Mackaper har släppt en ny låt!

Mackaper_LP_cover_complete

Låten är inget mindre än “Dimma” och kommer att återfinnas på deras platta som jag skrivit om tidigare, nämligen: Mot Ljusare Tider som släpps den 19/12 på bolaget Flora & Fauna. Hittills har de fått en hel del glädjetjut i recensionsform och låten har sannerligen lite av allt att erbjuda. Förutom en minimalistisk framtoning inom ramarna för orgelmusiken så tillkommer även en hel del övrig instrumentation, som man kan slänga på en etikett om man vill. Lugn musik för dig som i vintermörkret känner att du måste varva ned i all julhysteri. Förhoppningsvis så kommer albumet att erhålla samma känsla som låten ger, då den framkallar det bästa av känslosvallet och även får en att rycka på en tå eller två i takt till musiken. Ni kan lyssna på låten här nedan.

The top 5 interviews on Invisible Guy in 2012! (Part I)

I really suck at writing introductions and I hate to do them too. But I will do it for you, so you understand what this is all about. I created this blog in the end of 2011, but it didn’t really pick up steam until May this year. Since I’ve mainly been focusing on interviews on reviews on this blog, there’s a lot of those here. The interviews that I’ve done for this blog is now certainly above at least thirty. Some of them have been great and others have been an absolute disaster. I don’t even know if I’ve developed my interviewing skills throughout the years, but hopefully I have so it will be worthy a read. Therefore I’ve decided to rank the best interviews on this blog exclusively for the readers of this blog. Since there is a lot of content that isn’t displayed on here, you might see a lot of interviews that I’ve done earlier this year. Welcome to Part I!

5sm-press5. Interview with Sofy Major published 2012-07-27

This interview was actually supposed to be on another site, but since I hadn’t gotten it back for ages, I decided to publish it on my blog instead. It’s actually one of the interviews that I decided to conduct via mail and I also did it while I was sick. So I think it’s great to get this result, since I wasn’t in my best shape when coming up with the questions. Everything went better than expected and I got the questions back at a vital time for update on my blog. It might not be the best interview when it comes to the questions, but I think I got some relevant and long answers to my questions. This is what brightens you up when you’ve worked on these questions for some time, even though you’re not supposed to do it at that time, but had to do it because of a deadline. I would like to quote an interesting question and answer from this interview:

So you’ve started up your own label, could you tell me a little bit more about Solar Flare Records? What makes this label unique? Will future Sofy Major releases be featured on this label?

Mathieu:Well, this was pretty unexpected; at the beginning, when we first worked with Andrew Schneider, I know he and his band PIGS had a record to be released and I asked them if I could help putting something out. I didn’t realize the amount of time which was necessary to handle such a big release and didn’t have the opportunity to listen to the whole master, but the few songs available on Coextinction Rds (they self-released an EP through their own label) and the other ones on Slutspace were killer. So I just said “Ok, let’s see what I can do”, as I’ve already put some money in some other previous Sofy Major related records, I knew how boring and time-wasting it was to take care of the PR work.

Then I finally got the final master and artworks, and I thought this record was obviously going to be a real blast. This plus the fact that I was releasing something for cool guys who’ve always been working hard, that’s why I began Solar Flare Records and decided what artistic direction this label should follow: releasing vinyls and digital versions of records from awesome bands not having the opportunity or time to do a worldwide release. I’m also interested in re-releasing LP versions of albums which were only released on CDs, some albums are really worth having a second life, you know, those forgotten gems… The artistic direction is : “We cover a part of the Rock’n Roll field, surprise me, make your own stuff, sound original, be sincere and you’ll be welcome here”. Also for Sofy Major’s upcoming record, I don’t know if we’ll release it on Solar Flare at the moment, probably not or I’ll just give the album some additional PR support but we’re actually looking for some labels to release it.

