Review: In Death It Ends – Futureblack

3040548142-1Solicited cold wave with ethereal components. A heart and bridge in between the ethereal sphere of alternative music and a homage to the new school cold wave complex. Fierce components rage in between the cowbell and baselines in a surging lo-fi sound-scape that shape the whole progression. It feels like there’s energy to light up the more subliminal features in the song “Futureblack“, which relies on the beat to continually pulsate through a wall of spears before wrecking itself in a minimalistic fashion. Oddly enough, the cowbell(?) is what marks the change and stands out from everything else. Since the all-round sound feels like a perfect release from this ambitious (and ambiguous) cold wave act.

Like a perfect combination of weird but apt and soaring cold-wave futurism, the ethereal dimension picks off the slack. As they mention themselves, the label “occult” can be translated into the aforementioned. By closely monitoring their releases, one can say that this is a perfect transgression from the darker power electronics, into a more laid back version of the act itself. If they hadn’t already come up with a label for this themselves, someone else would’ve, but they match the description of “ghost-wave” as their ghastly sound-scape leaves you wanting to delve deeper below the line that is drawn in the sand. Even though it sometimes can get a little bit shallow, they always back it up with a barebacked structure that lays itself out upon you.

As the other wonderful track comes into play, the title “The Banishing“, feels even more relevant. Here they bring out their post-punk influence, which can largely be heard from the lingering baseline and darker edge. Even the name of the track is describing it well enough, as it plays a big part in the placement of the song itself. It is also one of the more intriguing but repetitive songs I’ve heard this year, it seems to invite you into their world but only as an observer. As it continually develop and transgress beyond the boundaries of petty labels, they cannot be ignored.

This is a slap in the face to people who’ve ever wondered if they’re something you can count on, which you evidently can, as this up-tempo and post-punk flavored piece of magic, take its hands on the wand and enthrall you. Forget everything about time that have passed, look straight into the belly of the beast and find yourself at home. As the edge slice deeper into flesh, the catchy overtones are slowly dragging you over the line and making you commit to In Death It Ends. Which is a commitment you’re not going to regret, even though it’s only two tracks, you’ll soon have it all. Their job here is done and the rest is up to you, as this wonderful two-track release makes it onto your cassette-player.

Countdown to Christmas – 21st December

Since I’m way off on the countdown this time, I’m going to introduce one new clip each day until the 24th of December. I’m eagerly awaiting Christmas (or Yule as we say) and this day is dedicated to Henric De La Cour. Even though he’s been given a lot of airtime in different mainstream venues, I think it’s in place to give this wonderful artist a space over here too. I don’t think people have grasped his ingeniousness yet, since it takes a lot of time before it can sink in. He’s been active in the Swedish bands Strip Music and the more famous band Yvonne, earlier in his career as a musician.

This year has been a good year for him, since he started doing this project which is mostly a solo-project, released his first self-titled record in 2011 and have been doing great since then. He’s mostly been under the radar since 2011 and haven’t really made a fuzz, but I believe that his real breakthrough was in 2012. Every light possible was shone upon him and he got some of the recognition that he deserved, but not all of it unfortunately.

Earlier this year he released a single titled Grenade (2012) both digitally, as a cassette and a limited edition vinyl on the Swedish label Progress Productions. He’s got a lot of great songs that are just waiting to be played and he’s been around in Stockholm playing for a while. I must admit that I haven’t really been into his earlier bands, but I think his new solo-project is a bliss to hear and look at. The aesthetics are wonderful and the music is on par with that, as can be seen in the video I’ve embedded at the top of this page, which is a song from his first release Henric De La Cour (2011).

Hopefully, he will have an even greater year in 2013 and I also hope that I get to see him live sometime then. Unfortunately, I missed him when he played at electriXmas here in Malmö, about a week ago. But I will lick my wounds and hope that he returns.

This is the 21st of December and I’m the Invisible Guy.

