Recension: Kalabalik På Tyrolen – 2018

När jag skriver detta sitter jag ned i ren bekvämlighet i min lägenhet. Något som kan vara både bekvämt men även obekvämt är Kalabalik På Tyrolen, situerad i en gammal folkpark precis utanför Alvesta, gör att både att atmosfären för själva festivalen och festivalen i sig blir ett. En kombination av något som är unikt för Sverige både på platsen där den hålls men också för att det är mer än en festival – det är en återkommande tradition för många inklusive mig.

Jag hade packat mina väskor och var redo för att åka. Det tog mig inte lång tid att komma till centralstationen i Malmö och när jag väntade på perrongen försökte jag lista ut vilka som också skulle till festivalen, för att se om det gick att urskilja men det var denna gång nästan omöjligt för merparten skulle ta ett senare tåg.

Tågresan i sig är inte obekväm, det går lätt med Snälltåget att ta sig dit även om man är två timmar därifrån. Det infinner sig ingen känsla av att vara uttråkad, som det kunde göra om man skulle längre upp i landet till en helt annan festival. Det enda som kunde varit smidigare är om man inte hade haft lika mycket packning, det var osmidigt att ta sig fram på perrongen i Alvesta – festivalbesökarna hade inte dykt upp ännu.

Senare fick man reda på att ett tåg hade börjat brinna och därför var en del människor försenade till festivalen, sedan var det en lastbil som hade vält på motorvägen så en del bilburna människor hade varit tvungna att vänta på det med.

Man checkade in på hotellet som man lärt sig att vänja sig vid, såg till att boka en taxi väldigt tidigt i förväg så att man skulle slippa få vänta på en i kanske en timme eller mer – men taxiresan från festivalen på natten var nog snäppet värre att vänta på, särskilt när man bokat den tio timmar i förväg och den först inte dök upp, för att senare komma väldigt mycket senare än väntat.

Det största problemet för de som inte har bil är att ta sig till festivalområdet, det hade varit intressant om man kunde uppbringa en buss eller dylikt som vid fasta tidpunkter kunde ta en från festivalen och tillbaka igen.

dav

Allting var dock som vanligt när man skulle ta sig till festivalområdet, man tog sig dit lite tidigare för att få uppleva en av de första banden, i detta fallet var nog om jag inte missminner mig Europ Europ som jag fick se live för första gången, det var första gången jag träffade Tom från bandet, som jag samarbetat med tidigare på ett släpp och vars band jag skrivit om ett par gånger tidigare. Jag kände igen honom, men han kände inte igen mig först, vi pratade sedan om allt möjligt och då stötte jag även på Matt Weiner från TWINS – detta samkväm med artister, oavsett om man är inbjuden för att täcka en festival eller inte, är vad jag tycker om med Kalabalik På Tyrolen.

Den sociala biten är minst lika viktig som musiken, man kan vara en aktiv och en passiv deltagare på samma gång. Europ Europs musik är väldigt experimentell, de är dock väldigt duktiga på att spela på väldigt oortodoxa instrument, vilket man kan se på bilden men även när den tredje medlemmen som var med och spelade dök upp.

Tyvärr måste jag säga att intrycket jag hade av den sociala biten, även om jag träffade ett par människor jag träffat ett par gånger innan, samt nya väldigt trevliga människor så tyckte jag att festivalen har växt ur sina obskyra skor och trampat in på mer “kommersiellt” territorium – det är bra på så sätt att det kommer fler festivaler, men dåligt på så sätt att den mer intima känslan uteblir. Det var väldigt många människor man inte ens hade något samröre med, det var för många människor helt enkelt.

sdr

Nästa höjdpunkt var faktiskt Roberto Auser, jag har lagt upp ett par premiärer med hans musik – jag tycker om den eftersom att det är en komplexare form av electro, lite tyngre men med ett eget sound som fascinerar. Väldigt många gungvänliga låtar som ständigt utvecklade sig själva under längre tid, den ena mer egensinning än den andra i form av ljudbilden.

Här smådansar man och ser alla andra göra detsamma, tempot börjar växlas upp och man vet inte riktigt vad man vill se senare, förutom ett par sedan tidigare intressanta akter. De som hypades mest just denna festival var Hatari, jag vet att de har gjort ett par bra låtar men det var inte direkt något som intresserade mig. Dock var detta senare på kvällen och krockade givetvis med det DJ-set jag själv hade, tyvärr blev det inte så lyckat i och med att det skulle vara ett showcase, mest eftersom att jag hade felformaterat min USB-sticka – kontentan var trots detta att det blev vissa lyckade övergångar men en magisk känsla ändå, trots ett allt mer tomt dansgolv.

