What is Invisible Guy and how did we get here?

invisible guy logo

It’s been a great year for this blog and I can’t thank my readers enough. Since the start in the end of 2011, there’s been a constant surge and I believe I’ve put this blog on the map. To compare, this blog isn’t a journalistic blog at all, it’s a hobby or a zine if you’d stretch it that far. All this year, I’ve been working hard to keep up with everyone else and came up with my own material. There’s been a lot of in-depth interviews, reviews, promos and articles featured. Even though my project was meant to be and still is a hobby, I believe that I’ve outgrown my own shoes and I’m planning to do some new stuff in 2013. Some people have thought that this blog has many authors, but I’ll have to burst that bubble and tell you that I’m the sole writer behind all this material. Which means that I have put some real time and effort into this. I also think that I’m one of the only blogs that do track-by-track reviews, but I hope that someone will prove me wrong. The one thing I’ve been missing on Invisible Guy is the contact between me and the readers, which I hope that I can improve. Feel free to send me a mail. I’d like to thank every reader, associate, musician, blogger, friend and basically everyone that has supported me and kept me doing this for so many months. I promise you, there will be many more. Hope you have a Happy New Year and settle down with more great releases of this year, brought to you by Invisible Guy. A huge thank you to everyone.

Dream Affair – Aborted State

A somber combination of the best in post-punk, goth rock and dark wave. Scouring through the more traditional sphere of the music, picking up on the newer vibes, making it a delight to listen to. I only wish that it could’ve been a little bit longer and feature more tracks, but it certainly keeps you on the edge and reminds you of some great acts. This is the time for rock noir.

Momentform – Yearn

Blissful but moody dark wave, featuring some minimalistic synth-pop. Coming from the newly founded New Ideals label, this french act taught me well. It may not have reached the bottom, but it certainly hammered the lid and got it off in time. A sullen, yet emotional piece of music that make you waltz around in the middle of the night, as the rain is blaring on the window.

Suffer The Pain – The Last Massacre

Metallic punk, which will drive you nuts. Forcefully taking upon the mission of plaguing your ears, with some pretty decent co-operation between punk and metal. Even though it’s repetitive, I would say that I had a certain attraction to the record as a whole and I enjoyed it pretty much. It might not be a favorite, but it affected me in one way or another.

White Blush – S/T

Probably one of the more interesting genre-hopping this year. I’m not at all into pop, but this album changed the game for me. She walks in between genre, plucking stuff that seems to fit in and making it fit. Even though it was released not too long ago, I think it affected me in many ways. Amongst other things, Carol Ryu’s voice would be one of them. I suggest you check this out, because it’s a much bigger endeavor than pop.

Beyond Pink – Pride and Prejudice

One of the most powerful acts in the hardcore-scene as of today, at least when it comes to Sweden. This album has it all, it’s catchy, driven and they do hardcore the way it should be. Everything is in its place, the vicious momentum of the riffing and the drums make you want to go at it. The vocalists are also great, as almost everyone in the band sings at one point.

Night Sins – New Grave

Heavier post rock, blended with loads of other genres. A nostalgic piece that looks down the aisle and continue to walk down. Besides the lyrics, the baseline and the bonecrushing sound-scape, I also enjoy the delicate riffing that goes on in the songs. There’s really something about them that is fantastic, it also brings back glory to genres that should’ve been shelved a long time ago.

Rättens Krater – Den Stora Stöten

Some edgier stuff that haven’t been tried out for years. Reminds me of some good ole’ Onkel Kånkel, but with some new wave attachment, also add some dadaism. It’s really hard to place them anywhere, because they’re so straggly with their sound. However, one of the better releases this year and they deserve some recognition for that. Pretty original.

Barren Womb – On the Origin of Fæces

This is also some weird stuff. Country mixed with black-metal and noise-punk? Only Norwegians could think something like that up. But it works and they deliver their music with a strong hand and they’re something you should count on when browsing music online. Be sure to check them out.

Structural Disorder – A Prelude To Insanity

A fantastically skilled progressive metal band from Stockholm. Producing some of the finest quality metal to date and even though it’s an EP, I think they deserve a place here and hope you understand my situation. Looking forward to hear more material from this act in the future.

Institution – Domen Är Satt

Do I even need to say anything else? Fine Swedish hardcore blended with crust. I ended this year with a bang, as I did my last review. It is one of the best sounding hardcore albums from this year alone, with a little bit of competition from here and there, but they manage to stay alert and hold their ground. This is definitely something you should check out.

Övervarning – Mellan Rummen

I don’t really like dark ambient, so when I stumble upon an act that I like, I tend to like it a lot more. This dark ambient act from Sweden(?) surprised me a lot when I listened through it. As the sound galloped through my headphones, I couldn’t do anything but to immerse myself into the sound-scape. A notable success for someone that doesn’t like the genre.

E. E. Engström & The Twin Street Tree Trunk Love Ensemble – Loving Fog Fiends

Sweden needs some real dark jazz. At least a band with the ambition of being a little bit more eccentric and experimental, when it comes to the sound. It reminded me a lot of the great eras that have already passed, imagine yourself sitting down in a shady bar, somewhere in New York, with a whiskey being poured down in your glass, listening to this music.

Soundmeds – Hospital EP

Yeah, I know, it’s another EP. I changed the rules before the end of this year. One of the better acts within the rock-sphere. This is some ambient stuff, that will make your head turn around in a 360, waiting for the next doses of psychedelia, alternative rock and post-rock being served straight into your ears.

Notable mentions (albums/EPs/singles):

Nocturnal – Until the morning light

Dalaplan – Ta mig när jag faller

Paranoid – Hardcore Addict

V/A – Dimmorna Skingras Vol. 2

In Death It Ends – Forgotten Knowledge

Imiafan – Old School Surprise

Ekman – Kalla Rytmer Att Dansa Till I Ensamhet

V/A – The Peter Out Wave

Agent Attitude – Never-ending Mess

Thank you to everyone for making this blog what it is. I couldn’t have done it without you. Hopefully my work here has paid off and I hope that you’ll check it out in 2013 as well. Let’s hope that this year ends with a bang and that I get on track as quickly as possible, so I can supply you with more interesting reviews and in-depth interviews. I would also like to do a shout-out to Jesper Bjerke also, who made the logo and the design for this blog. Thank you for everything this year and let’s hope that you have a Happy New Year!

Recension: Institution – Domen Är Satt 12¨

Institution_-_Domen_Är_SattHänsynslös och rättfram hardcore, fast i känggyttjan, inom den hårda skolans hardcore. Där A-sidan får briljera med sitt första kort, nämligen den antemiska låten “Domen Är Satt“, som även är titelspåret. När den med gnisslande ånga tågar sig in i rummet, tillsammans med alla svart-vita figurer och ställer sig demonstrativt, för att rikta fingret i ens riktning. Sedan brakar helvetet lös. Man skulle kunna påstå att de med denna låt förbereder sig för att tillkalla en storm, där de möjligtvis inte anar att de själva är hardcorestormen. Trummorna är perfekta, det långsamma tempot i början som sedan låter sig hoppa på det snabbare hardcoretåget, bevisar sig självt genom en kraftdemonstration. Där riffen givetvis svingar sig själva till höger och vänster, genom kängträsket och vidare. Tempot blir snabbare och snabbare för var gång den tar en till runda, likt ett forskningsexperiment, där man vill ta reda på hur snabb hardcore kan te sig. Även fastän de på samma sätt inte offrar hela sin arsenal på att spela snabbt utan även är eftertänksamma och sänker sig djupare in i skicklighet, tillsammans med ett jävlar anamma av sällan skådad magnitud. Nu låter vi en passage i lyrikerna tala för sig själva: “perfektionism är målet, ingen når det“.

Introduktionen som kommer till låten “Falskspel” känns som en påbyggnad av föregående låt, fast med en helt annan framtoning. Men där den långsammare formen fortfarande inte har spelat ut sin roll utan mycket riktigt återvänder i sin fulla glans. De snabba riffen, som emellanåt “chuggar” sig framåt, levererar en tyngd och ett hopp om en ännu mer ambitiös låt. Nog för att löftet infrias med råge, så att man får stå där med gapande mun och vevande näve utan att riktigt förstå att man blivit överbevisad, gång på gång. Det finns ett flyt där av sällan skådat slag, en slags harmoni mellan instrumenten och en extremt energisk sångare som släpper loss sina djävulshundar gång på gång, endast för att fylla i med något som är viktigt, det vill säga: sång (eller skrik, i detta fallet).

Nästkommande låtKrossar dig” lever upp till sitt namn. Innehar lite sväng av den gamla skolans hardcore, som man med uppskattning följer med näven när det behövs, innan det försvunnit in i en total kängdimma. Däremot är hardcoreinfluenserna mer synliga här än någon annanstans, som mer än allt påminner om den mer rytmiska och melodiska skolan av hardcore än något annat. Där lyrikerna ställs till sin spets och levererar en oumbärlig sveda vid namn: “vill bort, men inte – fasaden rämnar“. Ett hyfsat starkt uppåtgående spiral, som sedan letar sig neråt, i skitigare sound och med än mer energiska utsvävelser. När allting kommer omkring, så levereras det till höger och vänster. Med lika mycket styrka bakom riffen som med trummorna, när esset i rockärmen visar sig vara fler än ett och att Institution kastar ut alla på bordet och förtäljer hur det är. Nu är det såhär, därför får ni hänga med och om man får göra det är odiskutabelt, för det får man.

