Recension: Cryme – Mekonium (C23)

872637675-1Cryme är primitiv, renodlad och analog smärta, som känns ända in i benmärgen. Åtminstone om man kombinerar denna smärta med äldre teknik, som rullbandspelare och trummaskiner. Det märks att samarbetet är mellan Daniel Fagerström (Skull Defekts/Optic Nest/osv.) och Mattias Gustafsson (Altar of Flies/Jam Sessions/osv.). Rent konkret så kan den första låten “Diagonal Lines” sättas i samma fack som; experimentell synth-pop möter destruktiv industrial. Dock så finns där någonting utöver det, men som inte går att kategorisera på samma vis. Känslan av den analoga primitivismen som sköljer rakt in i hjärnbalken, är brutal i sitt sätt, men samtidigt så känns det som att den inte kommer att tillfoga någon smärta. En slags naivistisk synvinkel, som levereras likt en plasthammare på känsliga nerver. Objektet, i detta fallet Cryme, känner sig manad att orsaka så mycket skada som möjligt. Problemet är att den inte är fysiskt, utan snarare psykisk. Den smärta som uppkommer är den förbarmande känslan av hur den mest narcissistiska av människor, tror att den är något utöver vad dess fysiska uppenbarelse. Således blir det knappast någon smärta. Däremot blir det en hel del krossande beats, överexperimentell atmosfär och sällsynta ljud. Blandat med lo-fi instrumentation som med sin fulla sinnesnärvaro, i symbios med musikerna, skär likt en knivegg mot de arytmiska utläggningarna som presenteras – sinsemellan varandra.

För att inte tala om de finurliga låtnamnen, som “Neanderthal Dancer“, vilket verkligen påminner om den visuella närvaron; utav en Neandertalare i en vasbutik. Den industriella hårdheten, som slår mot en likt en vägg av hat, ackompanjeras av en ondsint röst – som med en raspig röst och med upprepning som kodex, svingar sina slag mot lyssnaren. Att man rent visuellt bildar sig en uppfattning om låten, när man tittar på låtnamnet och drömmer sig bort, är inte särskilt konstigt. Tänk er en klumpig neandertalare som försöker orientera sig bland de dyra vaserna, där varje steg han tar gör så att glaset runtomkring honom klingar i takt – det är precis en sådan syn som framkallas. Samtidigt som det verbala anfallet väntar runt hörnet, så blir det svårt att ta det seriöst. Men man är så illa tvungen, då metallen och de analoga missljuden lyder sin härskares senaste strategiska uppgift. Likt en pjäs, så flyttas ljuden runt och ljudlandskapet må inte ändra på sig särskilt mycket, men gör det i en snabb avknoppning. Där en andfådd människa kan höras, där adrenalinet skruvas upp ytterligare. Här låter det som om person X är involverad i någonting fuffens, så därför blir det än mer mystiskt – när man försöker koppla ihop de olika trådar som neandertalaren håller i och visar upp, framför en.

Allting känns helt plötsligt än mer anonymt – men samtidigt fängslande. I låten “The Drop” fortsätter detta kryptiska beteénde. Tänk er ett flyglarm som dragits igenom en analog processor av något slag, där den införlivats med ett helt annat lynne, rent musikaliskt. Givetvis avslöjar låtnamnet mer om låten i sig, än vad låten själv vill göra. Hela tiden så präglas ljudlandskapet av en djup bastrumma, som är återkommande genom hela medvetandet. Det känns hyperavancerat, men är snarare motsatsen. Som om man går på en maskerad, där alla är utklädda till något de inte är. Eller där människorna vägrar att släppa sina vardagliga masker, och försöker vara mer sofistikerade än vad de egentligen är. Man kan tolka det på olika sätt, men de återkommande rösterna låter som rappakalja. Någonting försöker att sägas, men det når inte helt fram. Genom det stålförsedda industriella landskapet, så fasas mycket instrumentation in medan annan fasas ut. En slags kall och hård, men logisk verklighet där allting är förankrat med vartannat. Till och med den råa och primitiva brutaliteten inom slagen mot metall, slagen mot betong och med en blåslampa mot stål – är mer sofistikerad än rösterna i sig. Vilket säger något, men bekräftar även den introduktion som presenterats för oss. Lyssnaren är den som får analysera, medan Cryme spatserar likt en galning, runt och runt i cirklar – gärna i motvalls.

