Trippelrecension: Noll IQ och Köttknif!

Härmed introducerar jag en helt ny form rent recensionsmässigt på bloggen. Tänkte att jag behövde lite bättre flöde och kommer därför att recensera tre olika plattor, varav två kommer från bandet Noll IQ och en från Köttknif. Eftersom att dessa band i princip består av samma konstellation, så bestämde jag mig för att inkludera alla tre i denna recensionsform. Så med andra ord är detta ett test och om det fungerar för mig och uppskattas av de banden och artisterna jag recenserar så tänker jag fortsätta med det. Mest för att det känns som att jag behöver två utgångspunkter när jag tolkar vissa saker. En form där jag kör låt för låt och en annan form som är mer sammanfattande. Givetvis kommer jag att lägga ned lika mycket tid och eftertanke på dessa recensioner, enda skillnaden är att dessa är mer koncisa. På det sättet tillfredsställer man både de som diggar välanalyserade och längre recensioner och de som vill ha något mer koncist.

Noll IQ – Pick Your Idiot EP (2011)

Det minst sagt intressanta omslaget påminner onekligen om Poison Ideas släpp “Pick Your King“, om än ett mer amatörmässigt sådant. Vilket även har förklarats, att influenserna för omslaget kom just därifrån. Tycker själv att omslaget är rent genialiskt om man sätter in det i det perspektiv det utgår ifrån, nämligen Powerviolence. Så om man förstår själva essensen av den genren, så vet man även att det är rätt kort och koncist när det kommer till själva musiken, just som genre. Man kan även uppfatta det som rätt så provokativt, men man förstår att det är ett driv med sig själv, med tanke på att de heter just Noll IQ och har det överst på omslaget. Hur som helst har jag garvat rätt så mycket varje gång jag sett omslaget.

När jag väl sätter på CD-skivan så undgår det inte att det finns en slags motsatt lokalromantik hos grabbarna, med tanke på att första låten “Bombregn över Falun” påminner mig rent titelmässigt om “Napalm över Stureplan“. Så det har de ambitioner att nå högre. Den låten är allt annat än harmonisk, först så möts jag av ett skitlångt intro som jag inte förstår så mycket utav, men det märks att det finns en stor slev humor i sammanhanget. Antingen kan detta inferno av kaotiska trummor, lo-fi, skrik i allmänhet och nästan ohörbara riff kategoriseras som en blandning av powerviolence och fastcore. Även om låten är över två minuter lång, så försvinner den iväg likt ett skenande tåg en midvinterdag, dimman är för tjock och höljet för tunt för att hålla galenskaperna inom tidsramen. Nästa låt på menyn är “Pretentiöspunk” och går väl egentligen enligt samma mönster, om än så är den lite kortare.

Inom vissa partier påminner detta om en lättare, om än inte lika välutvecklad version utav Massgrav. Resten av plattan innehåller egentligen samma saker, om än så byts lyrikerna ut till något annat och vissa partier är lite annorlunda än de andra. Det jag tycker är de starkaste korten på plattan är “Pretentiöspunk“, “I hate you” (som är en cover på något) och “Lobotomera mig“. Förutom det faktum att Noll IQ är här för att provocera och ha kul, så märks det även att man drar influenser från punk, powerviolence, fastcore och allt mittemellan. Emellanåt låter det för jävligt, men det som är sunt med detta bandet är att de drar sig inte för att vara självkritiska eller i humorns tecken försöka att provocera inom “scenen“.

Allting är inte på allvar, behöver inte vara det och är det inte enligt filosofin som jag tagit del av på denna plattan. Måhända att musiken inte är i det bästa laget, men det är åtminstone ett hugg i rätt riktning. Eftersom att det finns väldigt få, om ens några alls, som kör powerviolence på svenska och även blandar in andra genrer, så känns det rätt så kul att Noll IQ går i bräschen för just det. Förhoppningsvis hittar de rätt, någon gång. Ett stort plus i kanten för det ovannämnda, ett litet minus för plattan i allmänhet. Men jag fick mig i alla fall ett gott skratt och tyckte det var helt okej.