Om man inte trodde att de kunde släppa loss ännu mer, så hade ni fel. När de skruvat loss muttrarna och kört igång låten “Kaos” så är det likt ett veritabelt helvete. Nej, det är inte flammor som letar sig uppåt genom springorna, det är en total köld. Helvetet har frusit till is och det enda sättet de kan förmedla denna känsla, är genom att ta sig igenom lager efter lager av stenhårda iskristaller. Man kan sammanfatta de i ett enda ord, med hjälp av de lyriker som låten förmedlar till en: “fasaden rämnar“. Här finns den energiska hardcorenerven från svunna tider, som letat sig in genom nyare band och till slut fäst sig själv vid Institution. Inte för inte så har de skapat en helt ny grej, trots att de hade kunnat ta del av sina tidigare meritlista och plocka därifrån. Men det som inte görs, kommer aldrig att göras. Därför känns det som att de är måna om att skapa något från grunden, för att bygga vidare på det. Med riff som gör rundsparkar i ren frustration, en lyrikmässig touch som tar det tillbaka till det normala tillståndet och en attityd som förskjuter gränser ännu längre bort.

Har man inte tappat sina ord än, så får de bli upplockade och utvidgade. Med låten “Ratad” så tas ännu en gång situationen till en ny gräns. De leker mellan det “förbjudna” och det “tillåtna”, samtidigt som de ritar linjer bäst de vill utemot gränsen som är definierad av någon annan. Skandinavien behöver detta och de har bevisat det om och om igen, men när orden tar slut så måste saker och ting beskrivas ånyo. Här finns det en potential som kan utvinnas, som utvinns och sedemera börjar växa av sig självt. Utifrån detta, kan man endast hoppas att Institution levererar och de gör de – gång på gång. Så här står jag, återigen, som en ordlös pajas mot en attack av sällan skådat slag. Där allting spottas åt mitt håll och skall beskrivas, dissikeras och analyseras. När man väl har kramp i ena näven, i ena armen och i hela kroppen så levereras ett textstycke. Man trycker i förtvivlan på knapparna, men det enda som hörs är skallgången av Institution och dess hantlangare, som levererar den tyngd på trummor som krävs och det någorlunda rytmiska känganfallet som snarast annihilierar allting i sin väg.

Varför är det så, att man alltid på slutet, ska tappa andan? Har man lyckats ta sig igenom detta, kodus, det är precis så det ska vara. Med den sista låten på A-sidan, vid namn “Utstängd“, så fortsätter de att rocka loss med en hardcorenäve i ena handen, samt en kängnäve som får hålla i den krampande armen. När man väl närmar sig slutet så känner man en suck av lättnad, men samtidigt inser man att de har gett så mycket av den uttömmande kraft de kan ge, så hur sjutton skulle de kunna köra vidare? Det finns inga ord. Låten innehar samma sväng som de andra, den är måhända stöpt i en repetetiv form, men i just den form man tycker om och gillar. Själva ljudbilden förändrar sig konstant och är inte densamma låt för låt, så med denna låten eskalerar det åt rätt håll, men samtidigt håller de sig tillbaka. A-sidan är ett guldmynt som är värt mycket mer än vad det ser ut på utsidan och vad man tolkar i förstahand. Med tanke på att de har gjort mig ordlös och textlös, så måste jag ge en elogé till dem. De har satt alla pinnar rätt och kammar hem allting, det är bara så det är och då har jag ändå inte tagit mig igenom allt. Måhända att det inte är tillfredsställande nog att sitta igenom en hel runda, men hellre för mycket än för lite. Ingenting tar slut, allting tar vid. Det här var slutet på A-sidan.

Första låten på B-sidan, “Helvete På Jorden“, är den preliminära gränsen för hopplöshet och meningslös upprepning, rent lyrikmässigt. När ljudbilden uppenbarar sig är det som om någon sticker en nål i bubblan och låter allting rinna ur, snabbare än någonsin. Konventionerna ignoreras, riffen är snabba och hardcoredominansen är satt i sten. När det kommer till lyrikerna så påminner det mig om en tidigare Totalitär med briljansen av Svart Snö, om än hårdare, som sätter parametrarna för hur apatin kan slå hårdare än en näve. Trots jämförelserna är detta något nyare, om än fast i hjulspåren. Det känns som att udden som riktas mot en är ilsken och ständigt närvarande, där fokusen ligger på snabba och korta, men repetiva riff, fastkörda i myllan. Fast det känns som om det är syftet och det är gott nog. Så den som vill hytta med näven kommer inte få nog, allting är på sin plats och det är bara att köra på. Trumpinnarna flyger till höger och vänster, Poffens undergångsskrik ljuder i sin fulla glans, även i sekunder och minuter efter att låten är slut. Det fastnar på hjärnhinnan.

Uppföljande låtHat” kan man nog allt känna igen sig i. Särskilt när man lever sig in i rollen enligt lyrikerna: “jag hatar dig och din sort“. Så rättframt och ärligt det kan bli, utan påklädnad och masker. De snabba trummorna och riffen gör livet kort med låten i helhet, särskilt med hjälp utav det hårda upplägget. Som om någon skulle banka i en musiken och lyrikerna i ett, för att få en att förstå vart de kommer ifrån. Likt en ödeläggande brand sprider sig flammorna snabbt och allting är i en ilande takt. Även om man vid vissa tillfällen knappt kan höra basen, så lägger den en särskild tyngt till ljudlandskapet, då frekvensen av den spelar en ett spratt och hoppar runt likt en gräshoppa mellan trummorna och gitarrerna, samt Poffens otroligt vilda skrik. I denna låt så känns det som om Hårda Tider dyker upp lite, om än att de kommer insmygandes bakvägen och lägger sig platta på golvet. Inte för inte så har bägge konstellationer ett väldigt hårt sound, fast visar detta på olika sätt. Måhända är det influenserna som tidigare konstellationer haft på ovanstående band, som får en att tänka i dessa banor.

När man väl suttit igenom föregående låt, ploppar nästkommande upp på ett särdeles perfekt vis. Låten “Dårarnas Paradis” är givetvis mer än namnet, men symboliken som dyker upp i skallen är tillfredsställande. En verbal hårdsmälta som läcker ut och drabbar alla och envar, som sätter sig fast i kläderna och som kommer igen för att ge en musikalisk uppläxning värd namnet. Desperationen fortsätter, drypande apati och glödgande hat är det som strömmar igenom högtalarna och får de nästan att studsa bakåt på grund av att volymen är upphöjd till (nästan) max. Den rungande känslan av gammal hederlig hardcoredänga som förtjänar sitt namn, går igen genom hela låten. Kvalitén är utmärkt och vaxet spinner likt en katt som fått för sig att sträcka upp kängtassen och veva med. Även om lyrikerna är “back-to-basic” så är de likväl starka i hur de levereras och hur de efterlevs i ljudlandskapet, känslorna de framkallar går inte att beskriva. Den lommande likgiltigheten, det apatiska hatet och den totala uppgivenheten – sprider sig likt ett muterat virus.

Hur länge det än pågår, så finns där alltid ytterligare en låt. När man tycker att man precis satt sig ned, så är man helt plötsligt vid låten “Svart/Vitt“. Flytet som Institution har är osannolikt, på många sätt och vis. Istället för att man tar det som en “vanlig d-beat”-dänga är det en kraft att räkna med. De har något särskilt, som man inte kan sätta fingret på. Att på två sätt lyckas producera både kraft och flyt, det är få förunnat. När man väl sitter här så önskar man och längtar efter mer, så riffen som läggs fram här på en liten tallrik, räcker gott och väl. Hittills är det en av de mest svängande låtarna som jag lyssnat till på det här släppet, men det är svårt att bedöma då allting är rätt svängigt. Däremot så tycker jag att riffen är utmärkta, trummorna dansar på likt aldrig förr och Poffens skrik har ännu inte tagits ur bild. Allting känns relevant, lyrikerna känns ännu mer relevanta och särskilt detta stycket: “allt är komplicerat, svart/vitt är lättare“. Ibland är det svårt att säga, men det finns givetvis en igenkännande faktor här, som många inte vill veta vid. Institutionen drar fram det ur mörkret, säger som det är och nyper dig i armen – det här är den karga, hårda men brutala verkligheten.

Nu ligger man på golvet, iakttar hur den svarta vinylskivan snurrar runt, trycker ihop hörluarna ytterligare och får höra låten “Omänskligt“. Av någon anledning så verkar det som att följetången är någorlunda intakt, det melodiska i riffen ökar och hårdheten ligger vilande likt en pågående storm – någon annanstans. När man lyssnar noga, så verkar det som att spiralen är återkommande, att man går längre ner i gyttjan för varje låt som kommer. Man dansar med lite oförsiktigt med sina ben, till den milda grad att man välter ner något. Någonstans påminner jag mig själv om hur det hade varit om Institution spelades på radion, när alla hade en radio, istället för Beatles. Då tror jag att mycket hade varit annorlunda, mycket hade också varit mer käng och d-beat. Fast i sin tur ännu bättre än vad som erbjuds. Återigen överbevisar de sig själva, när de trycker in rader i refrängen som: “alla för en själv, resten får klara sig själv“. Detta vill jag höra sändas från en piratradio, någonstans precis utanför Sverige. Där kan den fiktiva karaktären Dr. D-Beat (namnet är säkert redan taget) lägga på vax allt eftersom och påminna oss om d-beat och käng utöver det vanliga. Här finns det saker kvar att hämta och det finns sannerligen en ådra som går igen. Däremot är den föränderlig och introducerar en till skicklighetens domäner, för att sedan förvisa en till apati – återigen, en skrämmande bra låt med allt som hör till.

