Intervju och mixtape med Johan G. Winther!

JGW - Promo2013 copy

Johan G. Winther är någon som många känner till, men som många egentligen inte känner till. Han är en slags doldis, men finns egentligen överallt. Denne man står bakom projekt såsom solo-projektet Tsukimono, men har varit eller är, delaktig i grupper vid namn Blessings, Scraps Of Tape, Heathers/Hollows – och många fler som ni förmodligen kommer att ha tagit reda namnet på, vid det här laget. I samband med sitt musicerande, så skapar han även konstverk, oftast sketcher. Som han antingen säljer eller låter vara omslag på något av sina släpp. Omloppsbanan inom musiken började med projektet Mnoki, innan år 2001. Men även innan dess, så hade han gett sig fan på att lära sig använda instrument. För inte så länge sedan var han aktuell under sitt förstnämnda namn, nämligen Johan G. Winther, och fortsätter att vara det – då han den 15:e Maj kommer att släppa albumet “The Rupturing Sowle” på Zeon Light Kassett. Förutom detta så släpper han kontinuerligt material under sina olika alias, men även inom de grupper som han är verksam i tillsammans med andra musiker. Resan verkar aldrig ha ett slut, och nu kommer även ni att få åka på samma resa. Invisible Guy har haft äran att få intervjua Johan G. Winther, vilket i slutändan blev en väldigt lång intervju. Där vi gick in på rötterna, men även skrapade på ytan, för att få en helhetsbild över vem han är och vad han egentligen gör, samt vad detta innebär för honom. Utöver det, så har Invisible Guy komponerat ett mixtape, där ni kommer få höra äldre låtar, osläppta låtar – men även kommande och precis släppta låtar. Nu har ni hört nog, så jag föreslår att ni börjar läsa istället.

Vid det här laget så har du hållit på i tio år som musiker under namnet Tsukimono. Du har även haft ett antal olika sidoprojekt, vilket är ungefär lika många som devisen; “kärt barn har många namn”. Ditt alias, Tsukimono, betyder och innebär även (ungefärligt) följande: “en elak själ som skapar katastrofer”, enligt den inneboende Japanska andlighets- och ritualistiska religiositet som kallas för: “Shinto”. Det jag vill komma till är – varför valde du just att fokusera på det Japanska när det kommer till innebörden av både namn, men även musiken som du skapar?  

– Jag började pilla hemma med olika inspelningar och ljud i slutet på 90-talet redan, både ensam och tillsammans med vänner i olika band, och själva Tsukimono-monikern började jag inte använda förrän kanske 2001-2002, eller något sånt. Jag kände faktiskt inte någon speciell anknutning till Japan då (efter två resor dit nu gör jag det dock) utan sökte mest ett alias som inte var på svenska eller engelska. Det var nog mest slumpen att jag snubblade över den ungefärliga beskrivningen “någon som jagas av demoner / vara jagad av demoner” som gjorde att jag tog det som namn. Kände att den beskrivningen passade bra både på mig och på varför jag gjorde musik redan då, hur klyschigt det än låter. Mitt skapande har alltid vart lika delar en genuin glädje och vilja som ett sätt att komma undan demonerna. Ett klassiskt “måste”, så att säga.

Eftersom att Tsukimono kan vara lite allt möjligt, så känns det ändå rätt passande att noisekavalkaden som återfinns i vissa låtar återspeglar det valda namnet. Med tanke på att det låter väldigt elakt, rått och demoniskt. En större fråga är dock: hur och när påbörjades resan under namnet?

– Jag släppte mitt första album som Tsukimono under 2002, då med en CD-r på Garmonbozia Productions, som den fantastiske Axel Willner drev.

Då hade jag redan jobbat på musik hemma under det namnet i ca ett år eller så. Det var rent specifikt en spelning med Jim O’Rourke i Ystad runt 2000 – 2001och Andreas Tillianders Mokira-skiva “Clip-Hop” som öppnade ögonen för mig när det gällde möjligheterna med s.k. “Laptop-musik”.

Innan detta hade jag mest gjort black metal eller experimentell gitarrduo-noise med min vän Pär (Numer i Bergraven, Stilla m.m.) och kände mig rätt hemma i mörkare, noisigare sammanhang redan, men nu ville jag ta in influenser som Godspeed You! Black Emperor, Sonic Youth och mer melodiöst lätt musik i mixen.

Det kändes naturligt för mig att hitta ett fult namn med mörkare mening till detta mer ljusa projektet.

Vad var det för projekt du hade med Bergraven/Stilla-Pär innan Tsukimono?

– Vi har känt varandra sen mellanstadiet/högstadiet och spelat i diverse band/konstellationer ihop. Inget som någonsin släpptes, men vi hade ett projekt som hette Infini, det var ett black metal band. Sen hade vi ett som hette Ino Symbolo som var ren gitarr-noise/improv. Finns ungefär 5-6 c90-kassetter med material inspelat.

