Review: Momentform – Yearn

Momentform_-_Yearn_FINALA cut in between minimalism and cold wave. There is not anything edgy about this, but there’s surely a wave of ambient swooping into the category of cold wave. With the first song “Harbours” surely getting away with it. The sound is actually portraying calm waves in my mind, which I would say is the epitome of the name. Like small waves cutting through the rocks and making it almost up to a cliff. It makes me think of the sea as a whole and what a powerful force of nature it can be. The minimalist sounds of this song leaves more to offer beneath the cloud of judgement. It seems, above the surface, to be nothing but a bland piece of ambient meets cold wave. But there’s actually a lot of subliminal stuff going on beneath the waves, which draws my attention towards the changes in between the more minimalistic and the more bombastic, since the sound seems to flutter a lot in between those two spaces. As if it opens a door to the other side of the sea, in which it docks in another harbor.

Everything that could be conjured through a girl’s name is something I’m going to like. I’m hoping that the track “Cecilia” won’t be an exception to that formality. It’s got an edge to it that the first track lacks, or that the first track really wasn’t meant to portray. With ramblings in french and a more clean cut cold wave sound, but without the weird stature of it. There could easily be something implemented, a video or the likes of it, for this song. Because it conveys such a harsh sound-scape and really brings out the darker side of Momentform. With the pulsating baseline, lo-fi drums and the whole environment of it, it’s really the essence of what could be a progenitor for the blend of both synth and wave. Even though I believe that something is missing in the mix, it doesn’t really change my opinion of the song. It’s got something in it that I can’t really grasp, but there’s no sloppiness involved and its been fixated in my mind for the whole day.

The trackSemester” seems to be more of a lo-fi and minimalistic synth-pop piece than anything else. The quirky melodies remind me of the old-school 80’s sound in many ways. Somehow I wanted to put Depeche Mode into the equation, but its far from that. However, I wouldn’t be surprised if it was a hybrid of that and the more cold wave oriented bands of the past. It seems like there’s a pattern that repeats itself throughout the song and leaves a lot to wish about it, but I believe that it escalates rhythmically later on in the song. But at this part of the cassette, I begin to get bored with the music at hand. Since I love variation and I love unvaried acts at time, it can get a little boring in between the more rhythmic and melodic parts, since it continually repeats itself, even though in different variations.

Concluding this listening experience is the track “Frames” which is outstanding in many ways. It conveys the perfect mix in between quirky melodies and lo-fi experimentalism. There’s something about the sound-scape and warmth of the sounds that make it sound almost analogue. Since I don’t know if that is the case, then bravo! The analogue sounds make it even more worthy to listen to. It doesn’t matter if it is or not, but it seems to be and it adds a little bit of extra punch within the sound. I also think that to a degree it almost sounds like something that would be more suitable in the 8-bit sphere. But, at times, the intriguing sound becomes bland and boring. It seems like it is very repetitive and it makes me feel like I’m bored out of my mind. Hopefully his sound will develop throughout and I hope that he’ll continually improve himself. I must say that at times, this felt like it was my cup of tea, but sometimes it didn’t.

Recension: Den Stora Vilan – Förvandling

1435922726-1Mer progg än psykedelia, men rent dialektalt och musikaliskt; ett uppfinningsrikt gäng. Det känns annorlunda på något sätt, det känns inte tidsenligt. Att Den Stora Vilan lyckas slå igenom olika lager, både språkligt och musikaliskt känns brukligt. En nostalgitripp utan dess like introduceras för mig, samtidigt som man får en knäpp på näsan och de säger: “…och ja de säger att det är uppenbart!” i första låten “Anton“. I dessa karga vintertider så känns det ändå rätt på något sätt, som en slags ungdomlig man som springer runt i trakterna. Ett slags tidsdokument över förändringar och det som har varit. När representationen av “Göteborgs”-musik (rent dialektalt) inte varit satt i sten, så kommer de och ristar in sitt namn på den yttersta kanten av vad vi är vana vid.

Med trevlig instrumentation och en gemytlig stämning, med en någorlunda nykter syn på omvärlden rent musikaliskt. Av någon anledning så dras jag med ännu mer av titel-låten “Förvandlingen” som på ett proggigt sätt får en att svänga med i melodierna och takterna, även om det känns relativt avskalat i jämförelse. Låten är någonting som får gungstolen att vicka extra mycket, då det i denna stund byggs broar över de olika generationerna. Farbrorn som tidigare hade varit ett barn, blev involverad och jammar med så mycket det tillåts. Även fastän en större del av låten är ett enda antiklimax av sällan skådat slag, så finns det ändå en nerv i mig som skriker; “ge mig mer!

