Recension: Superjam Presents: Upper Layer Cruisers – Rush Consequence

333Även en del utav Svart Städhjälp, men denna gången inom ett soloprojekt, är Martin Nilsson som kallar sig själv för Superjam Presents: Upper Layer Cruisers. Första låten på detta släpp är “Directions Through The Midnight Maze“, som påminner väldigt mycket om äldre TV-spelssoundtracks. Där ljudet på ett långsamt men säkert sätt letar sig fram mellan de olika vrår de kommit ifrån. Introt skulle mycket väl kunna simulera någon avlägsen djungelfärd in i djupaste Amazonas, där lekfylldheten hos synthpartierna letar sig in mellan tribalistiska trumslag och avslagna ljud. Retro är bara förnamnet när den minst sagt experimentella bakgrunden synar sin inte alltför avlägsna melodiska kusin. När man kommer längre in i ljudlandskapet så är manipulation A och O, då Martin på ett nästan hänsynslöst sätt utnyttjar sin potential till att vrida och förändra karaktären hos synthslingorna, på det mest bisarra vis hittills. Allting känns som om det kommer utmynna i något större, vilket det till en stor del gör, då en domedagssynth får för sig att komma in när man minst anar det.

Den svepande men mörka synthen domderar och tar över taktpinnarna totalt, när den med stora kliv förgör allt vad ljud heter i sin närhet. I vad som nästan skulle kunna sägas vara ett avgörande moment, så dör ljudbilden ut till den vaggande men ack så kontrollerande slingan. Porträtteringen av ett nostalgiskt ljudlandskap får en att drömma sig tillbaks till de dagar då Nintendo 64 var på kartan. Trots detta finns det ändå ett meningsutbyte mellan de olika slingorna som samexisterar. Den mer tillbakadragna och utflippade synthen, byter snabbt karaktär och försvinner när den mer dominerande ljudkällan visar sitt tryne. Samspelet är underbart, men även när det blir off-beat så låter det hemtrevligt. Allt som ska vara där, finns där. Om inte, så äntrar det ljudbilden när man som minst anar det. Kalashärligt är ett modifierat ord som skulle passa i detta modifierade sammanhang, skillnaden är att ordet låter sämre än vad upplevelsen blev.

Näste rymdkadett på tur skjutsas in medelst låten “B & E / Collecting Evidence“, vilket med sitt underproducerade ljudlandskap hänger sig till oortodoxa metoder. Där den rytmiska balansen får fäste mellan klingande ljud och en nästan exotiskt ljudande elektronisk panflöjt, får en att med sin själlöshet röra på ett mer själfyllt finger. Som om man grävt ner sig i en grop och letat efter gamla TV-spel, så kan den nostalgiska vibben i sammanhanget nästan bli för mycket. Trots detta, så levereras en ljudbild i komplett harmoni med intressant ingång i det som är förgånget. Likt den metod man använder sig av, lyckas man även med om och men få till en representation av det som inomvärtes skulle kunna kallas för “hjärta“. Format likt en textur med sämre upplösning, men med ett omgärdande staket, och en handling som får vem som helst att inte slå dövörat till. Kontrasterna mellan denna låt och den första är rätt slående, men de delar ungefär samma karaktär när det kommer till grundmallen. Det rent melodiösa har dock övertaget, och den mer sublima hängivelsen till rymdsynth är ett skönt drag, som resulterar i att ens hjärna vill gå i schack matt. Men än är den inte utslagen, endast överväldigad av hur mycket bra saker som får plats, i ett enda stöpt musikaliskt ljudlandskap.