“Att jag väljer att dra och repa eller sitta och måla en kväll istället för att glo på TV, betyder otroligt mycket för mig på ett rent personligt plan”

Hur kommer det sig att du vände dig till de mörkare genrerna nästan direkt, när du började att göra musik på allvar? Vad var det som var lockande med det?

– Det var aldrig ett medvetet val som jag gjorde. Det enda jag någonsin haft som kriterium för min egen musik är att det ska vara vackert, att där ska finnas en skönhet i den som resonerar med mig själv. Det har gjort att jag utan problem känt att black metal och pop, minimalism och total overload är uttryck som känns som jag, och som mindre delar av en större bild.

Att vara del av en viss genre eller scen har aldrig intresserat mig. Så fort ngt börjar kännas för vant eller för uppskattat så slår jag i regel bakut och går i exakt motsatta riktningen. Har inget ut av att anpassa mig efter någons förväntningar eller regler.

Jag har förstått att detta är något som gör det svårt för en del personer att få grepp om min musik men jag kan inte riktigt säga att jag förstår varför. Där finns en tydlig röd tråd genom nästan allt jag är involverad i och jag tror problemet mest ligger i betraktarens öga och i en lathet eller ett ointresse för att vara öppen för det oväntade. Många vill eller kan inte ge saker speciellt mycket tid idag. Vet jag inte direkt vad detta bandet/artisten spelar för musik orkar jag inte ge det speciellt mycket tid, vidare till ngt enklare bara verkar vara ett vanligt förekommande beteende.

Alla är ju självklart inte såhär, och många som tycker precis som jag tycker väl bara att jag inte gör något som resonerar med dom, så jag vill inte dumförklara någon här. Each to his own.

Alla artister jag uppskattar själv har iaf ett visst mörker och ett sökande i sin musik som jag finner väldigt inspirerande. Långt omständigt svar på en enkel fråga kanske.

Access_void_2010 copy

Access Void, 2010.

Vad definierar du som vackert?

– Något som berör mig och får mig att känna någonting utöver den vanliga nollpunkten. Obehagliga och jobbiga saker kan vara lika vackra som behagliga och fina, beroende på kontexten.

Är ditt musikskapande en slags verklighetsflykt från det du kallar för “nollpunkten”?

– Både och, det beror ju på hur man väljer att definiera verklighet. På ett sätt är det en flykt, man kommer bort från vardagen ett tag, men å andra sidan är ju mitt musikskapande en konstant verklighet/vardag hela tiden för mig. Jag tänker ju konstant på dom olika projekten jag har igång, hur något kan förbättras eller förändras, hur man ska utforma ett släpp etc. Det jobb jag har för att försörja mig och min familj är ju inte något som är mer verkligt bara för att det är det som drar in mest pengar. Det är nästan mer så att jobbet är verklighetsflykten från min skapande vardag. Jag tycker det handlar om hur man väljer att se på saker och ting.

När någon får reda på att man spelar musik så frågar dom ofta hur mycket mina band säljer, och hur mycket vi tjänar på det, kan jag leva på min musik osv. Det verkar vara något som de flesta tar för givet, att man håller inte på med någonting som man t.ex. förlorar pengar på eller som inte gör en mer materiellt rik.

Det har varit, är och kommer förbli något sekundärt för mig när det kommer till min kreativitet. Jag vet inte ens om jag vill kunna leva på det längre om jag fick chansen. Det skulle liksom förta allt det roliga med det, förvandla det till ett jobb. Jag gör ju musik och konst för att jag vill göra det. Att jag väljer att dra och repa eller sitta och måla en kväll istället för att glo på TV, betyder otroligt mycket för mig på ett rent personligt plan, alltså själva valet att göra det – inte för att jag måste, utan för att jag vill det.

Tycker du att den sekundära delen av musikskapandet tagit överhanden, det vill säga att “tjäna pengar” på det, istället för den (åtminstone för mig) huvudsakliga motorn i musik överhuvudtaget – nämligen musiken som ett konstnärligt uttryck?  

– Nej, jag tror det ser ut mer eller mindre som det alltid gjort. Lite grovt förenklat så finns det en del musikskapande vars syfte och mål är att tjäna pengar, och där finns en del som är rent konstnärligt. Jag gör lite reklam-musik vid sidan av ibland och har inga problem med att göra det för att tjäna pengar. Då gör jag ju den musiken för det specifika syftet istället för att uttrycka mig konstnärligt, och använder dom tillfällena det ger som ett sätt att utveckla sidor som inte kommer fram automatiskt i min “egen” musik. Det är en möjlighet att utvecklas och utmanas, men inget som jag tänker på som något som är representativt för mitt konstnärskap. Vill ju tillägga att musik där den huvudsakliga motorn är det konstnärliga uttrycket är det som jag väljer att fylla mitt liv med. Musiken som kommer av business-sidan av musikskapandet är inget jag tar till mig i 99% av fallen.

