Dubbelrecension: Dalaplan och Knifven!

Med ett urbant omslag som heter duga, så vill Dalaplan frälsa oss ytterligare. Omslaget har ett par härliga kontraster, men förmedlar även en slags sorgsenhet. Trots att låttiteln “Ta mig när jag faller” framstår som någorlunda illavarslande, rent känslomässigt, så fylls ljudbilden snabbt upp utav snabba och storsinta trumslag. Låttexten följer måhända temat till punkt och pricka, men själva ljudbilden innehåller istället en blandning av allvarsamhet och lättsam lycka. Däribland inkluderar de även utomordentlig back-up sång på just denna låt, och det märks varför den fått plats på A-sidan av singeln. Rent musikmässigt är den svängig, lätt att komma ihåg och även mångfacetterad på så sätt att de blandar hejvilt när det kommer till genren de är verksam i. Det är rock för fulla muggar, lite punk och faktiskt en gnutta psykedeliskt.

Förutom det faktum att helheten berör på så många olika plan, så måste det även påpekas att Jenny Neikels stämma förgyller ljudbilden ytterligare. Nog för att låten ligger och balanserar mellan att vara en vanlig sing-along dänga, men de lyckas driva skutan åt helt rätt håll istället och slipper därför köra på grund, vilket känns otroligt betryggande. Dessutom måste det tilläggas att Skånskan inte låter malplacerad någonstans, den passar helt perfekt och är enkel att lägga ihop tillsammans med resten av pusslet. En otroligt bra start på singeln hittills, med en låt som gått på repeat så många gånger att jag nästan glömmer att stänga av den ibland. Flödet är bra, allt passar ihop och det känns främst av allt: helt naturligt.

Efter att ha vänt på steken och hamnat på b-sidan, så förstår jag varifrån titeln kommit. Låten “Alcatraz” visar på den andra sidan av vad Dalaplan kan vara eller kanske vill bli. Vem vet, inte jag i vilket fall, men det jag vet är att den känns mer driven av post-punk än något annat. Inom vissa passager påminner de ytterst mycket om gamla klassiker inom genren så som vår Svenska stolthet Ståålfågel, om man jämför med deras synthpassager och uppdrivna tempo i särskilda låtar. Ypperligt att de kombinerar de två världar som sällan möts, och en uppvisning av klass och styrka när det kommer till det musikaliska. En mer ångestdriven dänga än föregångaren, men möjligtvis inte lika svängig. Trots att det kanske inte finns några minus i någon av låtarna, så är de av så hög klass att bägge passar. Vad jag själv vill hävda är att det är två för olika känslotillstånd, så om du går på den styva linan, slå på denna.

Men om allt är frid och fröjd, slå på den andra. Det känns som att b-sidan är lite mer personlig än a-sidan, och det kändes som att den första pepplåten behövde en motpart. Hur som helst är detta en utmärkt singel, och jag vill även påstå att den är en bra introduktion, för innan hade jag knappt ens besvärat mig själv med att leta upp deras musik. Nu skäms jag lite till, och därför slår jag på de igen, denna gång på högsta volym.

Ingenting blir sig likt efter att ha lagt sina ögon på denna juvel. Omslaget är rätt så knasigt i sig, men den fångar i vilket fall som helst min uppmärksamhet. En av de konstigare omslagen jag sett på ett tag, men det tillhör förmodligen det djupa artisteriet. Färgkombinationerna är vackra i all sin prakt och även känslan av “serietecknat” förgyller ögonblicket då man glor på det. Men nog om det, ni vill nog höra lite om hur musiken är. Känslan av att vilja bli en rebell, är det första jag tänker på när jag hör introt till den första låten, som heter “Perstorp“. När jag väl kommer på att denna musik framförs av vuxna män, så känner jag mig helt plötsligt mycket yngre igen. Det känns som att de lyckats fånga de idealistiska ögonblicken samt ungdomens dagar i en enda låt. När allting var annorlunda, där allting var mer svart och vitt.

Allt framfört av en falsksjungande herre, ackompanjerad av sina vapendragare, som stämmer in. Nog för att “falsksjungande” kanske har en negativ klang till att börja med, men i just detta sammanhanget faller allt på plats. Tempot är uppskruvat och de spyr ur sig all musik likt en aktiv vulkan, där de snabba riffen tar kontrollen och ledsagar trummorna till den plats de ska vara på. Trots att saker och ting känns ostrukturerade, så är de ändå väldigt strukturerade. När allt håller på att falla ihop, räddas de av en gitarr här eller en trumma där. Som om de försöker ta sig hela vägen in i ditt gästvänliga rum, men istället försöker lura dig genom att hitta genvägar. Hittills har de i vilket fall lyckats lura mig in i en annan fåra, nämligen att lyckas klämma till mina nerver så att jag stampar i takt. Hjärnan lovar mig dyrt och heligt att det inte är med meningen, men mitt hjärta säger något helt annat: allt är i sin ordning.

Vad passar då bättre än att dra till “Kliniken“? Jo, det är så låten på b-sidan heter. Här känns allting mer trallvänligt och mindre ruffigt. Drömmer mig tillbaks till de tidigare åren av trallpunk, men det här är en kombination av rockens eleganta ljusglimtar och punkens mer tralliga sida. Alltså är det en annorlunda upplevelse, då två totalförbjudna objekt blandas ihop. Men det passar bra ihop och trumpeten förhöjer ögonblicken ytterligare. Sången är sig rätt så lik, om än lite annorlunda. Det svänger dock något enormt och kompletterar den första sidan med ännu mer, i all sin enkelhet. Tycker att ett tomrum fylldes upp och blev ännu mer slagkraftigt än det varit förut. Förmodligen lyckades Knifven att skapa ett vakuum, för jag är helt ställd mellan knoppen och kroppen. De olika organen blir autonoma och jag känner mig mer idealistisk än någonsin.

Ni vet nog hur det känns att bli frälst, men det känns lite väl magstarkt med tanke på bandets namn. Dock vill jag påstå att detta var något av det bästa jag hört på mycket länge. Så jag hungrar efter mer, men just nu finns det inte föda, så jag återkommer till jordelivet som odöd. Då hoppas jag att jag får spisa mer af Knifven.

Här nedanför skulle Niels Nielsen hålla till, men han har inte kommit till festen ännu. Därför uppdateras detta inlägg vid ett senare tillfälle. Nöj er med Dalaplan och Knifven först.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s