Rymdkadetten fortsätter sin resa in i låten “Blissful Analysis / Understanding The Predicament“, där det rymdorienterade ljudlandskapet får övertaget. Här känns det även som om Martin fått pli på sina synthar, då han med svängiga och nästan funkiga melodier lyckats värva fler medlemmar. Störningarna som skedde mellan övergången till föregående låt och denna, är någonting som fick en ur balans. Huruvida det är något fabrikationsfel eller om det ska vara där, är något som man kan undra över. Om det de facto är en del av sammanhanget, så anser jag att det är en felaktig väg att gå. Det var om något en grej som rubbade det fina ljudlandskapet och fick en att bli mer eftertänksam. Men hur det än månde vara, så är de mer svängiga rymdsyntharna något som får en att vilja överge det mer exotiska. För när man är långt ute i galaxen, kan det tålas att tänka på, när rymdsyntharna anfaller en från alla håll. Allting känns mer strukturerat och det verkar som om han fått till det som inte fanns i de föregående låtarna.

Den överhängande strukturen är nämligen mer samspelt och kan även sväva ut i njutbara övermelodiösa partier. Vilket får låten att kännas mer naturtrogen och rent tekniskt, mycket bättre. När hjärna, hjärta och struktur kombineras är det en mycket ödestiger väg att gå. Men eftersom att det lyckas är det välkommet, då denna låt förmodligen är den mest överskådliga och den minst överskådliga av alla de låtar som hittills varit uppe för lyssning. Kombinationen är måhända inte särskilt sällsynt när man letar sig ner i underjorden, men det görs på ett så pass genialiskt sätt att man är villig att fokusera ännu mer. Nog för att fokus är prioritet nummer ett, men det är något med det som får en i sving – vilket gör att man kastar allt man har för händerna och ger sig in djupare i sammanhanget.

När det sista spåret “Isolation” kommer upp på agendan, så är det en helt annan värld som uppenbaras. Kölden som kan höras, fryser nästan det rytmiska till is och det finns en röd tråd genom hela låten. En viss melankolisk känsla letar sig fram mellan de virtuella brädorna och gör sig mer hemmastadd än någonsin förut. Tidigare har det mest varit lekfullhet och nästan gladlynta rytmer samt ljudlandskap på menyn. Men här så kommer det en helt annan skiljelinje, som möjligen skulle kunna tolkas som den som skiljer sida A från B. Egentligen ett avslutarspår som både tar den första sidan ur spel, men är samtidigt villig att introducera den andra sidan. Kontrasterna mellan detta spår och de andra är uppenbara, för den kyla som man närmast kan känna inombords fäster sig likt istappar på tak.

Nog för att låttiteln talar sitt tydliga språk, men det var ändå någonting som man inte kunde förvänta sig. Åtminstone inte då det genomgripande temat inte cirkulerat kring just detta. Dock är det också en välbehövlig paus från det. När sinnena måste återhämta sig efter den besvärliga resan från jord, till himmel och till slut till rymd – så passar placeringen väldigt bra. Trots den nästan repetetiva ådran, finns där ändå något att hämta. Inte den mest uppetsande låten som någonsin existerat, men den ligger ändå inombords och gror på många sätt och vis. Frågorna är många, men kommer förmodligen att besvaras när tiden är inne. Nu vänds steken och B-sidan måste få sättas i rullning.

B-Sidan

På denna sida så är den första låten “Hiding In The Harbor / Chase By The Water“. Där känns det som om man väntar på flyktbåten som ska ta en ifrån fastlandet. Man känner sig som en hemlig agent, som varit ute på uppdrag med sina kamrater, som väntar vid sidan av flyktbåten. Dock så går det väldigt långsamt och fienden kan se en vart man än bestämmer sig för att åka. Med lugna melodiska och nästan vattniga passager, så förbereds en resa genom dimensionen som är långt ifrån rymd. Här kan en populär låt höras, fast under vatten. Känns som om det är en version av en låt man inte kommer på just nu, men som återfunnits på topplistor från 90-talet. Dock med mer emotionella och dolda rytmiska bravader som slår ut detta faktum. Till trots, så hörs det underproducerade ljudlandskapet, bland statiskt ljud och ekande (men nästan skrikiga) synthsvaj.

