Recension: Sänkt – Kaos i skallen

3949450005-1Det märks att man har blivit Sänkt, för de avspeglar den tristessfyllda tillvaron som mången punkband hade och fortfarande har. Man borde kanske kalla det för tristesspunk, fast egentligen är de olika delarna lika mycket hardcore som punk. Hur som helst märks det i den första låten “Kaos i skallen” att detta inte direkt är några amatörer. Nog för att de svänger runt med thrash och liknande, men de gör det på ett någorlunda bra sätt åtminstone. Riffen flyger likt cirkusvolter, trummorna slås i sank och sångaren sjunger om den ultimata tristessen. Allmän misär verkar vara temat, men det är det å andra sidan för en hel del andra band. Trots att detta tillvägagångssätt börjar kännas väldigt trött, så är det en energifylld kaskad av hardcoresmällar som når skallen. Aldrig känns det trött på det sättet, det känns snarare upplyftande, och man kan andas igen. Denna låten andas hardcore, men blandar gärna in en del nostalgipunk rakt i smeten. Bra det, för annars hade refrängen varit ännu tråkigare än om det varit hardcore som kör i femhundraåttio på vägen. Eftersom att konkreta, tunga och hårda basslingor är någonting som känns övertygande, så förhöjs ljudlandskapet utav att alla instrument hörs och att ingenting överröstar vartannat. Nåja, basen kanske drunknar lite, men det får man räkna med.

Egentligen har låten “Dött Liv” samma förhållningsätt som den första låten. Det börjar med en snabb introduktion, som sedermera saktar ner lite, för att sedan köra igång på riktigt igen. Någonting som är minnesvärt är hur skalorna används, när man hör “Lever ett dött, l-i-i-i-iv“. Man märker även av ett tidstypiskt avtryck från gammal klassisk amerikansk hardcore, när de snäva dörrarna stängs igen och skiten går igen. Det blir med andra ord en intressant blandning av både svensk hardcore, amerikansk hardcore och svensk punk. Rent konkret så känns det även som att 77′ punk är inblandad i sammanhanget. Känslan av att vilja riva ner alla hyllor i rummet och slänga sig in i en icke-existerande moshpit känns rätt lockande, men jag hejdar mig i sista sekund. För lyssnaren så erbjuder Sänkt en hel del, men det finns mycket man skulle kunna önska existerade. Tillvägagångsättet har upprepats åtskilliga gånger och detta är ett i ledet av upprepningar. Däremot så kan man urskönja särskilda ljusglimtar, men det känns relativt repetitivt.

På den tredje låten knäcker man en öl. Låten går under titeln “Sänkt” och är inte direkt en hardcoredänga som kan kallas för tempoförhöjande. Men den komprimerar den tematik som de står för, samt försöker att konservera de svängar som de tagit tidigare. Modus operandi går igen, men det är lite mer intressant denna gången. Nyanserna i låten framhäver den misär som sångaren ger utlopp för. Textskrivandet är simplistiskt, men det är precis så det ska vara. Man bräcker inte igenom muren som står uppställd, man går snarare runt den. På det sättet är det väl möjligtvis inte något nytt som presenteras, men det finns ändå en ådra av energiskt hopp inom bandet i helhet. Allt från instrumentationen, till tempot och förändringen i sig. Visst, allting måste inte vara föränderligt, men det är tacksamt att de byter ut något, i alla fall.

Sist men inte minst, så kommer låten “Trött” in i bilden. Mycket kortare, mer avskalat och än mer rakt på sak. Ljudbilden känns minst sagt trött, men vad gör det efter några öl. Denna låt passar mycket bättre att lyssna på när man är lite dragen efter några öl, snarare än att lyssna på den nykter. Allting blir mer grandiost och man dras ned till den nivån som behövs för detta. Med det sagt, så finns där helt klart en rättfram ådra som är vad Sänkt egentligen ger en. Dessutom så finns där en energi som man helt enkelt inte kan låta bli att släppa till med. Problemet blir bara att det är relativt upprepande, som ett hack i vinylskivan som går igen. Men det måste sägas att låten är helt OK ändå, musiken i sig kan levereras med en riktig knuff i ryggen och ljudbilden låter för det mesta bra. När det kommer till plattan i helhet är det sannerligen något man bör ha i sin skivhylla, men kanske inte något man plockar fram inför varje tillfälle man får. Men det känns ändå tryggt att ha, där någonstans – borta på hyllan, uppradad.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s