Skördetid [Del 1]: Ingen Våg har alltid vågat!

426015_10151451589094938_144177899_n

Ingen Våg Kassetter är en Växjöbaserad etikett som gärna släpper det som är lite udda, men även det som är naggat runt kanterna. Som namnet antyder så är det endast kassetter som släpps här, som de släpp jag hade tänkt att recensera men inte kommit fram till förrän nu. Bland dessa kassetter finns det akter som Miljoner Döda, Solo Archivist och Femtekolonnare. När man letar på nätet så hittar man ingen som helst information om upphovsmännen bakom just Miljoner döda, men det är en industrial-akt som specialiserar sig på grovkorniga industriella landskap, tillsammans med en droppe av nihilism – med dystopiska tendenser. Solo Archivist vet jag heller ingenting om, men musiken är representativ för långdragen och lagom abstrakt drone, med den andra foten i industrial. Femtekolonnare är powerviolence samt grindcore i sitt esse, från Växjö, med Fritjof på bas/sång, Jonas på gitarr/sång och Carl på trummor. Nu när det börjar bli skördetid, så får vi en blandning som ni inte kommer att glömma bort imorgon. Dags för er att läsa recensionerna. Ignorera bilden som ligger överst, den lånades på grund av brist på bilder, samt för att Femtekolonnare är det band som är först ut. Välkommen till Del 1 i denna serie!

IMG527Femtekolonnare börjar direkt på den hårda sidan av vägen. Här existerar det ingen mjukisgrind eller plojpowerviolence. Kassetten i sig heter “Välkommen till Växjö“. Det sample som de använder sig i början av låten “Och bilen går bra” kan inte vara från något annat än någon Eddie Meduza-inspelning, men det är tveksamt var den kommer ifrån. Här gör sig de snabba blastbeatsen påminda, samtidigt som det svänger i någorlunda rock’n’roll-stuk tillsammans med en tyngre ljudbild som krossar allting i sin väg och som är lika föränderlig som de själva. Man kan inte direkt ge särskilt mycket för sångarna, men när de börjar skråla i takt med varandra så blir det lite mer gemytligt. Om något så är det här som en enda lång fylla, ackompanjerad av bakishuvudvärk av den värsta sorten. Men det känns som att powerviolence går ut på det, och den grindcore som sätts in i smeten gör sig bra med allt annat. Låten blåser över på lite mer än en minut. Det kändes som om nästa låt “Öjaby – Växjös rövhål“, lika gärna skulle kunna ha varit föregående låt. Trots att de förändrar lite av sin formel, så är det i princip samma tugg. Det som är intressant i sammanhanget är att man får lära sig lite mer om Växjö när man sneglar på låtnamnet. Början är likt vilket powerviolence-band som helst, men det känns lite Spazzigt i sektioner av låten.

Dock så tar allsången över återigen, men man kan inte direkt urskilja mer än att de skriker “Öjaby, växjös rövhål!“. Känns imponerande hur sångarna kan hålla sin röst intakt tillsammans med den slemmiga leveransen av kräksjuk “sång“, tillsammans med en förkrossande brutal ljudmatta. Trots att tugget är hyfsat repetivt, så svänger de om skiten totalt genom att lägga in en högre växel. Man kan åtminstone inte beskylla dom för att inte försöka, men det känns som att man måste vara på ett riktigt kasst humör för att man ska sätta i kassetten och lyssna, särskilt när man lyssnar på denna låt. Ett relevant tema dyker upp i nästa låt, som går under namnet “Varför vaska champagne“, vilket leder upp till en relevant frågeställning: “varför vaska champagne, när man kan dricka folköl?“. En väldigt hård, men humoristisk dänga mot alla Stureplansbrats som fått för sig att det är ett nöje. Med belåtenhet kan det konstateras att powerviolence förmodligen aldrig varit råare i våra svenska trakter, och när de går loss med grindcore ordentligt, så finns det inte en mutter i kroppen som inte skruvas lös. Även om det kan låta mekaniskt, så är det ett organiskt nöje att pumpa sig full med Femtekolonnare och försöka skrika i takt till något som man knappt kan urskilja. Trots att de inte lirar snabbare än Massgrav, så är de rätt snabba ändå, vilket kan återkopplas till den sista låten på A-sidan av kassetten – som går under namnet “Spela snabbare“.

Ett genomgående problem med att ens beskriva detta med ord, är att ingenting egentligen fastnar på riktigt. Det är en session med snabb musik som kastas tillbaka på en lika snabbt som man svalt den första melodin. Det går inte ut på så mycket mer än att vara hård och tung. Fast det är väl möjligen det man gillar med denna låten, även om den inte skiljer sig särskilt mycket från de övriga låtarna. De snabba stoppen när musiken avstannar totalt och en fyllis skrålar, för att sedan återhämta sig och leverera en ljudvall av kängor rakt i huvudet – är precis det man vill höra på slutet. Nu är det slut, men det finns också en B-sida. Det är egentligen inte någon skillnad mellan de två sidorna, mer än att B-sidan kan vara lite tyngre. I början av låten “Man kan verkligen lita på att folk ställer upp“, så känns det som att de för några sekunder kör på metal-stuket, för att sedan återgå till “business as usual“. Lite utav de riff som håller sig fast i låten är någon blandning mellan ett grindcoreanfall, med nästan black metal-anstruken ilska, samt riff. Trots att det i princip känns lika repetivt som i början, så finns där ändå innovativa riff – men strukturen är i princip densamma.

