad man kan förvänta sig av en demoproduktion, vilket det med all sannolikhet är. Eller så är det bara så att ljudet gör sig bra med musiken.

Från de smattrande trummorna till enkelheten i riffen, sprider sig en känsla av vanmakt och totalt hat. Inlevelsen i sången och den helt ohämmade atmosfären gör att detta släpp blir något av en resa tillbaka i tiden på många sätt, men dessa herrar är bra på att konstruera riff och lägga det på en väldigt hög nivå rätt omedelbart. Intensiteten i framförallt “Culling Life” verkar ha gjort så att “Hammers of Hate” får ikläda sig rollen som en av de snabbare låtarna, mellan början och slut på denna EP innehållandes tre låtar. Även om det inte går att uttyda exakt vad som förmedlas rent textmässigt så täcks det utav skickligheten som levereras via musiken i sin helhet.

Även om namnet på släppet kan vara oinspirerande, så är det i all sin enkelhet ett njutbart släpp från början till slut. Det har allt man behöver när man lyssnar på black metal, och lite till så klart. När man tror att det ska bli ett bombastiskt outro av det hela med låten “Splendorous Maw of Darkness“, så lägger de extra krut och stormar in genom portarna istället för att ljudsätta sin egen avfärd. En virvelvind av trumslag och gitarriff lägger sig över en omedelbart, där själva melodierna får bära upp hela skelettet på sina egna axlar. Allting vilar på det. Det är rått och utan att kompromissa med något.

Vi tycker att ni ska lyssna här nedanför.

saturniids

Saturniids – Saturniids

Om det inte redan var hemlighetsfullt nog, så sluter Saturniids cyklen med sitt självbetitlade albumsläpp. Ett mini-album bestående utav fyra stycken låtar, förmodligen är det släppt av de själva också. Här blir det annorlunda och inte särskilt mycket black eller death metal. Det blir istället sludge och doom metal för hela slanten. Tillsammans med ljudbilden i deras musik har de också lyckats få till en imponerande estetik.

Vad som känns återkommande, åtminstone om man ser till de släpp vi tidigare skrivit om i denna artikel – är hur passionerad sångaren är. Han ger verkligen allt när han släpper lös sitt inre vrede. Även om sludge och doom metal ibland kan bli lite väl segt för våran smak, så är det intressant hur Saturniids utövar en annan form inom dessa genrebarriärer. Visst, det är inte särskilt snabbt när det kommer till tempo rent generellt, men passande nog så ger tyngden och längden i dessa låtar ytterligare ett lager av imponerande musikalitet. Man känner att allting ska stanna upp när som helst, och plötsligt när nådastöten kommer i form av avstannade trummor och gitarrer – så levererar de något extremt explosivt, vilket man verkligen kan höra i “I.C.B.M.” – passande låtnamn för övrigt.

Det är rasslande, kvävande och framförallt en nydanande form rent musikaliskt som ingjuter hopp i en. Om det äldre materialet som EyeHateGod gjorde förut möter slumpmässig svensk doom eller sludgemusik, och i en fusion blir något mer allsmäktigt – något eget. Det som är bra med dessa genrer är ju att det finns ett mycket större utrymme rent musikaliskt, så man behöver inte känna allt för mycket vemod när “Into Oblivion” kraschar ut i ingenstans. Förhoppningsvis finns det något skivbolag som öppnar ögonen och tar detta för vad det är – guld. Ja, det är faktiskt nästan så pass bra att man skulle kunna säga att det är något liknande.

Ni kan lyssna till albumet här nedanför.

svartiloghinmorkenergi

Svarti Loghin – Mörk Energi

Solstice Rex, som för övrigt enbart släppt Svarti Loghin-material, har detta år förverkligat albumet “Mörk Energi“. Egentligen visste vi inte om vi skulle ta med detta, men eftersom att det är ett så pass intressant släpp på så många olika sätt, så valde vi att ha med dem ändå. Vi har tidigare sett, men inte lyssnat på Svarti Loghin, utan det har bara varit något man sett i förbifarten. Estetiken känns inte särskilt lockande, men när man väl tryckt på “spela” så märker man fort att det finns något att hämta.

Introduktionen, låten “Stjärnätare Dväljs Under Torv Och Moss“, levererar både socialrealism i sin mörkare form – uppgivenheten – och den bländande akustiska mystiken rent musikaliskt, tillsammans med renodlad svartmetall. Det svänger inte fort, men det kan ändras rent atmosfäriskt på tio, tjugo sekunder. Från ett magnifikt akustiskt stycke till blastbeats och avgrundsvrål, det är verkligen någonting som gör Svarti Loghin egensinniga. Inte för att ingen gjort det förut, men hur de manipulerar atmosfären i låtarna samtidigt som de lägger in de klassiska komponenterna inom genrerna de vandrar emellan – är verkligen massivt.

Bland låtarna återfinns också ett par underbara stycken ambientlåtar, som till exempel “Katzengold“. Det är intressant hur det kan skifta så extremt mycket på bara ett par låtar, för att sedan gå tillbaka till det brutala snittet av svartmetall. Favoritlåten är “Vakuum III“, där det på sju minuter genomgående levereras musik av högsta kvalité, med genomtänkta riff och där utrymme även ges för de mer utsvävande delarna av detta projekt. Under masken av misär gömmer det sig en guldgruva av vackerhet som man bara kan höra om man lyssnar extra noga, i vissa delar så gömmer det sig bakom hårdheten och grymheten, men det finns där någonstans.

Dualiteten i musiken är medryckande. Det står mellan allt och inget, det finns inga mellanting. Vi tycker att ni borde se till att köpa en vinyl, eller åtminstone en kassett av detta album. Det är värt det i slutändan. Ni kan lyssna till albumet i sin helhet här nedanför.