Mitt i allting så kommer låten “Visiterad” in och gör en påmind. Efter att ha diggat, med både fötter och händer samt huvud, så börjar tröttheten välkomna sig själv. Raderna i denna är nog rent lyrikmässigt de intressantaste, man förstår vad det handlar om och det är rakt i ens ansikte. En särskild rad som gör sig påmind är denna: “betydelselösa detaljer, bygger en bro av luft“. Som blir uppburna av det som skulle kunna klassas som en frälsning för hardcorentusiasten och en sammanbundenhet mellan käng och hardcore. Även om det känns hårt, så måste det sägas i ren trötthet att trots att man är slutkörd, så är man nöjd. Det finns ett inneboende nöje, samtidigt som man gått igenom allt från apati, hat, likgiltighet och den serien mörkare känslor. Hela registret har fått en att bli tröttare, så detta skulle även kunna kallas för en vaggvisa för den envise hardcorenäven. Åtminstone när man tagit sig så långt och det smattrande ljudlandskapet levererar gång, på gång, på gång. Nu är nästan allting förseglat och redo att köra igång igen, frågan är vem som hoppar på, för det gör nog alla utan någon eftertanke överhuvudtaget. Lockad av hardcore.

Vad är då mer passande, än en låt som sträcker sig långt den med? Jo, nu är det “Vill Bort” som är på menyn. Trots att det rakt igenom är en slags fäktning mellan känginfluenserna och de renodlade hardcoreinfluenserna, så enas de på olika sidor av planhalvorna, för att dyka in likt en blixt från ovan och leverera det bästa av två världar. Hela tiden när man lyssnar på det, så ögnar man igenom lyrikerna, som är en stor del av behållningen med detta nya band. Likt ett facit om man inte hängde med i den musikaliska råheten, som svart på vitt eller som de själva yttrar sig via Poffen: “banaliserad skit, allt är förbi“. Allt emellan hårdare riff, längre (någorlunda) melodiska passager och trummor som skenar iväg likt ett tåg som är på helt fel spår. Men skillnaden är, de är på rätt spår och det märks allt eftersom. När orden tynar bort och man greppar efter grässtrån, som inte finns kvar, blir ljudlandskapet desto brutalare och den avslutar B-sidan med bravur. Nu är plattan slut och det har varit ett äventyr som heter duga. Detta är något man bör införskaffa och skulle nog kunna sålla sig till en av de bästa hardcoreplattorna i år. Så nu är resten i gott sällskap och bra är väl det, för det behövs mer av denna kalibern. Tusen tack.

Peoples take on Invisible Guy and why they think it’s a good blog!

Since I want to keep a good line of contact in between me, the musicians I am in association with when reviewing, the people that I interview – I decided that it was time for their opinion of my blog. After all, I think it’s important to get other peoples thoughts about your blog and why it is sufficient. Which makes me even more productive. So I sent out a couple of mails and invited people to write some things about what they think is good about this blog. I can also tell you why I didn’t ask for constructive criticism, it’s because I’ve gotten some criticism, so I know what needs to be improved. I’ve also got a lot of thoughts myself that I will elaborate on before this year ends. I would like to thank everyone that participated in commenting on what makes my blog good. Thank you, people. Also, don’t worry, I will reach out to my readers also in an article that I’m writing which will be published on the 31st of December.

Invisible Guy is thoughtful, far reaching and meticulous in his reviews. Rather than wasting time with a rating system, he shares the emotions and experiences invoked in listening to the music.

Pleasure Curses

Invisible Guy…. where to begin? The ‘long-form’ in-depth music blog is a rare thing. Even rarer is a new music discovery blog that takes its time to delve deeply into a few unheralded artists and labels from around the world. Unlike the majority of new music discovery blogs where it’s a quick song link, video and a few words, Invisible Guy takes time to get inside the minds of the musicians. His interview questions are thoughtful and disarming and so can gain insights that even his interviewees may not have thought of before. I enjoy reading posts on Invisible Guy.  It is interesting finding out about the people behind a range of music from around the world most of us would never hear about otherwise.  All the best for doing more of this in 2013 Invisible Guy!

Ian Henderson, Fishrider Records – Dunedin, New Zealand

Musikbloggen av Invisible Guy har under det gångna året gått från anonymitet till ett av landets främsta vad gäller musikens gömda skatter. Och det med bitsk nyfikenhet liksom stort egenintresse för skrivande som hantverk.

Richard Ingemann, Mosher.se

Jag gillar produktivitet när det kommer till bloggar, och om produktiviteten samtidigt leder till kvalitet och att jag upptäcker nya saker när det kommer till musik så kan man vara säker på att jag är helnöjd efter att meningarna har nått sitt slutgiltiga mål. Invisible Guy är en blogg som jag har hållit ögonen på sedan jag först upptäckte den, då den uppfyller just dessa små men höga krav. Bra material, ständiga uppdateringar och framför allt en hel del nya saker som ingen annan i Sverige skriver om. En intressant och beundransvärd detalj är när skribenten Invisible Guy i sina recensioner går igenom låt för låt, vilket är ett arbete som inte många recensenter där ute skulle vilja ge sig in på. För läsarna kanske det inte verkar vara en så stor sak, men tro mig det tar tid att bara skriva en vettig recension och du sedan bara beskriver 4-5 låtar. Att beskriva varje låt plus ett albums/EP:s helhet är med andra ord ett mastodontarbete som gör att Invisible Guy sticker ut ordentligt, vilket även gäller när han ger sig in på både podcasts och intervjuer.


I didn’t know about the blog until I saw their review for my band’s recent single (Luxury Stranger’s ‘Nothing Holy’ / ‘Ripple’). I’ve dropped in every once in a while since then to see what’s what and all that jazz. My thoughts are that it’s a very honest blog – not contrived. Also what I like about the blog is that it is doing some great work for independent music – for example, the review of our single was the first I read for the single and I feel it helped us to achieve the success we’ve had with the single (the single entered the European Alternative Music singles chart at #4 in week 51!) and I really do believe that the Invisible Guy blog helped that to happen. Great work and great support for good things! Keep up the good work and thank you for everything!

Simon York, Luxury Stranger

The moment you start to check out the many in-depth posts on this page, you realize that The Invisible Guy is serious about what he is doing. Super well prepared articles show what the artists are about and what their intentions behind the music are. It takes time and dedication to keep this up and I’m very proud to be featured on here. All the best for 2013.

Jogging House

If anyone else wants to contribute, you’re free to do so. I just sent out some mails to people and asked people the question: “What do YOU think is good about Invisible Guy?“. You can contribute with your feelings, thoughts and everything in between, by sending me a mail (like the ones above) over here: psyborg[at]countermail[dot]com

Interview with James from Plunder The Tombs!


Plunder The Tombs is a blog ran by the Australian gentleman James. It features in-depth writings about everything from goth to death rock, which means everything that could fit into that category or be related. His blog is an investigation into the heart of what goth rock was, as he proceeds to sift through every great release there ever was. With his expertise within the genre as a lodestar for his writings. He’s been involved with everything you could imagine, being a DJ since the 90’s in the Perth area of Australia, playing in clubs such as The Cell and Dominion, which were largely goth-themed clubs. He also helped found the 6RTR FM’s goth & industrial showcased called Darkwings. His blog also largely revolves around the first wave of gothic, which would be the years from 1979 to 1988. It is also a blog that I’ve followed or stumbled upon when browsing the internet, so I decided to interview him about everything from the first wave of goth rock, to the definition of goth rock and everything you’d ever want to know about that particular genre and the blog Plunder The Tombs. Hope you enjoy your stay and may The Sisters Of Mercy be with you.

Continue reading

Review: White Blush – S/T

3645117286-1A newly conjured and dreamy landscape with dark pop. With the first song “True Luv” Carol Ryu expands the thoughtfulness of catchy pop-tunes, to be something more than just fluffy dreams and fantasies. This melancholic piece of coated pop is more than someone could handle, reminding me of a Ladytron mixed up with Crystal Castles with a pinch of Cocteau Twins. Her soft-spoken and gentle voice is a stark reminder of the contrast between the sound-scape and herself, putting it at a distance between them both and a cutting point only a needle could pinch through. Even though they’re remote, they’re close to each other. On the other hand, the dreaminess of the sound-scape and the sharp edges mildly resemble a nightmare with a light in the end of the tunnel. Not really an apocalyptic scenario, but by far something sinister. It might be a little bit minimalistic at heart, but it holds a greater width inside. Where the more ambient and dreamy pop surge throughout the body of the peculiar (yet not unreasonable) mixture.

Furthermore, the next song titled “Mirror” might just be the antithesis of the first song. Where the softer and more dreamy elements have been put in the foreground, with an electronic arpeggio running straight through it. The reverb used on Carol Ryu‘s voice also clings through the sound-scape with the percussion, which gives the listener a gloomy feeling, and a lush one too. Even though the voice might be a little bit too much beneath the surface and the instrumentation a bit louder, the general lyrical content is as fitting as ever. It feels as if it’s something you should try to decrypt, as if it leaves a message cut into pieces, for you to pluck together and make something out of. All the sublime elements of this song make it special and drive everything creative out, just to insert it in different parts of the song. Sometimes the more quirky synths can be a little too much, but everything else is on point. There’s a lot of things that are great about this songs and some that could be improved, like removing the weird “8-bit” synth in the garbage can, together with all its screeching.

