Ljuslykta – [För alltid – för allt] – Del III [Nr. 1]: Bandhagens Musikförening, Intig och SiSTAL

repartiseraren_logo_transparent

Den tredje delen av ljuslykta är den mest musikpackade av alla tre. Välkomna in i en helt annan, alternativ värld. I denna serie tar vi oss igenom olika musiker från Sverige, som av en eller annan anledning kvalificerar sig till att vara med i denna serie. Det är bara bra musik, det är annorlunda musik, sådan musik ni kanske är vana vid, sånt ni är ovana vid. Allt kan hända och det sker på ett detaljerat och utstuderat sätt.

Hos de

som för alltid

kommer att vara en del

av denna innersta

kärna

I den tredje delen får ni bekanta er med musik från och av: Bandhagens Musikförening, Intig, SiSTAL, Palmless, Som Åska, Pmtoyou och Solvald.

För det vi gör betyder någonting. Det vi gör kanske håller i längden. Vi är här för alltid.

bandhagensmusikforening

Bandhagens Musikförening – Protokoll A

Ett av Northern Electronics senaste tillskott. Bandhagens Musikförening är ett samarbete mellan Michel Isorinne (Isorinne, D.Å.R.F.D.H.S.) och Martin Sander. Tydligen inspelat på Bandhagen Airport – som verkar vara en fiktiv flygplats – men ändock så ger det avtryck i musiken. Passa på att svaja mellan ambient och field recordings, till bultande technomusik som ger en ont i armen.

Sista Station” är ett fint verk som mellan syntar och andra tillagda ljud avspeglar någon form av resa från vatten till vind, jord till eld och allt däremellan. Det formligen sprakar och sjuder, men i slutändan känns det som om det är någon slags undervattensresa till det inre. Kanske till jordens mittpunkt. Rent kreativt så är det fantastiskt hur de båda lyckas prägla den första låten direkt, det låter inte som något de gjort förut – och då särskilt inte Isorinne även om han är van vid att hantera långa, drönande och dånande ljudlandskap. Men det här är något helt annat. Titelspåret “Protokoll A” är mer depressivt i sin attityd, där man flänger mellan bombastiska technotrummor och en konstant melodisk bakgrund. Här ligger fokuset helt och hållet på rytmerna istället för melodierna i sig, även om de tillför en helt annan dimension – gentemot den första låten.

En bit in tas man ifrån själva melodin och djupt in i kärnan av trumslagen, som att på något sätt demaskera det vackra och ta fram råheten, fulheten eller bara den lekfulla rytmen som dunsar mellan de olika tillagda ljuden. Till slut så pyser det ut och lämnar ett eko av sitt forna jag, efter att fullkomligen ha frångått det initiala ljudlandskap man nästan vant sig vid. Det blir en väckarklocka. Så även med “Vändpunkt” – som är en mer tillrättalagd men knastrande gigant. Men här lockar de fram något vackert, något som inte är särskilt vardagligt eller intetsägande, inte för att de övriga låtarna inte har förmedlat känsla och passion, men det här är något helt annat.

Minner om tider som gått och det “nya” som ersatt det – inte i den kronologiska ordning som 1900-tal och framåt – utan mer personliga tider. Det skär och gör ont någonstans, men det är iöronfallande. Man vaknar till liv igen och blir inspirerad. Tänk att något så “litet” kan göra så mycket, men det finns ju givetvis mycket eftertanke bakom. Lika fint som det tonades in tonas det ut och så är det med det. Egentligen vill man bara lyssna om och om igen, men det är ett album man måste ta sig igenom, så…

B-sidan är mer experimentell. De leker mer med allt de har, blandar hejvilt och från starka rytmer skapas det en bubblande känsla. Låten “Elyseiska Fälten” förmedlar verkligen det som gjorts, fast i realtid. Det känns som om man får följa med i hur de skapat musiken, i och med hur många utsvävningar och atmosfäriska element som återanvänds och sätts på en annan plats istället. Hela tiden i framåtrörelse, med de elektroniska instrumenten i högsta hugg, där vissa mellanpassager får ta tid på sig att röra sig fritt i ljudlandskapet och tillsammans med de redan kompakta och konstanta ljuden, skapa en världslig och öppen plats. De dunkande bastrummorna försvinner långsamt bort och sen kommer “Fastväxt” – en resa genom klaustrofobi och rymden. Man känner sig lite som Deckard i Bladerunner, kanske har Vangelis varit något av en influens i åtminstone denna låt, vem vet.

