Recension: Institution – Domen Är Satt 12¨

Institution_-_Domen_Är_SattHänsynslös och rättfram hardcore, fast i känggyttjan, inom den hårda skolans hardcore. Där A-sidan får briljera med sitt första kort, nämligen den antemiska låten “Domen Är Satt“, som även är titelspåret. När den med gnisslande ånga tågar sig in i rummet, tillsammans med alla svart-vita figurer och ställer sig demonstrativt, för att rikta fingret i ens riktning. Sedan brakar helvetet lös. Man skulle kunna påstå att de med denna låt förbereder sig för att tillkalla en storm, där de möjligtvis inte anar att de själva är hardcorestormen. Trummorna är perfekta, det långsamma tempot i början som sedan låter sig hoppa på det snabbare hardcoretåget, bevisar sig självt genom en kraftdemonstration. Där riffen givetvis svingar sig själva till höger och vänster, genom kängträsket och vidare. Tempot blir snabbare och snabbare för var gång den tar en till runda, likt ett forskningsexperiment, där man vill ta reda på hur snabb hardcore kan te sig. Även fastän de på samma sätt inte offrar hela sin arsenal på att spela snabbt utan även är eftertänksamma och sänker sig djupare in i skicklighet, tillsammans med ett jävlar anamma av sällan skådad magnitud. Nu låter vi en passage i lyrikerna tala för sig själva: “perfektionism är målet, ingen når det“.

Introduktionen som kommer till låten “Falskspel” känns som en påbyggnad av föregående låt, fast med en helt annan framtoning. Men där den långsammare formen fortfarande inte har spelat ut sin roll utan mycket riktigt återvänder i sin fulla glans. De snabba riffen, som emellanåt “chuggar” sig framåt, levererar en tyngd och ett hopp om en ännu mer ambitiös låt. Nog för att löftet infrias med råge, så att man får stå där med gapande mun och vevande näve utan att riktigt förstå att man blivit överbevisad, gång på gång. Det finns ett flyt där av sällan skådat slag, en slags harmoni mellan instrumenten och en extremt energisk sångare som släpper loss sina djävulshundar gång på gång, endast för att fylla i med något som är viktigt, det vill säga: sång (eller skrik, i detta fallet).

Nästkommande låtKrossar dig” lever upp till sitt namn. Innehar lite sväng av den gamla skolans hardcore, som man med uppskattning följer med näven när det behövs, innan det försvunnit in i en total kängdimma. Däremot är hardcoreinfluenserna mer synliga här än någon annanstans, som mer än allt påminner om den mer rytmiska och melodiska skolan av hardcore än något annat. Där lyrikerna ställs till sin spets och levererar en oumbärlig sveda vid namn: “vill bort, men inte – fasaden rämnar“. Ett hyfsat starkt uppåtgående spiral, som sedan letar sig neråt, i skitigare sound och med än mer energiska utsvävelser. När allting kommer omkring, så levereras det till höger och vänster. Med lika mycket styrka bakom riffen som med trummorna, när esset i rockärmen visar sig vara fler än ett och att Institution kastar ut alla på bordet och förtäljer hur det är. Nu är det såhär, därför får ni hänga med och om man får göra det är odiskutabelt, för det får man.

Om man inte trodde att de kunde släppa loss ännu mer, så hade ni fel. När de skruvat loss muttrarna och kört igång låten “Kaos” så är det likt ett veritabelt helvete. Nej, det är inte flammor som letar sig uppåt genom springorna, det är en total köld. Helvetet har frusit till is och det enda sättet de kan förmedla denna känsla, är genom att ta sig igenom lager efter lager av stenhårda iskristaller. Man kan sammanfatta de i ett enda ord, med hjälp av de lyriker som låten förmedlar till en: “fasaden rämnar“. Här finns den energiska hardcorenerven från svunna tider, som letat sig in genom nyare band och till slut fäst sig själv vid Institution. Inte för inte så har de skapat en helt ny grej, trots att de hade kunnat ta del av sina tidigare meritlista och plocka därifrån. Men det som inte görs, kommer aldrig att göras. Därför känns det som att de är måna om att skapa något från grunden, för att bygga vidare på det. Med riff som gör rundsparkar i ren frustration, en lyrikmässig touch som tar det tillbaka till det normala tillståndet och en attityd som förskjuter gränser ännu längre bort.