Whilst the next song “Jolene” takes on a more ballad-oriented and genuine nostalgic pop-sound, the percussion is still doing its job. Definitely one of the strongest cards yet, as the melodies and the rhythms all entwine and create a bombastic yet dreamy sound-scape, almost bordering to ambient. The lushness of her voice is almost indescribable, but trying to describe it would be like opening your finest bottle of champagne and taking a sip from it. Then resting in your chair in front of an open fire. A luxurious endeavor not meant to be exposed for us less fortunate. But yet, inviting us in with a smile on the face and giving us high-quality art. As I’ve said in earlier reviews, there’s something about a girl’s name being the title of a song, it almost always turns out to be one of the stronger songs on those albums. Also, the mix of down-tempo and somewhat up-tempo electronica, makes for a wonderful mix that can keep rolling for all I care.

Every album also needs an intermission song, which “Wait” is a symptom of. Nothing bad with that, I enjoy a little bit of rest before punching the alarm clock and moving on. Here, it’s also noticeable how a strong yet lush voice can give a sound-scape that extra feeling of grandeur. It’s like an instrument in its own way, of course and if you a little bit of watery reverb on it, there’s something going to come out of it. The result is very much a lo-fi, down-tempo and angelic experience nobody should be without. Like sitting in an empty church by yourself, hearing the wonderful voice of someone who can hold it out long enough for it to be strong. Filling up the space with a lot of wonderfully interpretative motions in and of sound. The stripped down sound is minimalistic and enthralling enough to put it on once again, just to enjoy the wonderful sound of a singer’s voice that is on par with the sound itself.

But here, something changes. With the next song titled “808 Myst“, the chilling effects of a darkwave-oriented pop mystery unleashes its thorns. The sound is very much a confusing and bedazzling one, which keeps itself in your mind, yet reminds you awfully a lot of white noise. There’s something for everybody to fetch here. Sheer ambiance, scary darkwave or mysteriously harsh melancholy. Almost gaining a little bit more confidence to call itself dark ambient. At times, the swooping yet steady sound is crushing the inside of your skull, while releasing enough pressure to keep you listening to it. There’s always some pressure in this song, which quenches the thirst to hear it once more. Its notion is also radically different from anything I’ve heard on this album, which is a little bit confusing, but maybe not surprising. Because there’s certainly a darker vein to some of the songs, which just happened to escalate into something beyond the pop notion that it has been involved with throughout.

Which makes us delve into the last track on the album. It’s titled “Juice of My Heart” and contains the same elements as the aforementioned song. Instead of reminding me of some dark ambient mixed with crushing power electronics/darkwave, or something in that manner, it reminds me of some heartfelt movie soundtrack of the 80’s. The pulsating percussion, the lo-fi sounding elegance and the glamorous environment it revolves around. If someone would’ve told me anything about it, I would’ve picked a movie like Top Gun for it to be in. Even though it might not be as bombastic or in-your-face as Berlin’s song, it might actually have been featured in anyone of those movies if it had came out in those days. I think this album is great and also one of the reasons I wouldn’t shy away from the dream-pop genre. It’s got all the necessary things to keep it afloat, and it actually brings something more to the table than reverb-drenched nonsense being spewed out together with boring electronica. You should listen it through and make up your own mind, but I would like to recommend it.

THRAW – Signs with Metal Tank Records


THRAW, the Slovenian thrash metal machine released the first single from their upcoming full-length album scheduled for release in 2013 on Metal Tank Records. The song entitled “Doomsday Code” can be heard exclusively by visiting ROAD RAYGE or on Metal Tank Record’s official SoundCloud profile down below. More information can be obtained by visiting Metal Tank Records.

Interview with Agent Attitude! (English Version)


Agent Attitude is a hardcore band that comes directly from Uppsala and started in 2010. The band consists of five guys that wanted to start a band, but without the rules that many bands live after. In short: real hardcore punk, played in the way it’s supposed to be played. Since 2010 they’ve  recorded one demo and two EPs, toured in Europe plus in Sweden and they’ve made themselves a name both internationally and inside the Swedish hardcore scene. In the year 2013 they’ll be releasing their first full-length album and herein comes a foretaste, but also aftertaste to what they’ve accomplished so far, who they are and what they’re aiming at. Invisible Guy interviewed Jacob, which is the lead singer of this band. Have in mind that this interview was conducted some months ago.

Who are the people behind Agent Attitude, when did you start the band and how did you come in contact with hardcore for the first time?

– Agent Attitude is me, Jojje, Victor, Lars and Sven. We’re all from the Uppsala-area. We have one future librarian, a programmer, an construction-worker, a music-nerd and one sceneworker in the band. I came in contact with hardcore by my brother who played drums in a local punk-band. When they started to play abroad, I went with them and got into it more and more. I was about ten years old or something when I got into it for real. After that, I began  to attend more and more local gigs and there I met Jojje and Sven that played in other bands at that time. Me and Lars are childhood friends and played together in Pointless Youth for seven years. I met Victor in higschool and he had a Ramones t-shirt on him so we bonded straight away.

What does UAHC (Uppsala Hardcore) mean for you, what separates that scene from the other ones in the country and how long have you been a part of it?

– Besides a cool letter-combination, it’s basically our lifestyle. I’ve got to know loads of people through UAHC and friends that I’m mostly hanging around with and gotten friends for life. We put up gigs together and support one another. The thing that separates UAHC from other scenes in Sweden is probably mainly the attitude. Many people in Uppsala are crazy, for real. When you go to gigs in Uppsala you’re sometimes scared as fuck. There’s much blood and punches in the face and stuff like that here. We’re not afraid to say what we think and we don’t follow all these trends that come and go.


I know that you write songs about both hate and love – but what’s the strongest one right now? Specifically, where does the inspiration comes from?

– I don’t really know, maybe I should. But I write about what I feel is relevant for myself. There’s so much to be pissed off about and that’s something everyone should agree about and then it easily becomes something you write about. But we’ve got songs like Never-Ending Mess which is a tribute-song to UAHC also. We’re not exactly a positive hardcore-band. The inspiration comes from everything. I almost exclusively write about my own experiences. Things I’ve been through. It only feels wrong for me to write about this “normal” stuff (I have no example, unfortunately) just because that’s how its supposed to be. I’m not exactly a great writer, but my song-texts become much better if I can believe in them, which I believe many bands forget about at times.

Since you started out you’ve been getting a rumor about yourselves of being really good. I’ve almost exclusively gotten to hear about Agent Attitude, but what do you think about it yourselves? Is it justified?

– Haha, tough question. Of course you like your own band, otherwise it would be boring to travel around, playing your  bad songs all the time. We’re very serious with the band. We rehearse three times a week, book gigs all the time, write new songs et cetera. That was the whole purpose from the beginning, to be serious and not to sleep on it. We’ve played in many bands before that were the exact opposite, where there isn’t happening anything. But it’s actually much more fun to do what you think is pleasant, all the time. It’s fucking great that people have been stoked about it since the start.

But people should go and see us today. We’re better now.

In what way would you say that you complement each other in the band and who does what?

– Everyone’s in on it. But I’d have to say that I do most of the work. I like to tinker with everything, from writing songs to booking tours. But sometimes I force the others to help out. The music is starting to get written, more and more, by everyone in the band. Very often, someone in the band just comes up with a riff, so we put the song together with everyone in place joining in to finish it. We sort of like the same music so everything flows on great almost every time. Everyone in the band are good at drawing the line, which is important to us. Otherwise we’d be sounding like Metallica or something now if we’d allow ourselves to wing out. It can actually be purely retarded ideas that we can imagine ourselves doing at times, but there’s always someone saying; no, this is the world’s lousiest idea.


What do you think about Uppsala when it comes to hardcore and how is it on the bandfront? How was it before and how is the shape of it now?

In Uppsala we’ve got Undergång, Bad Review, Diskonto, Obnoxious Youth, Always War etc. We’ve got a lot of very good bands, considering the size of the city. Before my time, there were a lot of crustbands and such too. If you compare with Stockholm, which almost doesn’t have any good hardcorebands, makes it pretty cool. We have a small but active scene in Uppsala today. It’s a pity that there are not enough gigs there, maybe. People like to play in their own bands instead of putting up gigs here, which isn’t negative at heart, but it would be great if there were more gigs. But we’ve actually got a new place underway over here that we’re hoping to get started, featuring more gigs. So we’ll have to see about that.

But I think when we’re talking about bands is that Uppsala is fucking great. Both in quantity and quality.

You’ve also got a blog that you haven’t updated or deleted the posts on, how will it be used in the future and what happened with it?

– Well, it was some kind of impulse thing that we thought of updating when we were on tour. But we realized that it’s funnier to do stuff instead of sitting by a computer and writing about it when you’re on tour. I don’t really know what’s happened to it right now, or if it even exists. We’ll see if anyone in the band will take the task of writing every once in a while.

You put up your first demo for free, how was it received and what did you think about it yourself?

– It was fucking well-received! We wrote the songs on some week and recorded it in a couple of hours in our rehersal room, so we had no expectations at all. So it was fucking cool to see that people liked it for real. Even though it felt more like an EP than a demo, directly when we received it and it turned out as an EP later on. Very primitive songs. I like it myself a lot, especially when playing the songs live.

Some time after this you also had two songs featured on the compilation SHITFUN #1 with other Uppsala-bands, could you tell me more about the two songs and how did the record turn out?

– Yeah, it’s ”Can’t stand to stick around” and ”Change your ways” from the already mentioned self-titled EP. It’s those two songs that people often recognize. I don’t remember if they were written as one song or two, but it certainly turned out as two songs bonded together. At that time most of the songs didn’t have any certain deeper meaning. For example, Can’t stand to stick around, is about hanging out with people you don’t like which could result in a bad atmosphere. Which in turn would make you want to run away, haha. Not that I write deep lyrics now, but they could at least be slightly deliberate.

