Recension: Inkvisitionen – Dö som lejon

2415768213-1Hardcore för hårdhudade människor. Inkvisitionen är ett namn som jag hört otaliga gånger på Lukinzine, då han matat mig med det bästa av den senaste punk och hardcore som finns därute. Fick upp ögonen för detta band på grund av det och tänkte att jag skulle recensera deras senaste släpp. Äntligen kommer det ännu mer hardcore som bryter sig ur den konventionella fåran och smiskar allt i sin väg hittills. När den första låten som går under namnet “Repris” kommer på, så vill man helt sonika brista ut i ett avgrundsvrål och cirkulera runt i rummet, samt slänga upp näven.

Den här skiten knockar mig ur mina bekväma tofflor och kör runt mig likt en virvelvind, då trummorna och riffen är så pass hårda att man försvinner ut i molnen och spottas ut i havet. Även om det är förhållandevist repetetivt så är ljudbilden utmärkt ur många avseenden och inte alltför finslipad, vilket gör att allting låter mycket mer brutalt än vad det skulle kunna ha gjort. Ser gärna en repris av denna låt igen och har därför satt den på rullning ytterligare en gång. Kaos, krig och erbarmlig död letar sig in i min skalle. För någonstans därinne finns det en icke-invigd hardcoreentusiast som vill ut ur skalet och bara röja loss totalt.

När man tror att den första låten var epitomen av vad Inkvisitionen innebär, så kommer ytterligare en jävla handgranat som sprängs i nyllet på en. Inte bildligt talat, men musikaliskt talat. Vi är alltså på den andra låten, vid namn “Dö som lejon“. Riffen innan skiten släpper loss totalt är fullständigt urartade och hela ljudbilden påminner mycket mer om något experiment än någon statisk hardcoreetikett kan frambringa. Här har man kopplat in alla bandmedlemmarna till en maskin som kan spotta ur sig sådana fullständigt galna låtstrukturer, riff och trummor.

Känns som att man påminns om varför man lever och det är säkerligen något som förgyller Decemberkvällen ytterligare. När man svettas i ögonhålorna, känner sig lagom fräsch och rantar runt i ringen. Det här, det är boxningshardcore för den hårdhudade människan. För en oinvigd så ter sig detta brutalt och primitivt, men det är långt ifrån det. Vad är det då? Jo, det är genomtänkt jävla hardcore som tar din puls och kör all-in direkt genom att släppa lös en fullskalig kaskad av allt det som gör att hardcore kan bli bra och faktiskt blir det.

Efter att man tagit sig igenom vad som verkar vara timmar, men som egentligen bara är strax över en minut, så är man utpumpad till max. Hjärnsubstansen har letat sig upp i innerväggarna och nerverna processar information snabbare än någonsin förut. Men vad händer då? De tar givetvis åt sig av äran och har döpt sin sista låt på ep:n till “Göteborgs bästa punkband” och här har de ett långsammare tempo, men fortfarande energin som var så närvarande i de andra låtarna på helspänn, ifall någonting skulle hända. Dock så kör de igång med en riktig manglare och krossar allt i sin värld, som sig bör.

När man tror att man hört det hårdaste som finns inom respektive genre, så hör man det här och blir totalt överkörd på alla sätt och vis. Det här är nog något av det snabbaste och hårdaste jag hört i år, om man inte undantar Christer Pettersson. Men de här grabbarna går utöver det och har kommit på väldigt hårda om än melodiska sektioner som för allting framåt ett snäpp, just för att de ska kunna knäppa mig på näsan och säga: “nej du, vi regerar trots att året snart är slut“. Jag kan bara hålla med, ni håller fanan högt och trampar in som om det inte vore någonting. Nog en av de bästa hardcoreplattorna jag hört i år, trots ett sådant litet antal låtar. Fy fasiken vad bra!