Favoritlåtar: Pretentiöspunk, I hate you och Lobotomera mig

Bolag: Jäflaranamma Productions

Min bedömning: 2.8/5

Noll IQ – Idioti Som Livsstil (2012)

Då är vi tillbaka igen, på samma planhalva, nämligen hos samma band: Noll IQ. Denna gången så tar jag även uppföljaren och recenserar den. Själva omslaget är kanske inte lika humoristiskt som föregångaren, men det är väl mest på grund av avsaknaden av referenser. Får ett mer seriösare intryck av detta omslaget och det känns som att de försöker att bilda sig sitt egna varumärke, med tanke på att samma omslag (fast utan albumnamnet) används som deras “officiella” logga. Tycker dock att omslaget har den humoristiska touch som jag lärt känna Noll IQ vid. Figuren verkar vara lite lätt efterbliven och det rimmar ju bra med deras val av namn. Dessutom håller han på att bränna upp den egna loggan, så man förstår ju åt vilket håll det barkar åt. Frågan är då om själva omslaget representerar en viss mognad eller om man bör ta det med en nypa salt. Därför tänkte jag ta reda på det och beger mig därför rätt in i musikvärlden, eller ja, deras värld för en stund.

Förra gången var det åtta låtar sammanlagt och nu har man alltså kraftsamlat och nästan dubblerat det antalet, då de fått upp det till hela fjorton låtar. Något säger mig att de kanske håller på att närma sig powerviolence på riktigt, eller så kan jag ha helt fel. Vi börjar genom att lyssna på första låten direkt. Låten vars namn är “Arbeit Macht Frei Förmedlingen” påvisar att jag inte hade särskilt fel ändå. Efter ett jävligt röjigt och bra intro, så kastas man direkt in i den värld som jag förväntade mig, nämligen: powerviolence. Nu känns det verkligen som att de hittat den nischen de borde hållit på, för i jämförelse med det föregående albumet så använder de den energin och de positiva egenskaper som föregående album uppvisade. Det känns som att de tagit sig från stadiet att välja och vraka mellan olika genrer, förkastat det och de totalt ointressanta intermezzo-passagerna. Intresset förhöjs ytterligare med den provokativa låttiteln “Bomba Kina“, som låter som en bisarr blandning av ett Onkel Kånkel-medley i samklang med powerviolence. Nästa låt sparar onekligen inte på lågorna, de vill tända eld på hela skiten, ni kanske förstår själva när ni får se titeln: “Spriten Räddade Mig Från Straight Edge“, vars inspirationskälla förmodligen återfinns hos Räserbajs (nej, inte DLK, mitt fel) och deras låt “Spriten Räddade Mig Från Sporten“.

När man sätter det i sitt sammanhang så kan man ana ironin, men samtidigt är det intressant hur de kombinerar powerviolence och dess råa element, och samtidigt behåller traditionen av provokativa eller meningslösa låttitlar. Vid vissa låtar känns det även som att de får in lite hederlig d-takt och crust, till viss del i alla fall. Problemet som inte har åtgärdats än däremot, är att de har för många ointressanta låtar. Man orkar helt enkelt inte lyssna på vilka låtar, för de blir för enformiga och utan finess. Det som räddar stunden är att läsa låtnamnen, men å andra sidan är det här en av de flera kärnor som binder ihop powerviolence till det som det verkligen är. Av någon bisarr anledning har de även valt att inkludera lite Oi-influenser, i form av allsången i låten: “Jag Vill Bli Polis Och Spöa Punkare“. När det kommer till saker som det här bandet gör rätt, så är det att de till övervägande del håller sig inom powerviolence, för det är där jag tycker de hör hemma.