I only released SHITFUN #1 on CD-R and it was just a thing we did to promote UAHC-bands. We sold it for, like, 20 SEK or gave it away for free. It was only printed in 100 copies or something like that, but I’m afraid I don’t have it in my belonging anymore and I’ve barely heard anything about it after the release.


It seems like you’ve been very active since you started out, where do you find all your energy and how is it that you’re so inexhaustible?

– As long as you like what you’re doing, you could be going for as long as you’d like. I don’t really have a good answer for that question really. We’ll be carrying on as long as we like doing it. I’ve said earlier that we’ve always tried to be as serious as possible about it and it’s the same thing here. We’re not even thinking about going at half-speed when we can do everything to 110%. There’s no reason not to do things, I think.

I read in an interview that you’ve been arrested by the cops in Poland and that there’s been severeal incidents when you’ve been out touring, is this what usually happens when Agent Attitude is in town?

– Haha, it sounds worse than it actually was. We were at an afterparty in a tattoo-studio in Krakow and were about to go out on a pub or something. We were a bit loud, I think and I drank a beer on the way there, which the cops didn’t like. But we managed to bribe them so everything went smooth. We’ve actually been pretty spared from cops and trouble on tour, it’s pretty weird since we like to act like you shouldn’t be acting. I think we got away with the fact that we’re: “crazy Swedes, they’ll leave tomorrow” so people can stand us for the day, at least.

But at times you can be a little bit frightened when hanging around with the idiots of this band, haha. I myself am one of them so nothing harsh meant about it. We like to have fun.

Of pure interest I wonder what internal-jokes you throw around? I’ve heard that you’re quite good at that part too?

– Well, it’s really not funny jokes if you’re not there when it’s happening. It’s mostly our guitarist Lars that like to hold forth. There where some people that asked us on our latest europa-tour: “what’s the name of the funniest guy in agent attitude”, and the answer was of course: Lars. We also got to know, in Serbia, that his name means bad ass there. So then it became like: “Bad ass, the funniest guy in AA”. Many inconvenient jokes can emerge.

We listen to a lot of nonsense-music when we’re out touring, too.

If we’re to talk a little bit more about your records as you have so far released “Never-ending mess” and a self-titled seven-inch last year – could you tell me about how you proceeded in the studio before both of the records?

– As I said, the first self-titled seven-inch only sook some hours to record. We recorded it live, every instrument at the same time and added some solos and the song afterwards. The other seven-inch took a little bit longer to make, we took some time for us for some reason. We were there in a months time, maybe four to five days or such, recording. I thought it was a painful process, I would’ve rather been there constantly for five days and had it done all in one time, otherwise you get off in between the recording sessions. In those sessions the bass, drums and guitar were recorded at the same time. We put on the song, solos and things like that afterwards. But it was fun like hell to have guests in the studio that were widespread on the record. Johannes from Dr Living Dead and Undergång, Affe Piran from Undergång, Obnoxious Youth and Joel Håkansson from Pointless Youth where there, guesting.

There’s also a lot of coffee, hamburgers and beer so you can put up with it.


You’ve also gigged on Stockholm Straight Edge, what does Straight Edge mean to you and do you live that lifestyle?

– No, no one of us is straight edge. Straight edge, to me, is like Minor Threat and I love Minor Threat (who deosn’t?). But because I’ve never occupied myself with things like that, I can’t express any thoughts in that matter. People can do whatever they want for my part, I’m not going to judge anyone. Straight-edge people in general usually, at times, have a tendency to do stuff and be dedicated from what I understand. I fucking like that a lot. I’ve got a difficulty for people that don’t want to do anything at all, sit-at-home-not-doing-shit people aren’t the ones I often hang around. They’re pretty uninteresting. Drunk or sober doesn’t really matter if you’re nice.

There have been a lot of tours on your part, how many have you been on so far and which of these have been the craziest? What cities did you visit and when did these tours take place?

– We’ve been on two big tours in Europe and then had some smaller ones in Sweden. The latest Europe-tour was definitely the craziest, so much ruthlessness and cool gigs. It was so fucking cool, and that tour was in June this year and the first one was in June last year. Studies and jobs have held us back from touring even more, but now we’re apart from that and we’re going to try to do more stuff. We’ve almost played in every major city in Sweden that put up gigs. Even though we want to play everywhere, so some cities are probably remaining. We’ve been a lot in the west and east of Europe, but it’s been too many cities to count it out. On the latest tour almost every gigs were the best we’ve done, but it was often because we went on to another city and told ourselves that: “yesterday probably was the funniest gig we’ve ever had”, which is a pretty cool feeling.

We’re going to try to tour in more places, we’ve been talking about the US, Indonesia and Australia. I’d really like to get over to the states and start touring!

I’ve also read that you were torn to shreds by Swedenmetal.se, what do you think about that specifically and have you  learned to handle real chords yet? Haha.

– That joke of a journalist probably haven’t heard a real rock-song in his entire life. However, it was amongst one of the funniest things I’ve read. He thought that I looked like a tiger in a cage, is that supposed to be bad, or? And he wrote that we couldn’t play real chords, we play power-chords, and yes, that’s something you ought to know about. I don’t know if he wanted us to play some kind of whimper-emo-chords.

What’s the difference between Agent Attitude in the year of 2010 and Agent Attitude today? What’s happened to you since then and in what way have you developed?

– We’re older, more handsome and wiser. No, we’re just older. Honestly, I don’t know. We’re definitely a much better liveband as we’re more played together in a totally different way and the fact that we’ve played about hundred more gigs since 2010. When it comes to our music and our influences, it might’ve changed a little bit, maybe. We’re probably a little bit more influenced by the Oxnard-bands and stuff like that. Before that, it was a lot of Minor Threat, Uniform Choice and stuff in that vein. Battalion Of Saints has in the latter period been a huge influence for me. We’re a little bit rawer, a little bit faster and a little more face-punch today.


I also saw that you’ve worked a lot on your choreografy, have it gone home with your hardcore-fans?

– Eh? That I do know nothing about. We’ve actually never ever decided something prior to a gig. Everything that happens there is totally spontaneous.

What could one expect if one is present in the same room where Agent Attitude is playing?

– I don’t know. As I said, we don’t usually prepare ourselves in the way that it’s like we have certain things planned out. Everything that happens is impulsive. I think people should come and see it for themselves. But idiocy is guaranteed, at least. Last weekend we played in Malmö when someone started shooting with a fire-extinquisher during the gig, which resulted in dysnopea. Good times!

Something funny always happens, we like being retarded.

You also eat a lot of tacos, but is it hardcore to do that? Do you go with the hot stuff?

Of course! Replace the punk-stew with tacos. Sometimes we actually have taco-Thursday with the UAHC-crew, whereas we do a Thursday at your own home and make tacos for everyone. So fucking good. We actually only eat two dishes: hamburgers, tacos and texmex-burgers. Uppsala has a good range of taco-restaurants so we’re fortunate. A Mexico-tour would be like a dream come true.

Agent Attitude were also in the Uppsala-article in the fourth edition of the Law & Order zine, how does it feel to be there? What did you say?

– It’s cool as fuck to be in and represent our generation of Uppsala Hardcore. The article is cool, but I can think that some things should’ve been more highlighted. But as I said, it’s fun to be in it, especially among the other bands in the article, that basically are legendary. It’s cool that people have started to notice that there are things happening in Uppsala too. We mostly talked about our tour and how we got into punk and hardcore. However, there’s much, much more than what’s in the zine.

I thought that we should talk a little bit more about your merchandise, what is there to buy? Who design your logos and stuff?

– We have the usual things: t-shirts, stickers, records and such. However, we’d like to print some cooler stuff, but perhaps it will come. We’ve put a big emphasis on our artwork. Primarily, we ask our friends who we think are rad at painting and doing stuff for us, like Erik from Hårda Tider that have created both the cover for Never-Ending Mess and our signature, the agent that sticks everyone the finger. Our logo was made by our pal Affe from Undergång/Obnoxious Youth. We’ve also got a t-shirt made by Tremor from Milisi Kecoa, which is a band from Indonesia. We’ve got a release on the way, “First Two EP’s”, that will be painted by João whom plays in the band The Black Coffins, from Brazil.

Coffee-mugs, underwear, toothbrushes, footballs etc are things we’d of course want by our merch-table. So we’ll have to press up some stuff like that.

What’s going to happen in the nearest future on the gig-front now when you had to cancel your gig on Ingbofestivalen?

– Hehe, we have a policy to never cancel a gig. The reason that we canceled Ingbofestivalen was because we didn’t have time to get to the time we’d gotten because of work. But we snuck in later in the evening and played after another band on their time. It was nice as hell, but maybe not the most appreciated. However, we’ve never ever canceled a gig! We gladly play, and often, but now there haven’t been showing up anything. We’ll probably tour a little bit in Europe in autumn, winter and spring. This gig-drought come very opportune, because we wanted to work on our full-length. It will be recorded this winter, so we’re hoping to get it out in the beginning of the next year!

Are you going to release anything new in the nearest future?

– As I’ve said, we’ve got an LP and cassette titled ”First Two EP’s” that will contain our first two EP’s plus two unreleased songs and the full-length is on its way! It will be the best one we’ve done, guaranteed.

Thank you for letting me interview you! What do you want to fill the end up with? Say something clever!

– Thank you! I don’t really have anything sensible to come up with, so it’s good as it is.

