My New Fascination: 45 Grave – Sleep In Safety

45 Grave – Sleep In Safety (Re-Issue)

This album is one of my all-time favorites, so I had to feature it in here. Headed by the influential Dinah Cancer, making a name for themselves once again with the newly released album “Pick Your Poison” which was released in August, this year. So they’re pretty much alive, once again. But I’m not here to talk about their latest album, I’m here to talk about one of my favorite albums. Namely their first album “Sleep In Safety” from 1983, but I’ve picked the re-mastered version from 1993 since it’s the one I’ve got in my hands right now. I like this album because it introduced me to the death-rock genre as a whole and they’ve had a huge influence on many bands that came out of L.A. at that time. Therefore, I have them to thank for making me discover other bands in the same genre. One of the significant differences between this band and other bands, is that they withheld the general rock-oriented sound and slowly but surely introduced the purveyor of the death-rock sound as it could sound back then and very much sound like in these days.

First song on the album “Insurance From God” is really intriguing with the organ-playing and the overall nocturnal goth sound that its got embellished on itself. I like how Dinah Cancers vocals sound like something in between a punk record, but still keeps the kind of high-pitch blended with low-pitch trademark that was and probably still is 45 Grave. The sound-scape of this song quickly shifts from a full frontal attack, to a more slow-paced and rock-oriented song focusing on solos and eager riffing, quickly jumping back to the wagon and introducing the fast-paced baseline groove, with a stickier sound of extremely nice drums and guitar-riffs. So, if this isn’t the epitome, I know what is.

The song “Evil” is really a tongue-in-cheek, almost sloppy song that attaches itself by force to my brain and ears. And it’s not sloppy in the way that anything is done completely without feeling, it’s just that its got that wonderful blase-sound. As if they don’t care anymore, they’ve had this evilness for too long. I also like how the music is a blend of horror-themed songs you could encounter in movies about vampires and other horror-flicks from way back. Third song “Party Time” reminds me very much of a death-rock version of the Joan Jett and The Blackhearts song “I Love Rock’n’Roll“, because it’s got everything that rock sounded like but it’s got an unconventional approach to it, blending both the classic rock sound and their own sound into a fabulous mix of the darkest things imaginable. Maybe I’m wrong about it, because they’re two separate songs, but I believe they’ve got the same spirit when it comes to rock and how it sounds. Now I must say that the fourth song on the album “Violent World” has an abysmal intro that frightens me in one sense and fascinates me in another. Unleashed is a punk beast with a cheeky synth waltzing with it, into a whirlwind of bats and brazen punk attitude. Another song that is very good on this album is the song “Phantoms“, which I believe is the epitome of the 45 Grave sound.

Here is where they sounded best, and this album is a great mark of their success when it comes to the musical aspect of it. Such a unique but overlooked band. Even though I like rock, I must say that I’m moved by the sound of death-rock at its earliest stage. I’m also thinking of checking out their latest album and reviewing it for everyone of you readers, so you know what you’re getting. You should get this album in any way you can, if possible, because it’s one hell of an album.

Recension: Niels Nielsen – Shadow Twin 7¨

Om man inte hört om honom förut, så kan man drista sig till att göra det nu. Niels Nielsen har släppt loss ett riktigt kraftpaket, som ryms i två låtar och som lyckas spränga in sig i nya fack. Dock är det inte just det som är intressant, utan det är hur han med musiken lyckas få det till något annat än just musik. Ja, ni hörde rätt, han lyckas ta det ett snäpp högre. Särskilt med titel-låten som ligger på A-sidan av vinylskivan, nämligen “Shadow Twin“. Inom just detta ljudlandskap så finns det en hel rad med genrer som lyckas föras samman med extrem precision, men som även suddar ut just dessa barriärer. Just denna låt faller mig gott om hjärtat, eftersom att den sedemera utvecklas till en kaskad av överblivna känslor som inkluderas i känslosvallet så fort man sugit sig åt musiken och lyckas förstå vad det kan handla om. Blandningen av ljuvlig uppåtmusik och melankolisk alternativmelodi, gör att det känns som att allting rämnar runt en. Känns som att det finns en viss nostalgi inblandad i det hela, och Niels intonation när han sjunger kryddar vemodet inom en ytterligare. Helt enkelt så har han lyckats skapa en låt som flyter mellan att kunna spelas på radio och att faktiskt kunna njuta av det. Det är få förunnat att kunna göra det, särskilt för oss som inte imundigar den radiomusik som finns tillgänglig nu. Tror att jag har spelat denna låt över hundra gånger till att börja med, om ens det, och inte ens då lyckas jag greppa den fantastiska ådra som gör det här möjligt överhuvudtaget. Verkar som att just den skall vara lite höljd i dimman, så att jag för mig själv, någon gång, faktiskt kan pricka rätt. Mystiken är en del av själva essensen, den är dold i fallgropar men sipprar ur springorna när miraklet släpps ur sin urna. Otroligt bra låt, otroligt bra sväng och det är något som är saknat, den skriker: spela mig på radion. Fast utan falskhet i tonen. Det måste även sägas att Niels Nielsen består inte bara utav honom själv, utan hans hantlangare Henric Bellinger och Anders Risenstrand stöttar upp den musikaliska (eller konstnärliga) resan mellan samförstånd och undermedvetenhet.

När det väl lugnat ner sig och avslutats efter 3-minuterssträcket, så rör jag mig vidare till mer okända territorier. Nu är jag inne på den alltför förbisedda B-sidan av vinylskivan, med låten “I’m not here“. Påminner faktiskt om ett yngre om än inte lika välkänt The Tough Alliance när man tänker efter. Men den teorin kan inte hålla mer än till några procent. Skulle kunna sägas att det är en fin blandning mellan det numera splittrade bandet Zeigeist och just de förstnämnda. Äntligen kommer jag på varför ett tomrum har fyllts, de har ju tagit Zeigeists plats! Eller åtminstone burit facklan vidare, vilket känns otroligt bra, då detta band lyckas leverera på flera olika fronter samtidigt men ändå varit njutbara. Främst är det ljudlandskapets karaktär, med drömska synthar och drivande trummor som gör att jag tänker åt det hållet. Men även den vackra sångrösten får mig på fall. I vanliga fall är det antingen eller, men i detta fallet är det både och, för båda sidor av vinylen är definitivt något man bör spana in. Själv hoppas jag att de tar sig högre upp på klippan och sätter sin egna flagga längst upp, så att vi vet att de är att räkna med. Ett otroligt bra släpp som lämnar så mycket som “inget” att önska, här finns allting och nu känner jag på mig att uppförsbacken inte är lika svår. Ett sant nöje har det varit att lyssna på detta, det är något som behövs och tomrummet är inte längre fyllt med illa placerade stolar. Nu möblerar vi!

Ni kan lyssna på hela singeln här borta, på Gaphals bandcamp. Tycker att ni bör köpa den för att det är de värda.