När det kommer till din musik, rent inspelningstekniskt, görs allting via en laptop eller har du en studio där allt blir gjort?  

– Jag spelar in det mesta på min laptop, men processar inte så mycket digitalt, utan skickar hellre ut signalen igen till effektpedaler och annat. Jag använder också en gammal Fostex-kassettportastudio en hel del. Den har jag haft sen slutet på 90-talet och spelat in otroligt mycket på. Min kommande Beläten-release är live-tagningar rakt in på kassett i den t.ex. Mesta tiden arbetar jag i en studio i centrala Göteborg som vi är några vänner som delar, men också en hel del i en stuga mitt i skogen uppåt landet. Där har jag en del instrument året om. Älskar den stugan!

Angående din musik, så är det svårt att förstå ditt egna personliga djup. Så jag undrar om du skulle kunna beskriva den drivkraften?

– Den röda tråden kommer nog sig av att jag nog i grund och botten försöker göra 100% ärlig musik gentemot mig själv. Skulle nog säga att min musik är 80% hjärta och mage, och 20% hjärna, max. Det gör nog att de känslor som verkligen rör upp någonting i mig bubblar till ytan automatiskt. Jag har försökt tänka mer när jag gjort musik och det slutar alltid i mer eller mindre fiasko. Jag har nog spelat in och deletat minst 5 fullängdare vid det här laget sen jag började och det jag kommit fram till i nästan alla fallen är att jag försökt för mycket, tänkt för mycket när jag gjort dom. Känslan jag söker är väldigt enkel egentligen, jag vill hajja till och släppa allt annat jag har för händerna. Någon sorts extas är ett ofta återkommande mål.

Tidigare så är det redan klarställt var namnet ‘Tsukimono’ kommer ifrån. Är du intresserad av Japansk kultur i övrigt, och om så är fallet – influerar det på något sätt, trots att det mesta är någorlunda spontant utfört?

– Nej, det kan jag inte säga inspirerar mig något speciellt faktiskt. Inte mer än att jag lyssnade ohälsosamt mycket på Boredoms, Melt-Banana och Merzbow när jag var yngre.

“Jag gillar att släppa på olika bolag eftersom det ger mig en chans att samarbeta med nya personer och det är något som jag personligen tycker är väldigt utvecklande.”

Vad är det som inspirerar dig i så fall?

– Den faktiska möjligheten med att kunna skapa någonting från ingenting. Ren alkemi. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad som har drivkraften i mig till att fortsätta skapa, för det är inget jag någonsin har tagit eller kommer ta för givet. Det låter rätt högtravande på något vis men så är det. Andra konstformer och alla intryck som annan musik och konst också ger är ju självklart en stor del också, men jag har insett på sistonde att just min egen kreativitet och vilja har kommit att bli det som ger mig mest inspiration. Ego!

TheCleansing_2012 copy

The Cleansing, 2012.

De olika projekt som du är delaktig i, även inkluderat dina soloprojekt, har ju olika tidsrymder där de tar avstamp ifrån. Eftersom att Tsukimono är ditt tidigaste, så undrar jag när de andra började att dyka upp?

– Tsukimono var först ut, och samtidigt hade jag ett vid namn Mnoki, som nog mest var för att jag ville ha mer än ett. Släppte bara 2 online-releaser med Mnoki. Ärligt talat så har jag inte så värst bra koll på alla projekt längre. Allt har liksom kommit automatiskt, en sak har lett till nästa, också vidare. Om man kollar på Field Hollers-bloggen, som drivs av grymma Matt Leivers (som också har skivbolaget Awkward Formats), kan man följa utvecklingen ganska enkelt.

Du har ju släppt på en del olika bolag, mig veterligen. Nu kommer du dessutom att släppa på Zeon Light Kassett. Hur ser din relation ut med de olika “bolagen” och har du något särskilt i sikte, eller har du redan kammat hem allt?

– Att släppa på många olika bolag har aldrig varit ett mål i sig, det är bara som det har blivit. Ofta p.g.a att det är mindre bolag med mer eller mindre obefintlig budget som släppt det mesta. Jag gillar att släppa på olika bolag eftersom det ger mig en chans att samarbeta med nya personer och det är något som jag personligen tycker är väldigt utvecklande. Nya synvinklar/perspektiv som man alltid kan lära sig nya saker av. Jag är ingen one-label-act helt enkelt. Framför allt tror jag inte en label hade kunnat hänga med ekonomiskt i min produktions-takt.

