Recension: Den Stora Vilan – Förvandling

1435922726-1Mer progg än psykedelia, men rent dialektalt och musikaliskt; ett uppfinningsrikt gäng. Det känns annorlunda på något sätt, det känns inte tidsenligt. Att Den Stora Vilan lyckas slå igenom olika lager, både språkligt och musikaliskt känns brukligt. En nostalgitripp utan dess like introduceras för mig, samtidigt som man får en knäpp på näsan och de säger: “…och ja de säger att det är uppenbart!” i första låten “Anton“. I dessa karga vintertider så känns det ändå rätt på något sätt, som en slags ungdomlig man som springer runt i trakterna. Ett slags tidsdokument över förändringar och det som har varit. När representationen av “Göteborgs”-musik (rent dialektalt) inte varit satt i sten, så kommer de och ristar in sitt namn på den yttersta kanten av vad vi är vana vid.

Med trevlig instrumentation och en gemytlig stämning, med en någorlunda nykter syn på omvärlden rent musikaliskt. Av någon anledning så dras jag med ännu mer av titel-låten “Förvandlingen” som på ett proggigt sätt får en att svänga med i melodierna och takterna, även om det känns relativt avskalat i jämförelse. Låten är någonting som får gungstolen att vicka extra mycket, då det i denna stund byggs broar över de olika generationerna. Farbrorn som tidigare hade varit ett barn, blev involverad och jammar med så mycket det tillåts. Även fastän en större del av låten är ett enda antiklimax av sällan skådat slag, så finns det ändå en nerv i mig som skriker; “ge mig mer!

När väl förbindelsen bryts så skeppas jag över till en helt annan domän. Med “Svarta Maria” så är den balladen framme och nosar på instrumenten. Egentligen är det väl en bättre representation utav vad den förra låten kunde ha varit, istället för ett enda intermezzo ut och in igen, i en annan värld som för tillfället varit färgglad. Stämmorna går i ett och klingar bra, särskilt när man väljer att ackompanjera musiklyssnandet med att stirra ut genom fönstret och se snön falla. Det går inte att tänka glada tankar, men det finns ändå ett spår av glädje någonstans mitt i smeten. Som de sjunger: “timmarna rinner iväg, när man har roligt” låter i denna stund mer som ett önsketänk, vilket uppföljs utav: “får mig att tänka på er, ni som aldrig har upplevt det“.

Det enda som går att säga är att låttexten överträffar musiken, men bägge två är en kombination som överskrider det tidigare lyssnandet med hästlängder. När man ändå vant sig vid det långsamma tempot, så kommer det en blänkare vid namn “För långt ut“, som egentligen känns som den förlängda armen den föregående låten saknade. Här är saker mer bombastiska, det finns ett särskilt melodiöst sving som nästan knockar mig när den flyger runt i 360 grader. I denna låt så känns musiken mer som ett huvudtema än ett sidospår. Pipan på sångaren är utvidgad och det känns ännu mer energifyllt än förut. Ambitionerna höjs avsevärt, så att säga. Man får nästan en blueskänsla utav det och man önskar nästan att detta utspelade sig på gatan, så att man skulle kunna ge en slant när man gått förbi.

Egentligen blir jag alldeles för stingslig när jag lyssnar på längre plattor, men det känns som att de har något mer att ge. Då “Ge dig inte av” åker på så förlorar man kontrollen rent mentalt, eller som någon skivbolagsmogul hade sagt: “det här är en hit!” och givetvis är det så. En lugnare låt med lite vildare passager vore en bra och komprimerad mening angående sakernas natur. Däremot är det inte tillräckligt för att beskriva det. Nu när de levande ljusen är tända så känns den mer som en sensuell låt som skulle slås på av misstag, men ändå kännas hur rätt som helst. Om något känns som mitten, så känns detta som det. En stämningsförhöjare som låter ens blick vandra upp och ut mot fönstret igen, endast för att uppleva kontakten mellan den fysiska världen och den musikaliska. Som fortsätter och hjälper en att gadda ihop sig med någon, för att springa vad som känns som ett metafysiskt maraton.

UppföljarenStockholmsnatt” är en perfekt avvägning mellan det annars så stilla och lugna, tillsammans med det energifyllda och känslosamma. Där pianot spelar en stor roll, samt de rultiga trummorna, för att skapa en så pass bra låt att jag nästan vill trilla av min stol för att göra det lite mer symboliskt än det redan är. Frestelsen finns där, men jag vill ju inte skada mig, så jag låtsas som om jag gör det. Musikaliskt är detta nog en av de bättre låtarna på plattan, den skulle mycket väl kunna platsa i en film. Kvalitén finns där och det finns inga kompromisser, precis så jag gillar det. Eller ja, om man inte räknar med att låten är på tok för kort, men det är så det ska vara.

Fortsättningsvis så är låten “När jag var på botten” ett riktigt bottennapp. Även om jag gillar sludge-känslan över det hela, så räcker den inte hela vägen fram. Sångarens röst är det som ger mig bekvämlighet här och det släpiga soundet i allmänhet, men det känns som en upprepning. Som om man spottar ut samma sak igen fast i helt annan packetering. Återigen så måste jag ge sångaren lite av modet tillbaka, då hans soulfyllda stämma verkligen räddar hela paketet från att slita av sina rosetter och återvända till butiken. För att inte tala om dialekten, som låter hur charmig som helst och verkligen tar en tillbaka till de större artisterna i Göteborg. Oavsett genre och oavsett vilken musikalisk inriktning de valt att välja, så är det något speciellt med dialekten. Märkligt nog så blir låten än bättre på slutet, då den rent avslutningsvis väljer en annorlunda bana än i början. En lite mörkare och mer tilltalande ton.

Nu när vi ändå är på slutet så måste jag säga att den sista låten “Tidningen” är ett utmärkt slut på denna musikaliska resa, som både bestått av besvikelser men även överraskningar. Den melodiösa venen i denna låt gör att man nästan glömmer bort allt man själv kritiserade och endast vill hålla vid plattan. Om det inte var känslosamt nog, så är det även deras starkaste låttext på hela plattan. Själv kommer jag inte att avslöja mer, utan ni får hitta den själva. Men jag säger då det, musiken finns där och den är bara ett ögonkast bort. Trots att synvillor vill distrahera oss, så finns där även något gott.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s