Recension: Three Winters – The Atrocities EP (C28)

2331094998-1För tre vintrar sedan hade allting stannat av, för tre vintrar sedan var inget glasklart. Men här är saker och ting annorlunda. I och med att synth-popare ömsar skinn, uppkommer i Norge och består av en trio, så kan spelets regler vändas åt ett annat håll. På den första låten “Atrocities” så är långsamhet en dygd. Uppbyggnaden från att vara ett ekande tomt skelett, till att bli en kraft att räkna med, sker på mindre än en minut. Likväl som att det minimalistiska ges andrum, då skelettet plockas ned igen. Det är inte den klassiska synth-popen vi möter och framförallt inte den som varit på språng. Nej, det är en mer välavvägd blandning av de mest drömska syntharna, till de mest mörka vrår av schackbrädet som de använder sig utav. Alla nyanser befästs, de tyngre och statiska bastrummorna lämnar inget övrigt att önska. Där det finns ett tomrum, fylls snabbt upp utav en melodisk ingång. Äntligen är vi på banan igen.

Nästkommande låt “At The Centre Of Dystopia“, lägger till de lager av grandios mörkhet som den föregående låten kanske saknade. Nyanserna blir allt klara, man vet hur tillvägagångssättet kommer att vara till en början. Sedan höljs allt i dunkelt ljus och bland flimmrande övervakningskameror. Tempot är lite mer släpigt, eftertänksamt och renodlat. De mekaniska rörelserna i hi-haten, till den vocoderbaserade rösten som med pondus glider in mitt i allting, är någonting som inte förväntas. När hoppet än en gång är uppe, så hålls det vid liv. Nog för att mörkret är förkrossande, syntharna mörka, rytmiska och elaka – men utrymme ges åt det, som framförallt, är välproducerat. Melodislingorna är välgenomtänkta, det är gediget uppbyggt och låter en fokusera alla sina sinnen på vad som pågår. Ingenting vill få en att stänga av, likt informationsflödet letar det sig in, när man minst anar. Att de i denna tidsålder kör med välbeprövade metoder och även introducerar ett eller annat som saknats i synth-pop, gör hela saken ännu bättre. Strukturen är det som håller bygget levande, drömskt, rytmiskt  – men framförallt lockande.

Direkt efter kommer en remix, som är gjord av Pseen. Låten är densamma men betitlas “At The Centre Of Dystopia (Pseen Mix)“. Remixen är väl inte direkt bättre än originalet, men den lägger till ett lager av minimalistisk syrlighet och suggestiva toner. Det som denna artist lyckas med, är att göra ljudlandskapet mycket snävare, men samtidigt kasta in en brandfackla för att se hur man lyckas ta sig ur elden. Här känns det som om ett filter lagts över hela landskapet, för att visa återhållsamheten och vilka melodier samt rytmer som kan skapas utifrån helt andra premisser. Man skulle kunna säga att detta är motsatsen, men det är det egentligen inte. Nog för att minimalism kan vara det, men strukturförändringen som sker är mer än bara det. Visserligen råder det ett motsatsförhållande, men inte tillräckligt övergripande för att kunna avgöras med blotta örat. Dock så saknar den väldigt mycket utav det som gör originalet så bra, men det här är helt enkelt en annan ingång, som kommer att tilltala ett helt annat klientel.

I ordningsföljden så kommer det ytterligare en remix, men denna gången på öppningslåten, signerat Aymeric Thomas. Betitlad “Atrocities (Aymeric Thomas Mix)” och det måste sägas att denna remix är mycket bättre på sina sätt och vis, än vad originalet är. Mixen lyckas framhålla en mer klassisk ådra, med en cembaloaktig ingång. Tyvärr så faller mixen kort, med tanke på att den regresserar från det utmärkta cembaloljudet till något mer primitivt och modernt, så som dub & 8-bit möter elektro. Dock så har den värsta katastrofen avvärjts med tanke på den underbart experimentella melodi som uppkommer vid slutet utav låten. Något som snarare påminner om något i stil med Final Fantasy blandat med något klassiskt Japanskt musikstycke. Här måste det påpekas att originalet i sin helhet skulle dominerat, men det finns delar av mixen som är otroligt njutbar. Allt från 8-bitarsspeleriet, till det melodiska efter tvåminuttersstrecket och den cembaloliknande introduktionen. Nästa låt är ytterligare en version av öppningslåten. Denna gång attributerad till Mister, där låten är betitlad som “Atrocities (Mister Mix)“. Detta är nog den mix som jag tycker minst om av de tre. Trots att den har sina höjdpunkter, så lyckas den inte snärja sig med sin någorlunda dämpade chillwave och generellt elektroniska spektrum av olika melodier. Rytmerna är nog det som är mest tilltalande, men de faller platt i sammanhanget. Detta är förmodligen inte recensentens “cup of tea” direkt, men man kan inte tycka om allting.

Efter denna så kommer ytterligare en version av öppningslåten, men denna gång är det Th. Thot som håller i spakarna. Låten heter “Atrocities (Th. Thot Mix)“. Vilket nog är en av de minst föränderliga mixversionerna av denna låt, men den lägger till en atmosfär till originalet som låter lite bättre när det kommer till själva djupet i låten. Det finns något hypnotiskt med den, som tar med både de minimalistiska och de mer statiska men hållbara trummor, slagverk och liknande som håller låten organisk. På så sätt att det verkligen låter analogt och inte som något som skulle kunna vara åt andra hållet. Här känns det lite mer genuint, som att Th. Thot mycket omsorgsfullt polerar ursprungslåten och lägger till lite av hans eget, men inte så mycket så att man inte kan höra vilken låt som är den ursprungliga. När man väl tagit sig igenom alla olika mixar så kommer man till slutstationen. Den sista låten på albumet är “Aeon Surveillance” och efter mycket om och men är man tillbaks i Three Winters domäner, på riktigt denna gång. Tyvärr är väl denna låt inte särskilt upphetsande, då den i jämförelse med de andra alstren faller pladask, trots att den har sina ljuspunkter.

Här ligger fokuset än mer på det rytmiska och de mer passande melodierna, snarare än strukturen överlag. Det känns som att den får ge vika för att anpassa sig till det rådande klimatet. Även om utvecklingen av låten är bra, så är det någonting som helt enkelt inte fungerar. För mycket synthar, för lite trummor. Dock så är det kanske meningen, med tanke på att den har samma karaktär som ett outro. Men vid första anblick så blir man lite lurad, om man tror att det är en fullgod låt. I sammanhanget är den faktiskt helt okej och fungerar som avslut, men det varit bättre om det funnits något rejält. Albumet i sin helhet är ett mycket välproducerat och genomtänkt album, det enda som saknas är mindre mixar och mer låtar som kan härledas till Three Winters själva. Bortsett från det, med tanke på att mixarna i sin helhet var väldigt bra de med, så är det ett album som är riktigt bra. Förhoppningen är om en fortsättning, eftersom att avslutet kändes så snabbt. Men det kommer, får man hoppas.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s