Paranoid – Hardcore Addict (2012)

Omslaget?

Man skulle väl kunna kalla detta omslag för ett traditionellt och kängpunkinspirerat. En obligatorisk dödsskalle, fast denna gången med hår, i en väst med pins och liknande accessoarer som en punkare oftast har. Eftersom att namnet symboliserar albumet i sin helhet och namnet i synnerhet, så känns det rätt så kul att det heter “Hardcore Addict“, precis som om skelettet på bilden har suttit så länge och diggat hardcore att vederbörande har avlidit men fortsätter att digga i döden. Det är ett väldigt minimalistiskt omslag i sin helhet, åtminstone när det kommer till färgerna som så klart är svart och vitt. Däremot så finns det en hel del detalj som man måste titta närmare på för att ens kunna se. Själva typsnittet är nog det jag diggar mest med detta, men annars känns det rätt generiskt när det kommer till omslag. Men även om det är rätt så generiskt så skulle jag vilja säga att det är intressant att titta på, särskilt första gången man lägger sina ögon på kassetten så finns det något obeskrivligt som återges i hur lay-outen är utformad. Någonting som kanske inte existerar mer än i mystikens värld, med andra ord: något övernaturligt.

To Whom It May Concern (0:35/0:36)

Då börjar vi med den första låten på kassetten som heter: To Whom It May Concern. Med ett intro som heter duga och ett riff som är rätt så trallvänligt, men ett rått klimat som skulle få fem som helst att dö den hemska sotdöden inom kort. Det påminner mycket om legendarerna Mob 47, men det finns något speciellt med det som enbart återfinns inom den nyare hardcoresfären. Det känns som om det gamla möter det nya, där det nya inträder i form av mer ambitiösa och perfektionistiska strukturer i låten än vad det brukar vara rent generellt. Själv så tycker jag om vokalisten, som gör ett bra arbete, eftersom att hans skrik kompletterar ljudbilden enormt mycket. Resten känns som taktfullt mangel som sprider sig likt en sjukdom genom ljudbilden, så det finns inte så mycket att säga om den här låten mer än det. Det känns som att ljudbilden är rätt så konstant genom hela låten och att de kör till hundra procent på att mangla sönder sina instrument och (sin) strupe.

Never Existing (0:31)

Så fortsätter vi till nästa låt på albumet, som heter: Never Existing. Samma sak är det här, rakt på sak i introt och mangla så mycket du kan. För här får du ingen ro, särskilt inte när du lyssnar på kortare hardcore/mangeldängor. Ljudet på kassetten gör så att ljudbilden framställs som råare än vad den kanske egentligen är. Problemet jag kan ha med dessa låtar är att de är för snarlika, och kanske inte bjuder in till någon djupare analys av själva ljudbilden. Däremot måste jag säga att de mer finurliga riffen håller uppe ljudbilden lika väl som det statiska trummandet. Det bjuds på några breakdowns lite här och där, se’n fortsätter de i oförändrat tempo och fullkomligt massakrerar mina öron. Den lilla variation som finns emellan låtarna stärker självförtroendet och får mig att vilja lyssna vidare. Förhoppningsvis så förändras karaktären i de olika låtarna lite mer, innan jag är färdig med själva albumet. Men eftersom att låtarna är så pass korta finns det lite utrymme för detta, men manglet i sig är otorligt rått och får håren på min kropp att stå upp och dansa i takt.

AF-Raid Of Life (0:29)

Tredje låten heter: AF-Raid Of Life och börjar lite långsammare än de föregående låtarna. Med ungefär samma uppbyggnad rent generellt fast med andra riff och toner, så fortsätter manglet, men skillnaden häri är att tempoförändringarna är mer bestående. Från att bestå av i regel enbart sinnessjuk mangling och intressanta svängar, så dras tempot ned lite när den går in i en helt annan fas. Därför blir låten lite mer komplex än de övriga, eftersom att det adderar så mycket till ljudbilden. Från det nitiska och galna samt lagom oorganiserade tempot till ett intermezzo av värdighet. Dock så slocknar aldrig lågan på den hatfyllda spjutspets som sticks in rakt i hjärtat, där lo-fi har fått en annan innebörd och istället borde kallas för raw-fi.

