Recension: Bottlecap – S/T

bottlecapDen gamla skolans rock med nytänd gnista. Trots att Bottlecap representerar en äldre form av rock, så kan man inte undgå att förundras över deras egna tillägg till låtarna. Den första låten “Set Me On Fire” har ett skönt psykedeliskt gung som man med nöje upplever om och om igen. Där riffet är en av de största behållningarna, samt de baktunga trummorna som snällt följer med av ren taktfullhet. Sångaren låter som en punkig variant av ZZ Tops mest ihärdiga alster, men har ändå något eget att ge till en annars långsam takt. Om någonting annat skulle köras samman med det förstnämnda bandet, så vore det i så fall Motörhead, rent vokalistiskt. Låten har sitt egna och utmärkta rockggung som svänger hårt och ändrar karaktär i refrängen, där den mer punkiga och hårdare psykedeliska ådran letar sig fram mellan de olika byggklossarna. När klimaxet kommer och riffet ballar ur till den milda grad att allsång bildas i bakgrunden, så är det perfekt att svänga till med högerfoten. Här känns det verkligen som om de överträffat sig själva, då det mycket väl skulle kunna ha varit vilket rockmedley som helst, antingen i inspelningsstudion eller live. Energin som bildas, samtidigt som det trögflytande materialet långsamt rör sig framåt, är något man inte bör underskatta.

När snabbare låtar kommer på, som i fallet “Wretches“, finns där ytterligare en styrka. Där riffen är mer åt standardhållet, men där de visar att de kan lira snabbare utan att det blir otajt. Förutom på vissa punkter, där o:andet ofta hamnar utanför gemenskapen av tajta riff och intressanta vändningar. Man skulle kunna kalla det rock för desperata människor, där sångarens sista hopp ligger på rösten och det känns som om detta vore någon talanguttagning för att bandet ska gå vidare i någon tävling. Om något, så har de bevisat att de har relativt originellt material och de är förvånansvärt skarpa trots att det endast står tre personer bakom skapelserna. Däremot skulle de kunnat skippa o:andet helt och hållet, samt den svenska brytningen. Som är obefintlig när det kommer till huvudspåret, men som letar sig fram i det snackfyllda intermezzot, vilket kunde ha gömts under flera kilo sten så att det slapp höras. Nåväl, låten i sig är rent helhetsmässigt inget att hänga i granen, men det finns någonting de är ute efter, som de lyckas pricka in i olika delar av låten.

I det tredje alstret “Shake My Hand” så återkommer det ack så bekanta riffet, som man vid detta laget tycker att de bör utveckla eller åtminstone hålla kvar. Sångarens ekande röst i början gör mycket för att starta upp allting, men det känns som att trummorna på många sätt är rätt generiska. Däremot förhöjs stämningen av de gladlynta psykedeliska riffen, som i sin tur förmodligen inspirerade trummorna till att bli lite mer varierade. När det kommer till resterande ljudbild så är det inte särskilt mycket som känns engagerande, även om musiken till mångt och mycket drivs utav en energisk sångare och dess evige kompanjon, de psykedeliska riffen. Här hade det känts bättre om det funnits lite mer variation när det kommer till ljudbilden. För när man väl har hört samma sak ett bra tag, så blir man inte direkt peppad av att höra upprepningen och sedan vandra vidare till nästa låt.

Introt som blåser förbi i låten “Hang On” påminner till stor del om en mängd olika gamla svenska punklåtar. Det är inte varje dag man hör något sådant, så riffet som valsar vidare in i låten är ett intressant tillägg i ljudbilden. Som, mycket riktigt, fortsätter att ljuda genom hela låten i princip. Här känns det som om den mer punkiga delen av Bottlecap kommer in, till förmån för lite rock i bakgrunden som tittar fram när det behövs. Särskilt när det kommer till refrängen, då den sista delen av den innehåller mycket rock för de som tycker om det. När man kommit lite längre, så går låten in i en helt annan väg, som mer påminner om tomtens julverkstad eller något annat. Den textraden som fastnar i huvudet med tanke på närheten till julen är: “…I want gifts“. Men vem vill inte ha det egentligen? Här får man ett paket som på många sätt är inslaget två gånger, där man först får en punkig överraskning och sedan återkommer till den största influensen, vilket är den underliggande rocken.

Precis som namnet avslöjar, som är “Carry Me All The Way“, så är detta en mer balladinriktad rocklåt. Det känns som om de försöker anamma de äldre rocklåtarnas mycket engagerande men samtidigt lugna sätt att göra ballader. Tyvärr så faller korthuset på grund av den språkliga brytningen som letar sig fram ibland, men det måste sägas att sångaren är engagerande att lyssna på och har en stämma som skulle kunna vidareutvecklas och bli ännu bättre. De har på många sätt och vis lyckats med en ballad av den gamla skolan, tillsammans med den nya skolans ljudbild. När låten börjar närma sitt slut blir sångaren mer lågmält, samtidigt som ljudbilden till mångt och mycket ändrar karaktär på många sätt, som både är önskvärt och som inte är det. Till förmån för den punkigare rösten. Man måste dock påpeka att ljudbilden endast blir bättre, ju längre in man kommer i den. Mot slutet så är det en kaskad av olika riff och trummorna går igång som aldrig förr, helt enkelt en rätt så bra tagning inom rockens mer ödmjuka sidor.

