Recension: Digression Assassins – Heavy Waters

3396412644-1När en väldigt opretentiös blandning utav hardcore och metal blir verklighet. Där den metal de framhärdar, påminner om en nytänd gnista inför forna tiders glans. Med öppningslåten “Queen” så bevisar dessa män att de säkerligen hade kunnat lägga ner instrumenten på direkten. Inte för att de är dåliga på något sätt, utan mest för att ta emot stående ovationer. Den första låten påminner om en blandning av det bästa från “forntiden“, när de nostalgiska minnena hopar sig och det märks sannerligen att den experimentella blandningen mellan både hardcore och metal i princip aldrig blir stel. Trots mainstream-vibbarna, så är de inte strömlinjeformade. Eftertanke är något som borde vara ett motto, om det inte redan är det, och för att inte tala om låtens struktur. Hela byggnationen står stabilt på två ben och prånglar ut det bästa från flera världar, där det finns utrymme för utsvävningar.

Trots svaveldoft och med en viss form av distans från både ljudlandskapet i sig självt men även hur de väljer att gå tillväga, tyder på en mognadsgrad som överskrider mycket av det som ligger och skvalpar. De helvetiskt noggranna riffen som trippar över tår, med precision som ändamål, snörjer in sig i de utvidgade trumsektionerna och spelar oss alla ett spratt. Där ljudet i sig, har en balsamerande effekt som med hjälp av sångaren endast förhöjer den egna sinnebilden av det man upplever. Attityden har de lånat från hardcoresektionen och de flammande lågorna kommer direkt från metalvärlden. Kan det bli mycket bättre än såhär? Måhända. Dock är de på god väg att inviga andra i sin nästintill rituella världsbild, där det som styr är den experimentella ådran snarare än genrefixeringen. Om drottningen någonsin behagar att resa på sig, så kan hon se ett utstakat landskap, som hennes undersåtar Digression Assassins har byggt upp åt henne. Med andra ord, så sitter hon tryggt på sin tron, med de i åtanke när denna homage överskrider de musikaliska barriärerna.

Utan närmre eftertanke så försvinner den första och ersätts utav den andra. Denna gång är det upp till ytterligare bevisning, då det första målet varit ett bombardemang utan dess like. Låten “Grasp” har en annan intonation när det kommer till ljudlandskapet i sin helhet. Där riffen är mer tillrättalagda, men ändå spottar ut sitt hat i form av välbalanserade ytterligheter. Fokuset här verkar snarare ligga på att de underliggande tankarna får sitt utlopp. De sublima knektarna gör en insats och drar in i ljudlandskapet med öppna händer, enbart för att ge en känslosam smocka i gengäld. Där de cirkulerar runt ytterligare ett varv och ger sångaren utrymme för sin potential. Måhända att utrymmet för sångaren var av ungefär samma kaliber i föregående låt, men här verkar det som om sångaren tar över helt och hållet. Återkommande är dock den lugna sidan utav Digression Assassins, som för första gången öppnar upp sig inifrån och tar med sig orientaliska instrument som det experimentella.

Följden blir slående, då man nästan faller i trans och transcenderar den musikaliska världen för att nå högre upp på klippan av berget. Inte för inte så är låtnamnet en del av förklaringen, men det är nästan omöjligt att få grepp om denna bjässe. Trots att de blottar sin nerv och får tårkanalerna att sättas igång. Vemodet som blandas fritt med den mer koncentrerade sublima ådran är det som gör att ljudlandskapet slipper den precisionsartade möjligheten att slå till igen. Vilket ger allting ett helt annat skimmer, när de olika sektionerna sammandrabbar men även lämnar varandras domäner. Likt en strid ström av vatten så letar det sig ner mot sjön, men tar en omväg för att istället överraska en längre in. Greppandet kan någon annan stå för, då det ogreppbara skakat din hand för att sedan lura ner dig i floden. Begriplighet kan lämnas utanför, den emotionella sidan av dig, är den som nu styr.