Har man inte tappat sina ord än, så får de bli upplockade och utvidgade. Med låten “Ratad” så tas ännu en gång situationen till en ny gräns. De leker mellan det “förbjudna” och det “tillåtna”, samtidigt som de ritar linjer bäst de vill utemot gränsen som är definierad av någon annan. Skandinavien behöver detta och de har bevisat det om och om igen, men när orden tar slut så måste saker och ting beskrivas ånyo. Här finns det en potential som kan utvinnas, som utvinns och sedemera börjar växa av sig självt. Utifrån detta, kan man endast hoppas att Institution levererar och de gör de – gång på gång. Så här står jag, återigen, som en ordlös pajas mot en attack av sällan skådat slag. Där allting spottas åt mitt håll och skall beskrivas, dissikeras och analyseras. När man väl har kramp i ena näven, i ena armen och i hela kroppen så levereras ett textstycke. Man trycker i förtvivlan på knapparna, men det enda som hörs är skallgången av Institution och dess hantlangare, som levererar den tyngd på trummor som krävs och det någorlunda rytmiska känganfallet som snarast annihilierar allting i sin väg.

Varför är det så, att man alltid på slutet, ska tappa andan? Har man lyckats ta sig igenom detta, kodus, det är precis så det ska vara. Med den sista låten på A-sidan, vid namn “Utstängd“, så fortsätter de att rocka loss med en hardcorenäve i ena handen, samt en kängnäve som får hålla i den krampande armen. När man väl närmar sig slutet så känner man en suck av lättnad, men samtidigt inser man att de har gett så mycket av den uttömmande kraft de kan ge, så hur sjutton skulle de kunna köra vidare? Det finns inga ord. Låten innehar samma sväng som de andra, den är måhända stöpt i en repetetiv form, men i just den form man tycker om och gillar. Själva ljudbilden förändrar sig konstant och är inte densamma låt för låt, så med denna låten eskalerar det åt rätt håll, men samtidigt håller de sig tillbaka. A-sidan är ett guldmynt som är värt mycket mer än vad det ser ut på utsidan och vad man tolkar i förstahand. Med tanke på att de har gjort mig ordlös och textlös, så måste jag ge en elogé till dem. De har satt alla pinnar rätt och kammar hem allting, det är bara så det är och då har jag ändå inte tagit mig igenom allt. Måhända att det inte är tillfredsställande nog att sitta igenom en hel runda, men hellre för mycket än för lite. Ingenting tar slut, allting tar vid. Det här var slutet på A-sidan.

Första låten på B-sidan, “Helvete På Jorden“, är den preliminära gränsen för hopplöshet och meningslös upprepning, rent lyrikmässigt. När ljudbilden uppenbarar sig är det som om någon sticker en nål i bubblan och låter allting rinna ur, snabbare än någonsin. Konventionerna ignoreras, riffen är snabba och hardcoredominansen är satt i sten. När det kommer till lyrikerna så påminner det mig om en tidigare Totalitär med briljansen av Svart Snö, om än hårdare, som sätter parametrarna för hur apatin kan slå hårdare än en näve. Trots jämförelserna är detta något nyare, om än fast i hjulspåren. Det känns som att udden som riktas mot en är ilsken och ständigt närvarande, där fokusen ligger på snabba och korta, men repetiva riff, fastkörda i myllan. Fast det känns som om det är syftet och det är gott nog. Så den som vill hytta med näven kommer inte få nog, allting är på sin plats och det är bara att köra på. Trumpinnarna flyger till höger och vänster, Poffens undergångsskrik ljuder i sin fulla glans, även i sekunder och minuter efter att låten är slut. Det fastnar på hjärnhinnan.