Angående Zeon Light Kassett är jag väldigt stolt över att släppa där. Joakim har släppt massor av fantastiska releaser och det ska bli en ära att få göra en ZL-kassett.

Skulle du kunna berätta mer om dessa bolag?

– De flesta av dom är bolag som drivs och sköts av en eller kanske två personer, ofta hemifrån och ofta med utgåvor på t.ex. cd-r eller kassett utöver cd och vinyl.

Många är ju artister själva, som av olika anledningar känner att dom även vill ge ut musik också. Jag uppskattar att jobba med denna typen av bolag eftersom det hålls på en ganska pretentiös, prestigelös nivå. Man hörs av, bestämmer att man ska släppa 50 ex av en tape, man gör det, efter break-even (om detta uppnås delar man på resten av pengarna) så, pang bom där finns en release som det få människor som lyssnar på en kan köpa, utan att man lagt ner tusentals kronor på att trycka upp en stor upplaga på cd eller vinyl, lägga pengar på distribution, reklam etc. I regel tycker jag att det finns en extremt stor dos hjärta och själ involverat i dessa bolag, och där finns också en vilja att göra varje release exklusiv och speciell, ofta med annorlunda och fantastiskt fina förpackningar och koncept. Det tilltalar mig 100%! Det gjorde det när jag började, och det gör det än.

DIY-bolag är bland det bästa jag vet.

Det finns människor som hävdar att det är exkluderande. Av någon anledning, så kanske det är så. Men bidrar det inte till någon slags exklusivitet, att man är utvald som köper t.ex. din musik från ett bolag?

Alltså, på ett sätt så är det ju absolut exkluderande. Men samtidigt så tror jag ändå att i alla fall i fallet med just min musik så är det ofta inte musik som den stora massan skulle finna intressant. Det är ju en typ av musik som ofta kräver en viss förkunskap och erfarenhet inom lite annorlunda musik som kanske inte t.ex. Håkan Hellstöms musik kräver. Om man till vardags bara lyssnar på radio och musiken som ligger på A-listan där, så tror jag inte att det gör någon större skillnad om mina 15 minuters noise/drone-spår släpps via ett större bolag som lägger ner tid och pengar på promotion eller inte. Man kommer fortfarande inte kunna ta det till sig direkt. Det handlar ju om intresse. Är man intresserad av t.ex. antikviteter så kanske man inte letar främst på blocket, utan man lär sig var dom riktiga godbitarna står att finna.

ElementalsManifests_scan

Elementals Manifest

Ibland är det precis vad det handlar om. Precis som du säger, så är varken noise eller drone särskilt allmäntillgängligt – på grund av att en stor del människor inte förstår sig på det. Därav leder det till en indirekt exkludering. Men som allt annat, så är det mycket som är exkluderande – och i vissa fall bör det vara så. Beståndsdelarna i både noise och drone kan vara osammanhängande och även rätt så monotona. Men vad tycker du är charmant med dessa specifika genrer?

– I alla fall mitt intresse för drone och noise grundar sig i en djup fascination och kärlek till ljud i alla dess former, och all dess egenskaper.

I ett riktigt välbyggt drone som vid första lyssningen kan te sig extrement monotont så händer där otroligt mycket, på så väldigt många plan. Jag tycker monotonin mer kan beskrivas som en sorts fokusering, där man zoomar in på ett visst ljud och sen verkligen fördjupar sig i det. Det är i alla fall så jag brukar arbeta med mina drones/noise-stycken. Jag hittar ett ljud som tilltalar mig och sen bygger jag på det, försöker få det så vackert jag bara kan, i mina öron. Det behöver inte betyda att det ska “låta vackert” rent harmoniskt, men att det ska ha en egenskap som känns någonstans. Sen brukar jag lyssna och lyssna, spela lite till och leta liknande ljud som gör att det rent harmoniskt i ljudbilden börjar hända saker av sig själv, att det börjar spöka i stycket liksom.

Kan ju i det närmsta ingen musikteori alls så jag kan inte förklara det bättre än så. Har ett stycke på min kommande Kalligrammofon-skiva där jag byggde de olika delarna i stycket på olika instrument, och sen rör sig stycket från det enda till det andra lite utan att man märker det. Det var i alla fall tanken. Känner mig väldigt nöjd med det stycket….än så länge i alla fall. Ge mig några månader så kommer jag skämmas för det. Så är det alltid.

När det kommer till det musikaliska så verkar det som att du är självlärd. Är det så?

