Recension: Flowers Must Die – S/T

LP-20131Tillsammans med långsamt lunkande melodier, i full färd med att erövra Jupiter. Det är en mening som kan beskriva denna platta som släppts utav bandet Flowers Must Die. I introduktionslåten “Jämfota” så kanaliserar bandet sin utspejsade rockdröm, vilket får sjaskiga kopior att upplösas när de kopplas in i örongångarna. När man väl tagit sig förbi det blomstrande introt, som närmast skulle kunna beskrivas som “rymd möter jord”, så gröper de ur sitt jordfästa fundament och ger sig ut på en tripp som mycket väl skulle kunna vara synonymt med hjälp av låtnamnet. Tänk er att ni hoppar jämfota och att riffen samt trummorna följer efter er, medan ni försöker att överleva ett helt liv, genom att åstadkomma detta fysiskt uttröttande engagemag som ni gjort till ert liv. Den experimentella lusta som visas med hjälp av detta skulle inte kunna vara mer uttröttande, när man hör samma riff och trumslag upprepas om och om igen. Dock lyckas de hålla båten flytande en stund till, innan de växlar över från detta åbäke. Med det sagt så försvinner inte jämfotahoppningen, men den räddas på ett bekvämt sätt utav rymdriffen och den flummiga aura som sedan omsluter ljudlandskapet. Man undrar vad som hände med introt och ställer sig frågan om det minuterlånga intermezzot hade behövt att vara så stelt. Dock måste det sägas att ljudbilden i övrigt verkar vara på topp, redo för att slungas mot månen.

Förtjusande nog så kan inte öppningslåten stå för allt, så i den andra låten, vid namn “Ennio” – galloperar trummorna och riffen likaså. Introt påminner om en långsam hypnos, endast för att på ett enkelt sätt med instrumentationen få dig att fastna. Men det händer så mycket mer än så i denna låt, där den psykedeliska andan utlevs helt och hållet. Visselljud, en bombastisk basslinga och andra märkliga ljud letar sig fram i vegitationen. Här filosoferar musikanterna med vartenda drag, när de slår ihop sina kloka huvuden. Likt penseldragen över en skriande tom tavla, så rispar de först till den för att sedan skifta till mer utdragna ljud och omfång. Om ni någonsin har varit i ett område fyllt av apor, så skulle ni nog höra samma ljud. Åtminstone om ni tar er till exotiska platser, eller den närmaste stålbunkern med vegitation som kan kallas för Zoo. Det verkar som att man försökt att efterapa både jordelivet men i samma anda också ge ett visst sken av att man, med visslande raketer runtomkring, faktiskt är på väg, och har en utomjordisk mission. Denna låt är en skramlig resa mellan allt från hav, jord, vatten och utomjord. Försöker man sig på något annat går det tillintet, så åk igenom atmosfären och närma er galaxen.

Uppstickaren som går under namnet “Spindlarnas Träd“, är med många om och men en mer grooveinriktad saga. Tillsammans med en drös av mer traditionella instrument, så påminner det till syvende och sist om Sverige. Här känns de som om de gjort en resa bakåt i tiden, för att långsamt ta sig igenom landet. Där de med stråkinstrument, gitarrer och trummor förvandlas till någonting utöver det vanliga. Plockar man ihop alla delar så kan man sy ihop en karta, som både går inom landet och utom landet. När man sedan tragglar igenom ett par stampande trummor, medan frenetiskt gitarrunk av den bra skolan uppenbarar sig, så kan man inte sällan förundras över var rymden tog vägen. Men tji fick man, då det alltid är närvarande i bakgrunden på ett eller annat sätt. När den transcenderar de olika passagerna, så förkorvrar sig musikanterna ytterligare och släpper ut en hälsosam dos av vad man skulle kunna kalla rymdrock. Närmre bestämt, en hel gryta blues blandat med rymdrock, som får en att skaka sina kosmonauter, som då får representera ens ben. Flowers Must die förgrenar sig på olika sätt och ibland är det lite svårt att hänga med i svängarna, särskilt när det händer så mycket på en och samma gång. Men när man väl gör det, så inser man hur mycket som kan utvinnas av en 4-minuterslåt, som inte ens är standard om man följer plattan till punkt och pricka. Starkt jobbat, kan man utbrista medan man häller ner en öl i sin rymddräkt.

