Recension: TV Eye – Working Bee 7¨

1290589160-1TV Eye består av ett finurligt gäng grabbar vid namn Johnny Rocket, Mat Detective, Mr. Everglade och Psychopatrick. Deras märkliga blandning av vad som skulle kunna kallas plojpunk, kan även kategoriseras som någon form av skojfriskt tilltag, som tar avstamp inom generell amerikansk skatepunk från 90-talet. Första låten “Countdown” är en snabb saga, som är över inom några sekunder. Den klockar in under minutsträcket, men lämnar ett bestående intryck i form av förvirring och en undran vad det här kan vara. Nog för att man kan konstatera att det är någorlunda svängigt, men om den svängen beror på deras inflikande och nästan bisarrt humoristiska angreppsvinkel inom amerikanism, är en annan fråga. Eftersom att några av filurerna som är med i detta bandet även är med i Pusrad, så är det märkbart vilken influens deras sound har haft på TV Eye. Nog för att det låter intressant och nyskapande på ett sätt, men på ett annat sätt så sväljs man upp av det nästan löjeväckande college-filmsstuket som de kör med, rent musikaliskt. Vilket är en sida för sig i detta kapitel av musik. Det finns dock även märkbara svenska influenser i denna mix, men det känns mer som en självklarhet än något man måste finna själv. Det levereras i-ens-ansikte.

Hur som helst, så ränner de förbi ens ögonvrå och startar upp låten “Generation Gap“, där man inte kan undgå att förvånas över sångrösten som Johnny Rocket innehar. Den är suggestiv om man drar det till sin spets, som om det handlar om en person som varit tvungen att sjunga något, men som istället väljer att göra det på sitt eget vis. Om man inte kan tala om det låttiteln hänvisar till, så kan man åtminstone tala om hur gapet är mellan mig och TV Eye. Det finns en barnslig fascination inombords, men den känns samtidigt rätt avskalad när man tänker efter. Med tanke på att man själv känner sig rätt så vuxen, så skär sig musiken och förmodligen också budskapet som de vill förmedla via sina lyriker och sin musik, samt titeln på spåret. Själva låten är i princip i samma stuk, så det känns som om det finns en slags röd linje. Hur det än må vara, så tilltalar den inte mig på samma sätt. Trots det så är låten klämkäck, snabb och nästan alltid med sina punk-komponenter i facket längst fram.

Lika fort startar låten “Captain Bendable“, som på ett helt annat sätt introducerar sig självt. Där den mer klämkäcka ådran ligger runt ljudlandskapet likt en orm. Fast nu börjar det påminna om någonting som inte skulle kunna kallas för ploj. De mer genuina riffen, den känslosamma uppslutningen kring musiken som sådant känns ännu djupare. Helheten har skruvats upp till förmån för en helt annan angreppsvinkel, där allting får plats men har bytt plats på ett udda sätt. De kanske funderade på att förändra den bild som förmedlas, eller så ville de helt enkelt slå världen med ännu mer häpnad. På något vis så känns det lite mer seriöst och det känns som en viss mognad hos TV Eye, för att de väljer att släppa på den välgarderade plojpunken. Fast om man får upp en bild av att Toy Story blandat med en ynka liten droppe av Zero Boys, så har man kommit någonstans. Lägg till en tunna med Green Day så förseglas bilden ytterligare. Nog för att influenserna är en av de första saker man kommer på, men i detta landskap av både ploj och seriositet så blir man lätt förvirrad.

Väl vid låt nummer fyra så märker jag deras genialiska ingrepp. Låten heter “A Chorus Line” och inkluderar väl i princip den sinnebild jag haft av TV Eye sedan jag börjat lyssna på sjuan. Först så tror man att det är början på något välsvarvat och energiskt, men tji får man. En tjugo sekunder lång fars som mer är en slags känga åt löjlig punk än något annat. Åtminstone i den föreställningsvärld man är tvungen att hänge sig till när man lyssnar. Det finns många anledningar till att samla allting under en och samma parasoll, för då kan man få utlopp för vad man skulle kunna tro att det egentligen låter som. Fast detta gäller mest de som har insett vilken slags punk som borde premieras, istället för låtsaspunken. Nog låter det allt såhär, om man lyssnar riktigt noga.

Sista låten på A-sidan, Lie Detector“, är en trallvänlig plojpunksvisa av högsta rang. Efter att musiken gjort så att man vaggats in i en farlig fålla, så gör den ändock livet mycket enklare. Om de som profilerat sig som punkband egentligen varit sanningsenliga, så hade de låtit likt detta. Men av någon anledning finns där säkerligen en underliggande orsak. Det finns även något med ljudlandskapet som gör att man vill skaka sin rumpestuss, men under otroligt löjliga former. När ärlighet är i det första ledet kan man få någonting som TV Eye. Den svåraste uppgiften är dock att lista ut om de är på riktigt eller inte. Nog för att Philemon Arthur and The Dung lurat världen med att de egentligen existerar, så har nog detta band lyckats med samma bedrift. Skillnaden är att de inte är hemliga och att man inte vet om det är ploj eller inte. Man antar dock att det är så det ligger till, med tanke på den otroligt löjliga framtoning som man kan höra. Dock så finns där alltid någon form av underliggande seriositet som blandas med humor. Det är nog så det är.