Shitstorm (0:53)

När den fjärde låten kommer, så förbereder jag mig för en: Shitstorm. I denna låt tycker jag att introt är lite mer välbalanserat och lite mer intressant än vad de är i de övriga låtarna. Det känns som om Paranoid är i ständig utveckling och gradvis förbättrar sin hardcore ju längre in på albumet man kommer. Däremot är denna låten inget undantag till deras råa sound, där det känns som om de letat längre in i den melodiska fåran. Riffen känns välgenomtänkta och är egentligen det som bär igenom det hela, tillsammans med trummorna och sångaren. Basen hör man lite vagt ibland, men lite starkare i andra passager. Allt som allt är detta musik gjord för att lyssna på när man ligger i rännstenen, så vad är då bättre än att lyssna på en rätt så medioker högtalare? Skillnaden gör allt! Snarare tycker jag att soundet förhöjs när den är frånkopplad den lite dyrare stereon. Det som är ännu mer välkomnande med denna låten är att den är längre än genomsnittet hittills, vilket gör det en fröjd till att lyssna på. Om man nu kan hantera mangel, annars är det stor risk för att man antingen håller för öronen eller inte orkar lyssna på det. Tack vare denna låt, och några av låtarna innan, så har jag lärt mig att uppskatta manglet på ett helt annat sätt. Men det krävs lite Paranoid för det, helt klart.

Illusions

Det mäktigaste har ännu inte avslöjats, nu är det dags för låt nummer fem: Illusions. Introt är mäktigt som bara den och ger mig gåshud när jag tänker på det, början av låten är lite mer rockinspirerad än de övriga och lämnar hardcoremanglet åt sidan för åtminstone några sekunder. Tänk dig om någon står och slår dig med en hammare på olika kroppsdelar (särskilt huvudet) och gör det med snabba slag och utan någon som helst pardon, det är så det känns när man får in ljudet av Paranoid i sina öronväggar. Som om ljudet studsar och samtidigt blodar ned hela örongången. Men det är så det ska vara när det kommer till regelrätt mangel i hardcoreform. När man väl ger upp och försöker göra något annat så finns ändå ljudet på näthinnan av en oförklarlig anledning, så det är svårt att säga att detta band inte skulle vara beroendeframkallande. Men det är dom, och de gör det på ett så pass subtilt sätt att man nästan blir irriterad när man tänker efter. Först tänker man: bara mangel, sen tänker man: mer än mangel och till sist har det fastnat och resultatet blir att du förmodligen kommer att drömma mardrömmar om det. Mardrömmar om ett bra sound, fast med en touch av ondskefulla varelser som kommer in i tankegångarna när man väl lyssnat.

High-Tech Future

Sist men inte minst kommer: High-Tech Future. Tack vare att låtarna kanske inte är så varierade alltid så verkar det som om jag till en början missade några låtar, eftersom att de flöt på så bra och jag satt och headbangade till musiken. Så kan det gå, när man lyssnar på mangelinfluerade saker. Rent soundmässigt skiljer sig låten inte särskilt mycket, men likt några låtar innan så har det melodiska och de intressanta strukturerna inom riffen samt trummorna varit avgörande för att den skulle kunna hålla en så bra kurs som möjligt. Tycker faktiskt att fler mangelband skulle använda sig av den formeln och kanske vidareutveckla den åt sitt eget håll och inom sin egen gebit. Hur som helst tycker jag att den avslutande låten är bra, då den försvinner bort i en raw-fi dimma och lämnar en rätt så förvirrad (mig) individ bakom sig. Hela skiten är som en enda stor tågolycka, det kanske inte finns så mycket variation, men när man väl hittar den så är det hemskt. Får säga att det är hemskt bra och att tågolyckor inte är det, så att ingen tror något annat. Men mest av allt så är det beroendeframkallande och något jag skulle vilja rekommendera, även om jag måste sätta ett minus på variationen, men det är väl så det fungerar inom just de genrerna kan jag tycka. Dock var det länge sedan jag hörde något så rakt på sak och rått som detta, det finns inte så många andra band som kan slåss om den platsen inom hardcorevärlden. Det minst polerade också, för den delen.

Favoritlåtar: High-Tech Future, Shitstorm, To Whom It May Concern.

Mitt sista beslut: 3.7/5

(gillar du mangel? JA!)

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s