Aktuellt: Zeon Light – ångest & ansvar / ett smakprov i sex delar!


Eftersom att Zeon Light har haft ett kanonår med en hel del hyllade släpp och det faktum att Joakim Granlund lyckats sätta sig själv på kartan, så bjuder han på en samling av sex låtar från uppkommande släpp, inbakat i ett mixtape. Det blir Arc Light, Differnet, Soft Parts, Folkmun, Oliwa och Heat In White. Mixen är nitton minuter lång och är ett tilltugg som ni måste hugga tänderna i omedelbart. Det är inte helt ogrundat att han och hans bolag har haft ett fantastiskt år, vi på Invisible Guy har även skrivit om släppen som pumpats ut med viss regelbundenhet. Ni kan även läsa en längre intervju med honom som Invisible Guy har gjort, här borta. Gott nytt år till Zeon Light, nu förväntar jag mig ännu fler fantastiska och varierade släpp från just det bolaget. Till den som skulle vilja få en viss tillbakablick, läs gärna recensionen av bolagets populäraste släpp hittills, nämligen: Erik De Vahl – 121012 och i synnerhet låten “Skogsbrand“.

Intervju med Agent Attitude! (Svenska Versionen)


Agent Attitude är ett hardcoreband som kommer direkt från Uppsala och startades upp 2010. Bandet består av fem killar som ville starta ett band, men utan de regler som många band lever efter. Kort och gott: äkta hardcore punk, spelat på det sätt det ska spelas. Sedan 2010 har de spelat in en demo och två Eps, turnerat i Europa samt Sverige och skapat sig ett namn både internationellt och inom den svenska hardcorescenen. År 2013 kommer de att släppa sin första fullängdare och här nedanför kommer en försmak, men även en eftersmak till vad de har åstadkommit hittills, vilka de är och vad de syftar till. Invisible Guy intervjuade Jacob, som är sångaren i bandet. Denna intervju gjordes för ett par månader sedan, så ha det i åtanke när ni läser den.

Vilka är personerna bakom Agent Attitude, när startade ni upp bandet och hur kom ni i kontakt med hardcore för första gången?

– AA är jag, Jojje, Victor, Lars och Sven. Vi är alla från Uppsalaområdet. Vi har en blivande bibliotekarie, en blivande programmerare, en byggarbetare, en musiknörd och en scenarbetare i bandet. Jag kom i kontakt med hardcore via min bror som spelade trummor i ett lokalt punkband. När de började lira utomstads så hängde jag på och kom mer och mer in i det. Jag var typ 10 år eller något när jag kom in i det på riktigt. Sen så började jag gå på fler och fler lokala spelningar och träffade bland annat Jojje och Sven som spelade i andra band då. Jag och Lars är barndomsvänner och spelade tillsammans i Pointless Youth i 7 år och Victor träffade jag i högstadiet, han hade ju Ramones-tröja på sig så det klickade direkt.

Vad betyder UAHC (Uppsala Hardcore) för dig, vad särskiljer just den scenen från den övriga i landet och hur länge har ni varit med i den?

– Förutom en häftig bokstavskombination är det i princip vår livsstil. Genom UAHC har jag lärt känna många av de vänner jag hänger med mest idag och fått många vänner för livet. Vi sätter upp spelningar tillsammans, supportar varandra och så. Vad som särskiljer UAHC från andra scener i Sverige är nog framförallt attityden. Många i Uppsala är ju faktiskt galna, på riktigt. Går man på en spelning i Uppsala så kan man ibland vara rädd som fan. Det är mycket blod och käftsmällar och sånt här. Vi är inte rädda för att säga det vi tycker och vi följer inte alla dessa trender som går.

Jag vet att ni skriver låtar både om hat och om kärlek – men vad är starkast just nu? Rent specifikt, var kommer inspirationen ifrån?

– Jag vet inte riktigt faktiskt, det borde jag kanske göra. Men jag skriver om det jag känner är relevant för mig själv. Det finns ju så jävla mycket att vara förbannad på, det måste ju alla hålla med om, och då blir det ju lätt så att man skriver om det. Men vi har ju låtar som Never-Ending Mess som är en hyllningslåt till UAHC också. Vi är ju inget positive hardcore-band precis. Inspirationen kommer ju från allt möjligt, jag skriver nästan uteslutande om egna erfarenheter. Saker jag varit med om. För mig känns det bara fel att skriva om de här ”vanliga” grejerna (har tyvärr inget exempel) bara för att det ska vara så. Jag är ingen höjdarskrivare precis, men mina texter blir bra mycket bättre om jag själv kan tro på dom, vilket jag tror många band glömmer bort ibland.

Photo by: Emelie Svensson

Sen ni startade har ni fått ett rykte om er att vara väldigt bra, har nästan uteslutande fått höra om Agent Attitude, men vad tycker ni själva? Är det rättfärdigat?

– Haha, svår fråga. Klart man gillar sitt eget band, annars vore det ju tråkigt att åka runt och spela sina dåliga låtar hela tiden. Vi är jävligt seriösa med bandet. Vi repar 3 dagar i veckan, bokar spelningar hela tiden, skriver nya låtar hela tiden osv. Det var ju hela grejen från början, att vara seriösa och inte sova på det. Vi har spelat i många band innan som var precis tvärtom, där det inte händer ett skit. Men det är ju faktiskt mycket roligare att göra det man tycker är kul, hela tiden. Det är ju svinkul att folk peppat det ända sen starten.

Men folk borde gå och se oss idag. Vi är bättre nu. 

På vilket sätt skulle du säga att ni kompletterar varandra i bandet och vem gör vad?

– Alla är med på ett hörn, men jag vågar nog påstå att jag gör det mesta. Jag tycker om att greja med allt möjligt, allt från att skriva låtar till att boka turnéer. Men ibland tvingar jag de andra att hjälpa till. Musiken börjar nog bli mer och mer skriven av alla i bandet, ofta kommer ju någon med ett riff så sätter vi ihop låten tillsammans.Vi gillar ju typ samma musik allihopa så allting flyter på bra oftast. Alla i bandet är bra på att säga ifrån, vilket är viktigt för oss. Annars skulle vi låta som Metallica eller något nu om vi fått sväva ut. Det kan faktiskt vara helt utvecklingsstörda idéer som vi får för oss att göra ibland, men det är alltid någon som säger; nej, det här är världens sämsta idé.

Vad tycker ni om Uppsala när det gäller hardcore och hur ser det ut på bandfronten? Hur var det förut och hur är tillståndet nu?

– I Uppsala har vi ju Undergång, Bad Review, Diskonto, Obnoxious Youth, Always War osv. Med tanke på hur stor staden är så har vi ju mycket bra band. Innan min tid så var det ju mycket kängband och så också. Om man jämför med Stockholm, som nästan inte har nåt bra hardcoreband, så är det ju faktiskt ganska fett. Vi har en liten men aktiv scen i Uppsala idag, det som är synd är att det är lite för lite spelningar kanske. Folk gillar att spela i sina egna band istället för att sätta upp spelningar här, vilket inte heller är något negativt. Men det vore gött med fler gigs. Vi har dock ett nytt ställe på gång här som vi hoppas kan få igång lite mer gigs på. Så vi får se.

Men på just bandfronten tycker jag att Uppsala är jävligt bra. Både kvalité och kvantitet.

Ni har ju även en blogg ni inte uppdaterat eller tagit bort inläggen på, kommer den användas i framtiden, vad hände med den?

– Äh. Det var nån impulsgrej som vi tänkte uppdatera på turné. Men vi kom på att det är roligare att göra saker istället för att sitta vid en dator och skriva om dom när man är på turné. Jag vet inte vad som hänt med den nu, om den finns kvar eller så. Vi får väl se om någon i bandet tar på sig att skriva lite någon gång.


Er första demo lade ni ju upp gratis, hur emottogs den och vad tycker ni själva om den?

– Den mottogs bra som fan! Vi skrev låtarna på nån vecka och spelade in den på några timmar i våran replokal så vi hade inga förväntningar alls. Så det var jävligt coolt att se att folk gillade den på riktigt. Den kändes dock mer som en EP än en demo direkt när vi fått ut den, och det blev ju en EP sen. Väldigt primitiva låtar. Jag gillar den själv jävligt mycket, speciellt att spela låtarna live.

En tid efter detta hade ni även med två låtar på samlingsplattan SHITFUN #1 med andra Uppsala band, skulle du kunna berätta mer om de två låtarna och hur blev plattan?

– Ja, det är ju: Can’t stand to stick around och Change your ways från redan nämnda S/T EP’n. Dom två låtarna som folk oftast känner igen. Jag kommer inte ihåg om dom skrevs som en eller två låtar, men det blev i alla fall två låtar som sitter ihop. På den tiden så hade de flesta låtarna inte någon speciellt djup mening, t.ex Can’t stand to stick around, som handlar om att hänga med folk man inte gillar, vilket resulterar i dålig stämning så man bara vill dra, haha. Inte för att jag skriver djupa texter nu, men lite genomtänkta kan dom ju vara i alla fall.

Jag släppte SHITFUN #1 bara på CD-R och det var bara en grej vi gjorde för att promota UAHC-band. Vi sålde den för typ 20 kr eller gav bort gratis. Det gjordes bara 100 x eller nåt sånt, dock har jag den inte kvar själv tyvärr, och jag har knappt hört något om den efter släppet.

Det verkar som att ni har varit väldigt aktiva sedan ni började, var hittar ni all energi och hur kommer det sig att ni är så outtrötliga?