Ljudbilden är väl kanske inte den bästa, men de har fått till en rätt så brutal sådan utan att det blivit för lo-fi, det är väldigt stor emfas på bas och det märks onekligen. En av de bästa grejerna med Noll IQ är kanske inte just musiken, med en hel del undantag, utan det är den provokativa ådran som sammanflätats med den mer humoristiska. Om något så behövs de och jag har nog aldrig hört något liknande, i alla fall inte när det kommer till självdistansierat mangel. Hoppas att det dyker upp liknande saker i framtiden och jag hoppas att ljudbilden kan bli lite bättre då också. För det hade varit kul att höra en någorlunda balanserad ljudbild och kanske en liten dos av seriositet. Hur som helst, det här är några fler stora steg i rätt riktning.

Favoritlåtar: Arbeit Macht Frei Förmedlingen, Spriten Räddade Mig Från Straight Edge, Bomba Kina och Jag Vill Bli Polis och Spöa Punkare

Bolag: Jäflaranamma Productions

Min bedömning: 3.2/5

Köttknif – Svenskt Stål, Svenskt Kött (2011)

För att denna inte skall kännas så malplacerad, så vill jag meddela att detta bandet har ungefär samma line-up som Noll IQ. Dessutom så skickades det i samma paket, vilket gör att jag inkluderar det här också. Om ni läst där uppe så står det även där. Tycker att omslaget i sig är väldigt stilrent, vilket kanske inte syns på denna jävla lågkvalitativa bild, men det var det bästa jag kunde hitta på deras bandcamp. Hur som helst så är det underbart tecknat och väldigt färgglatt. Kan även tänka mig att detta faller under samma kategori av “provocerande” grejer, med tanke på att det handlar om kött. Måste säga att jag diggar kött jag med. Själva klubban är ju så löjligt tecknat så att det inte är sant, det känns som att den kommer direkt från någon äldre tecknad film.

Vad ska man då säga om denna platta? Jag vet faktiskt inte, vi börjar med den första låten på plattan: “Sista Dagen“. Det här känns som gammal hederlig 77-punk, om än lite för skitigt för att ha den benämningen. Kanske borde man säga att det är gammal hederligt mangel? Det verkar som att de flesta influenserna kommer därifrån, åtminstone om man utgår ifrån den första låten. Påminner en hel del om Bizex-B, ett gammalt punkband med mycket pondus men skitig ljudbild. Ju längre in man kommer, desto mer förvånad blir man dock. Det känns som att de går som ett växelverk, fram och tillbaka hela tiden. Som om de på samma gång även har lite av Rövsvett i sig, alltså bandet då. Argheten gör sig påmind men det blir lite mjukare ju längre in på plattan man kommer.

Bland annat märks detta av i den andra låten “Ett Demokratiskt Bakslag“, som går på det klassiska manéret mer än den föregående låten. Eftersom att den här plattan är lite kortare än de andra, så kanske det inte blir lika genomgående. Blir svårt att analysera det här, men det låter lite tralligt inom vissa passager och faktumet att de använder sig av gammal hederlig Oi-Punk gör det inte sämre. Kanske borde jag kategorisera det som Oi istället för 77-punk? Jag vet faktiskt inte, förvirringen är total. Allting ändras lika fort och det är väl här man märker hur de har vissa människor i sin line-up från sitt andra band Noll IQ. Här återkommer samma styrka och svaghet, nämligen att plocka från alla möjliga subkategorier men det lyckas inte alltid så bra att bland allting i en enda stor sörja.

På ett sätt känns det som att det är någon slags humoristisk touch på oi-punken här också, med tanke på att sista låten “Loud And Proud” är den mest oi:iga låten av de alla. Som sagt så finns det en potential till utveckling, men det känns som att främsta fokus borde vara på oi och inget annat. För när allt kommer till kritan så har de lyckats med sin gebit, på ett tillfredsställande sätt. Måste lägga till att sångaren har en jävla pipa som passar utmärkt inom just den genren som de borde valt, fortsätter de såhär så kommer det bli kanon.

Favoritlåtar: Loud And Proud och Sista Dagen

Bolag: Fingered Productions

Min bedömning: 3.5/5

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s