Recension: The Dahmers – The Beyond 7¨

542188_541794769165169_1100468712_nLättsam, men ruffig och någorlunda psykedelisk garage-influerad punk. Där den första låten “Drag Me To Hell” är en snirklig resa in i garagepunkens värld, med utrymme för totala utsvävningar och läckra arrangemang. För att vara punk så känns det som om de håller det glada modet vid liv och levererar medelst en melodisk ådra i dessa dystra tider. Trots att de vridit upp förvrängningen till en maximal nivå så finns där en hel del saker som kan uppmärksammas. Bland annat så är de rätt okonventionella i sitt sätt att gå tillväga, ljudet är fylligt men ändå fyllt till bredden med de märkligaste tilläggen man någonsin kunnat förvänta sig. Nog för att garagepunk inte ligger högt upp på listan över saker som vanligtvis slås på, men detta är en bra öppningslåt som bräcker muren mellan lyssnaren och originaliteten, för att de till slut kan mötas på mitten.

Förnöjsamheten i just denna låten kan även utvecklas till att det känns som om allt kommer på en och samma gång. Med det sagt så får man, likt snabbmat, det serverat på några få minuter. Samtidigt som det känns som om det är “rakt i ansiktet“, så finns där även en eftertänksamhet inblandat, så det är inte den mest primitiva garagepunken man får höra. Efter denna bravad så känner man sig lite stoltare över att tillhöra samma region som bandet. Förutom detta så känns låten ambitiös och driven, samt innehåller en stor del överraskningsmoment som man sannerligen inte kunde tro fick plats inom det omgivande taggstängslet inom genrebarriären. Det är uppmuntrande och trevligt, på ett energiskt vis, kan tilläggas.

När låten därpå börjar spelas så är det ingen mindre än “Nervous Shakedown“, som håller grundingredienserna vid liv men skvalpar över till någon absurd blandning av melankoliska melodier, med upplyftande övertoner som signum. Nu undrar man nästan var The Dahmers har varit i sitt liv, när man hör den melodiska slagdängan återkomma och spy ut sitt hjärta i ens famn. Även om det vid tillfällen kan låta naivt, tack vare sångarens intonation, så är det faktiskt något som gör att låten blir mer mångfacetterad. Det känns även som att de släpper ur sin antemiska ådra, för att åtminstone ha utrymme för en låt alla lugnt kan sätta sig vid bordet och fylleskråla till.

Passande nog, då kuriosa om bandet enligt de själva nämner “öl“. Eftersom att denna låt släpper loss mycket potential, men häver in det bästa av två världar, så är det lätt att ryckas med och definitivt en låt som skulle ha större livepotential. Men som även på sin höjd kan inkluderas i en pepplista för en adrenalinkick som innehåller höga doser av originalitet. Här känns det som om det är ett band som värderar sig själva högt men inte skräder med orden. Med det sagt, så är de ambitiösa och drivna, med enorma mängder av pepp inkluderat i bakluckan. Därför blir det många upprepningar, för man tas med av tempot och svängen, till den milda grad att ens skrivande får en törn här och där. Säkerligen en av de bättre låtarna jag hört på ett bra tag, och definitivt en av de låtar som ligger närmre min back än annan genreöverskridande musik.

Dock så väntar det fortfarande en överraskning på B-sidan, eftersom att de varit snälla nog att inkludera en låt till. På denna sida finner vi låten “Killed By Death“, som är en coverlåt på en av Motörheads gamla dängor. Trots att covers inte riktigt faller inom kategorin smakfullt, så är det alltid roligt med en välljudande cover på en av de bättre bandens låtar. Här har de prickat rätt och röjer haket totalt, med sin egensinninga tolkning utav denna låt. Inte för att den musiken de täcker i denna låt brukar rulla i mitt rum, men de utför verkligen grovjobbet och lyckas få en icke-entusiast att titta upp bakom sin icke-befintliga lugg. Allt för att se vad som finns bortom horisonten och vad som gömmer sig i Motörheads diskografi.

Energin som finns i denna låt är lika välanvänd som i de andra låtarna, om än så är låten de täcker en hårdare och långsammare dänga. Tacksamheten lyser igenom och allting verkar hänga rätt i det vertikala rummet, när man sakteligen närmar sig slutet av denna fantastiska sjua. Inte nog med att den är självsläppt och att de gjort jobbet helt DIY, vilket i sig är imponerande, men de har faktiskt levererat någonting originellt som är välljudande. Man lär höra mer utav dessa grabbar i framtiden och det är nog ingen hemlighet. De förtjänar det med tanke på jobbet de lagt ner och viljestyrkan som finns inom deras musik. Ni har lyckats på så många sätt och vis att det nästan blir obeskrivligt här på slutet, men den här sjuan lär snurra runt många fler gånger.

Vill ni köpa så kan ni ta er till deras Facebook. Exemplar av denna sjua finns även hos Rundgång i Malmö och på Kompakt Disk i Kristianstad. Det finns två versioner av sjuan, en som är begränsad till 78 ex på vit/marble vinyl och en annan som är begränsad till 126 ex på svart vinyl.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s