Saknade ni hardcoreinfluenserna, titta i så fall åt detta håll. De existerar och frodas ännu, i låten “Trinity” som med sin längd är en halvering av speltiden. Trots detta så inkluderar de alla de ramar som de jobbat inom men även tagit sig utanför. Inte för inte så påminner den del som inte är lika starkt hardcoreinfluerad väldigt mycket om Phlebotomized, om än i miniatyr och måhända inte lika storartad. Allt möjligt kan hända, från ett frontalangrepp på hardcorefronten till ett totalt jazzinfluerat stimm av fiskar som rör sig medströms och tar det lugnt i några sekunder. Huvudsakligen så bygger låten sig självt runt dessa två koncept, ett lite lugnare och ett där alla musikaliska kanoner avfyras i symbios. Lyrikerna är en del av detta som verkar få ligga ännu mer i förgrunden, snarare än illa dolt i sångarens utsvävningar. Känslan av att vara under vattenytan men samtidigt vara över den är någonting som skär djupare än annat. Glöm allt vad de tidigare riffen heter och koncentrera er på den underbara känsla som förmedlas. Som att sväva i luft samtidigt som den lugnande känslan tar övertaget och drar ner en under ytan återigen.

Frågan som bör ställas här är nog vad som kan tyckas om mest, och av vilka människor. Nog finns där någonting för andra, men en sak som bör uppmärksammas är hur den experimentella färden går från alla synbara och överskridande strukturer, till hur de samtidigt lyckas tvätta bort mainstreamkänslan som sitter i ryggraden när man hör något som är välproducerat. Ingenting känns för överproducerat eller polerat, det känns bara klart. Som om en högre kvalité kan appliceras på detta verk och som sannerligen tar ut det bästa av flera världar ur detta band. Med tanke på att Tom van Heesch (som producerat åt Rammstein) varit den som producerat, så är det inte alltför långsökt att konstatera att detta är en stor del av det som gör klarheten i deras musik ännu tydligare än om det skulle varit någon annan. Detta är inte favoritlåten, men den är det på just de sätt som beskrivs ovan. Nu är förhoppningen att denna treenighet ska sträcka på sig och ge ännu mer fantastiska upplevelser. När man inte kan få nog.

Den sista låten på EP:n är “Tunnel Visions” och den preciserar uppfattningen om vad detta band är och har potential att vara. Fokuset på att saker och ting inbringar klarhet är en självklarhet när man lyssnar på låten, men som de konstaterar själva så är det musik som får en att tänka. Inte bara utifrån en synvinkel utan från flera samtidigt. Från att på håll artilleribomba med metall och sedan svänga vidare till ett mer kabaréaktigt sound som nästan påminner om en varaiant utav Opposite Sex och deras svängiga no-wave. Skillnaden här är att detta är mycket mer melodiöst och klingar av ännu snabbare, mot ett helt annat mål. Ibland så framträder riffen som sylvassa nålar, i andra fall så är de mer eftertänksamma och liknar mer ett spjut. Hur som helst, deras trumpartier är någonting som också är eftersträvansvärt. Vartenda litet slag känns som om det träffar rätt, då den slår in spiken med sina trumslag snarare än hammaren. Allt runtomkring är inte en virvel av oförståelse eller en stor röra, utan precisionsartat arbete som säkerligen kan ta sin lilla tid.

Resultatmässigt har de dock kammat hem storkovan och visar sig från sin mindre charmerande sida, för att i nästa andetag sätta på sig sina masker och köra järnet. Nog för att Sverige är en bra musikexportör, men det finns en hel del stenar man måste vända på för att hitta guldkornen. Digression Assassins EP är definitivt en av dessa guldkorn. De är slipade som attans och de letar sig ur sina skyttegravar för att visa vad de går för. Plattan är genialisk och det enda som saknas är ytterligare perfektion från en perfektionist, men utan dennes inblandning så kan det nog ses som ett dokument över hur man kan lyckas med både musik men samtidigt erhålla popularitet. Allt är välavvägt och passar i endera fack, då de inte sitter fastklistrade i ett enda. Därför så är de svåra att kategorisera och att få något som helst grepp om, eftersom att man måste tänka. Tanken är god, tänkaren är godare och du borde tänka till lite samt spana in detta band. Här har ni ett livs levande underverk som förmodligen kan pumpa in ännu mer energi i en ständigt växande musikvärld som för tillfället verkar tillhöra Sverige, med tanke på att det kommer så mycket härifrån. Svinbra, minst sagt och utan några som helst brasklappar, egentligen.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s