Recension: Övervarning – Mellan Rummen

3341694734-1En överkomlig känsla av dark ambient, drone och allmän fasa. När man börjar lyssna på låtarna så slås man av att det här inte är det vanliga tugget av dark ambient. Det finns en viss slags nyans, ljudbilden drivs inte av förvrängningar utan snarare ett stort svängrum som drar runt ljudet, och som med hjälp av artificiell rundgång, tar sig tillbaka in. Första låten “Det dom ännu minns” ger lyssnaren en inblick i hur dark ambient kan göras på annat sätt. I början så hör man kaskader av ljud pressas mot väggarna, tillsammans med ett undertryck som föser ljudet närmre öronen. Med tanke på låtens namn och dess musikaliska klang, så känns låten ännu mer morbid. Det verkar finnas en särskild koppling mellan låtarnas namn och det mörka ljud som försöker att leta sig in i öronkanalerna. Något som skiljer sig från den dark ambient man lyssnat på förut, är att utrymmet mellan de olika sammansättningarna av ljud inte är lika svåra att snappa upp.

Allting är samspelt och det som hörs blir inte utslaget av något annat. För den första gången på länge så kan jag njuta av det. Måhända att det handlar om den experimentella ådran som finns där eller de noise-inspirerade bakgrundsfigurerna som dansar i takt till allt som görs av musikanten. Den utgröpta bilden man får framför sig är ett mentalsjukhus som lagts ner för länge sedan, men där man fortfarande kan höra patienternas plågoandar. När man tar sig genom korridorerna för att se all den förstörelse, förruttning och allmänna misär som numera kan utgöra en sådan plats. Slutet är mäktigt på sitt sätt, det känns som att ljuset i tunneln håller på att slockna, men försöker att hålla sig vid liv – endast för att ge lyssnaren den suggestiva känslan av att låten ska fortsätta, men istället dör den ut med små ljudvågor.

Den uppföljande låten “Lasarettet slutar här” är lugnare och mer metodisk rent ljudmässigt. Telefonerna har slutat ringa och allting som är kvar är deras tomma signaler, som fortsätter att låta trots att de för länge sedan blivit avslagna. Ju hårdare man trycker hörlurarna mot sina öron, desto mer ljud uppfattar man. Det finns alltid någonting i bakgrunden som man kan fokusera sig bort på och låten ger även de vildaste bilder i huvudet man någonsin skulle kunna föreställa sig. Av någon anledning känns det som om någon använder asfalten för att rita med kritor. Ljudet när själva kritan når marken och man drar den längs med, endast för att kunna göra en ruta. Värmen i ljudlandskapet är en sak som fångar in en på direkten, trots att det är repetetivt. Man kan känna hur ljudet pulserar från det enda örat till det andra. Som om man lyssnar på något som är mono men som försöker att göra sig självt till stereo. Även det larviga ljudet som kan höras genom en bit av landskapet är en del av helheten, som får en att långsamt försöka analysera saker som kanske inte ens finns där.

Även fastän låtarna är hanterbara, så känner man sig uttömd efter ett fåtal låtar. Som om berättelsen har tagit överhanden och vill hålla en kvar, så att man kan sitta och lyssna tills slutet och försöka anamma det man hört. När man väl kommit en bit på vägen, så öppnar sig ett helt annat ljudlandskap. Denna gång är det låten “Fält bakom simhallen” som nästan känns som om den försöker slå en volt genom hela kroppen. Eller när vått gräs möter elektricitet. En låt som kan vara väl passande när det regnar utomhus och själva landskapet blir föränderligt beroende av hur många blixtar som slår ner. Där finns en slags oregelbundenhet som återkommer för att gestalta ljudlandskapet och lyfta det till skyarna ytterligare en gång. När man sitter och lyssnar på det så fylls hela kroppen av statisk elektricitet, så det känns som om man blir ledande och är en del av det musikaliska man sitter och lyssnar på. Som en slags out of body experience som väntar runt hörnet, som för en in i en värld där Övervarning drar i spakarna.

