Recension: Poena – Likboden (C60)

3984648625-1Eftersom att det endast finns en låt på denna kassett, blir beskrivningen utav den längre. Den enda låten på denna kassett är “Likboden“, som varit inspelad i det gamla bårhuset i Sisjön som ligger vid Sundsvall. Med klingande bojor och skrik som nästan skulle kunna hämtas ur vilken mardröm som helst, börjar det i långsamt tempo. I den gråskala som ljudlandskapet befinner sig i, finns det kontraster som kan efterliknas varandra, men bara på den grad av hur de speglar varandra och likt en plåga uppenbarar sig självt för en. Trots det lågmälda men nästan eggande skriandet som pågår, så är det precisionsartade rytmer som uppenbarar sig. När någon på undervåningen bestämmer sig för att ljuda av med hjälp utav bankningar i taket, så kan nästan den symbios som upplevs inom ljudlandskapet stanna av för en sekund, för att sedan fortsätta i samma spår. Rytmerna blir allt vagare, men det som består är ljuden, som trots detta nästan verkar vilja röra sig utanför ljudlandskapet endast för att inte klinga av.

När man som mest upplever att intensiteten har avstannat, återvänder den likt en upprepning, men efterlämnar endast en vag känsla av vad som har varit. Det är som om det går i samma hjulspår, men när det avlägsnas så återvänder ljuden i ny form, för att förstärka sinnesnärvaron av de som lämnat. I jämförelse med vad namnet utlovar så befinner man sig i startgroparna, ännu har ingenting hörts som förändrat perceptionen av hur ljudlandskapet står sig. Men i ett slag av förvirring så letar sig ljudet in mycket lättare, då de olika nyanserna slår mot varandra men gaddar ihop sig för att bringa sig närmre. Ett avlägset skri ger en upptrappning av den följetång som hittills varit, trots att fokus måste ligga på någonting, så spinner det ofta utanför själva ljudbilden. Rytmerna blir mer intensiva när de förr klingat bort i mörkret, men återkommer och utifrån det ritualistiska perspektivet så återbördar de en del av det som var. Imponerande, till trots, är att sammanhanget blir allt klarare. Utbytet mellan den hårda och karga verkligheten av industriell skärpa, blandas i synkroniserat vemod och rituell fångst.

Som om de industriella influenserna försöker att återskapa den hårdhet som levereras, men samtidigt samlar in de ljud som kan utgöra ljudbildens sinnebild. Upplevelsen är föränderlig, men en sak är statisk, den rädsla och den förväntning man känner inför det som kan lura runt hörnet är oberskrivligt. Kartor ritas upp i huvudet, då man undersöker det mer noggrannt, trots att man inte har någon förkunskap. Rum med olika dimensioner skapas, där ett är värre än det andra och där det värsta man kan tänka sig faktiskt kan uppenbara sig när som helst. Ju längre in man kommer, desto djupare verkar man komma sinnebilden, då ett ännu värre skriande med nästan dödsindustriella förtecken, inte precis lägger en varsam hand om öronen. Här låter det som om någonting är i rörelse, som kan höras på avstånd men inte ses. Den mark man står på är ännu obruten, det kaklade golvet rämnar, för en makt som är utom räckhåll. Fascinationen av vad det kan vara, gör att undfallenheten mot lyssnaren blir prioritet nummer ett.

Men trots detta finns det ändå en nyfikenhet som kan höras i ljudlandskapet, då Poena försöker med sin fulla kraft att både symbolisera det ohörda men även det som kan ses. De bilder man får i huvudet är inte de vackraste, men sambandet mellan bild, tanke och den ljudmässiga nyfikenheten skapar underverk som är så känsloöverskridande som möjligt. I den evighetsmaskin som man befinner sig i, så tas man hand om ju längre in man kommer, man vet inte om det är placebo eller om tiden rör sig så långsamt. Men det får en att kunna urskönja de detaljer som finns i ljudlandskapet och kunna pricka rätt. Det är som om man är fast i en bubbla, som tar en dit man minst behagar och som avslöjar de mest fasansfulla sammanhang man kan sätta sig själv i. Eller, om det helt enkelt är så lätt som att det är en eftervärld som återskapats. Problematiken som uppstår när man lyssnar, är att fokus måste vara skärpt till hundra, för annars uppfattar man inte de sublima tendenserna. När tempot förhöjs, när statiska ljud återgår till ljudbilden, när de ljud som varit i dvala längst uppkommer igen. Då man tänker efter ytterligare så är det nästan så att man vill ha med en fackla för att illuminera och för att inte tappa bort sig själv i det totala mörkret.

Nog för att det är känsloväckande på en väldigt djup nivå, men det är en svårfångad ljudbild som är diskret när den behöver vara det, men avvaktar tills den kan släppa loss allt. En riktig murbräcka när det kommer till känslosvallet, som verkligen efterlever det som utlovas. Rekommenderas för de som vill ha en upplevelse utöver det vanliga, men helst skall detta vara i ett rum som är fyllt av kandelabror, eller åtminstone levande ljus. Dämpa belysningen, sätt på och undersök en värld du inte vill komma i kontakt med annars, som skräddarsytts för just den som törs.

Kassetten kan köpas av skivbolaget Beläten och ni kan beställa den via deras bandcamp.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s