– Ja, precis. Tjatade mig till att få gå och lära mig spela gitarr i mellanstadiet, men tröttnade på min gitarrlärare när jag mest tyckte han satt och showade för mig. Så var det nog inte men det kändes så då. Jag hoppade av och började spela så mycket jag bara kunde hemma själv. Stämde gitarren “konstigt” så man kunde hitta på egna ackord, också vidare. Det tilltalade mig absolut mer än att spela noter. Sen blev jag sjukt stort fan av Nirvana några år på mellan/högstadiet, lärde mig stämma gitarren så jag kunde spela deras låtar, upptäckte Sonic Youth genom Nirvana och började stämma gitarren konstigt igen. Efter det bestämde jag mig mer eller mindre för att lära mig alla instrument jag ville själv. Det går väl sådär, och jag är inte speciellt duktig på någonting, men kan många instrument lite.

Vilka skillnader och likheter har personen Johan G. Winther i jämförelse med musikern Johan G. Winther?

– Ärligt talat så kan jag nog inte se nån skillnad. Musiker vet jag knappt om jag borde kalla mig egentligen, jag kan ju inget direkt om musik om man ska se helt ärligt på det.

Jag vet vad jag gillar, jag kan spela lite instrument men i det stora hela handlar mitt musicerande mest om att lyssna. Och det är ju något jag gör konstant. Tänker nog inte direkt på mig själv som musiker faktiskt helt ärligt, lika lite som jag tänker på mig själv som konstnär. Jag ritar och målar ja, men jag har ju ingen utbildning, och jag lever ju inte av det. Äsch det här är snårigt. Jag vet inte riktigt, tyvärr.

“Perfektion är något som oftast inte tilltalar mig alls i den musik jag lyssnar på”

Bidrar detta på något sätt till att dina ambitioner snarare stavas “imperfektion” än “perfektion”?  

– Ah, intressant fråga! Jo, det gör det nog kan jag tänka mig. Man hittar ju på saker i huvudet på sig själv för att få livet att fungera på bästa sätt. Att sätta en ambitionsnivå så lågt att målet är imperfektion kanske är ren självbevarelsedrift! Det är inte helt otroligt.

Det enda jag vet är att jag älskar att göra musik, och jag älskar att måla/rita. Det är nästan det enda  i mitt liv förutom min familj som jag känner ger mig en balans i livet. Då måste det ju vara till godo, och då anser jag nog att om ambitionsnivån måste vara låg för att det ska fungera, då får den vara det. Jag söker bara lite balans och själslig ro egentligen med min musik och konst. Så enkelt är det. Att släppa skivor och att spela med andra människor ger mig en kontakt och ett utbyte som jag också värderar högt, men det är ju lika ofta bökigt och extremt stressande och irriterande att ha med andra att göra. Ett exempel är ju denna intervjun, den har både du och jag kämpat med fram och tillbaka i flera dagar nu, blivit lite irriterade, blivit peppade, tyckte det vart både jobbigt och kul. Men vi väljer ju ändå att göra det, för i slutändan ger det ju oss någonting. I vilket fall så kommer ju du veta mycket om mig när vi är klara som inte jag vet om dig. Men jag värderar ändå vårt utbyte och ditt intresse för mig högt, även om det inte är sånt här jag har som anledning till att göra musik eller konst. Allt sånt här är ju bara ren ego-matning…lika destruktivt som konstruktivt för ens person.  

untitled_2013

Untitled, 2013.

När du själv konsumerar musik, oavsett om du köper skivor eller går på konserter – letar du efter samma preferenser där, som du har i din egen musik? Eller kan du uppskatta något som är helt främmande utifrån ditt eget “behov”?

– Ja, faktiskt. Perfektion är något som oftast inte tilltalar mig alls i den musik jag lyssnar på. Klart att jag ibland kan lyssna på snyggt producerad musik men det ska helst skeva lite någonstans för att verkligen fastna hos mig.

Ibland känns det som att det kan manifesteras på ett helt annorlunda vis. Alltså, när man inte vill fördjupa sig i något, eftersom att musiken eller estetiken är avskräckande – på sätt och vis. Eller helt enkelt undermålig. Kan du själv göra dig skyldig till detta när du har planer på att fördjupa dig inom artisters- och bands musik?

– Alltså, det är ju klart. Man måste ju sålla på något vis bland allt nytt man stöter på. Det är ju självklart.

Men jag är rätt bra på att sätta sånt åt sidan om jag hör eller känner av något i musiken som tilltalar, intresserar eller förbryllar mig. Då blir jag oftast mer intresserad och sporrad om där är någon del i det hela som jag inte dras till alls, utan som stör liksom.

Som exempel kan jag ta John Frusciante, och hans solo-musik. Det som drog mig till hans musik till en början var mörkret och kaoset i hans skiva “Niandra LaDes and Usually Just A T-shirt” men det som drog mig in i hela hans diskografi var allt det frånstötande. T.ex. just att han var med i Red Hot Chili Peppers, dom fula trum-maskinerna och syntharna på “To record only water..”. Sen gör han så fantastiska snedsteg under alla sina skivor att man inte kan annat än älska det. Se bara på hans senaste skivor. Fantastiskt fel på alla sätt och vis. Älskar det.