Nästa anhalt är låten “Det heliga korset” där det spelas någon form av orgelmusik, till en ljudvägg av oväsen som letar sig upp mot väggarna och klättrar runt. Själva akustiken är ett perfekt sätt för musiken att eka runt i lokalen. Här verkar det som om musiken försöker att utvecklas till något sammanhängande ibland, men blir hela tiden satt bort från kursen den försökt att äntra. Där finns en melodi som hela tiden försöker att trycka till de andra ljuden och forma dessa efter sig självt. Trots att sekvensen är repetetiv så finns där något att hämta, det påminner om någonting som mycket väl skulle kunna spelas i en katedral eller mindre kyrka, om man fick händerna fria för att göra det. När man tänker efter så känns det som om plattan hittills har en tematisk följd, där alla låtar spelar en roll i sammanhanget och är anknytna till varandra. Som om vi skulle vandrat genom alla ljudbilder för att försöka ta oss till slutet och besegra den.

Om man inte redan vid detta laget har fäst sig vid musiken, så kommer det att fastna ännu mer. Med låten “Lekplats, staket, kyrkogård” lyckas Övervarning sätta känslorna på plats ytterligare en gång. Man känner hur det passar in i de flesta känslor man fått inför dessa platser, då särskilt lekplatser som man varit på när man var yngre, eller som man varit på med vänner och deras barn. Där det som passar in är känslan av att sitta och stirra ut i mörkret, en sen Septemberkväll medan barnen åker rutschkana och allting känns fridfullt. Här finns en känsla av igenkännelse, som gör att ljudbilden inte endast hankar sig fram på de otaliga antalet ljud som det ger ifrån sig. Att gå igenom kyrkogården och höra hur ljudet av klockorna fäster sig i sinnebilden, samtidigt som de enkla skutten mellan olika ljudvallar frammanar dessa känslor, är en historia i sig. Nu är det möjligtvis inte de Svenska kulisserna som avses i och med denna ljudbild, men det ringer åtminstone en klocka.

Slutet är nära, men än är man inte där. Låten “Söndagssändningar” prickar in söndagsångesten på ett perfekt vis. En låt som sannerligen skulle kunna göra sig bra på de långa, men ack så tråkiga, söndagarna då det knappt finns något annat att göra. Nog för att dagen kan anses som vilodag, men den sprider även en stämning av total långtråkighet. Sinusvågorna rör sig långsamt över ljudbilden och bildar till slut ett bedövande oljud som endast kan väcka en från det avsomnade tillståndet man befinner sig i. Här känns det som om det kliniskt rena möter det smutsiga och försöker att forma ett band tillsammans. Nog för att det är något som man kan försöka sig på, men det fungerar inte så väl, vilket gör att ljudbilden är i ständig förändring och kolliderar med sig självt och sina ljud åtskilliga gånger.

Vägarna skiljs åt och den sista låten “Förvarningar, förvarningar” är ännu smutsigare än de tidigare låtarna. Men här verkar det finnas en sammanhängande melodi och rytm som man kan ty sig till. Avslutningslåten fylls av både det minimalistiska och bombastiska basljud som ibland kan höras i bakgrunden, för att sedan avslutas på ett sådant sätt som endast är värdigt en bra platta. Genom de svängande melodierna och ekande rytmerna, så tar de sig fram på ett dansant vis, om än monotont. Behållningen är de industriella ljuden i bakgrunden, som om någon försöker sig på att manövrera en av de största maskinerna i närheten, endast för att ljudet ska klinga bra i takt med de andra i ljudbilden. När allt kommer omkring, så är det här en av de bättre släppen inom dark ambient.

Måhända att den är för experimentell för de flesta, men den lämnar även en hel del till lyssnaren och tolkningarna man kan göra på dessa verk måste vara tusenfaldiga. Det är ett rent nöje att lyssna igenom och försöka att bilda sig en egen uppfattning. De som är intresserade av denna form av musik eller rättare sagt konstform, borde genast bege er till bandcamp och ladda ner hela skivan. För det är verkligen ett verk som måste beskådas, om än via öronen snarare än ögonen.