Sun Of Eyes – Serpent Demon Evil Fuck (2012)

Omslag?

Det verkar som att Sun Of Eyes har en fäblesse för svanar, efter det jag sett hittills åtminstone. Omslaget är stilrent och färgerna är intressanta, en blandning av vitt, brunt, rött och svart. Svanen ser jävligt förbannad ut, så jag förstår att det kommer vara något som inte är likt gullefjun. Diggar även det kaligrafiska i bandnamnet, då det på ett särskilt sett avslöjar deras signum på ett eller annat sätt. Själva positioneringen är utmärkt och ingenting känns off, det känns som om detta skulle kunna vara någon crossover av något slag. Själv tycker jag om att se originella omslag, även fastän det finns en hel del svanar på andra omslag så känns detta som något särskilt. Albumnamnet är “Serpent Demon Evil Fuck“, vilket är skrivet i äkta douchebag-stil. Ni vet, lite åt tribals-hållet. Känner lite vibbar av Bathory av någon anledning, då en av hans album hade en liknande stil. Rent generellt vet jag inte direkt om det finns några andra punkter att ta upp, så detta kan minst sagt bli en överraskning.

Låtarna?

1. Serpent Demon Evil Fuck (4:08)

Då börjar vi med den första låten på albumet som även har samma titel som albumnamnet. Den heter nämligen “Serpent Demon Evil Fuck“, där den experimentella lustan avslöjas direkt i början av låten. Det finns något speciellt och det borde även finnas något speciellt, då detta är öppningslåten. Eftersom att jag antar att den är mer åt demohållet, så är väl ljudbilden inte den bästa. Sångaren reciterar på relativt bra engelska, vilket ger det hela en annan dimension eftersom att bättre engelska är att önska om man ska försöka sig på detta. Introt låter någorlunda mystiskt och har även en liten droppe doom i sig, men det låter inte generiskt, vilket är ett plus. Själva dialekten är en amerikansk sådan, som jag tycker passar bättre i liknande ljudbilder, då metallen i stort sett mår bättre av amerikanisering rent dialektmässigt än den brittiska motsvarigheten. Det låter helt enkelt bättre.

Jag möts av en noisekavalkad efter en snabb tystnad, som efter att sångaren reciterat “Serpent – Demon – Evil – Fuck” ett antal gånger, tonas ned och återgår till det omsorgsfulla (nästan) akustiska plinkandet på gitarren. Uppbyggnaden går inte efter de konventionella mönsterna, utan löper sin egen lina innan den tystnar och den ursprungliga ljudbilden manifesterar sig själv, återigen. Efter ett litet tag återvänder noisekavalkaden, samma ord yttras och gitarrerna går i led, och blir som bärsärker på ett slagfält långt ute i ingenstans. Kompromisslösheten är väl det som är mest tilltalande, men vid det här laget känns det som att ljudbilden är utpräglad av dessa två olika läger och genast känns det mer förutsägbart. Men det är en sådan förutsägbarhet, så att man vet vad man får, man får även vad man vill ha. Rent lyrikmässigt var det annorlunda, både användanden av orden, men en inte helt osannolik no-wave approach till det. Skillnaden vore väl att de inbankande orden i vissa partier faktiskt betyder någonting. Bra jobbat.

2. Joining the Living Dead (2:46)

Efter öppningslåten så hungrar jag efter mer material likt det första, men jag förstår att det kommer låta annorlunda. Förhoppningsvis så ljuder detta ännu bättre. Nästa låt är alltså den andra låten på albumet och heter Joining the Living Dead. Själva låttitlarna låter som något åt metal-hållet, mest sannolikt black metal, thrash eller death. Men det är det inte, vilket känns rätt ironiskt i sig. Som om man lurar sig själv varje gång man vill lyssna på det, eftersom att förvirringsmomentet är så uppenbart. Hur som helst, en stor mängd distortion i början och med ett lika lugnt tempo som föregående låt, fast med ett lite rockigare sound öppnar sig självt. Sångaren kommer in i bilden och hela ljudbilden formar sig själv efter honom, det låter som någon slags indielåt helt plötsligt, med lite falsksång och sköna melodier. I denna låt är det nästan samma uppbyggnad, först ett lite lugnare stuk och sedan en kavalkad av trummor som nästan drar upp i blastbeats innan det lugnar ned sig igen och återgår till det ursprungliga. Men det som håller upp låten är sångarens någorlunda charmerande (en underdrift) falsksång. När de uppdrivna partierna, alltså de som rent ljudmässigt är rätt så höga, sätts i bakgrunden istället för i förgrunden – så låter det lite bättre.