Tror du möjligtvis att det även kan vara en fråga om att våga misslyckas, med tanke på att de krav som ställs kanske i vissa fall är för höga? Som du beskriver det, väljer du att se det som en komponent i musiken – snarare än någonting som skall undvikas. Med tanke på att man knappt har utrymme att faktiskt “misslyckas”, utan snarare strävar efter total perfektion?

– Jo, absolut! Så skulle man kunna se det. Mina första solo-låtar som Tsukimono var helt byggda på att spela in längre improvisationer och sen hitta “misstagen” i dom, zooma in på dom, loopa dom och bygga hela ljudbilden/låten på misstagen liksom. Det är fortfarande en stor stor del i min musik. Allt jag “kan” det kan jag ju redan… det finns inte så hemskt mycket intresse för mig av att fortsätta med dom delarna utom att i vissa fall finslipa dom kunskaperna.

Sen är jag ju inte dummare än att jag förstår att för utomstående så låter nog min musik rätt snarlik från skiva till skiva, men processen och detaljerna är nästan alltid väldigt olika varandra för varje projekt/skiva.

Det verkar vara väldigt komplicerat, det här med att orientera sig mellan “misslyckande” och “perfektion”. Eftersom att du verkar vara väldigt kunnig inom dina gebiter, så undrar jag om det finns något kvar för dig att lära – eller fortsätter du med dessa s.k. “misstag” för att du känner att du lärt dig tillräckligt rent tekniskt och estetiskt?

– Det finns nog inget jag avskyr så mycket som perfektion. Allt som anses perfekt tycker jag är fullständigt själlöst, så det är inget jag eftersträvar på något vis. Alla jag spelar med vet att jag har ett visst mått av kontrollbehov, men det handlar aldrig om att något måste vara perfekt. Det ska inte vara tillrättalagt och för bra bara. Då tappar jag all lust och känsla direkt.

Misstagen är det som driver mig framåt, jag är verkligen inte tillräckligt kunnig vare sig estetiskt eller tekniskt och hoppas verkligen inte jag någonsin kommer bli det heller. När jag spelar live, vare sig solo eller med ngt band, är det vetskapen om att jag kan fukka till allt på en sekund som gör att det finns nerv där. T.ex. med scraps of tape så repar vi kanske en eller två gånger max inför en 2 veckors europa-turné, och solo så bestämmer jag nästan alltid vad jag ska göra samma dag.

“Man kan nog säga att jag har DIY-scenen i Sverige under det tidiga 2000-talet att tacka för allt jag har idag.”

Vad skulle du säga är de olika skiljelinjerna för dina olika projekt rent musikmässigt, tidsmässigt och estetiskt? Både de som du har hand om själv – och i de band där du skapar musik tillsammans med andra?

– Jag separerar nog bara mellan band och på solo tror jag. Allt jag gör “själv” är liksom delar av den omtalade stora bilden, där olika alias egentligen inte har så stor betydelse. T.ex. min Verfver-tape på Native Parts skulle nog lika gärna kunnat vara en tsukimono-skiva, precis som Time Canvas-lpn skulle kunnat vara en Johan G Winther-skiva. Numer använder jag mest Johan G Winther. Det kändes lite trött att fortsätta med Tsukimono-monikern, i och med att jag inte längre kände att jag hade ett specifikt mål med musiken. Jag vill bara skapa kontinuerligt och se vad som händer. Eftersom jag såg allt som olika länkar i samma kedja så bestämde jag mig för att fokusera på JGW-namnet ett tag. Men det kan lika gärna splittras upp i 5 olika alias imorgon, det beror på.

Alla banden är ju specifika idéer eller samarbeten där jag bara är en liten del, där lägger jag ner den tid och pepp som jag känner jag får tillbaka från de andra involverade och där försöker jag mest bidra med mitt istället för att försöka styra hur det ska låta.

Alla projekten och banden samexisterar och allt löser oftast sig själv planeringsmässigt. Ett tag är det högt tempo med Scraps, turnéer och repningar, sen lugnar det sig och ett annat band tar mer tid, och samtidigt jobbar jag kanske som fan på en ny solo-skiva eller idé som känns intressant, tills veckan efter vi får tid att köra på med ett studioprojekt och då tar det överhanden. Bara solo har jag nästan alltid 2-3 skivor under produktion samtidigt som jag kan jobba på eller strunta i som jag själv känner för det. Då tröttnar jag inte på någon specifik idé eller så, utan kan hålla mitt intresse och min fokus uppe på något vis. På detta viset så kan jag också bolla olika idéer mellan alla projekten och på så sätt t.ex. hitta exakt rätt plats för en idé eller använda samma idé på olika vis på två olika projekt. Det är det som gör att jag ser allt som en enda stor bild, istället för främst åtskilda skivor och släpp.

dränkstenen_fågeln

Dränkstenen

Om man utgår från allt du har berättat hittills, finns där måhända någon filosofisk grund som du står på eller som influerat dig på något vis?