Uppföljande låtHat” kan man nog allt känna igen sig i. Särskilt när man lever sig in i rollen enligt lyrikerna: “jag hatar dig och din sort“. Så rättframt och ärligt det kan bli, utan påklädnad och masker. De snabba trummorna och riffen gör livet kort med låten i helhet, särskilt med hjälp utav det hårda upplägget. Som om någon skulle banka i en musiken och lyrikerna i ett, för att få en att förstå vart de kommer ifrån. Likt en ödeläggande brand sprider sig flammorna snabbt och allting är i en ilande takt. Även om man vid vissa tillfällen knappt kan höra basen, så lägger den en särskild tyngt till ljudlandskapet, då frekvensen av den spelar en ett spratt och hoppar runt likt en gräshoppa mellan trummorna och gitarrerna, samt Poffens otroligt vilda skrik. I denna låt så känns det som om Hårda Tider dyker upp lite, om än att de kommer insmygandes bakvägen och lägger sig platta på golvet. Inte för inte så har bägge konstellationer ett väldigt hårt sound, fast visar detta på olika sätt. Måhända är det influenserna som tidigare konstellationer haft på ovanstående band, som får en att tänka i dessa banor.

När man väl suttit igenom föregående låt, ploppar nästkommande upp på ett särdeles perfekt vis. Låten “Dårarnas Paradis” är givetvis mer än namnet, men symboliken som dyker upp i skallen är tillfredsställande. En verbal hårdsmälta som läcker ut och drabbar alla och envar, som sätter sig fast i kläderna och som kommer igen för att ge en musikalisk uppläxning värd namnet. Desperationen fortsätter, drypande apati och glödgande hat är det som strömmar igenom högtalarna och får de nästan att studsa bakåt på grund av att volymen är upphöjd till (nästan) max. Den rungande känslan av gammal hederlig hardcoredänga som förtjänar sitt namn, går igen genom hela låten. Kvalitén är utmärkt och vaxet spinner likt en katt som fått för sig att sträcka upp kängtassen och veva med. Även om lyrikerna är “back-to-basic” så är de likväl starka i hur de levereras och hur de efterlevs i ljudlandskapet, känslorna de framkallar går inte att beskriva. Den lommande likgiltigheten, det apatiska hatet och den totala uppgivenheten – sprider sig likt ett muterat virus.

Hur länge det än pågår, så finns där alltid ytterligare en låt. När man tycker att man precis satt sig ned, så är man helt plötsligt vid låten “Svart/Vitt“. Flytet som Institution har är osannolikt, på många sätt och vis. Istället för att man tar det som en “vanlig d-beat”-dänga är det en kraft att räkna med. De har något särskilt, som man inte kan sätta fingret på. Att på två sätt lyckas producera både kraft och flyt, det är få förunnat. När man väl sitter här så önskar man och längtar efter mer, så riffen som läggs fram här på en liten tallrik, räcker gott och väl. Hittills är det en av de mest svängande låtarna som jag lyssnat till på det här släppet, men det är svårt att bedöma då allting är rätt svängigt. Däremot så tycker jag att riffen är utmärkta, trummorna dansar på likt aldrig förr och Poffens skrik har ännu inte tagits ur bild. Allting känns relevant, lyrikerna känns ännu mer relevanta och särskilt detta stycket: “allt är komplicerat, svart/vitt är lättare“. Ibland är det svårt att säga, men det finns givetvis en igenkännande faktor här, som många inte vill veta vid. Institutionen drar fram det ur mörkret, säger som det är och nyper dig i armen – det här är den karga, hårda men brutala verkligheten.