– Så länge man gillar det man gör kan man hålla på hur mycket som helst. Har inget bra svar på den frågan egentligen. Vi kommer fortsätta så länge vi gillar det. Jag sa tidigare att vi alltid försökt vara så seriösa som det går, och det är väl samma här. Vi tänker liksom inte gå på halvfart, när vi kan göra allt till 110%. Finns ingen anledning att inte göra saker tycker jag.

Läste i en intervju att ni blivit arresterad av polisen i Polen och att det hänt en massa saker när ni varit på turné, brukar det bli så när Agent Attitude är i stan?

– Haha, det låter värre än vad det egentligen var. Vi var på efterfest i en tatueringsstudio i Krakow och skulle sen gå ut på nån pub eller nåt. Vi var lite högljudda tror jag och jag drack en bärs på vägen, vilket polisen inte gillade. Men vi lyckades muta dom så allt blev lugnt. Vi har faktiskt varit ganska skonade från poliser och trubbel på turné. Det är rätt konstigt då vi gillar att beté oss som man kanske inte borde göra. Jag tror vi kommer undan med att vi är: ”crazy swedes, they’ll leave tomorrow”, så folk står ut med oss för dagen i alla fall.

Men ibland kan man vara lite halvrädd när man hänger med idioterna i det här bandet, haha. Jag är själv en av dom så inget ont menat, vi gillar att ha kul.


Av rent intresse så undrar jag vilka internskämt ni bollar runt, har hört att ni är rätt så bra på den biten också?

– Alltså, det är verkligen inte roliga skämt om man inte är där när det händer. Det är mest vår gitarrist Lars som håller låda. På senaste europa-turnén var det flera stycken som frågade ”what’s the name of the funniest guy in agent attitude”, och det var ju såklart Lars. I Serbien fick vi även veta att hans namn betyder bad ass, så då blev det ”Bad Ass, the funniest guy in AA”. Mycket olämpliga skämt kan dyka upp.

Vi lyssnar mycket på strunt-musik när vi är ute på turné också.

Om vi pratar lite mer om era plattor så har ni hittills även släppt ”Never-ending Mess” och en självbetitlad sjua förra året – skulle du kunna berätta om hur ni gick tillväga i studion inför bägge plattorna?

– Som jag sa så tog den första självbetitlade sjuan bara några timmar att spela in. Den spelade vi in live bara, alla instrument på en gång. Och la på några solon och sång efteråt. Den andra sjuan tog lite längre tid. Vi tog tid på oss, av någon anledning. På en månad var vi där kanske fyra – fem dagar eller så och spelade in. Det var en jobbig process tycker jag, jag skulle hellre vart där konstant i 5 dagar och fått allt gjort på en gång. Annars kommer man av sig mellan inspelningstillfällena. På den är bas, trummor och en gitarr inspelade samtidigt, sen lade vi på sång, gitarr, solon och så efter. Men det var kul som fan att ha gäster i studion som finns lite här och var på skivan. Johannes från Dr Living Dead och Undergång, Affe Piran från Undergång och Obnoxious Youth och Joel Håkansson från Pointless Youth var där och gästade.

Mycket kaffe, hamburgare och öl blir det ju så man står ut.

Ni har även gigat på Stockholm Straight Edge, vad innebär Straight Edge för er – och lever ni den livvstilen?

– Nej, ingen av oss är straight edge. Straight edge för mig är Minor Threat, typ. Och jag älskar Minor Threat (vem gör inte det?). Eftersom att jag aldrig sysslat med sånt kan jag inte uttala mig så mycket om det. Folk får göra vad dom vill för min del, jag tänker inte döma någon. Straight Edge-folk i regel brukar ju ha en tendens att göra saker och vara engagerade, vad jag förstår. Det gillar jag som fan. Jag har svårt för människor som inte vill göra någonting alls. Sitta-hemma-och-inte-göra-ett-skit-människor är inga jag ofta hänger med. Ganska ointressant. Full eller nykter spelar dock ingen roll om man är skön.

Det har även varit en hel del turneér för er del, hur många har ni varit på hittills och vilken har varit galnast? Vilka städer besökte ni och när gick dessa turneér av stapeln?

– Vi har varit på två stora turnéer i Europa och sedan kört några mindre i Sverige. Den senaste Europaturnén var definitivt den galnaste. Så jävla mycket härj och feta spelningar. Det var så jävla fett. Den turnén var i Juni i år och den första var i Juni förra året. Plugg och jobb har hållt oss tillbaka från att turnéra mer, men nu är vi loss från det och ska försöka göra mera grejer. Vi har väl nästan spelat i alla de svenska städerna som sätter upp spelningar, dock vill vi ju spela överallt, så några finns säkert kvar. I Europa har vi varit mycket i både väst och öst. Det är för många städer för att räkna upp. Den senaste turnén var nästan alla gigs det bästa vi gjort. Det var ofta vi åkte vidare till en annan stad och sa ”igår var nog det roligaste giget vi haft”, vilket är en cool känsla.

Vi ska dock försöka turnéra mer på andra ställen. Har snackat om USA och Indonesien och Australien. Skulle verkligen vilja åka över till staterna och turnéra!


Läste även att ni hade blivit sågade av Swedenmetal.se, vad tycker ni om just den sågningen och har ni lärt er att hantera ordentliga ackord än? Haha.

– Det skämtet till journalist tror jag inte hört en enda riktig rocklåt i hela sitt liv. Det var dock bland det roligaste jag läst. Han tyckte att jag såg ut som en tiger i en bur, ska det vara dåligt eller? Och att vi inte kan spela riktiga ackord… vi spelar power-chords, och ja, det är det man behöver kunna. Jag vet inte om han ville att vi skulle spela sånahär gnäll-emo-ackord.

Vad är skillnaden mellan Agent Attitude år 2010 och Agent Attitude idag? Vad har hänt med er sedan dess och på vilket sätt har ni utvecklats?

– Vi är äldre, snyggare, klokare. Nej, bara äldre. Ärligt talat vet jag inte. Vi är definitivt ett mycket bättre liveband då vi spelat ihop oss på ett annat sätt och spelat typ 100 mera gigs sen 2010. Vad gäller våran musik och influenser så har det ändrats lite kanske. Vi är nog lite mer influerade av Oxnard-banden och sånt där. Förr var det mycket Minor Threat och Uniform Choice och saker i den stilen. Battalion Of Saints har på senare tiden vart en stor influens för mig. Vi är lite råare, lite snabbare och lite mera käftsmäll idag.

Såg även att ni arbetat mycket på er koreografi, har den gått hem hos era hardcore-fans?

– Eh? Det där vet jag inget om. Vi har faktiskt aldrig någonsin bestämt något i förväg innan ett gig. Allt som händer och sker är helt spontant.

Vad kan man förvänta sig om man befinner sig i samma lokal där Agent Attitude spelar?

– Det vet jag inte. Som sagt, vi brukar inte förbereda oss på det viset så att vi har vissa saker planerade. Allt som sker är på impuls. Jag tror folk får komma och se själva. Men idioti är ju garanterat i alla fall. Förra helgen spelade vi i Malmö då någon började skjuta med en brandsläckare under giget, vilket resulterade i andnöd. Good times!

 Något roligt händer alltid. Vi gillar att vara retarderade.

Ni käkar ju också väldigt mycket tacos, men är det särskilt hardcore att göra det? Kör ni med starka grejer?

– Givetvis! Ersätt punkgrytan med tacos. Vi brukar faktiskt ha taco-Thursdays med UAHC-crewet. Man kör en varsin torsdag hemma hos sig och lagar tacos till alla, så jävla gött. Vi äter faktiskt bara två rätter: hamburgare, tacos och texmex-burgers. Uppsala har ett bra utbud av taco-restauranger så vi är lyckligt lottade. En Mexiko-turné vore som en dröm.

Agent Attitude var väl även med i Uppsala-artikeln i nummer fyra av Law & Order zinet, hur känns det att vara med där? Vad sa ni?

– Det känns coolt som fan att få vara med och representera våran generation av Uppsala Hardcore. Artikeln är fet, men jag kan också tycka att vissa saker borde lyfts fram mer. Men det är som sagt kul att få vara med, speciellt bland de andra banden i artikeln som i princip är legendariska. Coolt att folk börjat märka att det händer grejer i Uppsala också.

Vi pratade mest om våran turné och hur vi kom in på punk och hardcore. Det finns dock mycket, mycket mer än vad som är med i zinet.

Tänkte att vi skulle kunna snacka lite mer om er merchandise, vad finns det att köpa? Vem designar era loggor och sånt?

– Vi har det vanliga, tröjor, stickers, skivor och så. Vi vill dock trycka upp ballare grejer. Men det kanske kommer. Vi har lagt ganska stor vikt vid vårt artwork. Främst så ber vi våra polare som vi tycker är grymma på att måla att göra saker för oss, t.ex Erik från Hårda Tider har gjort både omslaget till Never-Ending Mess och våran signatur Agenten som ger alla fingret. Våran logga är gjord av vår polare Affe från Undergång/Obnoxious Youth. Vi har även en t-shirt gjord av Tremor från Milisi Kecoa från Indonesien. Vi har ett släpp på g, First Two EP’s, som kommer bli målat av João som lirar i The Black Coffins från Brasilien.

Kaffe-koppar, underkläder, tandborstar, fotbollar osv vill vi ju såklart ha vid vårt merchbord. Så vi får ta och trycka upp lite sånt.

Vad händer nu inom den närmaste framtiden på gig-fronten nu när ni var tvungna att ställa in på Ingbofestivalen?