När väl förbindelsen bryts så skeppas jag över till en helt annan domän. Med “Svarta Maria” så är den balladen framme och nosar på instrumenten. Egentligen är det väl en bättre representation utav vad den förra låten kunde ha varit, istället för ett enda intermezzo ut och in igen, i en annan värld som för tillfället varit färgglad. Stämmorna går i ett och klingar bra, särskilt när man väljer att ackompanjera musiklyssnandet med att stirra ut genom fönstret och se snön falla. Det går inte att tänka glada tankar, men det finns ändå ett spår av glädje någonstans mitt i smeten. Som de sjunger: “timmarna rinner iväg, när man har roligt” låter i denna stund mer som ett önsketänk, vilket uppföljs utav: “får mig att tänka på er, ni som aldrig har upplevt det“.

Det enda som går att säga är att låttexten överträffar musiken, men bägge två är en kombination som överskrider det tidigare lyssnandet med hästlängder. När man ändå vant sig vid det långsamma tempot, så kommer det en blänkare vid namn “För långt ut“, som egentligen känns som den förlängda armen den föregående låten saknade. Här är saker mer bombastiska, det finns ett särskilt melodiöst sving som nästan knockar mig när den flyger runt i 360 grader. I denna låt så känns musiken mer som ett huvudtema än ett sidospår. Pipan på sångaren är utvidgad och det känns ännu mer energifyllt än förut. Ambitionerna höjs avsevärt, så att säga. Man får nästan en blueskänsla utav det och man önskar nästan att detta utspelade sig på gatan, så att man skulle kunna ge en slant när man gått förbi.

Egentligen blir jag alldeles för stingslig när jag lyssnar på längre plattor, men det känns som att de har något mer att ge. Då “Ge dig inte av” åker på så förlorar man kontrollen rent mentalt, eller som någon skivbolagsmogul hade sagt: “det här är en hit!” och givetvis är det så. En lugnare låt med lite vildare passager vore en bra och komprimerad mening angående sakernas natur. Däremot är det inte tillräckligt för att beskriva det. Nu när de levande ljusen är tända så känns den mer som en sensuell låt som skulle slås på av misstag, men ändå kännas hur rätt som helst. Om något känns som mitten, så känns detta som det. En stämningsförhöjare som låter ens blick vandra upp och ut mot fönstret igen, endast för att uppleva kontakten mellan den fysiska världen och den musikaliska. Som fortsätter och hjälper en att gadda ihop sig med någon, för att springa vad som känns som ett metafysiskt maraton.

UppföljarenStockholmsnatt” är en perfekt avvägning mellan det annars så stilla och lugna, tillsammans med det energifyllda och känslosamma. Där pianot spelar en stor roll, samt de rultiga trummorna, för att skapa en så pass bra låt att jag nästan vill trilla av min stol för att göra det lite mer symboliskt än det redan är. Frestelsen finns där, men jag vill ju inte skada mig, så jag låtsas som om jag gör det. Musikaliskt är detta nog en av de bättre låtarna på plattan, den skulle mycket väl kunna platsa i en film. Kvalitén finns där och det finns inga kompromisser, precis så jag gillar det. Eller ja, om man inte räknar med att låten är på tok för kort, men det är så det ska vara.

Fortsättningsvis så är låten “När jag var på botten” ett riktigt bottennapp. Även om jag gillar sludge-känslan över det hela, så räcker den inte hela vägen fram. Sångarens röst är det som ger mig bekvämlighet här och det släpiga soundet i allmänhet, men det känns som en upprepning. Som om man spottar ut samma sak igen fast i helt annan packetering. Återigen så måste jag ge sångaren lite av modet tillbaka, då hans soulfyllda stämma verkligen räddar hela paketet från att slita av sina rosetter och återvända till butiken. För att inte tala om dialekten, som låter hur charmig som helst och verkligen tar en tillbaka till de större artisterna i Göteborg. Oavsett genre och oavsett vilken musikalisk inriktning de valt att välja, så är det något speciellt med dialekten. Märkligt nog så blir låten än bättre på slutet, då den rent avslutningsvis väljer en annorlunda bana än i början. En lite mörkare och mer tilltalande ton.

Nu när vi ändå är på slutet så måste jag säga att den sista låten “Tidningen” är ett utmärkt slut på denna musikaliska resa, som både bestått av besvikelser men även överraskningar. Den melodiösa venen i denna låt gör att man nästan glömmer bort allt man själv kritiserade och endast vill hålla vid plattan. Om det inte var känslosamt nog, så är det även deras starkaste låttext på hela plattan. Själv kommer jag inte att avslöja mer, utan ni får hitta den själva. Men jag säger då det, musiken finns där och den är bara ett ögonkast bort. Trots att synvillor vill distrahera oss, så finns där även något gott.

