Recension: Kristoffer Nyströms Orkester – Overlook Hotel 12¨ (2011)

R-3225071-1322096359Kall, men välljudande dödsindustriell dissonans, insyltad i noise. Samplingen i början av låten “The Colorado Lounge” som inleder vinylskivan är mästerlig. Det påminner verkligen om en svunnen tid, med associationer till en avlägsen stuga någonstans mitt i snöovädrets centrum. När samplingen väl börjar att kännas överspelad så kommer det ut en noise-kavalkad som sedemera klingar ut i industriellt oväsen. Men där det på något sätt ändå finns en rytmisk nerv som får hela kalaset att snurra runt, istället för att krossas och blandas med avgrundsljud. Mina associationer leder mig till avlägsnare genrer så som darkjazz, om man endast hade fokuserat på samplingen och den kavalkad av ljud som uppstod i efterhand. Någon slags industriell motsvarighet till just detta, då den ådra som är genomgående i ljudbilden gott och väl hade kunnat vara just det. Det avlägsna industriella blir nästan som en slagkraft i sig, som kan slå ut noisekavalkaden genom att endast lyfta ett finger i fel riktning och få ljudbilden att svaja av oro.

Symbiosen mellan de två genrerna är ytterst välljudande, vilket låter sig höras i låten “The Broom Closet“, där minimalism och lo-fi kämpar om utrymme medan de mer bombastiska inslagen inte låter vänta på sig. En vag känsla av ambient letar även sig fram mellan fingrarna som förnöjsamt drar i de olika snörena, för att skapa ett underjordiskt rörelsemönster som inte kan finna sig själv ovan jord. Sinnebilden som dyker upp medan ljudbilden långsamt förändrar sig är olika toner av känslospektrumet som uppenbarar sig framför en likt en vålnad. Även om det inte är någonting som kan nämnas som dansant, så kan man ändå hämta en vrångbild av ordets innebörd. Någon slags anti-tes till både det ordet, men samtidigt ett ord som är associerat till fenomenet, men som självmant stiger åt sidan för andra influenser, där den agerar som en sekundär kontrollant. Därför så kan den dansanta ådran i ljudbilden närmast liknas vid den rytmiska nerven som är genomgående, men som lämnar scenen ibland för att återkomma när man som mest behöver det.

På den korta låten “The Restaurant” så infinner sig ett temporärt lugn. Men som i detta karga Skandinaviska oväder gör sig påmind genom sampling och en svidande vind. Det behagliga tempot och den rungande ljudbilden får en att i ren tillfällighet fälla in klorna innan det är dags för ytterligare en omgång. Behaget som sprider sig och lugnet i kroppen skjuter ut samtidigt, medan livslängden på låten börjar närma sig sitt slut. Förutom ett vakuum och en förvirring, så infinner sig även den slutgiltiga sucken. Allting återgår till det sedvanliga och trots att reaktionen infann sig, så fanns där ändå en nostalgisk tryckvåg som skjöt ut genom det svarta guldet. Men själva harmonin som utsöndrades mellan sampling och de nästan obefintliga ljudvågorna skapade det som är till för att brytas.

Så, vad blir då bättre än en längre uppföljare? För att återgå till det normala, så kommer låten “The Gold Ballroom“. Där en majestätisk noiseorkester blandar sig själva med ambient, där vartenda rassel av de industriella elementen är så pass närvarande, att man får gåshud vid den musikaliska beröringen. Fokuset verkar ligga på att skapa en sammanhållning som inte får ge vika, samtidigt som nya spelare breder ut sig på schackbrädet som kan liknas vid ljudbilden de rör sig runt på. Likt en mästares drag, så parerar de varandra vid olika instanser i låten, för att sedan orera på sitt egendomliga sätt och ställa sig i skymundan för de viktigare aktörerna. När den mer rytmiska bastrumman börjar ljuda genom hela landskapet så öppnar vidderna sig, man kan helt plötsligt se mer av pusslet som man lagt och man blir tillfredsställd vid minsta lilla yttring. Den pulserande rytmen och de perforerande, men ack så störande elementen ljuder på sitt eget vis och skapar en helt annan upplevelse än man är van vid.

