Nr. 001: Katzenjammer är numera KatzKab!

3866529085-1

Välkommen till SLÄPP MIG! Ett slags avgörande slag i både text men utan bild. Eftersom att det bäst lämpar sig i text, så kommer det att förbli så. Med hjälp utav den digitala världen, en språngbräda och lite tid, så kommer detta att urarta till syvende och sist. Från början var det tänkt att bli ett ambitiöst projekt i podcastform, men på grund av strulande teknik så blev så inte fallet. Det här är tänkt att vara ett undersökande projekt, som mest kan liknas vid ett zine, fast på internet istället för i verklig form. Om man dessutom har lite mer tid över, så kan det även innehålla de mest grundläggande musikreportagen och de mest (o)ambitiösa recensionerna. Förutom detta kommer det förmodligen även att innehålla längre intervjuer, samspråk, utveckling och allmän livslust. Eftersom att det inte verkar finnas särskilt mycket konkurrens, så är det bara att slå upp portarna och välkomna oss. Kanske ses vi här i framtiden, kanske ses vi inte alls. Allting kan hända och det är mellan himmel och jord som det utspelar sig. I den första vändan av SLÄPP MIG! kommer ni att få recensioner och kanske en artikelbaserad krönika eller liknande, där den som är värd för tillfället, spyr ur sig vad vederbörande tycker hör hemma där. Det här är Nr. 001 i storleksordningen, som går under namnet “Katzenjammer är numera KatzKab!“. Innan vi börjar att spänna musklerna ordentligt, så mjukstartar vi med bland annat KatzKab, Safewords, entertainment for the braindead, So So Modern, Tiffany, Death And Vanilla, Fatal Nostalgia, Aga Wilk/Marburg och Violetness. Denna gång är det dock dags att recensera “Objet No. 1“, vilket är fullängdaren som KatzKab släppte i Januari detta år.

KatzKab – Objet No. 1

3670757292-1Har en punkkabaré någonsin varit ståtligare? Mer finstämd, ödmjuk, Vaudevilliansk eller helt enkelt så mångfacetterad? Nej, det är nog svårt att finna i dessa dagar. Tidigare spillror av Katzenjammer Kabarett har redan sjösatt sitt debutalbum, vid namn Objet No. 1, där den syrliga elektropunken letar sig fram ur varenda springa. Rent konceptuellt är albumet fulländat och fantastiskt, men musikaliskt har deras uppdrag utvecklats från att vara en undergroundgrej till att bli något större. Som den första låten på skivan, “Mission“, där excentrikern kan finna sitt hem tillsammans med nedsupna suputer i någon inoljad medelmåttig bar någonstans i dåtiden. Det är nostalgi  utan nostalgin, det är sorgsamma stråkar och mörk vidskeplighet som vidrör en ända in i själen. Mitt bland allting återfinns en någorlunda bekant ådra som man kan sätta fingret på, men annars är kvintetten lika stiltje som när jordelivet läggs bakom en. Det finns en möjlighet att härleda till Dresden Dolls, tidigare mörk kabarémusik och den mer punkiga, men slängiga attityden som extrapolerar den av dåtidens fördömda electro, rakt ut i fingerspetsarna.

Nästkommande låtThe Baron Samedi’s End” hämtar en hel del ifrån KatzKabs ursprungsfas än något annat, tillsammans med en nyinlagd och nervös skräckmusikant i förgrunden. För att inte tala om hur de nästan knackar på dörren hos EBM-genren med deras minimalistiska, men ack så fortskridande electrokavalkad. Blandningen av dessa genrer ger en helt annan insyn i den värld de lever i och av. De lyckas även skrubba bort den fasansfulla etikett som den senare generationen inom dessa genrer ställt upp i deras värld. Att de struntar i den fullkomligt förutsägbara och nästan tråkiga anfallsvinkeln, ger ett intryck av att de menar allvar och ger även lyssnaren en suck av lättnad. För att inte tala om hur låten “Sinking” är en perfekt blandning mellan elektropunkens vassa egg och den mer experimentella kostym som sitter allt tätare på deras kroppar. Det melodiska avstampet, den fräcka men dansanta nerven och den fullkomligt bländande musikalitet som uppvisas skulle få vilken fältmarskalk som helst att utgå från en annan pose, snarare än den med stel och fast blick. Samtidigt som de dryper av koncentration, seriositet och välavvägda cocktails – så är de ändå en glimt i ögonvrån.

Ordentliga som de är, måste de även dra lite influenser från Batcave-eran, som är mest märkbar i låten “Let’s Burn Them“. Deras ihärdighet påminner en hel del om den glammiga nerv inom The Specimen, om de mött sina övermän i form av Virgin Prunes. Nog för att KatzKab spelar i en helt egen division, men de låter även deras influenser forma deras avstamp. För att inte tala om de klämkäcka raderna som levereras i lyrikerna, stöpta i den attitydfyllda vokalistens bästa mardröm. Det som sker härnäst är som sänt från ovan, en tangofylld punkjazz från de skitiga kloaker som de tar sig igenom i låten “Boliw“. I refrängen så påminner det dock mer om en blandning av new-wave och post-punk, av den mer givmilda och nästan uppgivna, men ändock uppfyllda melankoliska nerv som tampas med trummornas slag. Hela låten är instrumental, men lider ändå inte av den beklämmande frånvaron utav Vik. B. Här skymtar man styrkan i att de både kan leverera en fullgod instrumentallåt, genom att helt sonika avlägsna en av deras bandmedlemmar från premisserna. Om någon ens kan hitta svagheter får de gärna hojta till. I låten “The Silent Guest” så får även andra i bandet tillgång till mikrofonen, vilket går från den enskilda vokalisten till vad som nästan kan liknas vid en temporär duett. Här återfinns inte samma utsvävningar, utan mer det tillrättalagda originalsoundet som man lärt känna vid genomlyssning.

Det någorlunda trygga, men ändock fascinerande blandningen av klassiska mått. För att sedan, likt duetten, hamna långt ute i synth-popens himmelrike. Lögnen var inte att det inte fanns utsvävningar, det var mer att de inte direkt kunde vara av dessa mått. Än en gång blir man motbevisad, utav konnäsörerna. De låtar som är i nästa följd börjar kännas lite trötta, men de behåller fortfarande sin glans. Likt låten “Voodoo Catwalk” som spinner likt katter på en synthesizer. Den håller måhända inte samma klass som de övriga i följden, men den tillägger en infernalisk blandning av trummaskiner och klättrande riff. Någonstans bland de klämkäcka riffen, en utåtagerande sångare och monotona synthar så återfinns någon form av dignitet. Fast den lämnar lite mer att önska, men håller fortfarande någon form av klass, trots att den rent jämförelsevis inte är lika bra. Skiljelinjen börjar gå någonstans vid “Interlude“, som knipsar av de klassiska banden totalt, genom överanvändning. Likt ett klassiskt pianospelande så följer den en längre ner in i mörkret, i form av låten “Lithopedion Boy“, som nog är en av de sämre låtarna på plattan. På slutet räddas man dock utav låten “Chopped Off” som är deras elektropunk personifierad. Helt avskalad från andra influenser, rakt på sak och med en vördnad som heter duga. Slutet kommer snabbt, men är inte gott, för de överpresterar med sina fantastiska låtar. Trots att solen har sina fläckar, så är detta nog en av de bästa albumen jag hört på väldigt länge. Punkt slut.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s