Egentligen så är det ingenting i titeln som ger avtryck i ljudlandskapet, mer än kanske den krypande trängsel som gör sig påmind. Man kommer ett steg närmre civilisationen och dess mindre charmiga drag. Den pulserande synten svävar långt ovan och pareras av snabba hi-hats och undermedvetet placerade elektroniska ljud. Låten i sig är hela tiden i rörelse och utnyttjar det till att långsamt utveckla låten till en monstruös men spektakulär upplevelse. Isorinne och Sander är ett solitt lag.

Ironiskt nog är “Papperstrassel” den mest omsorgsfulla låten av alla. Med en basgång att döda för och olika melodier som passar varandra perfekt, så kan man med gott samvete avsluta denna beskrivning utav Bandhagens Musikförening och säga att: Northern Electronics vet vad de sysslar med och har träffat helt rätt i detta släpp. Särskilt de sista två låtarna är obeskrivligt bra och det övergår ens förstånd varför detta projekt inte fått mer uppmärksamhet – det släpptes trots allt för två dagar sedan, dummer – men någon annan borde ha hunnit före, tycker man. Vi lever ju i en digital tidsålder.

Lyssna till en låt från släppet, nedanför, men införskaffa gärna en vinylskiva från Northern Electronics för det förhöjer upplevelsen märkbart. Trots allt är detta musik som borde lyssnas till via en vinylspelare och inte i hörlurarna, även om det gör sig bra där med.

intigmodfälld

Intig – Modfälld

Över till något helt annat. Postrock möter depressiv black metal. Något man hört förut men som inte gjort avtryck på något sätt, då de flesta band i denna kategori inte är någonting att ha överhuvudtaget, men Intig har skapat ett intressant släpp i och med “Modfälld” – som är värt att lyssna på.

Från låten “It Always Comes Back“, känns det nästan som att detta släpp börjar med en seans. En inbjudan till vidare lyssning, med ett kreativt akustiskt ljud som förlitar sig väldigt mycket på reverb. Långsamt byggs låten upp av just – modfällda melodier som definitivt har en black metal-klang i sina toner. Här känns det som om det är introduktionen som långsamt byggs upp för att sedan i nästa andetag gå över till blastbeats och en märkbar förändring i form av skrikande, growlande i kombination med snabba, geniala riff.

Vilket är nästan vad som händer, för i nästa låt, “Wistful Nights” släpps all våldsam energi lös och bildar just några av de tidigare nämnda komponenter, som är precis det man väntat sig, egentligen. Även om DSBM inte är en favoritgenre så gör Intig det mer intressant. Trots att vissa riff kan kännas malplacerade så är den fylld till bredden av det som gör black metal så bra. Snabba trummor, utpräglad sångstil och den känsla som förmedlas via förvrängningen av riffen. Tyvärr så faller det platt ibland med den rena sångstilen, där den råa passionen snarare ligger i growlandet och de uttömda skriken.

Även om samma mellanakt präglas av den rena, självömkande sångstilen, så är “Forlorn” inte så illa den heller. Hade det skurits bort så hade denna låt varit närapå perfekt. Atmosfären är tung, den är definitivt mer post-rockig än den föregående låten och mellan trummornas slamrande och den koncentrerade rytmen, finns det utrymme för snabba utfall. Särskilt imponerande är faktiskt melodierna som gitarriffen avger, där det centrala är att skapa en sinnesstämning av guds nåde. Nästa låt, passande nog på ryska, gästas av Waldgeist – “К Забытой Вечности (feat. Waldgeist)” – vilket gör att den får en helt annan karaktär. Helt klart tar hans desperata skrik och growlande över, men är imponerande som in i. Det är verkligen dräpande rent känslomässigt. Märkligt nog lyckas han nå snäppet högre i intensitet – som om det inte var intensivt nog – och denna skicklighet tillsammans med blastbeats och ambitiösa riff, gör låten fulländad.

Den sista låten, “3 AM“, är inte särskilt imponerande rent sångmässigt eller när det kommer till lyriken. Resten är faktiskt helt okej, det är knivvassa övergångar och otroligt uppslukande att lyssna till om man glömmer bort de detaljerna. Förmodligen är detta även en av de låtar som har bäst melodier och där atmosfären är intakt från introt till slutet. En malström av det som gör Intig bra, i alla fall på detta släpp.

Ni kan lyssna till det nedanför och köpa släppet via deras bandcamp.

sistalspecies

SiSTAL – Species

Göteborgsbaserade skivbolaget IIVII sysslar med att släppa experimentell elektronisk musik och är sub-label till Substream Music Group. Här fanns “Species” av SiSTAL, vars släpp ger en inblick i deep techno, dub techno och ambient. Förmodligen tre genrer man inte direkt hört kombineras, men SiSTAL gör något intressant av två genrer som egentligen inte är särskilt intressanta i sig, nämligen: deep techno och dub techno.

