Recension: E. E. Engström & The Twin Street Tree Trunk Love Ensemble – Loving Fog Fiends

1600358760-1Stämningsfull dark jazz som nästan angränsar till blues. Vi behöver mer darkjazz från Sverige och det senaste tillskottet med E. E. Engström i spetsen, demonstrerar hur det kan göras. När den första låten “Count Caspian” sätts igång så känner man direkt hur man får slagsida. Skeppet sjunker inte, men jag hamnar ur balans och det känns bra. Med hjälp av viss mystik och dark jazz som nästan tar sig upp i nivå med The Kilimanjaro Darkjazz Ensemble och blandar sig självt med Bohren & der Club of Gore, när det kommer till lugnet. Det känns som om jag är ute på en brygga och vandrar längs med den, när dimman sakta men säkert drar sig själv över båtarna och man knappt ens kan se en meter framför sig utan att behöva kisa. Med omsorgsfulla melodier och nästan tragikomisk släpighet, så samlar de kraft och släpper ut en mäktig men avvaktande salva genuin dark jazz.

Vilket tar oss in på det andra spåret “A Trip Beneath the Beautiful Surface” som känns ännu mer åt det stillsamma hållet. Här blir det uppenbart att den “vanliga” jazzen har fått ett större utrymme, samtidigt som den mörkare varianten placerar sig emellan melodierna och med sin lekfullhet spiller ut genom de små sprickorna i musiken. Det låter även mycket mer bluesigt än sin föregångare och snappar upp ett tempo, där jag med min fånighet i centrum sträcker ut jazzhänderna och sedan börjar knäppa med mina fingrar i takt till musiken. Passande nog så är vädret därefter och det blir en slags idealisk kombination däremellan. När det smattrande regnet i låten blir mer högljutt så känns det nästan som om det sker i verkligheten. Nu önskar man nästan att det kunde regna på riktigt, så att symboliken blir fastsatt mellan ljudbilden och verkligheten.

För övrigt så känns ljudbilden sammanhangande på många sätt. Låtarna känns anknutna med varandra, vilket bidrar till att det känns som om man förs med på en hel resa. När “Down the Drain” kommer på så känns ingenting annorlunda, mer än att instrumenten fått sig ett lyft. Det känns varmare på något sätt och det finns mer kraft i musiken i helhet. Förutom detta använder de sig även av sampling, vilket gör att man undrar vad det är man verkligen lyssnar på. Som en realitycheck fast i ljudformat. Trots att låten är så pass kort rent tidsmässigt så får man ändå ut det maximala behovet av dark jazz. Däremot tror jag att de har en liten väg att vandra fortfarande, om de ska cementera sig själva och stanna kvar där så att fundamentet kan hårdna. Ibland verkar det som att ljudbilden är statisk och att det inte är mycket mer som pågår än det man får serverat.

Känslan skiljer sig från låt till låt, men är än mer uppenbar i just denna låt. Så när man tar sig vidare till “In the Darkwaltz Planetarium” så uppenbarar sig ett helt annat förhållningssätt. Som i början av låten nästan verkar vara neoklassisk musik möter säker och stadig dark jazz. När man väl tagit sig förbi början så kan man inte undgå att tänka om det här är en nystart, som skiljer den tematiserade plattan åt, mest med tanke på placeringen och hur det verkligen låter. Här släpper man loss totalt mellan de olika influenserna och låter de vandra fritt tillsammans, genom ett ljudlandskap som mer påminner om någonting sakralt än något mörker. Den stillsamma och ljusa tonen av ett piano är det som guidar en rakt igenom låten. Här finns det kompromisser mellan det annars mer ljudande dark jazz-soundet och andra influenser, trots att de gör sig väldigt bra ihop.

I låtenTwin Street Rain” så återgår man till ursprungsljudet. Däremot så känns det som att låten bidrar mer till en känsla av 20-talet i New York, eller något liknande. Framför mig ser jag en gangster som står helt öppet, i en gangsterägd bar och visar sin tommy gun. Vilket får en att ta den sista slurken whiskey och dra därifrån. När man sedan går ensam genom regnet i New York, så observerar man alla som går förbi i en väldans hastighet. Medan regnet piskar ner och blöter allt den kan nå. Tidningsförsäljare står ute på gatorna trots vädret, men de flesta haken är stängda, förutom just de förstnämnda. Är det något jag tycker om, så är det den sceniska gestaltningen av just denna tidsera. Det finns mycket med den som är positivt rent musikaliskt, eftersom att det är en svunnen tid som man kan längta tillbaka till utan att ha varit med om.

Gestaltningen är högkvalitativ och det saknas ingenting, vilket gör att låten förmodligen är en av de bästa hittills på plattan. Vad är inte mer passande än en uppföljande låt vid namn “Loaded Guns of Christmases Past” vilket låter den mer experimentella ådran vandra fritt mellan de olika taken, rent musikaliskt talat. Det finns höga och låga situationer i denna låt, men det känns som att den är än mer välplacerad. Det dystra pianot och resten av instrumentationen framkallar en nostalgisk känsla, som är svår att styra bort från. Särskilt med tanke på att ett sample av en skrivmaskin börjar låta i bakgrunden, så förmodligen är jag inte helt “off” med min analys utav det. Finns inte mycket mer att säga om låten, än att det är en av mina absoluta favoritlåtar hittills tillsammans med den föregående låten.

Däremot så bryts den vemodiga känslan utav något som känns som en throwback av japansk 90-talsanime. Här bryts förtrollningen helt och hållet, då jag inte tycker att låten får plats eller har någon relevans överhuvudtaget. Låtens namn är “End Credits” och hade passat bättre med någonting annat. Men man kan inte få allt här i världen. Hur som helst är plattan ett tecken på att vi kanske kan få en levande scen av dark jazz och andra krumelurer som letar sig upp ur mörka vrån från svunna tider. Även om det kanske inte räcker hela vägen fram, så är det en start på någonting. Ser fram emot uppkommande alster och hoppas sannerligen att det blir någon form av tematisk följetång. För det kändes som att man lyssnade på en och samma låt (nåja) nästan hela tiden. Plattan är en bra introduktion till en särskild del av dark-jazzen som förhoppningsvis börjat gro i undanskymda lokaler. Nu kan jag ha helt fel, men mig veterligen så har det inte funnits särskilt mycket åt detta hållet, åtminstone inte i Sverige. Förhoppningsvis så återkommer de, och har då förmodligen lyckats utveckla sig själva åt rätt håll.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s