Nu ligger man på golvet, iakttar hur den svarta vinylskivan snurrar runt, trycker ihop hörluarna ytterligare och får höra låten “Omänskligt“. Av någon anledning så verkar det som att följetången är någorlunda intakt, det melodiska i riffen ökar och hårdheten ligger vilande likt en pågående storm – någon annanstans. När man lyssnar noga, så verkar det som att spiralen är återkommande, att man går längre ner i gyttjan för varje låt som kommer. Man dansar med lite oförsiktigt med sina ben, till den milda grad att man välter ner något. Någonstans påminner jag mig själv om hur det hade varit om Institution spelades på radion, när alla hade en radio, istället för Beatles. Då tror jag att mycket hade varit annorlunda, mycket hade också varit mer käng och d-beat. Fast i sin tur ännu bättre än vad som erbjuds. Återigen överbevisar de sig själva, när de trycker in rader i refrängen som: “alla för en själv, resten får klara sig själv“. Detta vill jag höra sändas från en piratradio, någonstans precis utanför Sverige. Där kan den fiktiva karaktären Dr. D-Beat (namnet är säkert redan taget) lägga på vax allt eftersom och påminna oss om d-beat och käng utöver det vanliga. Här finns det saker kvar att hämta och det finns sannerligen en ådra som går igen. Däremot är den föränderlig och introducerar en till skicklighetens domäner, för att sedan förvisa en till apati – återigen, en skrämmande bra låt med allt som hör till.

Mitt i allting så kommer låten “Visiterad” in och gör en påmind. Efter att ha diggat, med både fötter och händer samt huvud, så börjar tröttheten välkomna sig själv. Raderna i denna är nog rent lyrikmässigt de intressantaste, man förstår vad det handlar om och det är rakt i ens ansikte. En särskild rad som gör sig påmind är denna: “betydelselösa detaljer, bygger en bro av luft“. Som blir uppburna av det som skulle kunna klassas som en frälsning för hardcorentusiasten och en sammanbundenhet mellan käng och hardcore. Även om det känns hårt, så måste det sägas i ren trötthet att trots att man är slutkörd, så är man nöjd. Det finns ett inneboende nöje, samtidigt som man gått igenom allt från apati, hat, likgiltighet och den serien mörkare känslor. Hela registret har fått en att bli tröttare, så detta skulle även kunna kallas för en vaggvisa för den envise hardcorenäven. Åtminstone när man tagit sig så långt och det smattrande ljudlandskapet levererar gång, på gång, på gång. Nu är nästan allting förseglat och redo att köra igång igen, frågan är vem som hoppar på, för det gör nog alla utan någon eftertanke överhuvudtaget. Lockad av hardcore.

Vad är då mer passande, än en låt som sträcker sig långt den med? Jo, nu är det “Vill Bort” som är på menyn. Trots att det rakt igenom är en slags fäktning mellan känginfluenserna och de renodlade hardcoreinfluenserna, så enas de på olika sidor av planhalvorna, för att dyka in likt en blixt från ovan och leverera det bästa av två världar. Hela tiden när man lyssnar på det, så ögnar man igenom lyrikerna, som är en stor del av behållningen med detta nya band. Likt ett facit om man inte hängde med i den musikaliska råheten, som svart på vitt eller som de själva yttrar sig via Poffen: “banaliserad skit, allt är förbi“. Allt emellan hårdare riff, längre (någorlunda) melodiska passager och trummor som skenar iväg likt ett tåg som är på helt fel spår. Men skillnaden är, de är på rätt spår och det märks allt eftersom. När orden tynar bort och man greppar efter grässtrån, som inte finns kvar, blir ljudlandskapet desto brutalare och den avslutar B-sidan med bravur. Nu är plattan slut och det har varit ett äventyr som heter duga. Detta är något man bör införskaffa och skulle nog kunna sålla sig till en av de bästa hardcoreplattorna i år. Så nu är resten i gott sällskap och bra är väl det, för det behövs mer av denna kalibern. Tusen tack.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s