225879_173275482726128_3201622_n4. Interview with Beyond Pink published 2012-07-11

I can’t really recall the premise of this interview, because I was up at my heels in stuff to do. So I conducted an interview with them which I got back in some months time, but what was interesting is that it turned out to be great. There are a lot of insightful things into the band Beyond Pink and their members. Also a lot of stuff that I decided to ask questions about were their earlier releases, labels and stuff that has anything to do with hardcore. Since we live in the same city, it’s also a blast to do an interview with such a great band that you also share the same city with. This interview was also re-published (in part) on the polish label Emancypunx Records, that released some of their latest albums. The interview also gives a pretty good background story all-in-all and you get to know them a little bit better and the thought behind their music. I would like to quote an interesting question and answer from that interview:

What is your opinion about the hardcore-scene in Sweden?

Clara:It’s interesting when you tour in Germany because then you realize what a huge scene they have, such good places for shows and a big audience, but – no bands! Here it’s the reversed: small scene, no places for shows and often very small audiences, but –  a lot of great bands! The Swedish audience is kind of snobby compared to the rest of Europe, it’s like “don’t DARE to move unless you know that this is a band that all of our friends think is really cool and has a lot of cred”, but still, there is a few ups on Swedish audience compared to rest of Europe: we have a sense of humor, we dress better and in many cases we smell better. But as a band of course we prefer to play in front of happy, dancing people than well-dressed ones.

Cajsa:Compared to Germany, it´s also a “no dogs on shows” kind of scene, which I prefer.

..to be continued in Part II! Otherwise, happy new year!

Recension: E. E. Engström & The Twin Street Tree Trunk Love Ensemble – Loving Fog Fiends

1600358760-1Stämningsfull dark jazz som nästan angränsar till blues. Vi behöver mer darkjazz från Sverige och det senaste tillskottet med E. E. Engström i spetsen, demonstrerar hur det kan göras. När den första låten “Count Caspian” sätts igång så känner man direkt hur man får slagsida. Skeppet sjunker inte, men jag hamnar ur balans och det känns bra. Med hjälp av viss mystik och dark jazz som nästan tar sig upp i nivå med The Kilimanjaro Darkjazz Ensemble och blandar sig självt med Bohren & der Club of Gore, när det kommer till lugnet. Det känns som om jag är ute på en brygga och vandrar längs med den, när dimman sakta men säkert drar sig själv över båtarna och man knappt ens kan se en meter framför sig utan att behöva kisa. Med omsorgsfulla melodier och nästan tragikomisk släpighet, så samlar de kraft och släpper ut en mäktig men avvaktande salva genuin dark jazz.

Vilket tar oss in på det andra spåret “A Trip Beneath the Beautiful Surface” som känns ännu mer åt det stillsamma hållet. Här blir det uppenbart att den “vanliga” jazzen har fått ett större utrymme, samtidigt som den mörkare varianten placerar sig emellan melodierna och med sin lekfullhet spiller ut genom de små sprickorna i musiken. Det låter även mycket mer bluesigt än sin föregångare och snappar upp ett tempo, där jag med min fånighet i centrum sträcker ut jazzhänderna och sedan börjar knäppa med mina fingrar i takt till musiken. Passande nog så är vädret därefter och det blir en slags idealisk kombination däremellan. När det smattrande regnet i låten blir mer högljutt så känns det nästan som om det sker i verkligheten. Nu önskar man nästan att det kunde regna på riktigt, så att symboliken blir fastsatt mellan ljudbilden och verkligheten.

För övrigt så känns ljudbilden sammanhangande på många sätt. Låtarna känns anknutna med varandra, vilket bidrar till att det känns som om man förs med på en hel resa. När “Down the Drain” kommer på så känns ingenting annorlunda, mer än att instrumenten fått sig ett lyft. Det känns varmare på något sätt och det finns mer kraft i musiken i helhet. Förutom detta använder de sig även av sampling, vilket gör att man undrar vad det är man verkligen lyssnar på. Som en realitycheck fast i ljudformat. Trots att låten är så pass kort rent tidsmässigt så får man ändå ut det maximala behovet av dark jazz. Däremot tror jag att de har en liten väg att vandra fortfarande, om de ska cementera sig själva och stanna kvar där så att fundamentet kan hårdna. Ibland verkar det som att ljudbilden är statisk och att det inte är mycket mer som pågår än det man får serverat.

