Lyssna: Colouroid / Baula

flexiwave

Det tjugonde släppet signerat FlexiWave är Colouroid. Snabb, rytmisk minimalistisk synth-pop som med hjälp av sin avskalade ljudbild levererar ett helt annat Colouroid än vad man är van vid. Melodierna är starka och får ett helt annat mervärde tillsammans med en rätt dyster sång. Märkligt nog är det mer märkbart på A-sidan av denna vinyl, med låten “HHH” som får äran att ge sinnebilden av något mörkare än vad det egentligen tillåts vara av melodierna som i vissa avseenden ger en mer harmonisk ljudbild. En dansant låt som är paradoxal i sitt utförande men helt klart ett välkommet tillägg i en annars mer experimentell diskografi. Förutom att bägge låtar visar Colouroid från sin bästa sida, så måste det sägas att “Shove” är den bästa låten på denna sjua.

Låten, som är B-Sidan av detta släpp, har en mörkare och mer rave-aktig karaktär. Den kontinuerliga och snabba rytm som i kombination med än mer avskalad sång – gör en smått nostalgisk och får en att blicka tillbaka till det, man från 90-talet, har lyssnat på i elektronisk musikväg – är precis det man förväntar sig från det som är legio av en B-sida. Samtidigt som de lägger in sina egna influenser i denna udda blandning, får det en att inse styrkorna med både det simpla och det mer komplexa i detta tvålåtarssläpp. Hur man lyckas att pricka av så mycket med bara två välkomponerade låtar är ett mysterium. Men det man får till sig av att lyssna på detta är ett litet äventyr i sig och de hänger samman, vilket gör att det finns en röd tråd genom allt ändå, trots allt. Lyssna till bägge låtar här nedanför.

baula

Halvt isländskt, halvt Göteborgskt eller kanske svenskt? Vem hade kunnat ana att denna kombination kunnat ge något så känslosamt. Med låten “Just Like Yesterday” bockar de av det mest estetiska med indie-rock och indie-pop i ett – det härliga med denna duo är att utrymmet för dåliga klichéer inte får plats någonstans – de eliminerar det totalt med en ständig virvel av olika rytmer, utdragna riff och sångerskans undersköna röst. Man ger ett enkelt budskap som lyssnaren tar till sig per automatik tack vare att de lyckats få in så mycket i en låt – även om lyriken till låten inte är det mest avancerade så levererar de ändå. Det är något med helheten i musiken som gör att man kan bli lite tårögd.

Äntligen kan man få någonting som drar inspiration överallt ifrån men som ändå har tagit in något eget. En monstruös ballad som skär djupare in i ens medvetande än vad man anar, man kan lyssna hur många gånger som helst och ändå bli hänförd. Tacksamheten har inga gränser när man får det här i sin mejlbox – eftersom att atmosfären i den låt man fått till sig, påminner en om så många händelser som måhända har varit åt helvete – men som man på något sätt släpper ifrån sig genom att lyssna till denna låt. Balsam för själen har inte kommit enklare för en själv. Det är något med melodierna som ständigt utvecklas och hur det känns rock’n’roll som in i självaste helvete – när till och med detta känns så surrealistiskt i-ditt-ansikte och provokativt på så sätt att det icke-slentrianmässigt vackra måste beundras.

Nej, jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig mer, men denna låt har påverkat mig på ett helt annat plan än vad merparten av den musik jag lyssnat igenom har gjort. Är inte särskilt engagerad när det kommer till dessa genrer, men det här har fått mig att engagera mig mer och lyssna till vilket budskap som levereras och hur det rent musikaliska får en att med sina fingertoppar skriva fortare än någonsin, enbart för att kunna dela med sig av detta underverk. Lyssna till låten här nedanför.