Recension: The Jax – Rest Your Case (CD)

320547_309657925829193_286955695_n

Likt många andra band, så har The Jax från Sverige fått för sig att köra på det gamla hederliga rockstuket som sannerligen är populärt i dessa tider. De är ett relativt nytt band från Jönköping, som består utav Hampus Steenberg, Gustav Wremer, Sebastian Klarström och Sebastian Ogenblad. Deras debutplatta “Rest Your Case” är inte endast en, ur rockvärldens mått mätt – generisk platta. Nej, den är mycket större än det omfång som moderna rock’n’rollare utger sig för att sakrosankt försvara. Inte för inte, så rör de om i grytan ytterligare och cementerar sig själva. Resten är historia.

Första låten “Home” är en hemtrevlig homage till rockens rötter, däribland inkluderas även influenser från de 2000-talistiska banden som banat vägen för en svensk återupplivning, i modern tappning – utav rock’n’roll. Det är inte märkligare än att något annat band, i någon helt annan genre, skulle ta efter de som varit eller är mer inflytelserika rent ljudmässigt. Någonting ligger och gryr under dyn och det är en uppdämd livsgnista som får ytterligare en att hoppa på tåget, eftersom att det går undan. Måhända är de inte tempofyllda likt de snabbare och mer punkiga banden, men de lägger sin främsta fokus på en någorlunda psykedelisk, men främst atmosfärisk och gigantisk ljudbild. Ljudmattan får lägga sig platt, när dessa rockare går igenom alfabetet av knep som kan hjälpa de på vägen. Lite charmigt är det även när sångarens svenska dialekt lyser igenom på några partier. Utan detta, så skulle charmen inte existera. Det gör även att man förstår, om än inte särskilt mycket, utav var de härstammar ifrån. De har helt enkelt lyckats lyfta in en sångare som med sin pipa, sannerligen gör underverk. Modernistiska som de är, så inkluderar de en mer trallvänlig ljudbild som gör att det är lätt att hänga med, men den är inte särskilt generisk i sig. Kompromisserna ligger ytligare än vad deras mer djupsinniga riff, trumslag och struktur gör. Vilket i sin tur kanske gör att vissa hårdrockare inte känner sig hemma i sammanhanget, men de kan likväl knäppa till lite med fingrarna och rätta sig in i ledet.

Nästa låt, vid namn “The Jax“, är en resa till de södra delarna av Amerika. Åtminstone om man räknar med hur det låter, då det finns en hel del influenser därifrån. Både lyrikmässigt, men även ljudmässigt. Riffen är inte lika utflippade som i den första låten, då denna låt mer är en genomkörare, till ett lite varmare klimat. Slapphäntheten med riffen och den atmosfäriska känslan, tillsammans med kören som backar upp sångaren i refrängen – gör att allting blir lite mer magiskt än vad man förväntade sig utifrån deras grundpremiss. Trummorna är lite mer finurliga denna gång, om än lite mer återhållsamma. De håller sig lite i periferin och valsar in när de behövs som mest. I de olika sammanhangen går de från att vara sekundära till att bli primära, tillsammans med de renrakade riffen som slår hårt likt en hand mot stål. Rytmen och melodin som smittar av sig, får hela kroppen att krypa. Måhända är detta fortfarande ingenting för de som svär på heligheter inom rock’n’roll, men det är åtminstone en mer förutsägbar låt än föregångaren. Om man ger ett undantagstillstånd till kören i bakgrunden, som får ljudbilden att lyfta till en helt annan nivå. Det känns som att låten lever sitt eget liv ibland och räddas från att sjunka ner i det generiska träsket – med en extra liten marginal, när strukturen förändras och prärievargarna släpps in för att kalasa på skrovet.

