[12th] December: Bombardier – In Ecstacy

10841330_10153017701387573_344887033_n

2013 was the year we found out about Jason Snell‘s music. We had been mindlessly browsing Bandcamp for something to write about for my Showcase – a series of articles I ran – when my blog-zine had a completely different name. A scene plays up in ones head, an abandoned empty industrial workshop, hammers resounding as a fragmented memory of times’ past—exactly how Bombardier came in; one threatening step – and a barrage of well-produced, heavy techno was unleashed. All it took was a single track to get oneself hooked, it came as a lone-wolf released by the New York label Division 13. Even though much of it remained a vague, entertained thought left on a metaphorical loft—we have not forgotten his music and how it thoroughly cleaned our system; fed up on bland and uninteresting cliches strewn across the genre called Techno.

a3326598749_10

Though Jason’s first project is Bombardier, which emerged in 1999 with the self-released album “Haine Collective“, he’s maintained different monikers, like for example (The) 13th Hour – primarily an industrial project – extending it’s tentacles pinning them to rhythmic noise and in some aspects even hardcore. First release being a triple-split released on the same label; Division 13, in 2002, with the industrial project, his main project Bombardier and a third side-project called: Kamphetamine. One can not accuse him of coming from nowhere – it’s noticeable that he’s been around for a while, because you can hear it reflected in the skill, ambition and sheer expertise – in creating solid music; classified in so many different genres and styles. So when an opportunity arose to continue writing about him, since he’s wished us to cover releases we hadn’t the time to cover, we took action and were able to put him into a perfect place—a project originally secret and planned since way back—finally materialized the 1st of December.

It’s not what you’d usually hear from this man, it’s not the style we vaguely remembered, it’s a style developed from releases “Absolution” (w/ Mahr) and “Nowhere“. So now he’s completely turned his side on the more concentrated, beat-oriented style he’s refined since many years back, tending to a softer and more ambiguous genre—Ambient. For the 12th of December we exclusively premiered an unreleased and newly produced song by Bombardier, titled “In Ecstacy“—which you were able to pre-listen to before an article ever was written. We sincerely apologize for it turning up so late, but here it is and you mustn’t ignore this wonderful track. It will draw you into a finely woven atmosphere. Here’s for Ljudkalendern and the 12th of December—let’s skip the darn poem—listen to this musical poetry instead.

Strömma Exklusivt: Dödsvarg – Glädjedödaren

cover

Ut från det tomma intet kommer en varg som representerar den karga verkligheten. Med hinkvis av det osande hat mot livets tristess som det mänskliga släktet vant sig vid, tittar de bortgångnas baneman ut från skuggorna. Ett djur mer fasansfullt än det hemskaste din egen fantasi kan uppbringa. Denna best är frammanad av Jon Ekström, eftersom att det är hans soloprojekt, går under namnet: Dödsvarg. Med de basala drifterna tillfredsställda, garderar sig denna helvetes uppkomling genom att dra influenser vitt och brett, utan att för den delen låta det påverka hans uppdrag—att alltid skräda ljudbilden till minsta beståndsdel. För två månader sedan släppte han en trippelsjua, där alla hans EP’s fick plats under samlingsnamnet “Människan är en ruttnande process“—inkluderar “Total System Collapse. Fuck!” (2012), “Om det där med omänskliga relationer” (2013), och “Slaget om alltings jävighet“—plus en helt ny bonuslåt vid namn “Anställd som underställd“.

a1439355480_10

Det som intresserar med Jon Ekström och hans musik är att han just nu, åtminstone i Sverige, är ensam om att skapa något som kan sammanfattas som oljudsframkallande “industriell metal“. Ännu intressantare är hur man kan lyckas med detta umbärande när man bara är en person som i stort sett sköter all inspelning, av alla instrument, med få undantag ersatta på vissa låtar där han samarbetat med andra. Men det är oftast på fåtalet låtar och då handlar det om ett instrument eller en strupsångare som ersätter hans karaktäristiska—men plågade—underjordsvrålande. Om man bestämde sig för att förbeställa de fysiska vinylskivorna så fick man ett album på köpet, ett osläppt album som varit färdiginspelat sedan länge men som enstaka personer fick ta del av som tack för mödan; att de skramlat ihop pengar till att betala för sig.

a0176148913_10

På detta släpp har Jon Ekström samarbetat vitt och brett, bland annat med två sångare och en rappare, varav en sångare som täcker upp för honom själv i en låt, medan de andra fått ta över med sina sångröster helt och hållet på de låtar som varit designerade för dem. Utöver allt detta så har han tagit hjälp av två trummisar, en som trummar för en sång rakt igenom och en annan som kompletterar Jon Ekströms trummande. Alla dessa personer är namngivna: Jens Ekelin,  Primatho, Samuel Skoog, David Flood och Hector Sjölund Peinado Peña. Visst kan man tycka att det är spännande med samarbeten till en viss grad, men när ett släpp är så fullständigt infekterat av samarbeten så blir man rätt motvillig inför lyssnandet. Särskilt eftersom att Jon sköter det musikaliska så bra annars, men det ska sägas att det går att genomlida med råge, eftersom att de bidragande musikerna faktiskt lägger till ytterligare en dimension till annars jävligt välsvarvad och bra musik.

a1793349123_10

Eftersom att det är tolv dagar tills Jon Ekström släpper detta tidigare exklusiva och otillgängliga släpp, i sin helhet via sin Bandcamp så fick Repartiseraren en exklusiv förhandsströmning av albumet så att ni kan lyssna till de härliga tonerna av världens undergång; och en näve eller två för mycket nihilism. Plattan består av elva låtar, varav “Slutet“, “I Kolgruvorna” och “Satan” förblir Jon Ekströms egna alster, då alla andra innefattar ett samarbete eller två. Allting har spelats in av Dödsvarg och även mixats av honom, omslaget har även tillfallit honom att skapa. Mastering skötte Audiosiege ypperligt som vanligt. Hoppas att ni tycker om detta album lika mycket som jag gjorde. Om ni inte gör det, så går det alltid att spela albumet en gång till—jag lovar att ni kommer att fastna efter sjätte gången, eller tidigare. Njut av den karga nihilismens stålhätta, vars totala misantropi tar sönder dig inifrån.