B-Sidan

Den uppkommande låten är “Television Generation“, där TV Eye i princip upprepar samma grej de gjort genom hela den första plattan. Med få undantag. På denna sida kommer dock en hårdare nerv tillgodo, där istället för att vara en tempobomb, bestämmer de sig för att tona ner lite utav hur deras sound låter vanligtvis. Saker och ting har mindre kontraster mellan vartannat och de flyter gärna in i mitten istället för att hålla sig vid utkanterna. Riffen känns lite mer koncentrerade och själva ljudlandskapet fodrar en lite annorlunda sida, om än i mycket mindre skala. Upprepandet av de nästan klämkäcka lyrikerna lägger inte till någonting långvarigt. Om de små doserna av föränding kommer att bidra till en förhöjande upplevelse kan man inte veta än, med det sagt så får de andra låtarna på denna sida staka ut den uppfattningen, om det ens blir så.

Nästkommande låtTangled Beard“, har exakt samma klämkäcka melodiösa stråk som så många gånger innan fått en i sving. Trots detta sving går det att ifrågasätta om låten uppnår det som funnits i föregående låtar eller om den håller sig där den ska, i en fåra som den inte verkar kunna ta sig ut. Som om någon skulle rabbla slumpmässiga lyriker och hoppas på det bästa. Allt känns ostrukturerat men även humoristiskt, som om det är omöblerat i hjärnan fastän man egentligen vill att det ska finnas möbler där. Rent kryptiskt så kanske något budskap letar sig ut genom springorna, men det är inte mycket som är nödgat att simma upp till ytan. I princip är det snabba riff, omvälvande trumslag, fast bara ommöblerade för en helt annan effekt. Utöver detta så finns där i princip ingenting “nytt” att hämta. Tyvärr, kan det sägas, för formeln hade kunnat bli bättre.

När den efterlängtade låten “Working Bee” dyker upp, så kan man urskönja en liten del av vad TV Eye handlar om. Det känns som att låten personifierar det hamsterhjul som man många gånger kan ha fått utstå, den tristess som existerar inom det vakuumet som man befinner sig i. Att allting bara går i en linjär kurva, fast varken uppåt eller nedåt. Här kan man nog hitta kärnan i det budskap de vill förmedla, där de bräcker sig ur de bojor som de kedjats fast i och förlöjligar konceptet med sina humoristiska utsvävningar. När man kommit närmre kärnan så uppfattas de på ett helt annat sätt, men det gör å andra sidan inte att tidigare misstag kan rättas till. Huruvida låten är något att hänga i granen, kan diskuteras mellan miljontals ögon. Budskapet och låten tillsammans, blir en helt annan sak. Den mer amerikaniserade ådran av punk-rocken som de lirar står för underhållningen, medan deras andra influenser får stå tillbaka med ryggen mot väggen för att stå och bevittna spektaklet. Nog för att det inte är världens mest upphetsande låt, men den finns där för ett syfte och det gör att utstrålningen ökar markant.

Någonstans i efterdyningarna, när låten “Punk Bible” börjar, så inser man hur mycket potential TV Eye hade kunnat ha. För här släpper de loss en lite mer seriös sida, även om fokuset inte direkt ligger på den sidan och skvalar. De ljudvågor som pressas mot mitt huvud och den imaginära lilla gubben som trycker tidningen i mitt ansikte, är allt som kan göras för att de snabbare och takftfulla riffen ska börja rulla in och registreras. Istället för att, på ett slentrianmässigt vis, häva ur sig allting i mitt ansikte så kommer eftertanken i första hand. En mycket njutbar låt som förmodligen är en av deras bättre på denna sjua, det finns ingen ursäkt för att inte pumpa ut någonting liknande, men tyvärr så kommer denna låt väldigt sent och jag kan för allt i världen inte förstå varför den hamnar just på B-sidan.

Eftersom att proppen har släppts, så kommer den sista låten “Notebook No. 1” och avslutar hela schabraket. Denna låt är utan undantag en ännu bättre låt, som verkligen gör att finessen med dessa grabbars utspel registreras inom hjärnan och håller sig därinne. Lekfullheten är i symbios med lirandet och refrängen är någonting särdeles attraktivt. För att i stunder till och med påminna om de komiska genierna lite längre österut, nämligen “YUP” som denna låt säkerligen hade kunnat vara om de sjungit på finska istället. Här vill man ha bandet och man vill inte att de tar sig ur den “lektsuga” som de hamnat i, men det finns ändå en nerv där som tittar fram då och då, men här gör de hela ljudlandskapet mycket mer förnöjsamt genom att inte spela ut alla sina kort för tidigt. Det som kan sägas om plattan i helhet är att den har sina bättre sidor men den hamnar inte över OKEJ-spärren ännu, däremot så skulle man kunna hoppas att de lyckas ta sig över en hel del barriärer och hoppas att det är lösningen. Å andra sidan så är det bara “Just For Fun“, så det borde väl säga det mesta. Så, låt oss ha så kul som vi kan och behagar.

Advertisements

One thought on “Recension: TV Eye – Working Bee 7¨

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s