– Hehe, vi har en policy att aldrig ställa in ett gig. Anledningen till att vi ställde in Ingbofestivalen var för att vi inte hann till den tid vi fått på grund av jobb. Men vi tjuvade in oss senare på kvällen och spelade efter ett annat band på deras tid. Det var gött som fan, men kanske inte det mest uppskattade. Vi har dock aldrig ställt in ett gig! Vi spelar gärna och ofta. Nu har det bara inte dykt upp något. Vi kommer nog turnera lite i europa i höst, vinter och vår. Den här gig-torkan kommer dock lägligt då vi vill jobba på vår fullängdare. I vinter kommer den spelas in, så vi hoppas få ut den i början av nästa år!

Kommer ni att släppa något nytt inom den närmaste framtiden?

– Som jag sagt, vi har en LP och kassett som heter ”First Two EP’s” som kommer innehålla våra två första EP’s + två osläppta låtar. Och fullängdare är på gång! Den kommer bli det bästa vi gjort, garanterat.

Tack för att jag fick intervjua er! Vad vill ni fylla upp slutet med, säg något klyftigt!

– Tack själv! Har dock inget vettigt att komma med så det blir bra såhär.

Invisible Guy recommend some of the best blogs for the end of 2012!

As you all know, I can’t be the king of the hill. There’s always someone else influencing me and blogs that I check regularly. But I know a lot of blogs that you should check out if you haven’t had the chance to do it yet. Since there’s a lot of blogs, there’s also a lot of blogs that will not be mentioned. When I check out blogs, I usually do that because they’re writing in an interesting manner, or that they’re sharing music that I like. If it isn’t one of those factors, it’s because they introduce me to a whole new world.

Some blogs might’ve put down the sign ages ago and some blogs might’ve just started their business here on the internet. These are the blogs that I return to on a regular basis, because they have something other blogs do not. This will not be your regular ranking with numbers and countdowns, this will simply be a description of the blog and why they deserve to be on this list. Also, this list is by no means hierarchical.


Ribbon Around A Bomb is an American blog, with a very dedicated author, whom almost always update her blog on a regular basis. There’s a flow in the blog that never ceases to amaze me and if it isn’t there, well then she returns with the best and most interesting stuff to read. Even though I don’t like modern art, some of it can be fascinating and intriguing. It’s like a blend in between modern art, old pictures of legendary bands, odd pictures of obscure bands and also a lot of talk about the radio show she’s running. Which mostly focuses on female acts within the punk-sphere and everything surrounding it. She’s got a very captivating style of writing, which sucks you in and makes a mess of you. It’s one of those blogs that I check on an odd, yet regular basis. I’ve also had the pleasure of interviewing her, so if you’re interesting in knowing more about this blog, check out the interview.

Plunder-the-TombsPlunder The Tombs is an Australian blog that fascinates me on so many levels. Since I’m an avid goth and death rock fan, anything that can dig out the best of forgotten goth would deserve a medal. This is also one of the better and more well-written blogs that handle the topic of obscure, old and forgotten goth/death rock bands. It might not be a blog that continually updates the material, but it’s a goldmine for everyone that loves to seek out old gems from the past. Since I wasn’t born in that time, this blog makes it even more interesting. He’s also got a lot of expertise within the area, which some blogs fail to have when writing about this stuff. If you want to read well-written pieces about times past, great records and anecdotes from different angles – this is the blog for you.

cropped-banner_021Last Days Of Man On Earth was a blog from Australia/US that was run by Joe Stumble. I actually had a shot to interview him, but unfortunately didn’t have the time to do it. His blog is the epitome of music-blogging, with a lot of very well-written pieces on things like The Hardcore Superiority Myth – Or, why did I choose 87-90? which you should read if you haven’t already done it. He generally wrote a lot about obscure bands and music that I hadn’t heard before and he actually made me stumble upon one of my favorite bands, which are called Cipher. It’s a shame that he put his blog on hiatus, but what better way to end a glorious reign than to quit when you’re on the top? Well, that’s what he did. As I look through what he’s written, I’m also inspired by the structure of his language and how he made his posts flow like water, which made reading them for the first time a total joy. Sometimes I wish I was even close to what he was and still probably is, when it comes to writing. It’s an inspiration to look through his blog and he’s one of the reasons why I started mine.

lukinLukinzine is a hardcore/punk-zine from Sweden that have influenced me greatly within that sphere of music. He was actually the reason for me picking up hardcore and writing about it in the first place, which generated support for Hotet Från Skogarna, my Svensk Punk och Hardcore-podcast and many other things related to it. You can’t really mention hardcore or punk within Sweden, without mentioning him. He’s like one of the more well-known godfathers of the blogs when it comes to that particular subject over here. Probably the most influential one at that, as he photographs shows, keeps up with the scene, do interviews and reviews on a regular basis. Even though I don’t like blogs that don’t produce a lot of text when it comes to reviews and daily updates, there’s something about Lukinzines writing that keeps you on the edge. Which is a compliment, since there aren’t a lot of blogs around that can write intriguing stuff in just a few sentences or more. Also, if you’re Swedish, you might want to check out my podcast as I’ve interviewed him.

gehitGe Hit Musiken is a pop music blog from Gothenburg operated by Bojan Buntic and his minions, which unfortunately for the international readers, is only written in Swedish. I don’t really like the music that he display over there, but sometimes he’s got a lot of new music that people should’ve heard a long time ago. A pretty good blend between mainstream and obscure music, mostly within pop or electronica. But he’s also got some great reviews of music that range from industrial to everything else, as its being said in the header of the blog. Even though there’s been a lot of pop lately and weird new music, he’s got something that other blogs don’t. He is actually one of the few blogs that focus more on poetic descriptions of the music, rather than namedropping a lot of bands that sound like the aforementioned one in the reviews he conducts. I also think he’s got some great and well-structured “Best Of” lists for the year 2012. It’s one of the blogs I read on a regular basis, at least when there’s some interesting material on display, if not; then I’m only there for the love of the Swedish (poetic) language. You should give him a chance and tell him to do more interviews.

cropped-header_main2Esau.se is a blog ran by Esau Alcona which is entirely dedicated to the phenomenon of pop. I don’t know where to begin really, but he seems to have a lot of expertise within the area. Even though I generally don’t like the music that’s being displayed, I find his blog to be interesting. He seems to have a lot of passion for what he does and the way he writes is correct but welcoming. It’s one of those blogs that I can read when I need some quick information about the latest happenings and what music Esau likes. I must say that I adore what he does, even though he didn’t include me in his countdown to Christmas! But, hey, I think it was very good anyway. He also did a mixtape for my blog which was presented by both his blog and mine, which you can find over here: Esau.se och Invisible Guy presenterar: Hipster Porn mixtape! Well, what more can I say? I hope that he continue doing what he loves to do. There’s a lot of things to check out, but I’m always checking his site when I need to know something about the latest pop-sensations. Be careful though, this is some obscure stuff, which the Invisible Guy likes a lot. I mean, I like the fact that he praises the more underground and obscure stuff, rather than the more mainstream. But each to his own.

att_mota_morkretMosher.se is a blog-zine from Sweden which is ran by Richard Ingemann and circuits around hardcore/punk, written in Swedish. Even though I don’t check his blog on a regular basis anymore, I do it when he publishes new material. It’s too bad that he haven’t updated it for a while, but I’m hoping for a comeback. He’s got a regular language and a correct one at that, which makes what he read a little bit more intriguing. There’s also something about the new design of the blog-zine that also heightens the reading experience. I think he’s got some unconventional material at times, like the essay about Totalt Jävla Mörker which is titled: Att Möta Mörkret – om “Söndra & Härska” av Totalt Jävla Mörker. It is one of the best and most concise essays I’ve read when it comes to that particular subject. He’s also got some nice interviews that he’s conducted with various bands within the sphere of punk and hardcore. But one of the more interesting additions to his blog is the scanned pieces of older Swedish punk and hardcore zines, which makes for a great read. Hopefully I’ll check in to his blog even more in 2013 and I hope he’s got some material that I would like to read. So hopefully we’ll see more of this blog next year.

CMI-HEADER-2Cactus Mouth Informer was a blog from the UK that was ran by Highlander and had been active since 2007. But since the 10th of December, he apparently ceased his activities with the blog, which is a shame. One of the more interesting additions when it comes to post-punk, goth rock, death rock and everything in between. A lot of interesting posts and clippings from different popular magazines about those genres. Which have given me a lot of information about them and let me read some of the interviews I might’ve missed and also reviews for that matter. He also uploaded a lot of music from that time, which is the 80’s and I’ve heard more obscure bands over there than anywhere else, when it comes to the 80’s. The quality of the blog was consistent and there was always something to read, if not clippings from Zig Zag Now, then something else worthy of your time. Even though there weren’t a lot of writing per se, there was a lot of material which you should’ve gotten your hands on a long time ago. I was also introduced to a lot more blogs when it comes to pure .mp3 and FLAC-blogs. Which was awesome, since I found a lot of music during that route. Let us hope that he continues somewhere else and show up on my radar, sometime in the future.

This concludes my list for this year. I know that there are a lot of blogs that I can’t remember right now, but that I might not visit on a regular basis. Who knows, I might write a little thing or two about them too. But this post is dedicated to blogs that have had, will have or is having a legacy that affects me in one way or another. Some of them might not last, some of them may, but time will tell. Hopefully they’ll develop into their own little niche and make something of their time on the web here among every other shitty blog that is out there. However, these blogs are far from shitty, which is a great thing. I’m hoping that more blogs will pop up that create something unique themselves.

– The Invisible Guy