Uppföljande låt som går under namnet “The Torch” är nog en av deras smutsigaste låtar, när det kommer till ljudbilden. Till förmån för en mörk och rasslig basslinga, samt ett hett temperament emellan de olika instrumenten, skapar en mycket intressant ljudbild. Tyvärr måste det nog sägas att detta är sångarens svagaste kort, förutom i refrängen då hela hans mäktiga avbild låter sig skina runtom i ljudlandskapet så till den milda grad att man svänger med hela kroppen och låter tempot föra en. Här finns det även rum för en hel del gitarrsolon som placerats helt rätt och denna låt är hittills en av deras starkaste kort, så därför känns det rätt bra att de plockar fram essen ur kortleken nu efter alla låtar man lyssnat på, så att man tillslut kan höra en viss fulländning rent musikaliskt. Det här är inte rock för de svagsinnade utan det här är rock för de som inte fått nog och endast vill ha mer. Fyll på muggarna och kör hårt resten av vägen, så landar ni kanske mitt i deras arsenal, som de bevisligen har dragit ut.

Som om det inte var nog så kommer låten “Side Story” in och ställer till det ytterligare. Med blues så utökar de sitt koncept ytterligare, då riffen har ändrat karaktär totalt och driver fram denna tes som om det vore deras sista. I huvudet så åker det förbi motorcyklar och alla samlas på vägen för att åka ut mot ingenstans, tills de kommer fram dit de ska. För att sedan ta fram whiskey, skåla och sätta på radion för att höra den här låten. Däremot så känns det precis som om denna låten är ett mellanspel innan nästa ska komma. Hur som helt är sångaren på hugget återigen, då han löpt linan ut i föregående låt, vilket är ett bra betyg med tanke på hur han sjabblat sig inom vissa partier på tidigare låtar. Men här passar saker rätt bra, kostymen sitter rätt och det känns som att de är redo att leverera mer.

Nu när de rent musikaliskt är herre på teppan för en stund, kommer låten “Red Cucumber” som på många sätt är en av deras mer svängande låtar. Där partierna hänger ihop mycket bättre och där back-up sångarna faktiskt fungerar, för en gångs skull. Från att gå till attack från sin defensiva position, till att fullkomligt ödelägga ljudbilden och återgå till det lugnare tempot. Här är Bottlecap i sitt esse, även om jag sagt det förut, så måste jag revidera min åsikt och placera denna låt i förgrunden, då den till mångt och mycket täcker de sämre sidorna som bandet framhållt. Framförallt svänget är det som håller mig kvar, det känns i hela kroppen hur allting är på sin plats och fortsätter att köra rakt framåt istället för att vika av och pröva någonting annat. Vilket är en bra tanke, för annars hade man inte haft denna låten. Som att bli serverad den finaste champagnen, samtidigt som de kastar ut den sämre bakom restaurangen. Ett mycket gott mål mat, rent musikaliskt och något som mättar otroligt väl.

Det minst sagt göteborgska introt i låten “Soma” gör mig lite förvirrad. Det känns som att rösten är högre än instrumenten ibland, vilket gör att mycket av charmen försvinner. Känns endast som en göteborgare som tjötar om något som ingen kommer att förstå. Från att gå från ett relativt obegripligt intro till att fullkomligt grotta ner sig i nästan sludge-mässig rock, det är någonting man definitivt borde önska sig till nästa år. Det verkar nästan som om de bytt ut mycket av punken för den renodlade rocken, vilket på många sätt nästan kan hänvisas till avdelningen Talking Heads. Åtminstone när det kommer till det mer art rockiga, som möjligtvis inte finns där rent instrumentalt, men som är ett återkommande tema i mycket av texterna som man får höra och energin som sångaren släpper lös på dessa. När han går in i sina galna strövtåg där det utdragna ordförrådet är prioritet nummer ett. På ett sätt önskar man nästan att det vore mer åt det hållet rent musikaliskt, när man tuggat sig igenom ett stort antal låtar innehållandes lite punk och total rock. Även fastän jag inte gillade introt, så känns outrot lite mer förståeligt.

Varför är det så att låten “Hang On, Mr. Porrigde” är så kort när jag fick just det jag önskade mig? Nog för att det är ett kort mellanspel, men om denna låten varit lite längre, så hade jag nog hyllat den likväl. Trots dess märkliga uppenbarelse rent musikaliskt, så kändes det som att det fanns något att ta tillvara på just där. Den aspekt som jag efterfrågade hade mycket väl kunnat fyllas, men Bottlecap valde att inte göra så. Nu i förhand så tänker man att det är dumdristigt, men i efterhand så är det nog bäst att så varit fallet.

Sista låtenUp (From This Dying Sea)” levererar den tunga rocken som är synonymt med Bottlecap. Den rock som de på olika sätt antingen varit otroligt ambitiösa med eller som i vissa fall endast fallit på mållinjen. Av någon märklig anledning så kan man förmodligen tycka att den manipulerade rösten i låten är något som lägger till en extra dimension, vilket man inte kan förstå sig på, men som förmodligen är mer intressant i sitt sammanhang än något annat. Rocken som kommer fram ur denna låten hade förmodligen fått gamlingarna att vicka på rumpan och rockentusiasterna att komma i brallorna. Det är rock på det sättet som det ska vara, men med ett signum som heter Bottlecap. Även om låten möjligtvis lämnar mycket att önska, så är den tillfredsställande nog i sluttampen.

De har lyckats visa sig från sin bästa och sämsta sida samtidigt, men man kan endast anta att det är så det ska vara innan de rör sig vidare. Deras sound är rätt färscht men samtidigt en kvarleva. Förhoppningsvis lyckas de jobba vidare med sina svagheter, men det måste ändå påpekas att det är starkt jobbat, eftersom att det är en trio. Det här vill man höra mer av och man vill se det vidareutvecklas i sin egen takt utan att någon försöker att styra över det. Rock’n’roll boys, med det lilla extra, oavsett om det kan gå åt det ena hållet eller det andra.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s