Detta är även återkommande i de två sista låtarna “Alla skrattar åt snuten” och “Ett jävla daltande“. Men även om det hakas fast i samma kedja som powerviolence rent traditionellt brukar hålla sig till, så finns där ändå något slags nytänk. Det är inte bara snabbt skrammel, även om det inledningsvis kan kännas som det. Rekommenderar denna kassett till de som tycker om powerviolence som det brukar vara, men som föredrar om det åtminstone är lite föränderligt, både genremässigt men även när det kommer till uppbyggnaden av låtarna som sådant. Detta släpp är går under namnet Ingen Våg 013.

IMG535Nästa kassett som kommer upp är spliten mellan Miljoner Döda och Sandor Rado. Det finns inte något namn på spliten, mig veterligen. Så låtarna får helt enkelt betitlas som “Untitled“, tills vidare. Först ut är Miljoner Döda med just “Untitled“, låten startar upp med ett surrande ljud som närmast kan liknas vid en digeridoo, om ett sådant instrument hade digitaliserats. Detta i sin tur skärskådas av synthljud som med lättsamhet tar sig upp och för sig ut i ljudlandskapet. Det existerar ett slags vakuum mellan både ljud och atmosfär, som dras till sin allra yttersta spets genom att den genomgår olika etapper. I början så sköljs den musikaliska lättjan över med stingsliga noiseväggar som skulle göra vilken klaustrofobiker som helst ännu mer fobisk. Det av ljudlandskapets yta som används är väldigt begränsat, då ljud klingar in samtidigt som ett andra dör ut. För att efter en tid bli ännu mer intensivt, då vi dras in i en maelström av ljud som skulle göra den mest självgode lite mindre självgod. Det är som att man går på lava. Varje steg är beräknat, varje inslag finns där utav en anledning och känns sällan överflödigt. Även om tempot är i det långsammaste laget så finns där ändock någonting som griper tag i en och håller en kvar. Oförutsägbarheten går före allt annat, tills man räknat ut vilka etapper som Miljoner Döda avslöjat, när man lyssnat klart på allting. Om Dante Alighieri kan anses vara mångfacetterad, så är detta också det. Men likt “Den Gudomliga Komedin“, så byggs allting upp långsamt och lämnar inte en dolk i ryggen förrän i slutet. Rent metaforiskt då, alltså. Man kan dissikera de etapper som man stöter på i just denna låt, men lämnar det gärna därhän eftersom att det varken gör till eller från. Om man inte skulle vilja kategorisera något, det vill säga. Men det som är att föredra är att ta sig igenom dessa etapper först och i slutändan analysera det. Först kommer den tysta etappen, för att sedan ersättas av den intensiva, för att i slutändan kanalisera den klaustrofobiska etappen – som är fylld till bredden utav kosmiska ljud, industriella minfält och statisk blödning.

Sandor Rado får ta upp staffettpinnen efter att Miljoner Döda har slutat att ljuda, då den femton minuter långa seansen är över. Även denna gång så går låten under namnet “Untitled“. En slags brinnande sensation står framför mig och gapar. Jag förs in i skärselden så snart allting brinner omkring mig, för att få skåda ett snurrande apokalyptiskt krucifix. Det står rätt klart att Sandor Rado är apokalypsens härskare, och är den som härjar efter att världen börjat brännas vid. En lång kavalkad når till slut ett klimax som i sin tur utbytts av ett antiklimax. Men när man är inne i den musikaliska piruett som klimaxet står för, så hör man hur klingande ljud rör sig mot en – och hur vidunderliga skrik blandas med märkliga atmosfärer som korsar varandra. Hela processen är en kontinuerlig slakt av dina oerhört finkänsliga öronvägar. Allt som inte hör hemma i denna värld har kommit in från andevärlden och det enda som kan höras är ond bråd död. Det finns ingenting positivt i denna atmosfär som långsamt klingar ut, och in i en vägg av oljud.

Krackelerande ljudmattor får ge vika, för den oerhörda kraft som de (Sandor Rado) ger ifrån sig när de släpps ifrån ljudarsenalen. Trots att man kan höra diverse övergångar och sammanhang, så blir man disträ efter en tids lyssnande. Eftersom att låten är så pass lång och den vendetta som riktas mot lyssnaren inte höljs i dimma, så får man en lagom hård dos – rakt i ansiktet – direkt. Synthljud som rör sig likt spritt språngande nakenhet, på ett någorlunda sensuellt vis, om man nu skulle röra sig i detta gudsförgätna landskap. Allting dras till sin spets efter att ljudet byggts upp över en tid, för att sedan dala nedåt mot jordelivet igen. Att man någonsin skulle kunna föreställa sig en sådan värld säger kanske mer om Sandor Rado än något annat, men det är inte helt ur denna värld att detta skulle kunna vara en gestaltning av det som komma skall. Det finns tillräckligt med faktorer som kommer att bana vägen för det, och det är bara att tacka och ta emot – enligt den låt som kommer förbli “Untitled“. Detta släpp går för övrigt under namnet Ingen Våg 011. För övrigt så är det som så att denna split är spelade av bägge banden tillsammans, så Miljoner Döda och Sandor Rado delar på sitt släpp.

Detta är slutet av Del 1, med tanke på utrymmet. De släpp som recenserats är “Välkommen till Växjö” av Femtekolonnare och Sandor Rado / Miljoner Döda spliten. Ni borde verkligen spana in Ingen Våg Kassetter, för de har gjort ett utmärkt jobb med tanke på de förutsättningar som finns för dem. I nästa del kommer ni att få läsa en recension som gjorts på Solo Archivist och dennes släpp “Present Is Eternally Past“. Utöver det kommer även “Ingen väg ut, bara ner” av Miljoner Döda att recenseras. Tack för denna gång.

| Ingen Våg Kassetter | Växjö |

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s