– Nja… på ett sätt kanske. DIY är väl det som kommer på tanke. Det är något som mer eller mindre genomsyrar hela mitt liv och alla mina olika projekt.

Man kan nog säga att jag har DIY-scenen i Sverige under det tidiga 2000-talet att tacka för allt jag har idag. Min arbetsmoral och mitt tänk kring att vara “artist” eller “konstnär” grundades då. Distro-arrangemangen i Malmö och Göteborg framför allt, dom gav mig självförtroendet och peppen att göra musik och omslag, släppa och sälja den själv. Att kolla upp lokala okända band, gå på spelningar, sätta upp gig…ja allt som fortfarande är en enormt viktig del i mitt liv.

Vad tycker du är fördelaktigt med D.I.Y?

– Man har full kontroll, fullt ansvar och det när en mer kreativ miljö tycker jag. Klart att man inte kan göra exakt allt själv men så länge man har tänket att man själv bör och kan, så kommer man alltid lära sig något om sig själv. Sen ska man såklart inte vara rädd för att ta hjälp osv om det behövs, men man ska alltid utgå ifrån att man själv kan tillföra något speciellt och eget.

“Jag tänker inte så värst mycket på vad det är jag faktiskt gör, jag bara låter det komma liksom.”

Med tanke på att du tidigare sagt att du inte kände att du var en del av någon “scen”, var du på något sätt ändå påverkad av den scenen du nämner. Vilka människor fanns inom den sfären under det tidiga 2000-talet och vad hände – mer specifikt?

– Jo, klart att man nog vart en del av olika scener, och att t.ex. band och artister runt t.ex Distro påverkat mig till viss del. Det var till exempel så jag träffade Gustav Rosengren (Lady Godiva Operations, Kalligrammofon) som har släppt flera saker med mig. Även Douglas Holmqvist (Kopia, Testbild! m.fl.), Kristofer Ström (Ljudbilden & Piloten) och Viktor Sjöberg (Viktor Sjöberg, Viktor Sjöberg New Jazz Ensemble) var ju personer som jag lärde känna då och spelat med vid flera tillfällen, och även samarbetar med då och då fortfarande. Även Fukk God Let’s Create och det fåtalet artister (Dead Letters Spell Out Dead Words, Dead+Hurt, The Hurt I Feel Is My Hurt, Jonas Lindgren) involverade kring det var ju något som man kände en sorts samhörighet till, men jag skulle inte vilja dra det så långt till att kalla det en scen. För få människor var brydda om det. Många av dessa personerna är ju dock fortfarande några av mina närmsta vänner, men någon scen vill jag nog inte kalla det. Jag har aldrig känt mig bekväm eller speciellt hemma i någon scen, så kan jag kanske säga då. Känner mig alltid som att man inte riktigt hör till, men det är inget jag ser som negativt.

Bland det bästa som hände under Distro-tiden var att jag upptäckte och fick se Endless Smile. Ett av mina absoluta favorit-projekt från Sverige någonsin!

Finns det fortfarande en “scen” värd namnet, eller var den maximal i början av 2000-talet? Om så är fallet, vad tycker du finns som är värt att spana in i nuläget?

– Det finns absolut solida scener runt om i landet, jag tycker nästan det känns mer levande nu än då, även om jag i ärlighetens namn inte alls har koll på allt som alla de olika scenerna innehåller, utgår ifrån etc. Jag fick barn för ett par år sen och jag hinner ärligt talat inte med att både vara far/respektive, hålla igång min musik och konst och sen samtidigt hålla mig uppdaterad om alla band, artister och scener därute. Något måste liksom prioriteras bort och tyvärr klarar jag mig inte utan sömn än, hur mycket jag än skulle vilja det. Några av mina favoriter i Sverige idag som jag tycker man bör kolla in är Trepaneringsritualen, Aether, Fä, Krökta Rum, Skogar, Amph… ja det kan bli en lång lista.

therupturingsowle

The Rupturing Sowle, 2013.

Det är förståeligt. Utöver detta så håller du även på med konst, varav ditt senaste verk är “Elementals Manifests”. När man tittar närmre så känns det rätt så dadaistiskt, men samtidigt även lite kubistiskt. Hur orienterar du dig inom det konstnärliga, i jämförelse med hur du går tillväga med musiken? 