Fullkomligt föränderligt, är kanske något som kanske kan sägas om låten “Just For Nothing“. För här bäddar de in en hårdare ådra och släpper på det rena melodiska, för att bli lite mer skitiga under naglarna. Själva oförutsägbarheten, som var mer förutsägbar i förra låten – ändrar på sig totalt, till förmån för det förstnämnda. Det märks att de eldar med olika material, för det här är glödhett när allt kommer till kritan. De tyngre riffen och de ack så långsamma, men baktunga trummorna får en att dansa på kommando. När man som mest önskat sig lite variation, åtminstone när man lyssnat på de föregående låtarna ett antal gånger – så kommer det, likt en blixt från klar himmel. Inte för inte, så lyckas de vara mer tilltalande på ett tyngre sätt än förut. Trots att delar av låten inte är lika mycket tilltalande, som när sångaren brister ut i ett galet primalskrik á la rock’n’roll, så brister dammen inom särskilda partier. När trummorna galloperar och riffen utbyts till några välplacerade solon så är det inte svårt att sjunga med i klagosången. Lyrikmässigt är det en förbättring i jämförelse med de tidigare låtarna. Vilket är välkomnande, då fokuset inte verkar ha legat på det i första hand, när det kommer till musiken i sig. Instrumentellt, så är det nästan perfekt. Men det sitter inte i helt än, trots de välgrundade partierna som man uppskattar mest.

You ain’t worth the dollar, the dollar of mine“, börjar låten “Dollar” med – efter ett sidoanfall av riff och grandiost, men smutsigt, trumspel. Mittpunkten på denna platta är ännu inte nådd, men det känns som att de mer återhållsamma och atmosfäriska är utbytt, till förmån för det sistnämnda och en hel del hårdhet. Det som skiljer denna låt från de andra är att den består utav två etapper. En, där anfallet står bakom krönet – samt ett annat, där det mer balladliknande, men känslosamma – får träda in och skapa en ny roll till förmån för deras ljudmattas progression. Värdet som sätts, mellan det lyrikmässiga och det instrumentala, talar för att denna gigant inte har sagt sitt sista ord, än. Eftersom att förutsägbarheten rent strukturmässigt inte är av ondo, så inser man att frontalangreppet är återkommande. Kontrasterna är rätt stora, vilket gör att det blir till ett mästerligt stycke. När de, likt rovdjur, sliter sig loss från de kedjor, som de balladorienterade svängningarna, håller fast musiken i. Järngreppet släpps sedermera och låter ett mer raffinerat, ändock hårt ljudlandskap, uppenbara sig. Detta är den verklighet som de befinner sig i, rakt mellan de olika strategiska positionerna, där de med bravur tar sig från punkt A och B – medan de utnyttjar de faktorer som gör deras rock’n’roll starkt, men ändå mångbottnat.

Tillbaka till ruta ett, när man tror att en förändring varit på sin plats. Med låten “Rest Your Case” får man höra den lite mer generiska versionen utav The Jax, som de tyvärr lyckas upprepa lite väl ofta ibland. Låten i sig änvänder de starka korten – som är rytm och melodi, men tillsammans med den fastkedjade ljudbilden, så gör de inte lika mycket nytta. Även om trumslagaren kan ha sina stunder på plattan, så känns det mest som om de värsta av alla världar möts. Både när det kommer till särskilda subgenrer inom rock’n’roll, men även när det kommer till deras egna version av denna genre. Helt enkelt så känns det som att man slungas tillbaka till 90-talet, där man får återuppleva lite av den rock’n’roll som inte alls platsar bland det de tidigare gjort på denna platta. Vissa passager kan stötta upp den grundpelare som håller på att rasa, men med tanke på att den ruttnat inifrån så finns det inte särskilt mycket att göra. En stor blunder, på en hittills välgrundad platta – är väl det sista man bör göra. Men chanserna hopar sig och detta var nitlotten.