Huvudlös eller redlös som man kan bli, försvinner man in i träsket återigen. Denna gång uppenbarar sig “Köket Brinner“, men får man någonsin reda på varför? Skämt åsido, introt till denna låt är fenomenalt. Gitarren får löpa linan ut och hålla spänningen i schack, tills den ur ett närmast statiskt förhållningssätt, slutligen släpper in allt annat. Här känns det som att doom och gloom är lite mer passande, men det finns ändå någonting proggigt över det. Fast den ådran döljs väl utav en gnyende saxofon i bakgrunden. Det långsamma tempot kan få vilken stjärna som helst att få krupp, men det finns där av en anledning. För att höra den gnagande basen, den någorlunda melankoliska saxofonen eller sångaren som på doom-manér halsar ur sig vad som kan tänkas vara ett gurglande läte. Skriket som hörs vid ett senare tillfälle ger gåsen tillräckligt med hud att visa, eller förlåt mig, den ger en gåshud. Här finns någonting spöklikt, som ligger likt en tjock ärtsoppedimma över hela ljudlandskapet. Nej, det talas inte om någon metangas, endast om dimman som förnöjsamt dansar i takt med en mer exotisk skala. Gnuggar man tillräckligt länge kan det säkerligen hoppa fram en ande ur lampan, men för tillfället är där ingen hemma. Det påminner om ett självgående lokomotiv som tagit sig ner i sumpmarkerna och med sin fragila stomme försöker föra sig framåt. Tåget tuffar på, men föraren är sedan länge borta. Mystiken tätnar och ljudlandskapet yttrar sig på väldigt märkliga vis, men det ligger något positivt i det med. Skattkistan är härmed öppnad, vilket ger er ett utmärkt tillfälle till att gröpa guld ur den.

När allting saktar ner ännu mer, så kan det närmast kännas som om man är på prärien. Låten “Hörsägen” påminner en del om en musikalisk resa in i vilda västern. Skillnaden är att du inte stöter på skurkar eller banditer, det är snarare så att du tågluffar genom stora ytor fylld med sand. Din endaste kompanjon är lokföraren, förutom en hel del stäpplöpare. Men med den suggestiva tonen i musiken, så skulle det likväl kunna vara en tripp med båt igenom Asiens välgrodda kanaler. Den lommande känslan som skapas av trumkaskaden, tillsammans med orgelljudet i bakgrunden och riffen som greppar efter halmstrån, gör att allting blir så hemtrevligt. Här lurar det kreatur i den högsta vassen och när du väl har slipat din kniv, så bär det ut på äventyr igen. Anledningen till varför det kan kännas hemtrevligt, är förutom just musiken i sig, den lagda atmosfären bestående av proggiga utsvävningar. På kontinuerlig basis så pumpas det in de mest ambivalenta av ting i dina öronkanaler, men det finns även mycket man kan greppa efter. Jämförelsevis är detta en rätt så statisk låt i sig, när det kommer till hur saker och ting porträtteras i förgrunden. Men i bakgrunden så är det istället en total kamp om utrymme, att kunna få ut ett musikaliskt ord bland denna fantastiska blandning.