I underjorden hörs ett ljud och det är “Siphonophores“, en konstant bråkmakare vars stora technolabbar studsar fram och tillbaka mellan bas, rytm och melodi. Även om det inte händer särskilt mycket i låten i sig, så är det de små nyanserna man bör hålla koll på eftersom att de sakteligen utvecklas till något större. På sex minuter hinner basen bli mer intensiv och de experimentella elektroniska ljuden visar sig på den styva linan. Det som gör låten är att rytmen är så svängig och att det går att hålla igång den så länge utan att det blir tråkigt att lyssna på.

Ophiuroidea” gör att rytm och melodi utvecklas tillsammans på ett organiskt sätt. Det känns som om de blir en del av varandra och för låten framåt. Känslan man får är skum, man kanske befinner sig någonstans man inte borde vara. Hela tiden är det en känsla av paranoia, vilket inte görs bättre utav ljuden som tillsammans bildar en massiv och ogenomtränglig ljudvall. Långsamt görs allting levande och genomträngande – det känns som om man på något hypnotiskt sätt är tvungen att lyssna vidare.

Aequorea” blir den låt som klart visar att SiSTAL är mer än rungande, konstanta rytmer och djupgående beats. Melodierna och de svepande syntarna i denna låt är helt klart något som påminner om STURQEN – i alla fall hur de använder sig av skarpa, elektrifierande och stormiga atmosfärer i sina låtar. Från de mer långtgående och målande elektroniska ljuden som svajar mellan ljudbilden och att vara utanför, på en sekund. Det känns som om någon tittat in, mixtrat lite till med ljuden och lyckats få till något som helt klart klår de föregående låtarna med hästlängder.

Remixerna av både “Ohpiuroidea” och “Ophiuroid/Siphonophores” ger tyvärr inget bestående intryck. Även om de har sina bra delar så är det helt klart de tre fristående låtarna som är bäst. Ni borde spana in detta släpp och lyssna på det i sin helhet via IIVII-bandcamp.

 

 

 

Advertisements

Review: TSTI – Endings

tstiendings

Some time ago TSTI had his third album released, or second if you don’t count “Evaluated: An Album Of Remixes“. German-based Basic Unit Productions have gotten the pleasure to release “Endings” – which is the apt title of the release. Other Voices Records have also gotten their share of it and have released a limited edition cassette of it. We’ve had the possibility of listening to a few of the demos before this was released and they sounded promising, as does his whole discography. The aesthetics of the release are industrial and very cut and paste, not really anything we enjoy at all, and the first album “Evaluations” looked more alluring visually.

The album clocks in at around thirty-six minutes in total. So let’s get into what this album has to offer in its entirety, by doing a track-by-track review of it.

Things I Would Do” is a special kind of song when it comes to the atmosphere, right from the start there is an inviting kind of mystic vibe over it but at the same time an assertive industrial sound to it. We’re not really fans of the processed vocals at all but the lyrics in this song are simple but add a catchy melodious tone to an – at first – deserted landscape. The favorite part comes forth in the build-up until the chorus and the chorus itself, as they both pack a melodious punch which is remindable and emotional. It lurks in the background and comes out in full bloom together with the drum beats and snaredrum, which later on forms a stunning introductory to a hopefully, equally as great album.

We’ve been fortunate enough to hear the craftsman, S. Smith, create this marvelous tune step-by-step until it finally was released on Basic Unit Productions. Even though the fondness of the demo-version of this song have caught on, his stamp throughout it makes for a more bombastic and impactful experience.

Naïveté (feat. Jennifer Touch)” is a lot more pop-influenced then the first one, but he stays true to himself and his sound, which allows for a heavier side to take place amongst the cheesier vibes of the flute and the melody itself. It is not necessarily the build-up and climax of the song which is interesting, but rather the dissective nature of the downbeat melodies that are produced in between – giving it a whole atmosphere instead of a half one. We don’t think “Jennifer Touch” adds anything that gives this song momentum, or a different characteristic, which is probably not what was meant – but as a collaborative effort it is stale. The instruments and rhythm are more interesting here then the synthesizers for the most part, as they are more complex and add more to the song overall.

