Lyssna: Himlakropp – Tusenårssömn

artworks-000087432749-cbqeb4-t500x500

Just den här dagen, för exakt tolv timmar sedan, så släppte skivbolaget Jämmerdosa albumet “Tusenårssömn“. Det blir min första introduktion till artisten Himlakropp. Jag hade inte hört talas om honom tidigare, men när man får tio låtar rakt upp- och ned att lyssna till så tackar man inte nej. En salig blandning av dub, techno och med inspiration tagen från Nordisk folkmusik. Ja, tillsammans med en hel del som har med rymden och kosmos i allmänhet att göra, förstås. Tidigare så har han självsläppt ett album vid namn “Megamal“, vilket för mig antyder någon slags koppling till Hávamál med Megaman inslängd någonstans däremellan. Vi ska i alla fall titta in i den värld som Robert Eklund föreställer sig genom sin musik. Många, om inte alla av låtarna är så drömska att man undrar om man råkat somna medan man lyssnar till musiken. Det finns någonting avslappnande med att höra en ständigt rörlig ljudbild som inte på något sätt stör tankarna. Musik att drömma sig iväg med. Långsamt så utvecklas det lugna ljudlandskap till något annat, men precis när man tror att höjdpunkten är nådd så plaskar man ner i djupet igen. Man skulle med lätthet kunna förväxla detta med någon slags hyllning till det mörka djupet som vi kallar för världshavet, istället för att det skulle kunna vara anslutet till rymden. Kanske är det där som den Nordiska folkmusiken slår sig till ro.

Det känns som en så absurd blandning när man bara läser sig till det. Men när techno och dub möts tillsammans med de övriga influenserna så skapar det en väldigt förskönad bild av verkligheten. Man kan verkligen drömma sig bort bland synthmelodierna som så upplyst visar vägen, medan den mer sega rytmen skulle kunna vara alvkungen som långsamt rör sig mellan skogsstigarna. Även om en hel del av ljudbilden nästan kan sägas gå in i 8-bitarsfällan ibland, rent melodimässigt men också när det kommer till ljudlandskapet i helhet – så är det en del som gärna skulle kunna skalas av. En annan del som jag verkligen inte tål är när Robert går in i någon slags extas med sin egen röst, och drar den genom en sladdrig vocoder. Nej, det låter verkligen inte bra och det förstör det drömska med musiken i sin helhet. Annars finns det väl inte så mycket att klaga på, det man hör låter välproducerat och har kraft att slå igenom bergsväggar. Men tona gärna ner den grandiosa stämningen som melodierna förmedlar, för det drar ifrån hela dub-techno-känslan som det spenderats tid på att bygga upp. Det känns som att Himlakropp hela tiden ligger mellan ett välsvarvat och lugnande ljudlandskap, men att det helt plötsligt ska in något annat för att få igång saker och ting. Om det dilemmat försvinner från musiken så kan jag tänka mig att det är bland något av det underskönaste jag hört i år. Köp släppet från Jämmerdosa om ni gillar det ni hör.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s