Det släpande och mångfacetterade ljudet som får stå på piedestalen, kan lika gärna vara i princip vad som helst. När fantasin sätter sin springare i full fart mot kungen, så kan en metarmofos uppstå. Inte en kroppslig sådan, men en metafysisk. Där man istället, som taktiker, omsorgsfullt byter ut springaren som en bonde får ta hand om i motståndarlaget – till att en viktigare pjäs kan komma och sätta de viktigare pjäserna i total schack. När man själv upplever detta, så är det som en metafysisk upplevelse. Utöver det så är det obeskrivbart, men både metaforer och beskrivningar får stå sitt kast. Tärningen är i rullning och det ges plats för de dödsindustriella elementen att återigen regera, hela ljudlandskapet kokar likt en potpurri av olika sinnebilder. Känslorna är i svajning och ändrar karaktär gång på gång, man kan inte få ro i sinnet och det enda som egentligen bestämmer vilken kraft som skall komma in – det är de som drar i trådarna. Vilka dessa är, ja, det är självklart. Kristoffer Oustad och Peter Nyström är härskarna som drar i trådarna, och de ger prov på sin skicklighet, gång på gång.

Den sista låten på vinylskivan är inget mindre än “The Green Room“, vilket har en särskild aura över sig. Om man skulle ta på sig uppgiften att beskriva kryptonit, fast musikaliskt, så skulle introt till denna låt vara sinnebilden. När kryptoniten letar sig in över ljudlandskapet tar det inte länge innan ljudbilden får ta stryk. Det låter precis som en störning, som om det är någon som försöker att avsluta sändningen. Tänk er att stålmannen försöker att överleva när skurkarna sakta men säkert öppnar kistan med kryptonit och att det framkallar en sådan intensiv smärta, att det endast kan te sig musikaliskt. Som om noisekavalkaden letar sig in genom öronen och upp i hjässan, fäster sig på nervtrådarna och försöker att rucka på dessa. Men samtidigt som det med jämna mellanrum kan uppkomma, så är det borta lika snabbt. De två olika dimensionella aspekterna av ljudbilden är väldigt långt ifrån varandra men samtidigt obehagligt nära. Så när resan är över för denna låt så är det både plågsamt och lugnande på samma gång. Då har A-sidan nått världs ände och snabbt så slänger man på B-sidan för att kunna bedöma den. Man går från ground floor till first floor på momangen, med andra ord är man säkerligen i de finare salongerna.

På B-sidan tornar sig följande låt upp: “The Red Room“, vilket är en nostalgisk tripp in i hjärtat av svensk gammelindustrial. Där det snarare börjar närma sig ren och skär EBM, åtminstone taktmässigt. Men här skär sig allting och man påminns snarare om hur det känns att gå till tandläkaren. Om vederbörande hade befunnit sig i en krigszon, fyllt med industriell artilleri som i symbios med vartannat skjuter ut sina missiler. Här finns även någon form av militärisk ådra, som förmodligen skulle kunna klassas som martial industrial. Med klassificeringen åsidosatt, så blir det lättare att sätta sig in. Gradskillnaden mellan den första sidan och denna är så pass stor att man blir förundrad. Kontrasterna är så starka att övergången provocerar fram starkare känslor än eljest. Den metalliska smaken i munnen, rent musikaliskt talat, är en av de större känslomässigt laddade ämnena i denna låt. Däremot så känns det som om jag går miste om den dödsindustriella ritualen som pågår genom hela ljudbilden, där samplingen av en kvinna endast kan höras då och då, men som därpå dränks utav de bombastiska industriella ljuden och det vidlyftiga arrangemanget kring henne. En liten detalj som kan påtalas är att kvinnan talar ryska och genast fylls man utav Kalla Kriget-vibbar.