– Min musik och min konst utvecklas i mångt och mycket på samma sätt. Det startar med en idé, en känsla som jag sen improviserar utifrån. Konsten är ren meditation för mig. Jag tänker inte så värst mycket på vad det är jag faktiskt gör, jag bara låter det komma liksom. Samma sak när jag spelar live eller gör mer noisiga saker. Det är nog mitt absoluta favorittillstånd, att bara vara ett med den kreativa processen, att stänga av hjärnan liksom.

Det verkar även som att du är mån om att leverera det på riktigt också. Istället för digitala filer eller någon halvhafsig CD-skiva. Utifrån detta så verkar kassett och vinylskivor vara det huvudsakliga. Hur viktigt är helheten för dig?

– Jag har blivit mer och mer mån om att det jag släpper och ber folk om att köpa av mig ska vara något som man verkligen kan vara stolt över och som hade gjort mig själv peppad på att köpa. Jag älskar kassett och vinyl, det är nog ren nostalgi lika mycket som att jag föredrar dom formaten. Cd’n känns ju mer och mer menlös på alla sätt och vis tyvärr. Då kan det lika gärna vara digitala filer. Jag älskar dock att köpa hemmagjorda cd’rer med handgjorda material…det känns så jävla fint fortfarande.

Helheten har blivit mer och mer viktig på sista tiden. Innan nöjde jag mig med en CD-r i en enkel ficka men det känns helt enkelt inte tillräckligt längre. Jag älskar verkligen att jobba med helheten numer, att tänka på hur allt ska klicka tillsammans för att skapa en större helhet. Med det menar jag inte att jag måste göra allt själv, t.ex. har Johannes Brander gjort omslaget till min kommande Kalligrammofon LP med lite direktiv från mig.

Med tanke på att du har en hel del i startgroparna som är på väg ut, så undrar jag vad man kan förvänta sig för släpp och hur du gått tillväga när du skapat musiken? Vad har du använt för instrument och liknande, samt var kan man hitta det och när?

– Först nu kommer “The Rupturing Sowle” på Zeon Light Kassett. Det är ett album byggt främst kring trummor, akustisk nylonsträngad gitarr och tramporgel. Emelie Molin från Mire Kay spelar cello på ett par spår. Behandlar främst den mänskliga själens inneboende dualism. Inspelad främst i en stuga mitt i skogen någonstans i mellansverige under 2012. Släpps nu den 27:e April.

På Kalligrammofon kommer en LP vid namn “Troubled Morrows” som främst bygger på drones, sång och stålsträngad gitarr. Ljusare till ytan än “The Rupturing Sowle”. I detta sammanhanget tänker jag på den som “pop-skivan”. Inspelad i min studio under 2011 och början på 2012. Släpps under 2013.

En kassett på Beläten är också den klar. Två Analogsynth/effektpedal/feeback-improvisationer inspelade direkt på kassettband. Grymt nöjd med denna! Inspelad 2013. Kommer inom en månad eller två.

Förutom dessa har jag tre mer eller mindre klara album sen ungefär 2010-2011 som inte riktigt hittat fram än. Två av dom jobbar jag kontinuerligt på och den tredje är egentligen klar, men jag jobbar på andra delar av projektet som inte känns hundra än.

Jag och Dag Rosenqvist (ex-jasper tx) har också en fullängds-skiva med vårt projekt The Silence Set klar, men ingenstans att släppa den än. Intressenter hör av er! Scraps of Tape släpper äntligen Resident Flux, vår senaste skiva, på vinyl, samtidigt som en kassett/digital-ep vid namn “Orka Allt” nu i slutet på April, innan vi går in i studion i Maj för att spela in en ny fullängdare. Blessings spelar inom kort in en 7″ och jobbar också på ytterligare ett släpp i höst, samt en re-issue av vår “Bittervatten”-kassett på vinyl. Andra projekt ligger i startgroparna eller är så sakteliga på gång, men inget riktigt spikat än.

Med andra ord så har du mycket på gång. Skulle du kunna rekommendera någonting som du sitter och väntar på, när det kommer till släpp?

– Allt rullar på, som sig bör!

Nja, inget speciellt släpp som jag så riktigt riktigt längtar efter just nu. Det skulle vara kommande Chicagojazzen. Det senaste jag verkligen gick på nålar och väntade på var Faunas “Avifauna”, som ju också är helt galet bra, samma sak med Black Sun Roof’s “Feral” som kom för ett tag sen. Fredrik, bassisten i Blessings, har i regel stenkoll på allt bra och brukar tipsa om det bästa. Han är oumbärlig i mitt lyssnande numer. Är rätt nyfiken på Joachim Nordwalls “The Secret Eye Of Joachim Nordwall” och en ny Kevin Drumm release som heter “Earrach”, som han beskrev som den värsta musikskapar-upplevelsen han haft.

Advertisements

One thought on “Intervju och mixtape med Johan G. Winther!

  1. Pingback: Interview & Mixtape | Time Canvas

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s