Den dansanta progg-rocken får ett återsving, i och med låten “Ökenvandring“, som passande nog inte dykt upp förrän nu. Dock är föreställningen måhända snarare en ökenstad, än ett vitt och brett ökenlandskap. Riffen är så förvrängda att de nästan studsar mot ljudbilden, i form av att den högre ljudnivån bryts en aning. Dock så var det förmodligen en illusion, med tanke på att det knastrande bandet snarare tillhör en synth än något annat. Hur som haver, framför så går ett gäng belåtna progg-rockare och svänger på svansen, inträngda i en barriär som skjuter ut rockriff rakt i ansiktet. Det är attitydfyllt, men ändå inte, då mycket av ljudlandskapet snarare är tillrättalagt för att en viss del av den attityden ska välla över och skapa något helt eget. Tempot saktar ner en aning, för att sedan göra en totalvändning. Dock så måste det tilläggas att det förmodligen är en av de mer statiska låtarna, då allting går i en och samma riktning. Även om det händer en hel del i ljudlandskapet, så är det till merparten förunnat för riffen och trumslagaren. Tyvärr, får det sägas, trots att de lyckats få till en större sving med psykedeliska riff som doppats i tjära och lyser upp landskapet gång på gång. Men det går traggligt, trots att det funnits mycket svängrum för utmanande och intressanta vägar att ta.

Likt en lugn storm, så vaggar sig låten “Blågylta” fram i ett helt annat tillstånd. Det är som om de valde att skifta över till ambient helt plötsligt. Eller så handlar det om en psykedelisk härdsmälta, där synthen jobbar mot en svajigare motpart i ljudlandskapet. Allting genomgår en mindre metamorfas, det flummiga blir än flummigare. Ett arabiskt tal återges men dränks snabbt ut och flödar sedan in emellanåt, men håller sig undangömt någonstans i bakgrunden. Riffen blir allt tydligare och det verkar som att de vill punktmarkera varenda slag. Med undantag för att talen oftast dränks ut i en oändlig dimma av svarvade riff och lugna trumslag, så kunde det måhända analyseras närmre. Dock blir det nästkommande “talet” ett irritationsmoment, snarare än någonting man kan flyta med till. Knastret är för starkt och rösten som återkommer jämt och ständigt ligger väldigt högt i ljudlandskapet. Hade föredragit att höra instrumentationen få och ta mer utrymme än några tal. Även om det skulle finnas en tanke bakom det, så är introt mycket bättre än så, då det inte puttar ut allt annat. Efter en tid har man anpassat sig till att sitta och lyssna på introt, gång på gång, önskandes att det skulle fått mer utrymme än det faktiskt fick. Det är ju trots allt ett intro, men det är en tanke som reserveras till framtiden.

Sista låten är ingen mindre än “Mot Andra Väggen“. Trist att den mest svängiga låten av alla skulle få hamna sist, men de personifierar i vilket fall som helst “go out with a bang” helt perfekt. Här blandas allt från lite punkigare rockmusik till en vägg mot den psykedeliska roten, som möter garage-rock. Allt som någonsin skulle kunna relateras till Flowers Must Die, lyckas de själva stråla ut igenom hela ljudlandskapet. Det enda undantaget verkar vara att det psykedeliska inte får lika mycket utrymme som allt annat, men det som är bra med det här är att det snarare låter som en punkorkester än något annat. Lägg till en stor dos med rock’n’roll så klarar ni er hela natten lång, medan ni stampar era fötter i takt till detta enorma crescendo av rock och punksmak. Ibland blåses det mer liv i låten och ibland pyser luft ur för att lämna en ingång till lite mer riffande, men i det stora hela så är det en av de mest givna låtarna. Synd att deras psykedeliska och mer proggiga anda får ge vika, eller åtminstone det förstnämnda, för att de ska vara något annat. Men jag diggar det och hade gärna sett en större länga med låtar likt denna än något annat. Fast deras mer psykedeliska har också någonting inom sig som är tilltalande. Albumet i sig stiger en liten grad över OKEJ-skalan, vilket innebär att det är hyfsat bra. Dock så finns där någonting, som vill ut, för jag diggar verkligen rymdrocken mer än något annat. Dessutom är den attitydfyllda punkorkestern i slutet något att lägga på minnet. De borde vara stolta över sin skapelse, men det finns fortfarande någonting som saknas. Om de får ut kärnan på ett ännu bättre sätt, så har de satt pricken över i:et, men hur som helst är det väldigt ambitiöst ändå. Ett projekt som man bör hålla ögonen på i framtiden.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s