Räddad blir man av gånggången. Då låten “Ready Or Not” ger dom lite mer kraft. Trots att resterna av den förra låten är märkbara, så känns det här som en helt annan dimension. Man rör sig till bättre territorium, där det lyrikmässiga må vara lite sjaskigt, förvisso. Men där de ändå tar tag i det och berättar en historia som jag tror många uppskattar, då även den man som lyssnar på detta. Intresset förhöjs för ljudlandskapet i helhet när man på eget bevåg tar sig igenom deras territorium, som är föränderligt som in i helvete. Förmodligen den av de låtar hittills, som låter mest som ett kraftpaket. Men där de sparar in på den hårdare ådran till ett senare tillfälle och där det till viss del även drar sig in på lite country-territorium. Om än väldigt lite. The Jax tar sig i kragen och levererar återigen, då detta översköljer tidigare misstag och låter en kontemplera hur den Svenska rösten i Americana kan vara. För givetvis drar de många influenser därifrån och det märks, inte bara på musiken – utan även på innehållet rent lyrikmässigt. Vilket i sin tur kan vara sjaskigt, men de förvandlar det till någonting som inte känns som en ytterlighet, denna gång.

Det som gör att de skiljer sig på mer än en punkt, från de lite väl färgglada och intetsägande rock-installationer som kommit på senare år – är deras lyriker. I låten “Crystal” så gör de upp med berömmelsen och sig själva. Den rad som sätter sig bäst är följande: “In this day and age with connections, you can be a star“. Vilket stämmer överens med väldigt mycket i denna förbaskade värld. Just specifikt den raden lägger sig på minnet eftersom att man känner igen sig själv i det. Tror även att fler människor gör det. Däremot gör de upp med mainstreamhärvan och ställer sig därefter utanför. Möjligtvis inte “på riktigt“, men de skapar ett musikaliskt avståndstagande. The Jax har bevisat, både i tidigare låtar och denna, att de har en teknisk kunnighet som får överglänsa det ytliga. På ytan kanske de verkar vara som de flesta rockband, men om man tar sig bortom detta – så kommer man att finna något större. Ambitionerna finns där, men även musiken samt rösten som behövs för att bevisa sin skicklighet. Den melankoliska ådran som uppenbarar sig i låten, är något av det starkaste som någonsin funnits i en mer balladorienterad rock’n’roll dänga på senare år, åtminstone. Duetten som uppstår mellan den kvinnliga sångaren och Hampus Steenberg är hårresande och känns så genuin på alla sätt och vis. Mycket kan sägas, men här presterar de ännu bättre, om än inte på samma sätt och inom samma barriärer – utan inom den mångfacetterade värld de vill befinna sig i.

, om den föregående låten inte var stimulerande nog, låt mig i så fall ge er: “Fight Back“. Kören har bytts ut för länge sedan, mot ett mycket hårdare budskap som förmedlas medelst ett gäng grabbar som skriker “Fight Back!” i takt till musiken. Allting blir som en enda rock’n’rollig allsång, där de två simpla orden skanderas – om och om igen. Det gamla men goda rocksvänget är inte avsaknat och här lyckas de balansera upp allting som de tidigare visat. Måhända är detta inte världens trevligaste låt rent tekniskt eller musikaliskt, men de hänger sig i vilket fall som helst till en annan miljö. Mycket förändras, hela tiden och är i ständig förändring. Budskapet i refrängen är slående och de två orden kan innebära så mycket, trots att det ges tillräckligt med utrymme. Adrenalinkicken ligger vilande och sparkar bakut när man hör det och det är precis så det bör vara, åtminstone om man får höra dessa grabbar från en helt annan ände. Trots att vissa delar är lite väl intetsägande och simpelt, så finns där olika lager som gör det till en låt värd att lyssna på. Refrängen är fullständigt sanslös, som ni kanske förstått, vid det här laget. Det är förmodligen även den som höjer låten till helt andra skyar, då den inbringar ett visst hopp om både musikaliteten som de innehar och hur det skulle vara att höra den live. Men allting kan man inte vara nöjd över, dock borde de ha skippat vissa passager som mer känns som ett enda stort antiklimax. Men vem vet, det är kanske det som förhöjde refrängen ytterligare – och gjorde den så bra, värd att lyssna till – samt gav en viljan till att smälta allting på en och samma gång.

