Recension: Johan G. Winther – Eating Or Vomiting Its Tail

a1074668438_10

Johan G. Winther är både en konstnär men även en musiker. Med andra ord så har han ett par välsvarvade talanger som han väldigt ofta tar i bruk. Under alteregon som Tsukimono, grupper så som Blessings, Heathers/Hollows och Scraps Of Tape – så är han både en välkänd figur, men även okänd. Men det är inte det som denna recension kommer att handla om, då Johan. G Winther använt sig av sitt namn på senare tid och både släppt via Zeon Light Kassett, och nu till sist även Beläten. Det är det senaste släppet “Eating Or Vomiting Its Tail“, som vi kommer att titta närmare på. Egentligen så släpptes det för nästan en månad sedan, men vi har inte direkt kommit till skott. Nu gör vi det. Släppet består av de två låtarna “Eating Or Vomiting Its Tail” samt “Will To Burn“.

Givetvis så består den första låten på detta släpp utav “Eating Or Vomiting Its Tail“, vilket är så som släppet uppkallats. Det är en slags grym uppenbarelse, när man tänker på hur namnet är utformat. Precis så är början också, grym och kall – med noll plats för klaustrofobiker. En slags paranoia vakar i bakgrunden, när man trasslat sig in i all den atmosfäriska rundgången som genast börjar jaga en. Man sitter lugnt och tittar på, man är helt enkelt en åskådare, för det känns inte som att ljudvågorna är ute efter en. Rent melodiskt så känns det som att de utdragna men relativt simplistiska slingorna – som hörs med hjälp av sina basiga övertoner, hjälper till att föra ljudbilden framåt. För det man hör är inte på något sätt statiskt, som det mestadels är när det handlar om noisekavalkader av guds nåde. Nej, den rörelseorienterade noisemusiken som man hör i sina hörlurar är en nyansering av det man hört förut. Merparten av låten känns som ett monumentalt långsamt kliv i helt rätt riktning, där fokusen på det melodiska som gömmer sig under de huvudsakliga övertonerna av tung förvrängning. Likt de musikaliska tentakler han haft i besittning, och med tanke på hur länge han har hållit på – så känns det som att det smittar av sig. För han vill dra åt så många olika håll samtidigt, men det är osäkert om det fungerar i samklang med vartannat. Möjligtvis är det den melodiska överdådigheten och den uppenbart skavande fasaden av ljudet som kan göra det både oumbärligt – men även outhärdligt. Slutet är inte direkt uppseéndeväckande, utan den tonar bort i tomma intet, medan den öronbedövande noisemaskinen pausar – när den är mitt uppe i ett melodiskt uppsving. Ett abrupt slut, kan man kalla det för, men med en uttoning som gör att det är lättare att smälta det man lyssnat på. Helt klart en intressant övergång från det tidigare akustiska verket, som verkar vara inbäddat mellan lager av förvrängning, men som får ge vika för den Tsukimono-liknande best som uppenbarat sig och avslutat våra plågor.

Så har vi kommit till B-sidan, där låten “Will To Burn” har blivit pålagd. Ett par minuter längre är den, men av en helt annorlunda karaktär. Oftast är det just denna sida som brukar vara den hårdaste, och visst – det kan man ge Johan. G Winther, eftersom att den uppvisar många tecken på att vara så. Men den huvudvärkssvingande sida vi nyss lyssnade till, har inte så mycket gemensamt med denna. För det första så är det lager som jag pratar om helt avskalat från denna låt. Här fokuseras det inte heller särskilt mycket på det melodiska, utan mer om noiserytmer som klingar in i ljudlandskapet. Ett kontinuerligt bombardemang av skruvade noiseslingor, klingande metalliska oljud i en våg som pulserar ibland, och i vissa fall tar han även till sig ljudvågorna och förvränger dem så att de åker in mot kusten likt vågor i ett stormande hav. Visserligen så avbryts arrangemangen lite då och då av “white noise”, som porlar ut i ljudbilden som vatten i bäckar små. Men det visuella som han målar upp med dessa blodiga ljud är olustigt till viss del, men för det mesta så är det ren magi som Johan G. Winther sysslar med, när allt till slut når sin epitom. Intensiviteten som markerar vad som skiljer hans verk från andras, är verkligen det som tar en till andra världar. Man kan måla upp bilder i huvudet hur mycket man än vill, men han vet vad han sysslar med – när de placeras på exakt rätt rytm. Tidsmarkörerna för förändringarna i ljudbilden är så precisa, att man bokstavligt talat inte inser det förrän ens haka är på golvet. När det kommer till att jämföra de två låtarna blir det däremot svårare. För de är så olika, men ändå så lika. Det är som om han har skräddarsytt bägge två för att passa in i ett särskilt tema, ett väldigt mörkt tema, där han leker med ens tankar. Man hade inte direkt förväntat sig att A-sidan skulle vara hårdare än B-sidan, men på många sätt så är de lika hårda. Han har, med hjälp av sin musik, din hjärna på ett fat – inför festiviteterna som innebär att han ska koppla om nerverna. Du kommer inte att lyssna på det här en andra gång och tänka samma sak, för tack vare hans ljudmanipulation så är du fast i träsket direkt.

Helt klart ett godkänt släpp som du kan köpa från Beläten på kassett, via denna länk. Streama även låtarna i sin helhet här nedanför.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s