Recension: Tyred Eyes – Ghost EP 7¨

1400435755-1Denna gång är det dags för Tyred Eyes, ett band som förut inte givits någon plats här. Nu är det dock dags för att se vad de går för. Detta släpp påbörjas med låten “Pistols At Dawn“, vilket egentligen känns som ett titelspår som heter duga. Där gitarrerna i unison sjunger ut sitt budskap, tillsammans med sångaren Johanna som låter det höras. Någonstans mittemellan ligger låten, inte på det mest aggressiva sättet men inte heller på det mest passiva. Att ligga i ett mellanläge, medan sångfåglarna skrålar i bakgrunden är sannerligen en väg att gå. Det får även den melodiska nerven i detta garagerockiga verk att stå ut ytterligare. Mest så känns det som om det är något som pysslats ihop i en skitig lokal någonstans, där bandet drömmer om höga skyar och inte djupa dalar. Dock så är det inte tillräckligt åt det aggressiva hållet för den hårdhänte, men det räcker gott och väl som ett mellanting. Nog för att låten har sina starka stunder, där man slungas mellan de olika valen och kvalen, med de intressanta lyrikerna som prånglas ut i ett någorlunda tempo. Det känns som att upplägget kommer igen, om man tänker igenom hur strukturerna förändras. Dock har det sina känslomässiga stunder, där man kan känna hur saker och ting känns hopplösa. Hopplösheten varvas sedan med en ljusgnista som får vara ledbandet genom låten. Med stabila trummor, intressanta vändningar och en helt förstummad lyssning – så blir man bekant med så mycket mer än just musiken. Det är något att ta på, visst, men det finns någonting högre som de har strävat efter. Huruvida detta är en del i planen, kan man omöjligen veta, men andan finns där någonstans mellan gliporna. Det är också rätt ofördelaktigt när låten placerar sig emellan olika måttstockar. Men håller de sig där, fast drar sig ut lite och tittar fram ibland, så kan det låtas göras. En mer än okej insats, som lämnar sina tryck i svärtan.

Nästa låt, “Time Killers“, är egentligen ingenting att hänga i granen. Även om de försökt att köra på samma formel, så är den någorlunda avskalad, men det tjänar egentligen inget syfte. Det känns som att sångaren har utrymme för än mer energi, som kan hålla det flytande en längre period. Däremot så känns det rätt hafsigt emellanåt och det känns som om de försökt få till en balladorienterad garagedänga. Men den nerv som aldrig får underskattas återfinns, bland de harmlösa riffen och den allmänna känslan, som förhöjs i perioder men sedan plockas ned från himmeln för gott. Utrymmet borde ha städats rent, återgivits i en bättre form och sedan stöpts återigen. För även om ljusglimtarna är borta, så finns där fortfarande något som örat inte kan höra. En känsla infinner sig, då och då, men likt lågan slocknar den omedelbart inom vissa partier. Att kunna ta på den är en sak, men att inte kunna nå den för att den är utom räckhåll, är en annan. När tempot vrids upp, så återfår de glöden, om än temporärt. Men det håller inte riktigt i längden. För harmlösheten skadar, istället för att bota. Stelheten blir som ett krampaktigt slag på vristen, då man med andra metoder försöker att kolla pulsen. Ibland är den återkommande, ibland finns den inte där. Förhoppningsvis återfinner de känslan, åtminstone för en annan gång. Men just här så finns där inte särskilt mycket som lockar. Granskandes, med örat närmre, så försöker jag finna det minsta spår av hopp som kan återfinnas. Nog finns det där, men det är undangömt, bakom allt bråte.

Öppningslåten på B-sidan består utav låten “Old Future“, som varvas med två stämmor. Deras klatschiga sving i rösten och den melodiska nerven förhöjer ljudbilden ytterligare och får in en i tempot igen. Man kastas in i en bisarr blandning utav ett relationsdrama, tillsammans med klämkäcka riff och en helt okej leverans rent lyrikmässigt i kombination med rösterna. Denna “duett”, om det nu skulle kunna kallas för det, är sannerligen något utav det bättre jag hört inom just denna genren. Man står redo att kasta upp taggiga rosor på scenen, efter att de lämnat den. Om vardagsrummet nu hade varit en personlig livespelning, vilket man i särskilda avseénden skulle kunna kalla det för, med tanke på att det rent ljudmässigt även är välproducerat. Denna sida är någorlunda skitigare, men det är med en liten nyansskillnad. Ändock så har den hjälpt upp deras ljudbild avsevärt och själva konceptet, rent låtmässigt, är kanon. Nog för att det är ett ord som kanske inte borde användas, men man skulle kunna säga, rent metaforiskt att – när ljuset har lämnat huset, så har min låga antänts igen och mänskligheten ler. Denna gången lämnar de inte en fjuttig sönderbränd kabel, utan de spränger hela huset utan pardon. Förmodligen den bästa låten hittills, när det kommer till Tyred Eyes. Det är svårt att kolla bort, även om de kanske inte är riktigt finslipade än, men det börjar dra sig allt närmre. Här har de nog även fulländat den melodiska nerven som de bestämt sig för att hänga av vid åtskilliga punkter. En slags okonventionell, men charmig melodisk nerv, som helst vill sticka in och lämna ett bett. Slagkraftigt? Ja, sannerligen.

Den sista låten är “Dead End” och man kan inte i sitt stilla sinne förstå varför denna inte var på A-sidan. Körerna, tillsammans med Johannas intressanta röst återspeglar hur man kan göra det korrekt, även om man varvar ner lite. Riffen är i sitt esse, en del i deras välanvända arsenal. Trots att sinnebilden inte förstärks något, så är låten ändå speciell på ett eller annat sätt. Den vandrande basslingan som långsamt stryker runt huskanten, de abnormt långsamma trummorna med Tyred Eyes mått mätt och de utdragna sångslingorna gör allt sitt för att befästa en helt annan bild. Någonting säger en att de kanske inte hittat rätt, men att de gett upp med att leta. För i slutändan kanske just den ljudbilden de vill ha, dyker upp där, någonstans mitt emellan det skitigare och attitydfyllda, kontra det mer snälla och känslomässiga. Rent lyrikmässigt är det förmodligen även det bästa de presterat på denna plattan, så det stiger över OK-märket och lyckas nästan sträcka sig ända upp. Men trots detta så känns det vemodigt att lämna, för avskedsserenaden kom så fort på något sätt. Trots att man åkt igenom de olika spåren så många gånger att man nästan håller på att bli galen, så finns där någonting i låten som håller en kvar samtidigt som den vill släppa. Något säger mig att de håller en kvar, för att göra ett bra avslut, men att de inte direkt tackar för sig för evigt. Vilket är någonting som återspeglas i låtarna, men aldrig lika starkt som på denna, som förvisso är avslutningslåten. Men där kanaliserar de en av de starkare känslomässiga banden som Tyred Eyes lyckas att befästa under denna ack så korta period. Mest med tanke på att låtarna inte är så långa i sig, inte plattan heller för den delen, men något är det de lyckats krama åt extra hårt inom en. Plattan sträcker sig i allmänhet över OK-strecket, dessutom är den känslan man får av att lyssna på låtarna alltid av godo. Manifesterar den sig ytterligare så hade det säkerligen blivit ännu bättre, men de är inte där än. Dock kan man alltid hålla tummarna och hoppas på att det utökas ytterligare, så att man inte kommer att kunna slita öronen ifrån ljudbilden.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s