Emfasen ligger både på hur ljudligt det kan uppfattas men även hur den mer osynliga manipulationen tar vid. Just ljudmanipulation är vad Martin lyckas bra med, för när allting känns lite för likt vartannat, slår detta in och hela sammanhanget blir helt plöstligt mycket mer lättorienterat och svängigt. Ibland kan det kännas lite för högt och ibland kan det även bli för rörigt. Men undantagen bekräftar regeln, vilket säger följande: ljudlandskapet är en perfekt variation av underproduktion och rundgång. Där den sista tangenten förblir intryckt tills det sker någon större förändring. Själva ljudlandskapet förändras totalt när en övergång ska ske, då ljudet höjs, för att sedan försvinna ut i evigheten.

Vid nästa avstamp så törnar låten “Busted!” upp, vilket kan vara en fingervisning till min tidigare analys. Ni är alltså, vid denna tidpunkt, haffade. Den mörka atmosfär som stiger in i ljudbilden, där krossade flaskor och annan kalabalik låter sig vara närvarande – kombineras med en mer tillbakadragen ljudbild. Nu sitter man fast i cellen, där vatten droppar och där friheten utanför är mer lockande än i den trista betongfyllda cell man är fången i. Det känns som om detta är slutet på något men början på något nytt. Trots att den mörkare intonationen la sig likt en virusinfektion över ljudlandskapet, så finns där ändå ett visst mått av hoppfylldhet över synth- samt pianoslingorna som av ren uppgivenhet spelar sig själva ut i det som kan kallas för frihet. Rent känslomässigt så är detta spår väldigt starkt.

Tidigare kunde man urskilja de olika karaktärsdragen för känslor, men här är det två starka kontraster som möts i mitten och som sedan omvandlas till än det ena och än det andra. Förtvivlan är någonting som blandas med rena glädjetjut, medan mörker blandas med uppstigande solljus. Rent konkret så levererar denna låt det bästa av två världar. Denna låt skulle mycket väl kunna ha varit en del av en bra animeserie. Slutet är nog det bästa, även om de olika genomgångarna av ljudlandskapet har påvisat starka band till varandra. Men det är nog det som påverkar en själv mest, eller i alla fall jag, i egenskap av åhörare som sitter med hjärtat i halsgropen och blickar ut över ett tidigare vintertäckt landskap. Igenkännandet är någonting som påverkar starkt, där jag sitter i min instängda lägenhet, lyssnandes på detta.

Sorgligt men sant, är vad det är, när jag tvingas överge den föregående låten. Den uppkommande låten heter “Drowning In Extacy“, vilket innehåller en mer Depeche Mode-liknande karbonkopia av änglaljud men särskilt melodi. Huvudsaken är de mer spirituella behoven, nämligen att de fodras genom denna låt och hur de klingar, när det ekar mot ljudlandskapets väggar. För inuti sitter vi, i en bur som inte är större än så. Det känns som om allt vi fått höra hittills kombineras med denna änglalika och anspråksfulla ljudvall. Trots att man nästan får ont i öronen utav det höga ljudet och den desorienterade känslan man känner av för mycket manipulation, så träffar den ändå helt rätt när allt detta försvinner för några sekunder. Hade det bara kunnat hålla sig så, lite längre, så trot jag att det hade varit favoritlåten på denna kassett.

Den hela och rena experimentella ådran är dock det som lockar, när all stelhet har hissats upp i masten och skeppats bort några vidder söderut. Här hålls flaggan högt men destruktionen av landskapet är nära, då den annars så återkommande synthslingan som kan beskrivas som mörkret själv, återigen tar sina bestämda steg och kliver in över ljudlandskapet för att avsluta den session som pågått alltför länge. Någonstans inom detta rymmer även låten “End Credits“, men själva övergången är svår att finna då man blivit så pass desorienterad. Därför så nöjer sig härmed skribenten och konstaterar att det är en väldigt bra kassett. Det är något särskilt med denna blandning och den rymmer all nostalgi i värden, men samtidigt tar Martin tillvara på sina kunskaper som han besitter och gör det bästa utav det. Så det är med andra ord ett kassettband som borde lyssnas på, alterntivt införskaffas.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s