Känslan skiljer sig från låt till låt, men är än mer uppenbar i just denna låt. Så när man tar sig vidare till “In the Darkwaltz Planetarium” så uppenbarar sig ett helt annat förhållningssätt. Som i början av låten nästan verkar vara neoklassisk musik möter säker och stadig dark jazz. När man väl tagit sig förbi början så kan man inte undgå att tänka om det här är en nystart, som skiljer den tematiserade plattan åt, mest med tanke på placeringen och hur det verkligen låter. Här släpper man loss totalt mellan de olika influenserna och låter de vandra fritt tillsammans, genom ett ljudlandskap som mer påminner om någonting sakralt än något mörker. Den stillsamma och ljusa tonen av ett piano är det som guidar en rakt igenom låten. Här finns det kompromisser mellan det annars mer ljudande dark jazz-soundet och andra influenser, trots att de gör sig väldigt bra ihop.

I låtenTwin Street Rain” så återgår man till ursprungsljudet. Däremot så känns det som att låten bidrar mer till en känsla av 20-talet i New York, eller något liknande. Framför mig ser jag en gangster som står helt öppet, i en gangsterägd bar och visar sin tommy gun. Vilket får en att ta den sista slurken whiskey och dra därifrån. När man sedan går ensam genom regnet i New York, så observerar man alla som går förbi i en väldans hastighet. Medan regnet piskar ner och blöter allt den kan nå. Tidningsförsäljare står ute på gatorna trots vädret, men de flesta haken är stängda, förutom just de förstnämnda. Är det något jag tycker om, så är det den sceniska gestaltningen av just denna tidsera. Det finns mycket med den som är positivt rent musikaliskt, eftersom att det är en svunnen tid som man kan längta tillbaka till utan att ha varit med om.

Gestaltningen är högkvalitativ och det saknas ingenting, vilket gör att låten förmodligen är en av de bästa hittills på plattan. Vad är inte mer passande än en uppföljande låt vid namn “Loaded Guns of Christmases Past” vilket låter den mer experimentella ådran vandra fritt mellan de olika taken, rent musikaliskt talat. Det finns höga och låga situationer i denna låt, men det känns som att den är än mer välplacerad. Det dystra pianot och resten av instrumentationen framkallar en nostalgisk känsla, som är svår att styra bort från. Särskilt med tanke på att ett sample av en skrivmaskin börjar låta i bakgrunden, så förmodligen är jag inte helt “off” med min analys utav det. Finns inte mycket mer att säga om låten, än att det är en av mina absoluta favoritlåtar hittills tillsammans med den föregående låten.

Däremot så bryts den vemodiga känslan utav något som känns som en throwback av japansk 90-talsanime. Här bryts förtrollningen helt och hållet, då jag inte tycker att låten får plats eller har någon relevans överhuvudtaget. Låtens namn är “End Credits” och hade passat bättre med någonting annat. Men man kan inte få allt här i världen. Hur som helst är plattan ett tecken på att vi kanske kan få en levande scen av dark jazz och andra krumelurer som letar sig upp ur mörka vrån från svunna tider. Även om det kanske inte räcker hela vägen fram, så är det en start på någonting. Ser fram emot uppkommande alster och hoppas sannerligen att det blir någon form av tematisk följetång. För det kändes som att man lyssnade på en och samma låt (nåja) nästan hela tiden. Plattan är en bra introduktion till en särskild del av dark-jazzen som förhoppningsvis börjat gro i undanskymda lokaler. Nu kan jag ha helt fel, men mig veterligen så har det inte funnits särskilt mycket åt detta hållet, åtminstone inte i Sverige. Förhoppningsvis så återkommer de, och har då förmodligen lyckats utveckla sig själva åt rätt håll.