Countdown to Christmas – 18th December

Since I’m way off on the countdown this time, I’m going to introduce one new clip each day until the 24th of December. I’m eagerly awaiting Christmas (or Yule as we say) and this day is dedicated to Martyrdöd which is not an obvious candidate for these posts, but whatever, it’s their time to shine. So far, they’ve released four albums, an EP and also a compilation-split with a few other renowned bands within the genre. I don’t know when I started to listen to them, but it was when I searched for a lot of D-Beat on blogs and alike. There, I found one of their albums which became my instant favorite.

The album I’m talking about is In Extremis (2005) which has a lot of great songs and I believe it’s one of their best albums up to date. Another album that I also have listened a lot to would be Sekt (2010) which is a real piece of crust punk that delivers a smack to your face instantly. With some of my favorite songs which are “Gloria Runt Iris“, “Sekt” and “Död Åt Vek Punk“. Since I’m not that into crust, I believe that they have a different formula when it comes to their music, which engages me.

I like when it’s raw and I like when there are a lot of things happening at the same time. But I like some refinement to it too, it can’t just be something effortless. They’re also going to release an album on the eminent label D-Takt & Råpunk in January/February in the year of 2013. I’m looking forward to it and it will probably be the first Martyrdöd that I buy since I bought their two CD’s a long time ago. So I’m hoping that I have enough money to buy it, because seriously, you should. I’m also telling you to check out the Parasit release, because I believe it will be as great.

This is the 18th of December and I’m the Invisible Guy.

121125_drr_flyer

Review: The Heat – 7¨

4119685097-1Bluesy psychedelic rock straight from the Netherlands. Conjuring a sense of times past and introducing new but functioning blues into the mix in the first track “Troubled“, together with the singer that delivers a strike with his voice each time he sings. The absolute graciousness of the riffing is a central part of the sound-scape and also forms a melody which is part catchy and part doused in psychedelic forms. The sheer musical outfit of this track is hell bent on covering all these important things in a longer row. If I ever needed an example on Netherlanders that can rock it out, this would be a prime example, just listening to the song at hand. Even though there are certain rock overtones, I believe the psychedelia takes over at times and that the blues is even stronger.

Whilst the next track “In My Mind” delves deeper into the psychedelia of yesteryear’s, the overall quality of the music sprouting out into my ears is flabbergasting. A melodic chant of luminescence, which just spreads itself out all over my face, as I lighten up and dance with my feet to the beat. Even though this kind of music isn’t my slice of the cake, I still take a huge bite out of it. There’s a lot of great energy in the song as well, which will keep you on your feet whilst listening through it all and just when I thought of it, the riffing almost bursts into a solo. It’s just what a rock track should be and it also has the right length for it, since you never get tired of it and repeat it over and over again.

Now when we’re down on the track “Like You In The Evening“, there’s also a harmonica entering the mix. Flavoring it with the sweet taste of Americana. Not that it was the essential thing to make it down that road, but I think it added a little bit to that purpose. The sound-scape seems a little bit too dampened, as it blocks out the sound of both guitars and the harmonica when they’re playing together. But I guess that’s just an essential thing, as the harmonica comes back into the picture without it being low-sounding, when the singer bursts into his signature song. This is a little bit too much of nostalgia anyway, but I believe that the fresh sound-scape really points out some great improvements when it comes to finding their own sound. I feel like there’s a lot of resemblance between this and the old-school of rock and blues, but it sure takes on a whole other outfit when in the hands of The Heat.

The last track “Into The Mountain” confine the whole experience into a tiny little box, ready to be unpacked and released. It might not be the best song on the 7¨ as a whole, but it adds a little bit of extra steam to that psychedelic sound all together. Which I fancy a lot actually, since it refines the sound-scape and makes it more dreamy than a repetitive stale blues-piece. The rhythm is absolutely fantastic and so is the tempo of the song in general, as is the singer’s voice when he escalates it into the “fuzz box“. Afterwards, the whole things let on some fire and lights the whole place up with the chugging riffs and the completely out of hand drumming. To conclude this, I must say that this 7¨ is a very good representation of the band as a whole and definitely something you should check out, at least if you’re interested in bluesy psychedelic rock, if you catch my drift!