Uppföljaren till denna låt är “The Caretaker“, som istället för rysk sampling innehåller svensk sampling. Med andra ord så är det en kvinna och en man som talar. När detta pågår så ligger de industriella ljuden i dvala och väntar på att få blomma ut. Tristessen som utvecklar sig emellan både samplingen och ljuden som ligger och endast väntar på att få komma till tals är nästan outhärdlig. Det tar en lång stund innan det är något ljud som vågar leta sig fram mellan springorna i trägolvet. För det känns som om man antingen är under golvbrädorna eller i garderoben när man lyssnar till vad de har att säga, det är vagt och man kan knappt höra det, mer än några ord då och då. Just när man minst anar det så demoleras ljudbilden av en industriell noisekavalkad av sällan skådat slag, där de skorrande ljuden hoppar upp och ned samt ändrar tempo. Detta är nog den låt av de låtar som hörts hittills som är den mest plågsamma påminnelsen om vad de olika genrebeteckningarna innebär. Innebörden är inte vacker rent musikaliskt, men det är en klinisk resa från ljud till känsla. Inte riktigt vad man förväntar sig och överraskningsmomenten är många när denna skrala mängd ljud kämpar om att få plats tillsammans, för att bara försvinna helt tvärt efter att de röjt undan allt i sin värld. Man undrar vad som hände med kvinnan och mannen, men man vill inte veta.

Näst på tur är låten “The Meat Room“, som mest påminner om ett större landskap där en storm dragit fram. En ödslig skylt som står och kränger någonstans, medan de överlevande söker sig till de närbeliggande bergen. Radiosignaler som endast kan höras genom några minuters mellanrum och ett fyrtorn som är i full vajning, när båtarna är på väg in. Stormen har gjort så att vågorna slungas fram och tillbaka, för att i nästa andetag inkludera en sampling av någon, som man inte vet vem det kan vara. Någon som pratar, för sig själv eller med någon annan som inte svara. Ensamhet är det första som dyker upp i skallen, förödelse är ett annat ord. Men den känslan av ensamhet som jag känner när jag lyssnar på denna låt är överväldigande. Rent känslomässigt är det både en dyster och skrämmande låt, men musikaliskt så lyckas den, rent sublimt, ha en påverkan på både sinne och hur perceptionen av ljudbilden är samt förändras med tiden då man lyssnar på låten. Likt surrande bin i bakgrunden så suger sig ljudbilden åt sin nektar, för att leverera det bästa av de olika världarna. Något känns lite extra dystert med att lyssna på detta i Januari, vilket förhöjer sinnebilden utav vad just dödsindustriell noise kan vara eller faktiskt har varit.

Äldre sampling går igen, fast denna gången en annorlunda sådan. I låten “The Staircase” får man höra en sampling av en norsk herre och ett ljudlandskap som bildar sig självt underifrån. En tyst vädjan och kort repertoar som känns upprepande uppenbarar sig. Övergången blir därför rätt symboliskt då den snabbt övergår i den sista låten på plattan som är “The Dormer“. Där ett upprepande ljud breder ut sig och i ren repetetiv anda låter som något som kommer från eller har hamnat under ytan. När någonting stort och hemskt letar sig upp under ytan, i en av världens djupaste hav och du står ensam på en pir någonstans mitt ute i detta, så finns inte räddningen i närheten. Ankomsten av detta odjur, kan höras i ljudbilden och även dess kall. Trots att låten är längre än det föregående intermezzot så slutar det tvärt. Det känns rätt så suggestivt i sig, men det finns ändå en behållning i mystiken som levereras via den oputsade ljudbilden. Om man går över till hur plattan låter i helhet så är det inte direkt min kopp kaffe, däremot måste det sägas att plattan imponerar.

Trots allt så innehåller den en hel del olika känsloväckande spår som med sin täta leverans av både mystik, lugn, tristess och alla palletter av känslosvall, även lyckas med bedriften att vara så nära en men ändå så långt bort. Det är något särskilt med dessa genrer och det är något särskilt med hur Kristoffer Oustad och Peter Nyström framhäver sin musik på sitt egna lilla vis. Därför kan jag skatta mig lycklig, eftersom att jag är innehavaren av nr. 217 i räkningen. Tyvärr så pressades endast 217 kopior av vinylutgåvan, men ni kan få samma behållning (samma låtar) fast i annan förpackning med CD-versionen som släpptes förra året.

Advertisements

One thought on “Recension: Kristoffer Nyströms Orkester – Overlook Hotel 12¨ (2011)

  1. Det är norska som talas i låten som omnämns som svenska, och sen så är nr 217 en anspelning på rumsnumret som används i filmen, och mycket riktigt, skivan är pressad i 217 ex, men den är ej numrerad. Således står det 217 på alla ex.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s