Recension: Red Doves – Off the grid 12″

Lagom aggressiva men finslipade “bakåtsträvare“, tar ett stort kliv framåt. Med den första låten “Off The Grid“, så undrar man om det inte genast är slutet av 70-talet och början av 80-talet igen. Den råa essens som är Red Doves gör sig påmind genom att härstamma från en mycket grymmare tid. En stor skillnad är dock att tiderna har förändrats, men den största skillnaden blir till slut likheten; vi lever i en hård och tuff tid, vilket återspeglas på ett perfekt och nästan nonchalant sett av sångaren i bandet. Om jag hade fått säga mitt, så påminner det till viss del om Peter And The Test Tube Babies framtida kärleksbarn, som åkt tillbaka i tiden och försökt läxa upp en ännu råare aktör. Med det sagt så passar in det någorlunda nostalgiska amerikanska soundet i sammanhanget, då den betydligt råare brittiska kanaliseringen blir tämligen harmlös i sammanhanget, tack vare blandningen. Däremot måste jag säga att den amerikanska venen inte direkt märks förrän i refrängen och hur det låter i mellanakterna, då det känns som att det gamla brittiska soundet letar sig till utgången och kommer in genom den stora dörren för ännu en omgång.

Vad som därför blir tydligare i och med den andra låten “Chameleon Street” är den, för sin tid, typiska frustrerade och letande aggressiviteten från främst tidig amerikansk hardcore. Skillnaden enligt mig är den mer framträdande och melodiösa sidan som inte direkt är lika tydlig inom den brittiska. Måste även säga att sångaren får till orden på ett bra sätt, trots att det märks att det kommer från en svensk källa. Vilket gör att det hela känns märkligt, då det knappt ens finns ett spår utav den gamla svenska punken någonstans. Men å andra sidan låter det inte heller som om det varit ambitionen och därför faller det platt. Det mest märkbara är de snabba och finurliga riffen, som snabbt avlöser vartandra och formar olika melodiösa slingor packade till bristningsgränsen med attityd.

Den uppkommande låten “Payed In Excuses” påminner en hel del om Damage och stilen de lyckas porträttera på sin senaste platta. Skillnaden är väl den gryniga ljudbilden som genast skulle kunna betecknas som mer utav en rocklåt med punkinfluenser än tvärtom. När den svenska dialekten skiner igenom så känns det som att det passar in i sammanhanget. Den ger en egen charm till låten och fortsätter på det inslagna spåret, för en mer lättsam och nonchalant punkgryta av högre rang. När jag väl lyckats ta mig till låten “Kamikaze Love” så börjar det långsamt gå åt andra hållet. Nog för att Red Doves är intressanta, men det börjar bli lite väl mycket av samma tugg om och om igen. Där finns ett visst drag i musiken men det känns som att jag har hört detta förut. När man väl börjar komma till den punkten att allt man hör låter likadant, så är det illa. Men det mest engagerande i just denna låt är hur de blandar lo-fi med en verklig ljudbild, men det tar även ut en hel del av energin som de haft i tidigare låtar. Som om luften pyser ur och allting genast börjar bli långsammare och trögare att lyssna till.

Hur som helst tar låten “Ode To Nothing” tillbaka bandet till sin ursprungsposition, enda skillnaden är att ljudbilden är förändrad och i ett långsammare tempo. Något utav en balladaktig punkdänga som spiller över kanterna och förmedlar en hopplöshet. Med hjälp av denna vändning så blir det genast mycket trevligare att lyssna till det. Den uppenbara nihilistiska ådran gör att man bara vill flyta med och vaggar från sida till sida, när saxofonen lägger an och kompletterar de övriga instrumenten på ett bra sätt. En tydlig markör som förståndigt visar vägen ur en inslagen fåra. Visserligen fortsätter det, fast återigen i ett snabbare tempo och utan saxofon i låten “From Nothing To Nowhere” där det känns som om de får revansch och energin kryper långsamt tillbaka och slår ett slag. En av de låtar som är bra på ett sätt som är obeskrivligt, då de lyckas kravla sig ur nedåtspiralen och ge allt för att sedan kasta det rakt i ansiktet. Hittills en av de bättre låtarna på albumet, med en perfekt blandning av det flyende, energiska och totalt kompromisslösa som de tidigare levererat i mindre doser.

Nu när allt kommit igång på riktigt är jag redan på låt nummer sju som är “Watch From The Shadows“. Sångaren gör riktigt bra ifrån sig och det kommer loss som en nonchalant blandning av både apati men utan den i överlag nihilistiska inställningen, utan precis som han sjunger: “We’re back in style“. De tidstypiska dragen från äldre amerikansk punk och hardcore, framförd utav svenskar, gör att det hela tippar över totalt. Allt i en liten förpackning och med stora ambitioner, där allting till slut faller på plats och ger en den euforin man förväntar sig av just den typen av punk. Där den mer rockiga andan av melodiösa riff och den punkiga känslan ligger i framkant hela tiden och där sångaren verkligen är en stor del av hela njutningen. När allt spiller över till låten “I’m A Target“, så undrar man verkligen om det kan bli bättre än såhär och givetvis blir det så. Refrängen har samma innovativa känsla som man får när man lyssnar på the Hex Dispensers, även om de möjligen har ännu mer melodiöst sting i sin musik. Trots att de spretar och stretar så röjer de undan tidigare oplöjd mark och stampar med sina fötter i takt, det är dags för den mer klämkäcka och nonchalanta sidan av punk som inte fått fotfäste. Men tack vare de smutsiga skorna så är det en realitet, särskilt med denna låt.

Musiken forsätter i samma anda och är genomgående i de två låtar som kommer efter och när man väl tagit sig till en av dom, vars namn är “Stains“, blir man förundrad över hur likriktat det kan vara ibland. Inget ont om det, men det blir en hel del repetition som även låter sig höras i den senare låten “White Dots“. Där det egentligen inte känns som att något behöver tilläggas. Nog för att de har bevisat att de har något särskilt, men det känns som att det i överlag håller sig inom grinden och inte vågar sig ut. Andra bullar är det dock med den sista låten “Out Of Orbit“, som förmodligen är en av de snabbare låtarna och även den längsta på plattan- Där skruvas tempot upp i början och håller stilen ända tills låten är slut. De melodiösa förgreningarna inom låten får visa sig från sin bästa sida och letar sig äntligen utanför de gränser som de tyvärr hållit sig inom. Men det är kanske så det är ibland, plattan är av det slaget att de inkorporerat en hel del saker som jag inte direkt har tänkt på. Det bevisar å ena sidan att de har en plats, men å andra sidan kan det bli lite väl repetivt när man tittar i backspegeln. Nu krävs det bara att Red Doves slår av backspegeln totalt och går bärsärk, men det kan de göra och det har de visat att de är kapabla av att göra. Ett intressant band, som kan leverera, när de vill. Förhoppningsvis simulerar de detta och går sin egen väg, istället för att rita in sig själv i en fyrkant med hjälp av de musikaliska kritorna.

Mitt råd till er är att ni köper plattan och lyssnar igenom den, för det är det verkligen värt. Den går att köpa hos Gaphals.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s