The best releases of the year 2012! (Part I)

It’s been a very interesting year when it comes to music. There have been a great amount of releases that have been up there with the greatest of yesteryear. Since everybody seems to be doing these lists, I will join in on the fun and recommend you the best releases of this year. Some of those releases might’ve been what I’ve reviewed on this blog and some others might be releases that I haven’t reviewed yet. I think it’s fun to do these lists nevertheless and hope that you will be with me next year too, as I will be continuing with my quest to shine a light on good and unintentionally obscure gems that seem to be passing by in the speed of light, only getting picked up by the smaller blogs like mine and other blogs. I will also be doing other lists that will be turning up in the days ahead of us and I might actually do something “big” for a change, just to celebrate this year’s passing. Welcome to Part I which in an unorthodox manner, displays the four best releases of this year.

dalet-cover4. Various Artists – A Somatic Response

A compilation from the wonderful label Beläten. It’s been with me since many months back and was probably the first compilation that I ever reviewed. There is something interesting in the way the artists were compiled on this compilation, it seems like it took a long time for Thomas to sort them out and place them in the right spot. Rightfully so, it also made it a whole lot better and it felt like it had been worked on for quite some time. Even though the music at times might not have been what I expected, I could hear that it reeked of quality. There was basically nothing wrong with it and it was a suitable piece of art which hopefully will get what it deserves in the future. I think its one of the greatest compilations of this year and therefore its included in the first batch of the best releases. If you haven’t already heard it, I suggest you do. I would also like to quote a little bit from the review I did on it:

With a synthesizer brain, you can’t go insane.

solblot-fc3b6r-mig-finns-ingen-vc3a4rld3. Solblot – För Mig Finns Ingen Väg Från Hemmets Dörr

An adaptation of the wonderful poems that Verner Von Heidenstam wrote in the end of the 19th century. If anything, this album should be and is a part of Swedish cultural heritage. It also broadens the horizon of neofolk, since they’ve managed to put their own approach to the music and the genre as a whole. They’ve outdone themselves when it boils down to it, since they made a lot of variation in between the different song and it is noticeable that they have what it takes to put Sweden on that scene. I don’t think any other band in that particular genre (at least from Sweden) have managed to stay that original and still make it. The album is a milestone of their discography but also as a whole, it really enlightens the aspects that might be forgotten nowadays and heighten them to the max. Hopefully they’ll move on to create yet another album that can withstand the toll of time, as I certainly hope that this album will, because its a positive outreach and insight into both cultural and musical aspects of Sweden. I would like to quote a bit from my review of their album (unfortunately only in Swedish):

Jag hoppas att de tänker ta någon av de andra klassiska svenska dikterna och göra något av det, själv tror jag i mitt stilla sinne att Heidenstam hade varit väldigt stolt över detta om han hade levt bland oss idag. Ett riktigt bra album och förmodligen något man kommer att se tillbaka på, när Solblot cementerat sig själva ytterligare, och kunna kalla den för “en klassiker“.

2721236100-12. TSTI – Evaluations

One of the most original albums to be released this year. The throwback to the wonderful 80’s music that I love so much have also made a mark on TSTI. His latest album evaluations is a good reminder of how much greater some of the synth-pop and darkwave could be. It took me a while to find it and I even conducted an interview with him about his music. I also reviewed his album, which was a listening experience that actually could describe this year very well in every sense. He managed to pinpoint the exact things about this year, musically, that made it suck so hard. But there was always some sense of relief, even though there wasn’t much of it to begin with. His music takes out the best in me and riddles in nostalgia, which helps me remind myself of how things were before. Surely a milestone album when it comes to that genre and a very interesting addition to a pretty suffering style of genres. The analog dimension of it makes it even more worthwhile to listen to and I sincerely recommend it. I should also quote something from my review of it:

I love how the synths start sounding like dolphins communicating below surface, even though its almost a few seconds. I believe that is the essence of S. Smith, he can both be very complex at hand but when you think about it – he’s also managed to keep a basic edge to what he’s doing.

PRO002811. The Deadfly Ensemble – An Instructional Guide For Aspiring Arsonists

It’s not hard to realize why I chose this album. Since I’ve listened through it, I picked it up once again and started listening. Every time I listen to it, it blows my mind and it’s probably one of the most original albums I’ve heard in a very long time. I must also say that it was hard to review such a masterpiece, because you didn’t know where you should go and you didn’t know what to say. But I must say that I completely loved the theme of the album and I tried my hardest to describe it in a way that would be suitable. Nothing can really touch this, not even the release that is on second place in this review. The amount of quirkiness, the sincerity and the sheer complexity of the music at hand left me indecisive about including it into the list, just because it blows every other record out of the water. I would even go so far as to include an excerpt from my review of their album, which leaves nothing else to be said:

They’ve managed to fit in so many emotions into this and they’ve managed to actually keep the music alive, the lyrical content excellent and everything else top notch. Everyone involved with this have outdone themselves and I’d like to say that his is one of the best albums I’ve heard this year. It absolutely smacks many other albums away from the first place and crowns itself.

Which, concludes this years (Part I) list of the best releases. I wish you a Merry Christmas!