Recension: Damage – Weapons Of Mass Destruction 12¨

Den minst sagt excentriska kombinationen av den gamla skolans hardcore, direkt från Amerika. Blandad med en helt egen, någorlunda alternativ infallsvinkel rent musikaliskt. Damage står inte och trampar luft, de trampar på alla andras tår och gör det på ett minst sagt flagrant vis. Med det sagt så tycker jag att den första låten “Keepin’ It Wild” slänger sig med diverse generisk amerikansk hardcore från 80-talet och framåt, men det finns någonting där som inte sätter stopp för upplevelsen. I och med att de nyligen släppt sin tecknade musikvideo, så får jag upp en tecknad Kaj Sivervik (sångaren) i huvudet. Vad jag vill jag då säga med detta? Jo, det är en någorlunda halvseriös kombination av välutförd amerikansk hardcore i samklang med en ännu icke-existerande svensk motsvarighet –  som sjunges på engelska. Även om det inte riktigt går att ta det på allvar många gånger, så vill jag även hävda att det fått till den mer lättsamma blandningen av just hardcore och punk som inte direkt existerat på ett tag, åtminstone inte i Sverige. Ytterligare ett steg in i deras dimension av galenskaper och lättvindiga inställning, så finner vi “Hate“, som är den andra låten på plattan.

Måste sägas att just den låten påminner väldigt mycket om ett band, rent soundmässigt, som går under namnet: Gang Green. Släng in en slev av tidiga Zero Boys så är du på rätt spår, krydda det med en vokalist som de kanske inte nått ända fram till, nämligen: Ian MacKaye (Minor Threat), men det känns som att Kaj Sivervik besitter samma energi i sitt utförande som denne man. Men ju längre in man kommer, desto mer känns det som att det finns en viss thrash-influens gömd någonstans i alltet. Åtminstone när det kommer till just sångarens insats på plattan, särskilt i den tredje låten “This Is Our Show“. Låten i sig är ett mästerverk när det kommer till just hur den utförs, särskilt när allting stannar av och trummorna går över till ett helt annat tempo. Avslutningen av låten är också helt perfekt, då den använder sig av exakt samma mekanism som beskrevs ovan. Det känns belönande på något sätt att sitta och lyssna på det, tro att det är slut och sedan få ytterligare en tempospurt som skjuter i taket och sedan att hela skiten bara stannar av helt tvärt. Nu när jag fått en stor dos av hardcore punk, så vill jag givetvis ha mer. Bandet ger mig det i låten “Tomorrows Problems“, som i sig är något helt annat än just en ösig låt, utan den fokuserar ännu mer på ett lagom trevlig melodi och mer av allsångsmelodin som jag tycker att man borde höra mer av än bara i refrängen. Tycker allt att det är mäktigt när flera röster samtidigt yttrar något, oavsett om det hör till det klassiska “GO!” eller något annat budskap.

När det kommer till variation så är de inte direkt ute och slirar, även om låtarna kan låta snarlikt så har de olika ingångar till det och avslut. Problemet som uppstår efter cirka fyra låtar är att den femte “Time Flies” lätt känns som samma tugg, fast låten lyckas lyftas upp utav en basslinga som inte är av denna värld. Även om jag inte gillar låten i sig, så tycker jag att vissa partier låter väldigt bra och det svänger som ut av helvete. Vilket efter den femte låten för mig vidare till den sjätte låten, som är lite annorlunda och har mer tyngd till melodin. Låten heter “Rising” och känns i allmänhet lite mer välgenomtänkt än de övriga låtarna, dessutom har de ungefär trettio sekunder mer till sitt förfogande. Refrängen blir mäktig med hjälp av rytmerna och melodierna, och denna gång måste jag faktiskt säga att trummisen är jävligt på hugget. Det känns som att han eggar på ännu mer och förgyller ljudlandskapet med de snabba trumslagen och för omväxlingens skull också får byta runt mellan olika takter lite då och då.

Sjunde låtenHolding On” har ett trevligt intro, men inte mycket mer än så. Nu har det tugg som gått som en röd linje genom plattan tröttat ut mig och jag känner mig tvungen att lyssna om flera gånger, innan jag kan ta in hur väl Kaj Sivervik fyller sin roll i denna låt. Han har lyckats få ytterligare en injektion av hardcore punk och sprider runt detta till de övriga medlemmarna, vilket i min mening gör att låten känns och låter mycket bättre. Men det tog några gånger innan jag orkade mer av det. Samma grej händer egentligen med låt nummer åtta “Missile Attack“, men i jämförelse med föregående låt så är texten till denna låt otroligt skoj att lyssna till. Förutom att bara följande meningar går in i mitt huvud: “Korea, Korea…” samt “Boom, boom, boom“, så sitter jag i min ensamhet och försöker att vara diplomatisk.

Här har jag nämligen hamnat mitt i en konflikt, och det känns kanske löjligt, men fantasin skenar iväg och plötsligt står jag där i Korea medan bandet lirar för fulla muggar. Där, mitt i all krigsförberedelse, står jag med en vit jävla flagga. Svårt att förklara, men den här låten påverkade mig åtminstone rent lyrikmässigt, på ett metafysiskt plan. Låt nummer nio “Welcome To The Stoneage” har inte riktigt samma påverkan, men det är en av de få gånger jag faktiskt kunnat ta till eller greppa vad som sjungs i dessa låtar. Eftersom att det går i ett så hisnande tempo, så är det svårt att hänga med ibland. Däremot så visar “tugget” sitt fula ansikte här igen, jag börjar verkligen att tröttna och ligger närmast och försöker att drömma mig in i ljudlandskapet. Men det är någonting som låser sig, det är precis som om de sätter ett hänglås på mig och låter mig ligga fastkedjad medan de försöker köra ner deras vetenskapliga experiment i käften på mig. Till slut så lyckas jag ta mig till den tionde låten “Can’t Be Stopped” och måste applådera Damage för att de inte gjorde plattan längre. Tror nog att denna längden räckte gott och väl.

Nu har de visat framfötterna återigen och det som rungar i mina öron är: “We can’t be stopped”. Möjligen ett starkare budskap än innan och med en riktigt stark inlevelse, där allting känns som att det är på sin plats. De har härmed visat att de vill slå sig in på en bana som andra lämnat för länge sedan, de har även visat att de kan göra det med bravur. Men nu, i det sista skeendet, vill jag ändå få ett kvitto på att de ska fortsätta och utveckla detta till någonting som tar sig utanför ytterligheterna. Vem vet, kanske tar de sig ut i rymden någon gång? Skulle vara skoj att höra lite rymdpunk. Hur som helst, en bra platta även om det saknas några delar. Men det är bara att be Mulle Meck fixa dessa tills nästa gång, så ska ni se att Damage växer till sig och forcerar in sina fötter i skarven och bräcker upp dörren. Det återstår att se, men kodus till er.

, för bövelen, köp den riktiga varan i form av en LP-skiva från deras bandcamp. För då får du både den fysiska varan men även den nedladdningsbara plattan på köpet.

Advertisements

One thought on “Recension: Damage – Weapons Of Mass Destruction 12¨

  1. Pingback: Damage – Weapons of Mass Destruction ”Ute nu” | Gaphals

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s