Hur som helst kan det konstateras att detta inte är något för alla. Redan efter tre låtar är min hjärna utmattad. Förvisso har den utsatts för annat tryck under lyssningsperioden, men det är något utmattande med ljudlandskapet. Kanske är det för att vi kontinuerligt pressas ihop med varandra. Detta är något som fortsätter, i högsta grad, med låten “Blanket“. Vilket med sin utstrålning, djupa bastrumma och skriande läten låter sig konstateras, med sin blotta närvaro. Men här låter det mer urholkat. Radiovågor hit och dit, där de låter ekot vara något överliggande. Snarare än det mer råa och industriella, som nu förpassats till bakgrunden. När det kommer till ljudlandskapet i helhet så verkar det rytmiska vara än mer koncentrerat. Istället för att dissikera och sprida ut det, så är det samlat och kontinuerligt. Likt ett virus så sprider de sig så långt ut som möjligt, efter en tid är det endast en avskalad del av musiken som någonsin kommer till för att tala för sig självt. När man känner för att dansa till detta så kan man konstatera att man redan blivit lobotomerad. Deras musik är trögflytande, så det tar tid att ta sig till allting. Oftast i efterhand så inser man vilket genialiskt drag som gjordes i ett särskilt parti av låten. Själva helheten kan man inte ge mycket för, men inom vissa partier av låten så kan man känna den dekadenta skönheten.

Med den längsta låten på plattan, “Blaze The World“, så förvrids ljudbilden ytterligare. Knastrande ljud, sprakande slag och bakåtvänd irreversibilitet. Allt som skrivs rent musikaliskt kommer förevigt att vara på pränt. Här tittar även deras rent naivistiska sida fram, då sångaren låter som ett naivt villebråd i ett sådant skräckslaget ljudlandskap – snarare än en auktoritet. Givetvis så blandas bägge världar, men även det rent mystiska får in en fot i samspelet. Sången varierar och är nästan märklig i refrängen. En slags inkorporerad duo, där en trögtänkande massa av slätstrukenhet får stå för de ljusare sidorna. Egentligen så vet Cryme bättre, men väljer istället att porträttera det komplexa med det simplistiska, där bägge dimensioner är representerade och får stå tillsammans. Ibland är det löjeväckande, i nästa anda är det nästan apatiskt. Mörkret kan ta sig in i alla vrår, men det är osäkert om det påverkar den rena naivism som råder i särskilda delar av låten. Seriositeten ligger som ett tryckande lager av den mer lättsamma och framåtriktade anda som gömmer sig djupt där nere.

På andra sidan berget står “Thea Samper Power“, i temporärt viloläge. När låten väl slår igång, så kan man endast njuta av den orientaliska sampling som tar vid. Här har de dock varit än mer obamhärtiga när det kommer till ljudlandskapet. En vägg av oljud uppenbarar sig och skrämmer bort den mest tappre av själar. I just denna episod så slumrar hjärnan till en stund, för att sedan omstarta och återfå alla sina tidigare förmågor. Det låter som en borr som långsamt borrar sig in i ett omimpregnerbart område. Men det som är intressant i just denna låt är att det psykedeliska skruvas upp ytterligare, dock inte inom samma experimentella omfång. Utanför dessa barriärer, så kan det psykedeliska tolkas mer lättvindigt, än dess überexperimentella partner. När harsh noise, synth-pop och industrial möter klassisk psykedelia. Skruvade ljud, skrämmande samband och utbytbara symbioser. Egentligen är det väl här man borde tappa det hopp man någonsin haft, med tanke på att det mest apatiska verkar titta fram underifrån. En palett av totalt osköna känslotillstånd uppenbarar sig likt en gryende morgondag.

Sista låtenRunning Corpse (Reprise)” låter som om man slängt in en 303 i helt fel sammanhang. Däremot lyckas den axla rollen relativt bra, utan att behöva vara involverad i de genrer som gett den det namn som förtjänas. Utan att kunna kategorisera det med ord, i särskilda fack, så måste det sägas att låten är hård som sten. Bokstavligt talat så lyckas de hela tiden skruva upp det obehagliga till en helt ny nivå. Åtminstone om man räknar det som obehagligt brutalt. Där finns alltid något form av oljud som sätter det andra ur spel, där finns alltid något slags ljud som känns i hela kroppen. Gnagandes, bitandes och ihärdiga som få. Musikalisk klåda stöpt i en helt ny form, men istället för att påstå att klådan är någonting som måste bort – får den gärna komma igen.

Det kliar i hela kroppen av ivrighet när det skall beskrivas, när allting skall formas till ord, då detta är relativt originellt. I sin helhet så känns albumet ända in i ryggmärgen, mest med tanke på storspelarna som står bakom det. Det känns som att om man hade tänkt att de skulle samarbeta, så hade de låtit någonting likt detta. Expertisen från två olika områden, som ändå på sitt eget sätt är sammanflätat med vartannat, är fullkomligt fenomenal. Men detta är inte för alla, då måttfullhet inte precis är ett motto. Däremot kommer det säkert att vara uppskattat inom sina kretsar, men det är sannerligen ett album som folk borde titta närmre på. Särskilt de som aldrig någonsin skulle sätta sin fot inom detta område.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s