The slower nature of “Sincerity” allows S. Smith to build up a better atmosphere then in any of the other songs, this one crushes totally in terms of the synthesizers vibrancy and the emotional delivery of his vocals. It is almost like an anthemic ballad in of itself and layer upon layer of instrumentation cut right through and form the shape of a transgression between straight-forward synth-pop and ambient music. A very nice addition which sprawls from his old sound and new, to connect and make something greater then all of that. Too bad that he underestimates this kind of touch with his other songs, whom are more industrial in nature, but not in the crafty kind of way – because they build upon a foundation of synth-pop – instead of a transgressiveness between severeal genres.

It is a dreamy song and we drear the end of it, which comes at a too fast pace unfortunately. Even though it is the slowest song yet, but at the time it is allowed to brood and deliver chord upon chord of nicely laden synthesized beauty – is precisely the reason why one ought to check out TSTI in his new form.

Forgive Me” catch elements of the previous song and have also been featured on Repartiseraren’s own compilation “Whoever Am I”, long before release. It is noticeable how Sid’s (from Schwefelgelb) mastering have affected the song, because it is somewhat different from Zarkoff (who mixed the re-mastered compilation) – so it is very intriguing to hear how different characteristics, in terms of mastering – can be heard in the end product. Since we have a special bond to this song in terms of nostalgia itself, it is hard to not have a personal connection to the song itself, but it lacks in momentum although it is picked together quite good through the atmosphere of the song itself. There is never a dull moment and around the corner there’s a whole different interpretation in itself.

The song has very different characteristics throughout, which is what ultimately makes it different as well as fitting at the same time. Everything runs like clockwork and the time never stops until S. Smith cares to do it himself, by ending on a high note. It’s a very classy song in terms of tone and clarity, where the repetetive lyrics play an integral role to it moving forward at all.

Strange Times” really catches one off-guard. Damn, the first melody is a work of art in itself and from there and on you can’t turn the song off. Had S.U.R.V.I.V.E moved in a different way and taken the help of S. Smith – this is how it would sound like. There’s a certain niceness about the mysticism in the song itself, the sweet touches of synthesizers and not-too-industrial beats make this outstanding synth-pop music. By now, had it been some other album, it probably would’ve dulled off by now. Here’s the part where musicians fall short, oftentimes, if they have an album that goes on for as many songs as “Endings” does. The samples that can also be heard but in another form, on “Naïveté (feat. Jennifer Touch)” take a step into informing the listener – rather then shake the world together with beats.

It is good to hear how the first melody is expanded in the end and clangs out like it should’ve. Not that we’ve heard this song before, but because it is just what is supposed to happen – it is the destiny of this song.

To Visit You Again” is metaphorically speaking the most emotional song so far. Both in message and sound. The longing, the outdrawn beats that scrape against the soundscape and the desperation in the atmosphere that lunge towards you in an instant. It draws upon mutated choirs that between added effects and from high to low notes, add a nicely angelic touch to an otherwise doom and gloom song. It is also the only instrumental song on the whole album. Which is a pleasure to listen through. The repetetiveness of it doesn’t bother at all because it is inventive and make use of the different small touches added to the whole totality of sound. When “Flatter Me” comes on, it is obvious that it is a direct continuation of the aforementioned instrumental song. They share many of the same ambitions in being emotionally touching and direct, together with impervious melodies that never stagnate.

Here though, the melodies are taken into a different direction which both touch upon these elements and create a whole other atmosphere – the intangible nature of TSTI’s sound is one of his strengths. All of a sudden everything is downhill and from there it goes uphill, the emotions come crashing down and the beats develop intensity as they shift from rhythm to rhythm. Very flattering of him to do so.

R.A.S.” never hits home but at the same time does. It is a song filled with paradoxical sound production, with melodies that sound oriental at times and the complete opposite. There’s a shyness and awkwardness about it as a whole, as if he doesn’t want it to bloom out completely – as he holds it even closer. He shapes and unshape things, from rhythms that don’t really make sense to beats that almost put the synthesizer’s wonderful soundscaping out of play. Maybe it is the complete destruction of everything, the ending as it is, even though this certainly isn’t his last contribution in terms of sound as TSTI.

Unfortunately, the remixes of “Things I Would Do“, by Hante and Ssleeping desiresS don’t do the original justice. It is much better and their versions of it aren’t up to par with it, and it doesn’t even create anything tangible from the perspective of making a new version, or something that could possibly stand out in any way, in terms of musicianship.

The album as a whole is a decent thing to listen to. It might even be better then that, though some things are hit and miss – but when it comes down to it, TSTI hones his old sound and develops something new – not necessarily breaking everything down and making the outcome dull and boring. Listen to it in whole down below.