Har man en själ? Det kanske man har. Åtminstone enligt låten “Soul“, som biter ifrån sig med giftbeprydda, och utdragna riff – som får dig att känna känslan av en någorlunda perfektion. I vissa delar av låten så påminner det nästan om den mer pop-punkiga värld som existerade på 1990-talet. I alla fall mitt emellan trumslagen och sångarens skrikiga röst. Det verkar även vara så att Lucifer uppenbarar sig i låten, om man tror på allt vad ljudförvrängning heter. Nog är även detta något av det mest löjeväckande i låten, men konstigt nog så passar det ihop med helheten. Här skruvas även tempot upp ytterligare och är förmodligen en av de snabbare låtarna på plattan. Intet ont om denna specifika låt, men den håller inte riktigt måttet ibland. Däremot så går den vitt och brett, när de försöker att övertyga en om dess elegans. Fast, vad kan nu vara elegant med skitig rock? Nej, precis, ingenting! Hur som helst, det är åtminstone ett steg närmre slutet och energin verkar åtminstone inte ta slut i sista laget. Än har de något att gå på och de väljer att vråla ut det genom hörlurarna och in i örat.

, då var det den näst-sista låten på plattan. Denna heter “Where’s The Action” och har en lite mer klämkäck repertoar av riff, sång och trummisens verkfulla trumslag. Om detta är vad som kan kallas för friktionsfri rock, så är det verkligen så. Friktionen ligger uppdämd i själva låten, men på den polerade ytan hör man snarare körens “Oooh-oooh-ooooh”. Vilket ger det en helt annan klang, men med sitt sista artilleri så försöker man på bästa manér att göra en riktig slagdänga som låter riktigt väldresserad. Trots att skitigheten sedan länge är borta, så finns där ändå attityd och de lämnar aldrig någonting åt slumpen. Detta är kalkylerat, smart och verklighetsförankrat. Här klär de av sig själva och låter den sista energin sippra ut till världen. Musiken är verkligen ett knyppe hederlig rock’n’roll, om än lite mer polerad. Men trots det så lämnar den ingenting övrigt att önska, utan det här är verkligen, till merparten – vad The Jax borde handla om, när det kommer till att inkorporera allt som skett hittills i tidigare låtar, till ett stort crescendo av ett uppdämt frontalangrepp. Stöpt om i en lite vänligare form.

Här på slutet så kommer det en smäll. Rakt i ansiktet, trots att den balladorienterade låten “Into The Blue” är ett bra avslut och rätt så förutsägbart – så når den inte ända fram. Den melankoliska ådran existerar inte, utan det blir mest lite smörande inför den mainstreamhyllande kören. Det vill säga de som diggar radioskval. Men, med det sagt, så prickar de av albumet på ett bra sätt när låten nästan är slut. För det är verkligen där de får till det, när imperfektionen har vikt sig under trycket för den inneboende, men närstående; perfektionen. När det kommer till plattan i helhet så är det ett historiskt avstamp. Inte av den typen att de egentligen är banbrytande och originella, utan mest för att de får till de delar man tycker om i rock’n’roll och fördelar det på ett bra sätt. De lyckas väldigt bra, när de väl prickar in det röda krysset. Krysset i sig står för den perfektion som är eftersträvansvärd, men som man bör hålla sig borta ifrån. De har ambitioner, helt klart och det krysset är en ledstjärna – inte bara för The Jax, utan för de flesta. Rock’n’rollen är inte död och har inte dött sedan legendarerna, en efter en, har gett sig ut på andra äventyr. Debutalbumet “Rest Your Case” är bra, sett utifrån att det är deras första material som kommer ut – och är “på riktigt“. Så, utifrån de förutsättningar som råder, så är det en väldigt godkänd platta. Allt kan bli bättre, men det får framtiden utvisa. Förhoppningsvis ger den dem mer rättvisa.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s