IMG_20180824_194823_1.jpg

Gertrud Stein – minimalistisk synth-pop i ett expressionistiskt paket. Väldigt dansvänliga låtar som gjorde att man stannade kvar för att se resten, inte direkt det som gjorde det största avtrycket men ändå tillräckligt. Välutvecklade melodier och intressanta utsvävningar i form av både hur hon klädde sig men även hur hon agerade på scen, jag föredrar dock den interaktion som Diesel Dudes gav till publiken 2017 – helt fenomenalt.

Ett par sämre bilder senare och en hel del förvirring, så blev jag intervjuad av synthpodden Blå Måndag, där jag fick avslöja en hel del som var på gång och pratade lite om kassetter och dylikt, ja ni kan ju höra mer här. Jag fick även höra på när Zanias blev intervjuad, ett väldigt proffessionellt upplägg och en synthpodd ni borde lyssna på, de sticker ut från mängden, minst sagt och jag är tacksam över att jag blev intervjuad.

sdr

Just det, Position Paralléle levererade och var extremt bra. Dessvärre vet jag inte riktigt om bilden ovanför var på Celldöds spelning eller deras, bilderna jag tog blev inte så bra som jag hade tänkt mig då jag hade mer fokus på att vara involverad i mer än bara musiken. Bägge spelningar hade dock sina egenheter och var värda att titta på, väldigt bra uppträdande av bägge som man inte sent glömmer. Det var något i atmosfären just vid detta tillfället som är just något du inte upplever någon annanstans, publiken blir mer och mer involverad i själva spelningen.

dav

Något som kulminerade när Vanligt Folk spelade, sångaren kastade sig ut i publiken och det blev nästan som en modern moshpit. Ni får vara medvetna om att denna recension inte direkt är i kronologisk ordning förutom i början, det är här allt börja bli ett och man börjar bli smått förvirrad efter att nästan ha kommit in i natten. Energin som Vanligt Folk levererade var inte av denna värld och förmodligen en av de bästa spelningarna under hela festivalen, deras nya sound är dock inte något som intresserar lika mycket som deras äldre låtar, tror inte ens de tog med “Idioter Av Församlingen” som är min favoritlåt.

Huvudsaken är dock att de gav allt. Man fick en adrenalinkick som satt i resten av kvällen och natten. Man fick sig också en tankeställare om att man själv kanske skulle vara bättre på att dokumentera det som hänt omkring en, som på alla andra festivaler sprang jag på Ronny från Container 90, hade ett par trevliga samtal och träffade dagen efter utanför hotellet på delar ur Alvar. För övrigt var deras gästande under Dive‘s spelning magisk, det var inte säkert att det skulle ske, men det blev så och det var brutalt.

mde

En av de saker jag märkte med denna festival var att det inte var lika mycket häng med artisterna, 2017 kunde man hänga på ett annat sätt men då kände man å andra sidan fler som spelade just då. Just under det året hängde man i en avställd husvagn bakom en av scenerna, det blev en hel del humoristiska saker som hände och nya bekantskaper som inte riktigt tog sig utanför just Kalabalik På Tyrolen. Många man inte träffat på ett tag, många man precis lärt känna.

Just 2018 års upplaga var lika välorganiserad som den brukar vara, de är aldrig dåliga på den biten men för mig så kändes det som att det fanns en hel del människor som enbart var intresserad eller där för någon eller en av akterna, inte som festivalen innan dess. Detta korrelerar även med att det var för många människor på festivalen, men som tidigare sagt är det positivt då det hjälper den att överleva.

Den intimiteten man fick under föregående år gick nästan förlorad, men man hade ändå ett par trevliga stunder med människor man kände sedan tidigare, oavsett om man träffats först då eller inte.

Jag hoppas på att få återvända 2019 då det finns väldigt många artister jag vill se, jag kan också hålla ett annat fokus då eftersom att jag inte DJ:ar själv. Festivalen kanske inte heller blir lika fragmenterad och då kanske man även får träffa på människor man senast såg på samma festival 2017. Oavsett det positiva och negativa med festivalen så får man hävda att det inte finns någon liknande festival – den är unik av sitt slag och förhoppningsvis dör den inte av i första taget.

Adjö Tyrolen, jag hoppas att vi ses igen 2019. Ha det så bra tills dess.

IMG_20180824_214213.jpg

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s