Jag ville nästan chansa på att jämföra de med The Radio Dept. till viss del, fast en mer no-wave orienterad sådan med lite mindre melodiska partier och mer experimentallusta. Inte för att Radio Dept. inte lyckas med det förut, men för att approachen som Sun Of Eyes har är radikalt annorlunda än vad man brukar höra. Det går inte heller att klassificera dem, det går bara att göra vaga antaganden och lyckas flyta med i det omsömt långsamma tempot, tills det dras upp till max och hjärtat börjar pumpa. De har en dimension av melodiska och lugna partier, och en som är till för att väcka den som tröttnat på dem. Nu är jag mer åt det melodiska hållet, men kan uppskatta denna blandning ändå. På något vis, så finns det en charm i både ljudbilden och hur det låter som ett pyrfärskt demo – men samtidigt har något ruggigt inom sig, något högt, från toppar till dalar. Vad jag inte gillade var att det mer skrikiga partiet slog hårt på öronen, men det är sånt man får tåla när man ger sig in i spelet, särskilt när man lärt känna albumet lite mer.

3. Interlude D/V(?) (4:17)

Den melankoliska ådran uppenbarar sig mer och mer, men det lär jag återkomma till lite senare. Nu är det dags för låt nummer tre som heter Interlude D/V(?), och med det så är jag inte säker på om det är ett D eller ett V. Ett intro som man skulle kunna döda för, ett intro som har tillräckligt med komponenter för att kunna hålla sig i längden. Ett “pumpande” och glitchande ljud i bakgrunden, som mer låter likt ett ånglok som tuffar iväg på en liten modellbana. Ljudlandskapet låter naivt, dödligt och fokuserat. På samma gång så är det väldigt lo-fi, med less-is-more som motto. Inga galanta toner, inga pompösa riff och definitivt inga störningsmoment som låter sig smyga in och förstöra harmonin. Låten är placerad helt perfekt efter det angrepp man fick genomlida i de tidigare låtarna.

Som ett spa för sina örongångar, lite ro i själen. Sätt in en flangereffekt på riffen, både de långsamma och utdragna samt de små, signifikanta och precisionsinriktade. Här känns det som att jag reser mig, går och tar en resa med bara själen. Kroppen stannar kvar därhemma, men själen är ute på upptäcksfärd, ute i vilda västern och senare till de mer karga klimaten som skulle kunna attributeras som miljö för Orientalexpressen. Förutom detta så märks det helt klart att det melankoliska och ångestinfluerade resonerar mellan de olika strängarna, helt enkelt en ändstation för allt som både är gott men även allt som skulle kunna vara ont. Någon slags indifferens, en acceptans av själva situationen. Ett magnifikt avstamp rent musikaliskt, som får vara själva mittenpassagen av albumet. Välplacerad och uppskattad, åtminstone av mina öron. Helt klart en given låt som fungerar i just de ovannämnda situationerna.

4. Out of Control (3:36)

Om den förra låten enbart var ett mellanspel, så är detta en fortsättning och ett slutspel. Den fjärde låten heter Out of Control och är lite utav mediantiden för albumet, där genomsnittet hamnar rent tidsmässigt om man pratar om låtarnas längd. Introt är faktiskt det bästa jag hört på detta albumet, det är melodiskt men oförlåtligt på ett och samma sätt. Nog för att det kanske inte låter särskilt tajt i just denna låten, men sångaren ger verkligen allt för att få ut sitt meddelande til omvärlden. Desperationen, avvägningarna och den kaotiska stämningen kompletteras med ett ljudlandskap som är kaosartat och försöker packa in så mycket grejer som möjligt.

Tydligen glömde de att stänga dörren innan de hade packat in allt, som om man hör ett unikt band på alla sätt och vis men inte kommer ihåg deras namn. Det finns något obskyrt över det hela och någonting inflytelserikt som skulle kunna smitta av sig på de runtomkring. Likt ett väloljat maskineri pumpar de ut sin musik på högsta volym, men arrangemanget är inte direkt särskilt tajt. Upplägget är däremot mycket tajtare och hela låten är oväntad, det känns som om de lärde sig att variera sig mer och med hjälp av metamorfos utvecklas till något bättre och högre – men framförallt lyssningsbart. Om introdelen inte var något av det bästa jag hört på plattan hittills, så skulle jag vilja säga att slutet även ligger däruppe. Ett väldigt intressant slut, som om någonting bara tynar bort eller trycks ut med hjälp av kraft, men behåller sin integritet och sin dragning mellan det höga och låga. Mycket bra jobbat.

Min slutgiltiga bedömning: 3.5/5

(vilket innebär: bra, lovande, jag vill se mer av det här)

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s