Recension: Dalaplan – Snubblar fram 7¨

3343309472-1Tillbaka är Malmöiterna som legat i när det kommer till sin musik. Om det förra släppet var någonting som låg över skalan som skulle kunna kallas för bra, så är detta på en helt annan nivå. Framförallt när det kommer till närvaro, i tittellåten som även är den första på plattan, nämligen låten “Snubblar fram” så kan man bekanta sig med en helt annan sida av Dalaplan. Om man rent jämförelsevis skulle ställa den föregående singeln bredvid, så skulle den blekna i jämförelse. När allting går igång så är det som om man vrider på plattan för att få värme, som när våren är annalkande och det enda som saknas är sommar. Låten är peppig och fylld av attityd, driven av både punkens mer tempoförhöjande sidor samt garagens mer skramliga rockvendetta. När väl snön har töat bort och människor börjar synas på gatorna igen och de sura minerna istället är glada, så är det något som de sätter fingret på och det är just den underliggande peppen. Måhända att den inte är tänkt att vara säsongsbaserad, men det kanske ligger något i den tematiska följden. I denna låt är de skitigare än någonsin, mer uppskruvade och sist men inte minst – de satsar äntligen allt på ett kort. Istället för att treva i blindo så har de sökt med ljus och lykta efter något passande, där riffen svänger om vartannat och är inbjudande till hundra. Exakt så man hört talas om att de ska vara live, vilket är ännu en skön vändning sedan sist. Niklas sköna och energifyllda röst blir ännu mer levande i ljudlandskapet, där hans skrik är någonting som gör att saker skälver i sitt grundfundament. Dessutom är kören, som mest verkar vara bestående utav Sofie och Jenny, ger även plattan en ytterligare dimension – för att inte tala om den välkomnande atmosfären. Som rent suggestivt, nästan öppet, omfamnar och bjuder in till att röja loss med bandet. För att inte tala om att orgeln som Peter sköter visst har funnit sin plats, då den känns som en naturlig del av helheten, snarare än en börda som det mycket väl kan vara i andra band. Mycket livligt, mycket fartfyllt och bäst av allt; en ursäkt för att fylleskråla i takt till musiken.

Som sig bör är den andra sidan, med låten “Död mans sko” mörkare än den första. Möjligtvis är den inte lika bra som den föregående låten, men dess nedtonade atmosfär bäddar för en hel del intressanta utsvävningar. En låt som är mer laidback, som tar det lugnt, helt enkelt. Någonting som borde överensstämma med detta är att ta livet med en klackspark. Trots att det rent lyrikmässigt är ytterst melankoliskt, men det dras aldrig till sin spets. Detta är en av de stunder där man förstår varför någonting förpassats till B-sidan. Egentligen är det inte en låt som fäster sig i minnet, men den är någorlunda slagkraftig ändå, om än så räcker den inte ända fram. Kören är som i den första låten väldigt bra, den är väldigt trallvänlig på så sätt att det är lätt att sjunga med. Dessutom så känns det som att den är mer rock’n’roll-orienterad än dess föregångare. Mer utrymme ges åt utsvävningar i form av ett gitarrsolo, det orgelvrickade intermezzot från Söder och en väloljad stämma som Niklas för stå för. Men det är just någonting med melodin som inte hakar sig fast i membranet. Det känns som att den inte är tillräckligt fulländad, det känns som att man stoppas tvärt utav någonting helt annat. Som tur är gör Sofie, Jenny och Johan ett beundransvärt inhopp just i detta sammanhang. För det känns som att kören får hålla upp tyngden på det som de släppt tyglarna på, då situationen är utmärkt för ett: “Aaa-aaah!“. Kanske kommer låten att ligga och gro på en vid ett senare tillfälle, då man minst anar det. Men i just dessa tillfällen som den snurrat runt, runt och runt – så ser jag tyvärr ingen återvändo. De målar in sig själva i en återvändsgränd som de inte kan fly ifrån, vilket är fy skam med tanke på hur det kändes inledningsvis. Kanske får jag äta upp mina ord vid ett senare tillfälle, men det får man i så fall ta då, i ett senare skede. Allt som allt är det en bra singel som rutas in av titellåten och det är nog just det man ska lägga sin fokus på om man har skärpan kvar i sluttampen.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s