Så det kan gå!

Inom de närmaste tillhållen, i rummens kalla vrå, står de och fyller på i tomrummen. De tömmer papperskorgarna och gömmer sig från den kommande skymningen. Nu är det dags för den veckobaserade fyllerundan, alla ska med och alla är där – de bildar en gemytlig gemenskap. Skrålandes på 80-talets popsånger och viftandes med armarna, nu går vettet ut där det förut möjligen letat sig in. Inom en annan kall vrå sitter han där, på ett sätt kontrollerbar av omgivningen, på ett annat kontrollerad av substans. Men inom dessa kalla vrår har vi gemenskap, inom dessa kalla vrår spiller vi ut vårt hat, vår kärlek och apati i tid och minut. En går och fäller en tår på en kall balkong, en annan sitter i soffan och umgås, en tredje har redan lämnat och med ruset i kroppen, och gjort något dumt.

– Är det inte härligt då? säger hon.

– Det är härligt nu! säger jag.

Diskussionerna är lika flytande, lika meningslösa som alltid. Någon trillar snett och förstör, utskällningen kom som bekant och där försvann den fjärde. Här sitter vi, stirrandes på stereon och de övriga nymodigheterna. När någon ska fram och ändra spellistan, vill någon något annat. Här är vi alla likvärdiga, men här är vi ändå inom ett pyramidspel. Den granna flickan påpekar om sin politiska hemvistelse, hon proklamerar högt och glatt för allt som är gott. Själv stirrar jag ner i den mörka flaskan, där jag ser hur den vämjeliga alkoholen går åt höger och spatserar åt vänster. Samtidigt, i det andra rummet, så ligger två halvnakna och glädjefyllda kroppar i en säng, riktade mot varandra. Här kan vi allt, här kan man göra saker och ting, här är sensualitet ett flöde inom den eviga kedjereaktionen.

Electra Descending slås på, med dunder och brak. Tack vare den mysteriska filuren som suttit för sig själv hela kvällen, han placerar sig villrådigt längst bort från oss, nere i ena hörnet av soffan. Där sitter han och stirrar tomt, klappar lite med handen på knät och rycks med i tempoförändringarna. Hela hans uttryckslösa ansikte förändras med tiden, ju mer av alkoholen som fyller hans strupe. Nu rycks någon med i tempot och börjar dansa, om än utan någon som helst taktkänsla, så hoppar han till och ställer sig vid sidan av och möter sin motståndare. Stämningen höjs ytterligare och plötsligt så är hela teatern igång, där alla med olika uttryck, försöker att eftersträva någon form av symbolism, samtidigt som de med hjälp av taktfulla rörelser är ett med tempot.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s